Inget Woodstock igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/8:

Tre dagar av fred, musik och flower power. Woodstockfestivalen den 15-17 augusti 1969 är den mest legendariska av musikfester. Lagom till sommarens 50-årsjublieum planerades en nostalgisk repris. Men tyvärr. Massor av problem, som strul med finansieringen, har nu gjort att återuppförandet ställts in.

”Vi är bedrövade att en serie oförutsedda bakslag har gjort det omöjligt att anordna den festival vi föreställde oss”, låter arrangören Michael Lang meddela. Han var med och riggade den ursprungliga festivalen. Därför är det väl knappast konstigt att alltihop gick i stöpet denna gång.

I eftervärldens ögon är Woodstock höljt i ett närmast magiskt skimmer, kulmen på 60-talets soligt färgglada hippie-epok där rockmusiken förenade en hel generation ungdomar i kärleksfull gemenskap samtidigt som de gav fingret åt det kapitalistiska vuxensamhällets krassa materialism.

Verklighetens Woodstock tillkom dock inte utifrån några altruistiska ideal och var på vippen att sluta i fullständig katastrof. Bakom arrangemanget stod några oerfarna amerikanska grabbar som ville bli rika snabbt. De lyckades boka in en imponerande stjärnparad av artister som The Who, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Joan Baez och allt vad de hette som skulle avlösa varandra på scenen med militärisk precision.

Men oförberedda på den enorma publiktillströmningen bröt organisationen omedelbart samman. Fältet där scenbygget stod stormades av hundratusentals unga människor, den underdimensionerade säkerhetsapparaten kollapsade och det fanns ingen chans att ta betalt.

Kaoset ledde till långa förseningar i spelschemat. Medan musikerna väntade på att få uppträda fördrev många av dem dötiden genom att bli höga som hus. Narkotika fanns det nämligen gott om, däremot var det betydligt sämre med mat till konsertpubliken.

Hotet om hungerkravaller var plötsligt överhängande. I desperation flögs ett gäng hippies in som löste den akuta livsmedelssituationen genom att koka gröt åt massorna. Som ett komplement till den övriga villervallan bröt ett stormigt regnoväder ut.

Det måste sägas vara rena miraklet att inte fler än två personer i publiken dog, givet de farligt stökiga omständigheterna. Inspelningsteknikern Eddie Kramer summerade senare Woodstockfestivalen 1969 som ”tre dagar av droger och helvetiskt elände”.

Affärsmässigt höll det också på att bli en mardröm, projektet gick med brakförlust. Men till slut blev ändå Woodstock en jättesuccé – i form av dokumentärfilmen och dess soundtrack som släpptes 1970, vilket räddade de svårt skuldsatta arrangörerna från ekonomisk ruin.

Vi ska kanske vara glada över att Michael Lang tvingades avblåsa 50-årsfirandet av Woodstock med ännu en festival. Han borde nog vetat bättre än att utmana ödet på nytt.

Kronkraschen är politisk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/8:

Den svenska kronan slog i veckan ett nytt bottenrekord. Fallet i värde, jämfört med dollarn, slog till och med den notoriskt kassa turkiska liran. Därmed övertog Sverige föga hedrande jumboplaceringen i OECD-kretsen med den sämsta valutakursutvecklingen sedan årsskiftet. Inte undra på att det börjat kosta skjortan att semestra utomlands.

Men även för dem som stannat hemma i sommar märks konsekvenserna, eftersom all import har blivit obönhörligt dyrare – som bensinen till bilen och mycket av maten som står på bordet. För exportföretagen brukar sägas att en svag krona är mumma för affärerna. Men det är i en värld med tilltagande globalisering en sanning med stark modifikation.

Kostnaderna på insatsvaror som idag handlas kors och tvärs över gränserna stiger, vilket krymper vinstmarginalerna på de färdiga produkterna. Den blågula exporterande industrin riskerar också att hamna i en vådlig bekvämlighetsbubbla. Kronkollapsen ger en artificiell marknadsfördel, vilken tenderar att hämma behovet av rationaliseringar och investeringar för att långsiktigt hävda sig i internationella konkurrensen.

Till det kommer att attraktiva, nytänkande svenska bolag med intressanta tekniklösningar blir ett lättare offer för uppköp av utländska rivaler när AB Sverige skyltar med uppseendeväckande reapriser på sina tillgångar.

