Valfrid Paulsson, kom tillbaka!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:

Regeringen kommer nästa år att börja straffbeskatta plastbärkassar och avfallsförbränning. Jag undrar vad Valfrid Paulsson skulle säga, om han fortfarande vore bland oss.

Antagligen något kritiskt i stil med ”miljö kan inte vara religion eller ideologi, det man gör måste också vara vettigt” – för precis så sa Valfrid Paulsson nämligen när han tre år för sin död 2006 dömde ut sopsorteringshysterin. Det fick debattens vågor att svalla höga, men Valfrid Paulsson var van.

När Naturvårdsverket inrättades 1967, utsåg Tage Erlander honom till dess förste generaldirektör – tillika en mycket aktivistisk, färgstark och långvarig sådan.

Han blev sin post trogen ända till 1991 och gjorde sig bland annat känd som framgångsrik ”storstädare” av industriutsläppen i Sverige under 70- och 80-talen. Direktörerna var väl inte alltid så förtjusta i att jagas av Paulsson, men utsläppen begränsades radikalt och på kuppen stimulerades svenska företag till att utveckla miljöteknik i internationell toppklass.

Valfrid Paulsson tog även upp kampen mot Vattenfalls utbyggnadsplaner för den norrländska Vindelälven, en brännhet fråga på sin tid som fick Evert Taube att skriva visan Änglamark med raderna ”Låt sista älven som brusar i vår natur / Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”.

Tack vare Naturvårdsverkets stridbare chef brusar Vindelälven ännu.

Sitt sista brett uppmärksammade avtryck i opinionen gjorde Paulsson som engagerad pensionär 2003, då han i en artikel på DN:s debattsida avfärdade hushållens politiskt påbjudna sopsorterande vid återvinningsstationerna som ett för miljön oseriöst och kontraproduktivt geschäft.

Det ekologiskt och samhällsekonomiskt mest effektiva var istället att genom rökgasrenad förbränning omvandla sopornas energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft.

Det blev ett himla liv förstås. Paulsson var dock inte rädd för att svära i miljökyrkan om så krävdes. Hans paroll var sedan gammalt att naturvård måste vara evidensbaserad, bygga på rationalitet och fakta, inte tro och tyckande.

Med Miljöpartiet i regeringen är det tydligen annorlunda. Plastkassar och avfallsförbränning ska göras till anatema, trots att det snarast handlar om typisk symbolpolitik vars nytta för klimat och miljö är försumbar eller negativ.

Själv håller jag på salig Valfrid. Butikernas plastkassar brukar svenska hushåll slutanvända som soppåsar. Vi eldar upp dem och får ström i kontakten och värme i elementen. Det bidrar samtidigt till att minska växthusgaserna och miljögifterna i vår änglamarks natur. Vettigt, inte sant?

Ett platt fall för Stefan Löfven

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande och det är det här”, medgav dåvarande statsminister Carl Bildt utan omsvep när hans borgerliga regering 1992 gick på pumpen i försvaret av kronans fasta växelkurs.

Nuvarande statsminister Stefan Löfven har alla skäl att använda exakt samma ord om sin egen regerings debacle. Med Socialdemokraterna vid rodret skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, utlovande han storstilat för sex år sedan.

”Det är ett väldigt ambitiöst mål som kräver en kraftfull politik”, deklarerade Löfven och slog fast: ”Vi ska vara bäst”.

Då, 2013 när Alliansen ännu styrde landet, hade Sverige en arbetslöshet som motsvarade medelmåttiga plats 12 bland länderna i EU-statistiken och Löfven kritiserade Reinfeldt för passivitet.

Nu, när 2020 är blott några månader bort, kan inte ens ett mirakel hjälpa Löfven. Påpassligt försvann också arbetslöshetsmålet ut genom dörren i början av året, vilket Socialdemokraterna skyllde på de förändrade förutsättningar som M/KD-budgeten samt januariavtalet med C, L och MP innebar.

