Jag vill bo i Raoul Wallenbergs land

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:

Dessa dagar för 80 år sedan bröt andra världskriget ut. Nazityskland anföll Polen (i maskopi med det kommunistiska Sovjet, nota bene!), Storbritannien och Frankrike svarade med att förklara Hitlerväldet krig.

Dessa dagar är det också första gången som den parlamentariska migrationskommitténs åtta partier möts, i syfte att göra upp om den kommande svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Jag undrar om migrationskommitténs ledamöter möjligen reflekterat något över detta, onekligen intressanta, slumpmässiga sammanträffande. Måhända kunde det stämma till en stunds eftertanke.

När kriget drabbade Europa i september 1939 stängdes obevekligen gränserna. Vi vet vad det betydde för de av nazisterna förföljda judarna.

Redan innan krigsutbrottet hade Tysklands judar svårt att finna fristad i något annat land. Sverige begärde, tillsammans med Schweiz, att nazisterna skulle stämpla ett rött ”J” i deras pass för effektivare avvisning bort från oss.

Endast omkring 3000 judar släpptes, ytterst motvilligt, in i Per Albins proklamerade folkhem där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn. Men denna solidariska samhällsgemenskap var menad för etniska svenskar.

Ja, 30-talets obarmhärtigt snåla flyktingpolitik är en svart fläck och en tung historisk läxa. Dock visade Raoul Wallenberg under andra världskrigets fruktansvärda år att det också fanns ett annat Sverige.

Ett medkännande, humanistiskt, modigt Sverige som tog civilisatoriskt ansvar för utsatta människor i nöd och vägrade kapitulera för ondskan. Förra veckan, den 27 augusti, var det – också av en intressant sammanfallande händelse – Raoul Wallenbergs officiella minnesdag.

Partierna som är representerade i migrationskommittén införde den i almanackan genom ett riksdagsbeslut 2013. Jag antar det inte menades som en tom gest, utan att det faktiskt skulle betyda något väsentligt. Men nu undrar jag.

Efter den stora flyktingvågen 2015 siktar Socialdemokraterna av allt att döma på att långsiktigt permanenta en stram migrationspolitik. Den Stefan Löfven som förr vägrade godta ett Europa som byggde murar likt 30-talets, vill nu annorlunda.

Samma sak gäller Moderaterna som gjort Reinfeldts tal om öppna hjärtan till ett anatema och istället kräver ett strängt volymtak på 5000-8000 asylsökande per år. Sverigedemokraternas krav är noll – inte en enda flykting till undan krig, terror och förtryck har längre här att göra.

Vårt socialstatssystem, vars grundbultar kvarstår från Per Albins i demokratisk socialism draperade nationalistiska folkhemsprojekt, må vara illa anpassat för en omfattande invandring. Särskilt när handlar om grupper från utomeuropeiska länder med risig utbildning, låga arbetsmarknadskvalifikationer och andra kulturella normer.

Inte konstigt att det uppstår spänningar. Men jag ser hellre att människan sätts före det ängsliga systembevarandet än tvärtom och att ett seriöst reformbejakande fokus inriktas på att bättre lösa integrationsproblemen.

Blir den oheliga majoriteten av S, M och SD i migrationskommittén bestämmande för framtidens politik, är vi tillbaka i ett obarmhärtigare och självtillräckligare Sverige. Det är inte Raoul Wallenbergs land – det öppna, humanistiska, välkomnande Sverige jag vill tillhöra och känna patriotisk stolthet över att vara medborgare i.

Den försvagade staten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.

Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga – givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.

Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.

Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.

Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.

Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?

Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.

Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.

Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.

Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.

I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP – vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.

Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott – det vill säga du och jag – att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!

Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.

Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.

Blandad skog är bättre skog

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:

I jämförelse med de förskräckande bränderna i Amazonas är det kanske ingen fråga att snacka om. Vad spelar det svenska skogsbruket för roll när jordens lungor i Sydamerika hotas som producerar enorma mängder av syre till atmosfären och binder så mycket växthusdrivande koldioxid?