Nu är det i och för sig ingen nyhet att kronan går så dåligt. I närmare 50 år (!) har våra pengar successivt tappat i värde – något som främst drabbat vanliga löntagare och över tid, på ett förrädiskt smygande sätt, urholkat köpkraften katastrofalt.

Det är ingenting som politikerna gärna talar högt om – möjligen på grund av att det skulle kunna tolkas som ett svidande underbetyg på deras skötsel av nationalhushållets ekonomi. Men faktum kvarstår. I början av 70-talet var Sveriges valuta lika robust som den alltjämt urstarka schweizerfrancen. Titta på den aktuella kursen, där kronan – talande nog – bara är värd en ynka tiondel av sin motsvarighet i Schweiz.

De senaste årens dramatiskt accelererande kronförsvagning gör förstås inte situationen muntrare och regelmässigt pekas på riksbankens minusräntedoping som huvudorsak. Det har nog medverkat, men är knappast hela förklaringen (eller inte alls om man åter ska jämföra med Schweiz, vars centralbank också kör med minusräntor utan att det rubbat francens kurs).

I grunden bygger vår valutas värde på politiskt och offentligt-institutionellt förtroende. Är det en slump att det nuvarande kapitlet om vår skvalpiga valutas väg över stupet mot den absoluta OECD-botten inleddes med valutgången 2014 och den då ökande instabiliteten i det svenska politiska landskapet som riksdagspartierna bär ansvaret för?

Det är svårt att undvika slutsatsen att omvärldens misstro mot kronan är en signal om misstro mot styret av Sverige.

Tintin i politiken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:

Denna sommar är det 50 år sedan Apollo 11 landade på månen och Neil Armstrong gjorde sitt berömda kliv den där julidagen 1969. Men vi vet ju alla vem som var först, eller hur?

Jag tänker naturligtvis på Tintin, som besökte jordens drabant redan decenniet innan i äventyret Månen tur och retur (ursprungligen publicerad som tidningsföljetong 1950-53, och därefter i albumform sistnämnda år).

Den amerikanska månlandningen må varit ett resultat kalla krigets ideologiska rivalitet mellan den kapitalistiska demokratin USA och det kommunistiska tyranniet Sovjetunionen, men vad drev Tintin?

Eftersom den evigt unge belgiske stjärnreportern fyller 90 år i år, så låt oss fira detta genom att syna Tintin närmare ur ett politiskt perspektiv. En sak kan vi definitivt slå fast. I början av sin karriär var Tintin ingen kommunist i alla fall.

Hans inledande fartfyllda steg mot ära och ryktbarhet ägde rum i en barnbilaga till dagstidningen Le XXème Siècle (Tjugonde seklet). Det var en starkt konservativ publikation som leddes av en katolsk abbé, Norbert Wallez. Denne hade tagit en ung tecknare vid namn Georges Remi, sedermera känd som signaturen Hergé, under sina vingars beskydd.

Född ur Hergés penna dök Tintin, och hans ständiga följeslagare hunden Milou, upp i spalterna den 10 januari 1929. Debutuppdraget gick till Stalins Ryssland, där Tintin likt en slapstickartad antikommunistisk Rambo gav sig i kast med att avslöja och bekämpa bolsjevikernas diktaturapparat (vilket blev albumet Tintin i Sovjet 1930).

Därefter skickade Hergé – på Norbert Wallez’ anmodan – Tintin till dåvarande belgiska Kongo. I dagens ögon är Tintin i Kongo (1930-31) en svåruthärdlig daterad berättelse, som förhärligar Belgiens koloniala våldtäkt och framställer afrikanerna som ett slags vuxna småbarn.

Även det följande äventyret Tintin i Amerika (1931-32) genomsyras av epokens inskränkta och klichémässigt överlägsna europeiska fördomar. Det är ett USA präglat av råbarkad kapitalism, gangstervälden och klassisk vilda västern.

Men Tintin tar i en minnesvärd scen ställning för de hunsade indianerna, när dessa hamnat i konflikt med profithungriga oljeborrare som backas upp av de amerikanska myndigheterna.

Detta utslag av politiskt inkorrekt progressivitet från Tintins sida upprörde Le XXème Siècles utgivare, liksom även andra europeiska tidningar som tryckte Tintin. Hergé lät sig inte hållas tillbaka. Istället intog han en självständigare hållning, blev konstnärligt mer sofistikerad och utvecklade sin hjälte ideologiskt.