En undanflykt tunnare än luft. Rykande färsk jämförande statistisk från EU visar att arbetslösheten i Sverige gått åt fel håll ända sedan 2014 (SR 18/9). Idag är vi långtifrån bäst, det är istället Tjeckien med en arbetslöshet på 2 procent.

Sverige har, trots att Socialdemokraterna haft förmånen att styra under flera års brinnande ekonomisk högkonjunktur, backat till plats 22 (av unionens 28 medlemmar). Enligt SCB:s nya siffror har sysselsättningen stagnerat och mätningen för augusti pekar på en stigande arbetslöshet till 7,1 procent.

Där har vi, svart på vitt, facit av den ”kraftfulla politik” som Löfven bedrivit. Det måste konstateras med djup beklagan, ty hade han inte fallerat så kapitalt skulle Sverige stått mycket bättre rustat att möta den konjunkturnedgång som väntar.

Det allvarligaste i detta fiasko är att regeringen inte förmått att strukturellt hantera den tudelade arbetsmarknaden, som både mänskligt och ekonomiskt medför kostsamma integrationsproblem. SCB:s arbetskraftsundersökning för 2018 är talande.

Arbetslösheten bland infödda svenskar var 3,8 procent. Bland utrikes födda var 15,4 procent utan arbete. Grupperna från Asien och Afrika stack särskilt ut med en arbetslöshetsnivå på 23,2 respektive 26,5 procent.

Ska denna klyfta kunna överbryggas behövs skarpa liberaliserande reformer och en avsevärt kreativare sysselsättningspolitik än vad vi sett prov på hittills.

Grönt friår är fortfarande en dålig idé

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / Samma sak händer imorgon / Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / Det är inget liv / Det är slaveri.”

Raderna i punkorkestern Ebba Gröns klassiker ”Vad ska du bli?” är en som kärnfullt formulerad pang-på-rödbetan-tolkning av Miljöpartiets uppfattning om arbetets välsignelser.

Lite till mans har vi väl alla – vi som har ett fast och hyggligt tryggt jobb, vill säga – ibland suckat över springandet i ekorrhjulet och drömt om att spränga löneslaveriets bojor för att istället segla jorden runt, bara odla rosor hemma i trädgården eller göra något annat härligt självförverkligande i trots mot den inrutade vardagslunken.

I Miljöpartiets fall har dock suckandet över arbetet blivit ideologi, som hänger samman med en allmänt kritisk hållning till materialism, konsumtion och ekonomisk tillväxt – ja, hela det moderna industrikapitalistiska samhället som sådant.

Förvånas därför icke att Miljöpartiet envist som synden krävt – och tyvärr fått igenom – en comeback för sitt omhuldade friår i budgetförhandlingarna. Den nya, modifierade versionen kallas ”utvecklingstid”.

Men principen är likadan som för den ursprungliga varianten från början av 2000-talet som Miljöpartiet fick Göran Perssons regering att motvilligt införa, och som Alliansen sedan på goda grunder avskaffade.

Åter ska det satsas skattemedel på att ge vuxna människor betalt för att slippa ”gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch”.

Denna gång försöker Miljöpartiet sälja in idén som en arbetsmarknadsåtgärd, avsedd att uppmuntra folk till att lämna sina jobb för att starta eget eller utbilda sig inom bristyrken. ”Det här handlar om kompetensutveckling och är till för människor mitt i livet som vill ha möjlighet till en ny karriär”, hävdar språkröret Isabella Lövin (SVT 17/9).

Men vilka garantier finns för att det nya friåret lyfter kompetensförsörjningen och egenföretagandet till större höjder? Både LO och Svenskt Näringsliv är milt uttryckt skeptiska. ”Utvecklingstiden” är en fördelningspolitisk märklig reform, vilken främst gynnar redan etablerade personer på arbetsmarknaden som får en statlig finansierad räkmacka att glida på.

Vill du ta ett sabbatsår? Varsågod, men spara ihop pengarna till det själv. Vill du byta bana och utbilda dig till ett annat yrke? Inga problem, ta tjänstledigt och sök studielån. Vill du öppna eget? Kanon, men begär inte att andra ska stå för risken.