Visst. Situationen i Amazonas är ett avsevärt värre och akutare problem. Men det betyder inte att vi här uppe i Norden kan bortse från förvaltningsansvaret för vår egen plats på jorden. Och när det gäller skogen – som täcker 70 procent av Sveriges yta – har vi huvudsakligen skött det bra.

Skogen är vårt gröna guld som både bygger ekonomiskt välstånd och bidrar till att ”tvätta” klimatet på kol. Kapitalism och miljö i god förening!

Sedan början av 1900-talet har den produktiva svenska skogsmarken nästan fördubblats och uttaget är mindre än den årliga tillväxten. Vad är då bekymret?

Jo, från 50-talet drev myndigheterna och massaindustrin fram ett högt rationaliserat skogsbruk. Gran och tall ansågs mest lönsamt att plantera och avverka. Landskapet blev därmed mörkare och mindre estetiskt tilltalande. Monokulturens utbredning visade sig även få andra negativa konsekvenser.

Ensidiga gran- och tallplanteringar ökar risken för svårsläckta bränder (och det har vi ju haft vår beskärda del av) om det inte finns inslag av fuktigare lövskog som naturliga hinder för eldens spridning. Den biologiska mångfalden tar också stryk.

Skogsnäringen föredrar fortfarande gran och tall av lönsamhetsskäl, medan Naturvårdsverket tycker att ökad variation vore lämpligast av miljöskäl. Men av den aktuella forskningen att döma, borde det inte råda någon motsättning mellan penning- och naturvårdsintresset.

En fokuserad satsning på blandskogar med olika trädslag – löv som barr – skulle ge högre produktivare skogstillväxt, främja den biologiska artrikedomen och lagra in kol i större utsträckning.

Att den svenska landskapsbilden samtidigt hade blivit trevligt ljusare är väl heller inget minus.

Gör politiken tråkigare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:

Det har börjat pålas och schaktas för den nya simhallen vid Folkungavallen i Linköping. Nog är det på tiden? Sedan 90-talet har det pratats om behovet av att ersätta den gamla simhallen från 1967. Efter en herrans massa turer genom åren kan Linköpingsborna nu till slut se fram mot ett förverkligat, badklart bygge 2022.

Eller så är det nog inte på tiden. Vi går mot en avmattning i den minusräntedopade högkonjunkturen med hopande osäkerhetsmoln framför oss. Om tre år är det inte osannolikt att vi är mitt i baksmällan.

Oaktat detta, står det klart att den demografiska utvecklingen innebär ett ökande tryck på välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. SKL, Sveriges kommuner och landsting, har länge flaggat för att de växande behoven är en tickande utgiftsbomb.

Totalt kommer kommun- och landstingssektorns åtaganden 2022 att kräva runt 40 miljarder kronor mer än idag, beräknade SKL i våras. För hela nästa decennium behövs ett resurstillskott på 200 miljarder kronor, löd Riksrevisionsverkets prognos häromåret. Hur ska det hanteras?

Den gamla vanliga vägen med skattehöjningar och statsbidrag? Lägg därtill en vikande konjunktur som sur grädde på moset och utmaningen blir riktigt extra delikat.

I det ljuset framstår det kanske inte som världens smartaste idé att Linköping kommun prioriterar närmare en miljard kronor till en ny simhall. Förvisso är det av många efterlängtade bygget redan igång och visst är det roligt.

Men vore det så populärt och viktigt för oss Linköpingsbor att bada i bassäng, borde väl det kunnat lösas av marknaden med en privat simhall istället för att politikerna skulle rycka in.

Poängen är inte att argumentera för att stoppa just detta projekt (det är för sent ändå). Utan att kommunen fortsättningsvis gjorde klokast i att fokusera på välfärdens kärna. Och dit hör knappast – hur man än vrider och vänder på saken – simhallsbyggen eller elcykeluthyrning eller att bjuda på cirkus eller annat godis i den stilen som Linköpings kommun använder offentliga medel till.