I Blå Lotus (1934-35) möter vi plötsligt en politiskt medveten och närmast radikal Tintin, som denna gång befinner sig i Kina. Dess invånare framställs lika nyanserat som sympatiskt, rasistiska stereotyper à la Tintin i Kongo lyser med sin frånvaro.

Blå Lotus är faktiskt en glödande anklagelseakt mot den japanska imperialismen och dess krigsmakt, som vid denna tid ockuperade delar av Kina. Även de mot kineserna förtryckande europeiska kolonialherrarna får sig en släng av sleven. De fortsatta historierna är inte mindre intressanta.

Det sönderslagna örat (1935-37) är i grunden en satir över bananrepublikernas Sydamerika, där Tintin dras in i en konflikt mellan två länder om ett oljerikt gränsområde. Stridigheterna underblåses av två konkurrerande multiinternationella oljebolag, i maskopi med en skrupelfri affärsman som säljer vapen till bägge sidor. Händelserna har motsvarighet i verklighetens fleråriga gränskrig mellan Bolivia och Paraguay.

Kung Ottokars spira (1938-39) kan läsas som ett inlägg mot Nazitysklands annektering av Österrike. Berättelsen äger förvisso rum i två uppdiktade Balkanstater, men parallellen är tydlig. Dock med skillnaden att Tintin lyckas avstyra den militaristiske diktatorn Müsstlers försök att ockupera sitt fredligt sinnade grannland (”Müsstler” är förstås en kombination av namnen Mussolini och Hitler).

Dessvärre undgick inte Belgien tysk ockupation under andra världskriget. Trodde någon att den mognare Hergé nu skulle bli en motståndsman i Tintins anda, troddes det gruvligt fel. Tvärtom övergick Hergé till den nazivänliga dagstidningen Le Soir.

Det satte spår i Tintinäventyret Den mystiska stjärnan (1941-42) där skurken bär ett judiskt namn – Blumenstein, i senare upplagor ändrat till Bohlwinkel – och tecknas med karikatyrmässigt judiska anletsdrag.

Efter befrielsen arresterades Hergé som kollaboratör, men undgick straff tack vare en förläggare inom motståndsrörelsen som behövde en skicklig tecknare. Hergé fortsatte ändå i många år att umgås i kretsar närstående den belgiske katolske fascistledaren Léon Degrelle.

Tintin höll emellertid tack och lov distansen till dylika sällskap. I äventyret Koks i lasten (1956-58) räddar han exempelvis muslimska pilgrimer på väg till Mecka från att säljas som slavar av den diaboliske ärkeboven Rastapopoulos.

Och i den sista färdigställda berättelsen Tintin hos gerillan (1975-76) hjälper Tintin en gerillagrupp att störta en Pinochetliknande militärdiktatur i Latinamerika. Dock avslutas denna historia med en slags resignerad suck över att maktskiftet inte gör någon reell skillnad för människorna i slummen.

De tvingas bo kvar i samma gamla ruckel, oavsett vem som för tillfället regerar i presidentpalatset. Måhända en gliring åt 70-talets vänstervridna revolutionsromantiker? Själv lever Tintin, efter att ha flyttat ur sin ungkarlslägenhet, ett högborgerligt liv på slottet Moulinsart med sina kompanjoner kapten Haddock och professor Kalkyl, uppassade av den lojale betjänten Nestor.

Var ska vi då placera Tintin på den politiska skalan? Jag tror, som entusiastisk Tintindiggare sedan barnsben, att han varken är socialist eller socialdemokrat. Överlag har Tintin en borgerlig tendens, men tillhör knappast det konservativa lägret. Han är ingen okritisk anhängare av det marknadskapitalistiska systemet, han är besjälad av ett instinktivt rättvisepatos och ställer sig på de utsattas sida mot överhetens arroganta maktanspråk.

Den rimligaste slutsatsen tycks vara att Tintin är vagt socialliberal, som om han vore svensk antagligen hade röstat på det gamla präktiga Folkpartiet (vilket parti hans skapare Hergé skulle sympatiserat med är det däremot nog bäst att inte spekulera i).