Det gröna friåret är verkligen ingen ansvarskännande prioritering av svenska folkets ihoparbetade skatteresurser.

Intoleransens skyltfönster

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/9:

Den store gustavianen Carl August Ehrensvärd, amiral och konstnär, menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde.

Klimatet är mildare, växtlivet rikt och vid det pastorala kustlandskapet drar friska vindar in från Östersjön. Sedan Ehrensvärds tid på 1700-talet har Blekinge kallats för Sveriges trädgård.

Numera är denna sydöstra del av vårt land en inte fullt lika behaglig och pastoral plats längre. Ty i politiskt avseende har klimatet blivit betydligt mindre trivsamt.

Om något skulle Blekinge snarare göra skäl för namnet Sverigedemokraternas trädgård.

Lite undanskymd från riksmedias radarskärm fann SD här redan tidigt en bördig jordmån som kommit att göra Blekinge till ett av partiets absolut starkaste fästen. I riksdagsvalet 2018 röstade var fjärde blekingeväljare på SD. Och i Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemkommun, triumferade SD genom att gripa makten med bistånd av M, KD och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet.

I spetsen för alliansen går Louise Erixon, Åkessons sambo, inriktad på att göra SD:s slogan om ”förändring på riktigt” till konkret verklighet.

Att Sölvesborg dessa dagar hamnat i nationellt fokus är knappast underligt. Erixon håller ord och levererar som den svurna, skarpskjutande kulturkrigare mot det ”vänsterliberala etablissemanget” hon är. Den lilla Blekingekommunen börjar påminna om en ideologisk enklav till Viktor Orbáns Ungern.

Prideflaggan förbjuds från att hissas över stadshuset. Progressiv samtidskonst är förklarad som politiskt bannlyst vid offentliga inköp. Taggtråd rullas ut mot placering av nyanlända flyktingar i direkt trots mot bosättningslagen under hänvisning till det kommunala självstyret.

Det är tre mycket tydliga signaler om det reaktionära, antiliberala paradigmskifte som är SD:s mål för Sverige. Sölvesborg är skyltfönstret som ämnar att demonstrera vad vi har att vänta.

Det sker alltså under aktiv medverkan av M och KD. Hur kan Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillåta något sådant av sina partiavdelningar i kommunen?

Ser de båda Sölvesborg som en intressant testballong för ett möjligt M/KD/SD-samarbete på riksnivå? Då borde hittills skördade erfarenheter räcka för att avskräcka.

M och KD ska stå för klassiskt borgerliga värderingar, driva en frihetsfrämjande reformpolitik utan att ge avkall på socialt ansvar och försvara det öppna samhället mot kvävande allstatlig, maktfullkomlig kollektivism – brun som röd!

En anpassningens ryggradslösa pakt med SD som i Sölvesborg vore liktydigt med politisk, moralisk och intellektuell konkurs.

Äntligen händer det

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

”Från årsskiftet avskaffas värnskatten”, sa Stefan Löfven kort och lakoniskt när han i veckan läste upp sin regeringsförklaring.

Säkerligen hade han i samma stund den Linköpingsfödde biskopen Hans Brasks bevingade ord i huvudet: ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det kan vi främst tacka Liberalerna och dess tidigare partiledare Jan Björklund för.

Värnskattens slopande var Björklunds viktigaste krav i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet och Löfvens fortsatta bana som statsminister. Det som inte ens Alliansregeringen pallade under sina åtta moderatledda år vid makten – av opinionskänslig rädsla för ilskna vänsteranklagelser om att ”gynna de rika” – det är nu Socialdemokraternas lott att genomföra.

Garanterat något som svider i det ideologiska skinnet på mången S-aktivist, men icke desto mindre sakpolitiskt klockrent rätt.

Minns att värnskatten bara skulle vara ”tillfällig”, som Göran Persson påstod när han införde den 1995 i samband med sin budgetsanering efter Sveriges statsfinansiella strukturkollaps. Det är alltså hög tid att detta kvartssekellånga provisorium äntligen ryker, särskilt som 90-talskrisen rimligen måste anses övervunnen vid det här laget.