Partipolitiker av alla kulörer måste ha modet att våga vara tråkigare, dra åt svångremmen och trimma verksamheterna (stora belopp kan sparas genom effektiviseringar och ny teknik).

Det handlar inte om att vara snål och elak. Det handlar om att värna det allmänna bästa och respekten för andra människors pengar.

Någonting har gått sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:

I valrörelsen 2014 turnerade Stefan Löfven riket runt och försökte sätta den ilande känslan av ett krackelerande Sverige. ”Någonting håller på att gå sönder” var den ständigt upprepande, ödesmättade anklagelsen mot Alliansregeringen. Nu har Löfven varit statsminister i fem år.

Hur skulle han själv idag, om han lägger örat mot marken, vilja uttrycka känslan av det samhällstillstånd som råder i landet han är den högste politiske ansvarige för?

En eskalerande, terrorliknande våg av skjutningar och sprängningar rullar genom nationen. Sverige tycks blivit ett drivhus för framväxten av en våldsbrottslighet som helt saknar spärrar. Hur kan någon vara funtad som låter en sprängladdning på uppåt 20 kilo detonera i centrala Linköping?

Det vill man gärna ha ett svar på, men den skyldige till bomben på Ådalagatan i början av juni är fortfarande inte gripen.

I måndags blev en mor med ett spädbarn i famnen ihjälskjuten på Ribersborg i Malmö. Vad är rör sig i skallen på någon som är kapabel till ett sådant bestialiskt dåd?

Hemskheter i nyhetsflödet råder det ingen brist på. Under natten till onsdagen dog en 18-årig kvinna i kulregnet från ett avlossat automatvapen i Stockholmsförorten Vällingby.

Inrikesminister Mikael Damberg lovar krafttag, men konstaterar också: ”Det grova våldet har bitit sig fast. Vi kommer inte kunna vända detta på ett par månader”. Snarare måste vi, enligt rikspolischefen Anders Thornberg, räkna med att den organiserade brottsligheten inte kommer att minska inom de närmsta tio åren (!) – trots att polisen arbetar för högtryck.

Det har redan gått för långt, rekryteringen till de kriminella gängen är svår att hejda. ”För varje ung man som skjuts, grips eller döms står det tio, femton bakom som är beredda att kliva in”, sa Thornberg i Aftonbladet den 4 juli.

Många som sugs in i nätverken är tydligen väldigt unga. SvD rapporterade i veckan att antalet barn under 15 år som misstänks för våldsbrott ökat med 40 procent sedan 2015.

Som ytterligare ett dystert tecken på den alltmer gränslösa kriminalitetens utbredning är att våldsbrottslingar från Sverige även börjat operera i våra grannländer Danmark, Norge och Finland.

En stats viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare och garantera en trygg samhällsordning. Men ”någonting” håller uppenbarligen på att gå sönder. Eller vad säger du, Löfven?

Den dagsaktuelle Homeros

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:

”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, / den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!” Det är så den västerländska litteraturhistorien inleds, med den första raden i Iliaden om vrede och kval under den sista fasen av det decennielånga trojanska kriget.

Homeros slår an tonen till en hjältesaga som är allt annat än okomplicerad. Huvudpersonen Achillevs är den främste bland grekernas uppburna stridsmän vid Troja. Men det har blivit en exempellöst blodig, utdragen slakt kring dess murar som egentligen inte kan få någon vinnare utom barbariet, sorgen och döden.

Den tappre, skicklige och förment osårbare Achillevs får till slut själv betala det yttersta priset för den utlösta vredens brand. I grunden är Iliaden en varningens tragedi som visar följderna av tvedräktens oförsonlighet, hederns och ryktbarhetens fåfänga, det dragna svärdets förbannelse.

I den andra delen, Odysséen, är det slagskämpen Odysseus som står i fokus. Efter Troja tar det honom hela tjugo år av prövningar och kringirrande över haven för att hitta hem, återställa den samhälleliga ordningen på sin ö Ithaka och finna balansen igen. Det är en förbluffande modern berättelse om ett trauma och dess förlösning.