Men det är självklart inte för politiken vi älskar Tintin. Det är för de fantastiska äventyren, det underbart underhållande persongalleriet, de rena vackra linjerna som fyller varje mästerligt tecknad serieruta.

Tintins eventuella ideologiska hemvist är det väl få som egentligen funderar på. Det räcker med att han – som Yves Février från Tintinvarumärkets förvaltare Fondation Moulinsart säger – ”är modig, fokuserad och en god vän man kan lita på. Det är egenskaper som gör att Tintin fortfarande lockar nya läsare”.

Hergé (Georges Remi), 1907-1983.

Med Creutz i Arkadien

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:

I sin lilla introducerande skrift från 1949 om poeten, diplomaten och statsmannen Gustav Philip Creutz (1731-85) skriver litteraturhistorikern Gunnar Castrén: ”Creutz’ diktning är ingen djupsinnig diktning. Den sysslar inte med filosofiska eller moraliska eller sociala problem och den avspeglar inga inre konflikter.

Men den hyllar kärleken och skönheten som livets högsta värden, de enda värden som verkligen göra det värt att leva. Och den får sin särskilda nyans av att Creutz vet hur flyktiga och förgängliga dessa värden äro – något som gör att han blott älskar dem än mer.”

Kan det finnas en bättre anledning att låta sig hänryckas av Creutz? Han är den store pastoraldiktaren i svensk litteratur. Carl Michael Bellman såväl parodierade som influerades av honom, även hos Evert Taube märks en tydlig påverkan.

Fram till att den förödande experimentoredan började i det svenska utbildningsväsendet på 1960-talet, ansågs det tillhöra allmänbildningen att kunna sin Creutz.

”I de arkadska fält, långt från de stolta städer, / där nöjet säljes bort för ärelystnans väder, / uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar, / där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar, / där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar, / där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar, / i denna sälla bygd Camilla livet njöt.”

Så inleds Gustav Philip Creutz’ klassiska versepos Atis och Camilla, ett kraftprov vilket en gång för alla bevisade att svenska språket som förfinad lyrisk uttrycksform stod sig lika bra som den dittills dominerande franskan.

Det var ingen liten sak i vårt inhemska kulturliv på 1700-talet, ungefär som när Pugh Rogefeldt med sitt epokgörande album Ja, dä ä dä (1969) gjorde definitivt klart att rock inte bara kunde sjungas på engelska.

Creutz poetiska landskap är Arkadien, ett konstnärligt utopia med ursprung i antiken där dikten och kärleken är frikopplade från påträngande sociala, ekonomiska och politiska krav, och därför kan stå idealt för sig själva. Pastoraldiktningen är i grunden en manifestation av vår mycket mänskliga längtan efter en okorrumperad tillvaro med rena känslor, den slags flydda guldålder som antikens värld var för renässansen eller den oskuldsfulla idyll som vi ofta tänker oss vår egen barndom.

I dikten Sommarkväde förkunnar Creutz: ”En människa bör sin livslängd välja / ej blott efter solvarv, efter dar, / men blott de sälla stunder tälja, / då hon en ljuvlig känsla har. / Vad minsta oro kunde föda / hon borde i sitt sinne döda / och glömma ända till dess namn.”

Hos Creutz får vi tillåtelse att eskapistiskt vandra omkring i den oförfalskade arkadiska drömmen. Det är en sagans plats, påfallande orealistisk och kan ge intryck av att vara lite högstämt löjlig – något som är ett nyktert medvetet grepp i genren. Vi bjuds att ogenerat förtrollas och tjusas, men utan att förledas.

I den paradoxen tycker jag att pastoraldiktningens väsentliga funktion ligger – den hjälper oss att hantera det ouppnåeliga, blir ett kontrasterande övningsfält för bearbetandet av insikten att ingenting i människans verkliga värld kan vara permanent eller nå sin fullbordan (annat än möjligen glimtvis).

Och så påstås att Creutz inte längre förtjänar utrymme på schemat. Dumheter.

Långö som det var då (20)

Publicerad den av
Svara

Min coola morfar, Anders Johannes Rosberg på Skolgatan 13, fyller 50 år och tar ett järn med sina snygga donnor (varav min mamma skålar närmast honom till höger). Har ni vägarna förbi Karlskrona i sommar, så missa inte Marinmuseum och den utställda minsveparen Bremön. Det är morfars skepp, häftigt eller hur?