Låt oss vara ärliga. För den taktiske räven Perssons del var värnskatten egentligen endast politisk kosmetika, ett brott mot principerna i den stora skattereformen 1990/91 han bedömde ofrånkomlig för att stilla sina egna väljargrupper.

Budgetsaneringen innebar ju besk medicin. Den kunde enklare sväljas av Socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer om Persson demonstrerade att även kapitalstarka krösusar fick betala ett kännbart pris.

Men värnskattens bidrag till statsbudgeten är tämligen ringa, och den kostar samhället betydligt mer än den smakar. Med fog kan man se den extra statliga inkomstpålagan (vilken idag drabbar en halv miljon svenskar som tjänar 61 000 kronor i månaden eller mer) likt en normdestruktiv straffskatt på flit och ansträngning, förkovran och hårt arbete, eget företagande och karriärsträvande.

Möjligen kan en sådan för de välståndsbildande krafterna kontraproduktiv skattepolitik applåderas av dem som siktar på ett Sverige i Ernst Wigforss anda där ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”.

I själva verket torde alla – inte enbart de direkt berörda – faktiskt tjäna på att värnskatten försvinner 2020, eftersom den resursskapande samhällsekonomiska dynamiken förbättras. Det lär behövas i ett vikande konjunkturläge.

Bra gjort, Liberalerna. Och bra gjort Löfven som gav efter. En stjärna i boken till er!

Hur tondöv får man bli?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

Benjamin Franklin, den amerikanske statsmannen och frihetskämpen, satte i ett av sina många inspirerade ögonblick fingret på människans existentiella öde: ”Det finns ingenting som är säkert i denna värld, utom döden och skatten”.

Ack, ja. Och hur särskilt svidande sanna klingar inte dessa ord när vi i suckande vanmakt står vid macken och tankar bilen? Ty lika givet som att liemannen obevekligen tar måttet på oss alla och i det tysta redan syr vår kostym (för att tala med Tomas Tranströmer), lika givet är det uppenbarligen att drivmedelsskatterna ständigt ska kosta oss skjortan.

Den respit som M/KD-budgeten, salig i åminnelse, gav oss är förbi. Nu kommer S/MP-regeringen, med sina bägge samarbetspartier C och L, att dra igång den automatiserade indexbaserade överuppräkningen igen.

Det är en makalös politisk manick egentligen, i realiteten en faktiskt fungerande perpetuum mobile som uppfanns förra mandatperioden. Ingen ny beslutsenergi från riksdagen behöver tillföras, maskineriet är helt självgående och kan i princip ticka på för evigt.

Politik är verkligen det möjligas konst. Såvida ingen ingriper, kan den årliga höjningen av drivmedelsskatten efter konsumentprisindex plus två procent fortsätta tills bensin- och dieselpriset gör att bara inkomsttagare i Joakim von Ankas division har råd att köra vanlig bil.

Men för att kompensera för den återstartade överindexeringen låter regeringen meddela att drivmedelsskatterna samtidigt också sänks, vilket påstås neutralisera effekten. Dessutom kommer det bli en ökad inblandning av biobränslen.

Summa summarum av detta reptrick blir ändå att Sveriges bilister efter årsskiftet tvingas betala runt 15 öre mer per liter bensin och drygt 10 öre mer för dieseln. Typiskt, va?

Det mest bekymmersamma är kanske inte den enskilda höjningen i sig, utan snarare den politiska signalen. Bilismen är redan kraftigt överbeskattad långt bortom vad som i grunden är miljömässigt och samhällsekonomiskt motiverat.

Särskilt bland invånarna på landsbygden, där bilberoendet är som störst, finns ett växande missnöje med ett politiskt storstadsetablissemang som man upplever inte förstår, eller inte bryr sig om, deras situation.

Att spä på dessa känslor genom att trissa upp bensinpriset ytterligare, ger dessvärre intryck av en illavarslande tondövhet från regeringspartiernas sida.