Noterbart är en episod under Odysseus mödosamma hemfärd då han besöker dödsriket och träffar den fallne Achillevs. Gläds denne åt ärebetygelserna han skördat som krigshjälte? Knappast. Achillevs har sent om sider förstått att det betyder föga att vara välsignad med ett berömt hjältenamn i döden. Han säger sig hellre vara en enkel slav åt en bonde, bara han åter fick njuta livets frukter.

Det finns en anledning till att dessa den grekiska antikens bägge monumentala versepos är ständigt omlästa klassiker. Homeros talar till oss från 700-talet före Kristus som vore det idag.

I sin nyutkomna, briljanta essäbok En sommar med Homeros (Atlantis) konstaterar den franske författaren Sylvain Tesson: ”Den homeriska dikten är oförvissnelig, för även om människan bytt kläder är hon fortfarande samma person, i lika mån ynklig och storartad, i lika mått medelmåttig och sublim, hjälmklädd på Trojas slätt eller väntande på bussen i tjugohundratalets trafiknät”.

I detta ligger en djup sanning. Allt är föränderligt, utom den mänskliga naturen. Ur en väsentlig aspekt kan vi tolka Homeros som en kritiker av våldskulturen i det antika Grekland, som dock parallellt var den europeiska civilisationens vagga. Demokratin föddes där, liksom det reflekterande filosofiska tänkandet.

Det som tog sin början vid forntidens grekiska medelhavsvärld var en humaniseringsprocess. Det avgörande i arvet från de gamla grekerna – inte minst Homeros – är insikten om att människan till sin natur inte är en given humanistisk varelse. Vi måste tygla, skola och fostra oss själva för att bli en sådan.

Erfarenhetsmässigt är civilisationens hinna förrädiskt tunn. Tragedin vid Troja har dessvärre upprepat sig oräkneliga gånger i skilda skepnader och under olika namn genom seklernas lopp. Det kan inte uteslutas att den aktuella världspolitikens nedslående utveckling och brutaliseringen av samhällsdebatten ånyo leder dit.

Som Sylvain Tesson skriver: ”Läsningen av Homeros borde mana oss att till varje pris bevara ‘den edsvurna freden’ från slutraderna i ‘Odysséen’ för att inte Achillevs vrede ska vakna”.

En dröm för Bill Brown

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:

1969 står i fokus som aldrig sedan… ja, sedan det verkligen var 1969. Det femtioårreminisceras friskt kring Apollo 11:s månlandning, Woodstockfestivalen, Beatlesskivan Abbey Road (en remixad, utökad jubileumsversion av albumet kommer inom kort) och i sin nya rulle Once Upon a Time in Hollywood tar sig Quentin Tarantino an den hemska Mansonsekten som bara han kan.

Mindre uppmärksammat är – obegripligt nog – att 1969 även var året då författaren Richmal Crompton gick ur tiden. Hon stod för en av mina första stora läsupplevelser som skapare av det legendariska engelska busfröet Bill Brown i en lång serie obetalbara ungdomsböcker från 1920-talet och framåt (den sista boken utkom postumt 1970).

Den evigt 11-årige samhällsomstöraren Bill hade en ofelbar destruktiv förmåga att ställa till kaos, upplösa ordningen och driva gäck med konventionerna i vilka sammanhang han än dök upp. Inte minst i skolan, naturligtvis.

Att Richmal Crompton vid sidan av sitt författarskap själv var lärarinna till yrket hindrade henne inte från att, med sin skolhatande bror Jack som modell, göra Bill till alla lärares och rektorers svåraste huvudvärk.

Vi förstår att fara är å färde när Crompton i Bill tar hämnd kittlande illavarslande skriver: ”Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid”.