Mer glans åt demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Det är något lite fattigt och aningen blekt över riksdagens högtidliga öppnande, om man minns hur det var förr (eller råkat se gamla klipp på Youtube).

Fram till 1974 samlades folkets valda ombud i rikssalen på Stockholms slott till det suggestiva, taktfasta trampet av Karl XI:s drabanter och med kungen i prålig utstyrsel sittande på drottning Kristinas silvertron.

Det var glans och festivitas, en kring det fria svenska statsskicket verkligt vördnadsbjudande ceremoni. Så länge vi ändå har den konstitutionella monarkin kvar – och bekostar hovet med skattemedel – varför inte kräva full valuta för apparaten och låta den tjäna riksdagen med maximal förhöjande historisk prakt?

Ska kungen i egenskap av nationens statschef öppna riksmötet, kan han väl lika gärna göra jobbet ordentligt.

En återgång till den traditionella ordningen, eller en lätt modifierad variant därav, hade troligen ökat allmänhetens intresse för riksdagen och gjort dess öppnande till en omsusad händelse i klass med, tja, den årliga Nobelfesten. Det vore vår demokrati, och det viktiga arbetet i rikets högsta organ för offentlig makt, definitivt värd.

I sin regeringsförklaring påminde Stefan Löfven om att Sverige firar hundra år som demokrati under denna mandatperiod. ”Demokratin vi ärvde av tidigare generationer ska vara starkare när vi lämnar den vidare”, sa statsministern.

Man bör nog inte i det sammanhanget underskatta ceremoniernas respektingivande betydelse för att trygga ett fortsatt vitalt och brett förankrat folkstyre, oavsett ideologiska konjunkturer.

Vi står nu också inför en omvälvande politisk period. Nya block är under formering som helt ritar om förutsättningarna i partilandskapet. Borgerligheten är sprängd, men det är även vänstern.

S/MP-regeringen ska i långa stycken föra en liberal reformpolitik i samarbete med Centern och Liberalerna. Kommer detta resonemangsäktenskap att överleva kompromissernas prövningar och utvecklas till något fastare?

Moderaterna och Kristdemokraterna är å sin sida på väg mot ett allt oblygare närmande till SD och vad blir frukten av detta? Som mönstret artar sig idag, är det inte osannolikt att valet 2022 blir ett nervigt slag mellan en liberalt orienterad mitten/vänster och en konservativt/auktoritärt färgad höger.

I vilket fall lär det vara ett spännande riksdagsår som väntar oss.

Utan ansvar i Jemen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

”Det lyckliga Arabien” kallades Jemen en gång i tiden. Idag är det helvetet på jorden, skådeplats för världens just nu värsta humanitära katastrof.

Jemen är sedan flera år sönderslitet av ett brutalt, cyniskt och komplext krig som i grunden är uttryck för en regional maktkamp mellan de bägge intervenerade ärkerivalerna Iran och Saudiarabien.

Hittills beräknas kriget skördat omkring 60 000 dödsoffer. Över 20 miljoner av Jemens knappt 30 miljoner invånare är i desperat behov av humanitär hjälp för att klara livhanken.

Det råder skriande brist på mat, rent vatten, mediciner och bränsle. Hot om utbredd svält är överhängande, sjukdomar som kolera och difteri sprider sig.

Kriget bedrivs fullständigt hänsynslöst med upprepade attacker mot civila mål, bland annat bombas sjukhus, ambulanser och bostäder. FN:s krigsbrottsutredare konstaterade i en väldokumenterad rapport förra veckan att de stridande partnerna gjort sig skyldiga till horribla övergrepp i form av mord, tortyr och sexuellt våld.

Sverige har i sammanhanget spelat en märklig tvetydig roll. Regeringen har dels försökt bidra till att stoppa kriget genom att låta vårt land stå värd för FN:s fredssamtal.

Men har samtidigt vänt bort blicken från den svenska vapenexporten som bidragit till att hålla Jemenkriget igång. När SVT i december förra året konfronterade utrikesminister Margot Wallström och justitieminister Morgan Johansson i frågan, var ingen av dem pigga på att alls tala om saken.

Den moraliska stormakten – som Sverige sedan gammalt gärna vill framställa sig som – har uppenbarligen sina mörka fläckar.

Nu riktar Amnesty International svidande kritik mot en rad ledande företag inom den internationella vapenindustrin. De gör inte tillräckligt för att hindra att deras produkter används i kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Amnesty.

Ett av företagen på de anklagades bänk är Saab, som levererat militärt materiel till Saudiarabien och dess i Jemen allierade krigsförbrytare Förenade Arabemiraten. Att radarsystem från Saab använts i Jemenkriget är tyvärr ett obestridligt faktum.

Men Saabs kommunikationsdirektör Sebastian Carlsson tvår likt Pontius Pilatus sina händer.

Staten har ju gett tillstånd för vapenexporten. Staten är bättre på att göra bedömningar kring mänskliga rättigheter. Att kräva att ett enskilt företag som Saab skulle kunna bygga upp en egen analyskapacitet på detta område är ”inte realistiskt”, hävdar han (SVT 9/9).

Men andra ord ska vi alltså tro att en avancerad, högteknologisk försvarskoncern som Saab är oförmöget att själva förstå vad som händer i Jemen, till skillnad från vilken hyfsat informerad nyhetskonsument som helst.

Har bara staten gett grönt ljus är det fritt fram att sälja militära produkter till kriminella förtryckarregimer med gedigna krigs- och människorättsbrott på meritlistan.

Flykten från det egna ansvaret är i Saabs fall ovärdigt och minst sagt beklämmande. Att regering och riksdag skamligt ser genom fingrarna med hanteringen kan omöjligen tas som en godtagbar ursäkt.

Sätt punkt för Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:

Imorgon tisdag börjar officiellt höstterminen i svensk politik med riksmötets öppnande. Det kan bli spännande, då statsminister Stefan Löfven inför riksdagen väntas tillkännage två ersättande förmågor i regeringskretsen.

Sedan tidigare är det klart att arbetsmarknadsdepartementet behöver en ny chef, när Ylva Johansson ska överta Cecilia Malmströms position som svensk EU-kommissionär i Bryssel. Och med fredagens besked att Margot Wallström lämnar Arvfurstens palats – av familjeskäl, enligt hennes egen utsago – har det även uppstått en vakans att fylla på utrikesministerposten.

Att Ylva Johansson packar väskan är logiskt. Hon har suttit som arbetsmarknadsminister i fem år. När nu arbetsmarknadspolitiken står inför en liberaliserande omstöpning som följd av januariavtalet, är det rimligt med en ny och fräschare kraft på Johanssons gamla ansvarsområde.

Lika logiskt är att Wallström gör sorti efter sina fem år på UD. Förr var hon ansedd som en socialdemokratisk förnyare. När Löfven i oktober 2014 utsåg henne till utrikesminister blev det istället som en reinkarnerad Olof Palme gjort comeback.

Wallströms uppvisningar i traditionalistisk plakatpolitik kanske fick S-nostalgikerna att drömma sig åter till det radikala 70-talet, men tjänade knappast det moderna Sverige särskilt väl.

I en blandning av blåögd naivism och moralisk rättfärdighet ville Wallströms UD bifalla FN:s utopiska konvention om globalt förbud mot kärnvapen. Att kärnvapenavskräckning är grundbulten i Natos försvarsstrategi – som även Sverige genom sitt nära samarbete med västalliansen är helt beroende av – brydde sig inte Wallström om.

Tvärtom läxade hon ilsket upp Nato som varnade för de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Sveriges demonstrativa särlinje, och hamnade på kollisionskurs med försvarsminister Peter Hultqvist som under hotet från Ryssland fört vårt land djupare in i Natolägret än någonsin.

Inte heller EU verkade Wallström överdrivet intresserad av. Hon gav tusan i unionens gemensamma utrikespolitiska linje för att Sverige skulle erkänna Palestina som självständig stat, trots att en sådan stat inte existerar och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

I Mellanösterns enda existerande demokrati lyckades däremot Wallström vinna erkännande som så Israelfientlig att hon förklarades som persona non grata. Men FN gillade Wallström varmt.