Jag tänkte omedelbart på Bill när jag i veckan läste DN:s granskande artiklar om Barn- och elevombudet (BEO), en självständig myndighetsfunktion som sorterar under Skolinspektionen. BEO ska skydda elevernas intressen och bland annat motverka mobbing. Men tycks snarare i obalanserad aktivistisk nit blivit lärarkårens nemesis.

Likt en hök slår BEO ned på lärares ”kränkningar” av stökiga elever och uppmuntrar en skadeståndsdrivande anmälningskultur som undergräver försöken att upprätthålla ordning, disciplin och studiero i klassrummet. Antalet anmälningar har växt lavinartat sedan myndigheten inrättades 2006 med då 389 fall, till förra årets 1910.

De politiska intentionerna bakom BEO:s tillkomst var nog vackert tänkta. Meningen kan dock inte varit att konsekvensen skulle resultera i vad upptågsmakaren Bill garanterat hade älskat: att många lärare känner sig rädda för att få en kränkningsanmälan på posten om de ingriper mot elever som saboterar undervisningen.

Apropå 1969 är det förresten också 50 år sedan den olycksaliga läroplanen Lgr 69 trädde i kraft, där politikerna beslutat avskaffa betygen i ordning och uppförande. Gissa om Bill hellre än sin gamla engelska skola hade föredragit vår moderna svenska!

Jag tvivlar dock starkt på att Richmal Crompton, om hon levt idag, för egen del skulle uppskattat ett byte till en kateder i vårt land.

Tage, en äkta Tomas!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

Jag vet inte om uttrycket ”att vara en Tomas” längre är så vanligt. Men förr om åren, då de kristna berättelserna ännu utgjorde en självklar folklig referenspunkt i stugorna, visste alla vad som menades.

Att anklagas för och få rykte om sig att vara en Tomas ville knappast ingen. Ty det var liktydigt med att anses vara en svag, kluven och opålitlig människa som brast i tro och övertygelse.

Tomas i sammanhanget syftade naturligtvis på den bibliske aposteln Tomas, som genom historien fått bära öknamnet Tvivlaren därför han att inledningsvis ställde sig skeptisk till beskedet om sin frälsares återuppståndelse.

Det är faktiskt ganska taskigt mot Tomas att han fått så dålig press under seklernas lopp. Han tycks kraftigt missförstådd. Källkritiskt granskad framstår aposteln Tomas snarare som en föredömligt prövande, reflekterande person. Han förstod riskerna med att låta sig berusas av nit, plakatviftande och känslostormande entusiasm.

Tomas tog inte lätt på sin tro, han insåg att lojalitet mot sanning och rätt krävde att man ständigt måste brottas med den. Att han kallas Tomas Tvivlaren är egentligen ett adelsmärke, då verklig fruktbar övertygelse måste byggas på tvivlets fundament. Så tolkar åtminstone jag lärdomen från den gode Tomas.

Och han blir definitivt inte sämre av att han har en nära släkting i Linköpings störste son Tage Danielsson, snart bioaktuell med premiären den 6 september på Jane Magnussons dokumentärfilm Hasse & Tage – en kärlekshistoria. Påminnelsen om deras varma humor, välskruvade satir och starka samhällsengagemang blir en välkommen ljuspunkt i det annalkande höstmörkret.

”Det känns som att de kunde ena hela svenska folket, från höger till vänster, på ett sätt som aldrig mer kommer att ske i Sverige”, säger Magnusson. Men låt oss ändå optimistiskt hoppas på möjligheten av ett enande kring vad Tage Danielsson skriver i sin bok Tankar från roten (1974):

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal. Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen”.

Nog var humanisten Tage en äkta Tomas. Tänk skillnaden i vårt numera hårt polariserade politiska klimat om fler höger- och vänstertroende var likadana. ”Tvivlet är tåligt och milt”, fortsätter han.

”Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke, det uppblåses icke. Det skickar sig icke ohöviskt, det söker icke sitt, det förtärnas icke, det hyser icke agg för en oförrätts skull, det gläder sig icke över orättfärdigheten, men har en glädje i sanningen”.

Var en Tomas du också!