Hon tycktes vilja prioritera denna organisation som Sverige centrala forum för främjande av fred och säkerhet i världen. Till vilken nytta?

FN är mest en diplomatisk samtalsklubb som varken gör principiell åtskillnad mellan demokratier och tyrannier, eller spelar någon nämnvärd roll i vår tids mest brännande konflikter.

Margot Wallströms främsta insats som utrikesminister är att hon pedagogiskt visade det fåfängt olyckliga i att försöka väcka den antikverade Palme-andan till liv igen. Nu är det dags att sätta punkt för detta återfallsexperiment och gå vidare med någon som är mer lyhörd för samtidens realiteter.

Ännu en biståndsskandal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

Inga-Britt Ahlenius ryggar som vanligt inte från att uttrycka den ofiltrerade sanningen: ”Det är fullständigt parodiskt och naivt, man blir helt galen när man hör det. Noll koll!”.

Varje skattebetalande svensk medborgare har skäl att instämma. Kritiken som den orädda tidigare chefen för Riksrevisionen och FN:s internrevision riktar mot Sida i Aftonbladet (2/9) kan inte kallas annat än förintande.

”Det är ju verkligen en fars på hur man bedriver utvecklingsarbete”, säger Ahlenius om den senaste biståndsskandalen där Sida årligen rullat iväg hundratals miljoner skattekronor i stöd till African Enterprise Challenge Fund (AECF).

Denna organisation, en av Sidas största pengamottagare, påstår sig ha det altruistiska målet att hjälpa fattiga afrikaner genom att stimulera småföretagsamheten söder om Sahara.

Snarare har den styrande AECF-nomenklaturan varit mycket företagsamma i att stimulera sina egna giriga behov av ett luxuöst privatleverne på den svenska biståndsmyndighetens bekostnad (eller riktigare: det arbetande svenska folkets).

Efter att oegentligheterna kommit i dagen har Sida fryst utbetalningarna, men skadan är förstås redan skedd.

Det är inte första gången, bara i år, som Sida ertappas med uppseendeväckande dålig koll och farsartad skötsel av sitt fögderi.

I våras avslöjades att Sida under två decennier pumpat in totalt omkring 200 miljoner skattekronor till en biståndsorganisation i Genéve, International Center for Trade and Sustainable Development, vars ledning levt ett jetsetliv ”bortom all kontroll” (SvD 9/3).

Förutom demoraliserande haverier av detta slag, kan man fråga sig vilket slags utvecklingsarbete Sida bedriver genom att ge generösa anslag till exempelvis Palestinska myndigheten, internationellt ökänd för grovt förtryck och systematiska brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Statlig biståndsverksamhet måste inte vara fel och kan, rätt bedriven, göra viktig skillnad. Vem kan väl motsätta sig insatser för att bekämpa hunger och fattigdom, eller hjälp till uppbyggnaden av goda institutioner för främjande av fred, demokrati och fungerande marknader?

Problemet med den svenska biståndspolitiken är att den närmast inbjuder till slöseri, maktmissbruk och korruption.

Biståndsbudgeten är nämligen enorm, 51 miljarder kronor för 2019. Detta som automatisk följd av det beslutade målet att 1 procent av bruttonationalinkomsten årligen ska avsättas till biståndsutgifter.

Det kan verka behjärtansvärt på pappret och låter fint att skryta om i den politiska retoriken.

Men i realiteten har enprocentsmålet skapat ett svårhanterbart berg av skatteguld med kontraproduktiva incitament att hellre snabbt spendera och få iväg pengarna till olika projekt, än att spendera pengarna så effektivt och hållbart som möjligt.

Vill man vara mera rättvis mot Sida, kan man säga att det är en myndighet som fått en övermäktig uppgift i att hålla reda på det väldiga biståndsflödet och därför drabbats av administrativ stress – med upprepade skandaler som konsekvens.

Det borde vara en tydlig signal till regering och riksdag om att den nuvarande biståndspolitiken är i starkt behov av reformering.