Vem hade inte ledsnat på att vara LO-bas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

Vilken prominent figur inom den svenska politiska klassen skulle du kunna tänka dig att hamna bredvid på en kräftskiva utan att behöva riskera att ha tråkigt? Jag hade chansat på Carl Bildt.

Men ett säkrare kort vore nog Karl-Petter Thorwaldsson, ärligt talat. Han har alltid varit en glad lax, folkligt frejdig med en varm och sympatisk framtoning, är som person lätt att tycka om.

När Karl-Petter Thorwaldsson nu avviserar sin kommande avgång som LO-ordförande är han också befriande öppet mänsklig om skälen.

Åtta år i uppdraget får räcka. Han tycker att han börjar blekna som opinionsbildare, känner en trötthet på sig själv och sin roll.

”Varje dag när man vaknar så tänker man på att man är LO-ordförande. Varje gång man går och lägger sig så tänker man på att man är LO-ordförande. Däremellan ägnar man i princip hela dagarna åt att fundera på sitt arbete och det tar en jävla tid av ens hjärna” (SR 5/11).

Det är uppriktigt sagt, vilket hedrar honom. Det är krävande på toppen och förståeligt om Thorwaldsson istället vill gå och fiska ett tag. Särskilt som LO numera är en starkt gnisslande maktapparat på reträtt.

Ett tecken är att Karl-Petter Thorwaldsson misslyckats att hålla samman LO inför avtalsrörelsen, Pappers och Kommunal har valt att förhandla själva. Men det är en bagatell jämfört med den hotande existentiella kris för LO:s fackligt-politiska samverkan med S som Thorwaldsson haft att hantera. Relationen mellan arbetarrörelsens luggslitna gamla tvillingpar är på väg att slitas itu.

Genom januariavtalet har S bundits till omfattande liberaliseringar, bra för Sverige men ett beskt piller för LO som varken gillar skattesänkningar i allmänhet eller en reformering av arbetsrätten i synnerhet. Det gör knappast Stefan Löfven heller, dock är han ju nödd och tvungen för att kunna behålla statsministerposten.

Thorwaldsson har högljutt påstått sig föredra nyval framför att rucka på den heliga kon LAS, men lämnats likt en ropande röst i öknen av partiet han dessutom sitter i det verkställande utskottet för.

Samtidigt har han varit oförmögen att stoppa det politiska blodflödet bland sina egna medlemmar som överger S i allt raskare takt. Andelen SD-sympatisörer är enligt Sifo idag större inom LO-leden än den stadigt krympande socialdemokratiska stödtruppen.

Thorwaldssons svar är att vilset vädja om att bli bästis och bundis med de reformerade kommunisterna i Vänsterpartiet, vars inflytande i den fackliga rörelsen LO traditionellt bekämpat! Vilken soppa. Inte konstigt att han är less på alltihop och längtar efter roligare saker i livet än att administrera LO:s sönderfall.

Sverige är nu i explosiv världsklass

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Vågen av hänsynslösa sprängattentat fortsätter och har nått en sådan omfattning att Sverige hamnat på världskartan. Den explosivt accelererande våldsspiralen som drabbar oss har ingen sett maken till bland jämförbara västerländska samhällen under fredstida förhållanden.

”Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med en lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet”, säger kriminologen Amir Rostami (DN 4/11). Antalet sprängningar, senast tre stycken ytterligare i Malmö den gångna helgen, har blivit så många att dåden fått karaktär av ett normaliserat inslag i den svenska nyhetsrapporteringen.

Det är en skrämmande utveckling. Med de två sprängningar som skakade Linköping i somras vet vi, direkt och konkret, vilken fasa varje ny svart rubrik innebär. Att smällande bomber kommit att tillhöra den svenska vardagsverkligheten betyder mer eller mindre att de kriminella gängen håller samhället som gisslan.

Hur vi hamnat i en sådan bisarr, oacceptabel och internationellt sett unik situation kan tyckas svårt att förstå. Det är ett gigantiskt misslyckande för rättsstaten, det är ett svidande underbetyg för den styrande politiska klassen.

Och det är vanliga medborgare som tvingas betala det tyngsta priset när våldsmonopolet rämnar. I dess ruiner har de kriminella gängen kunnat ägna sig åt en privat kapprustning. Medlemmarna har triggat varandra till en allt samvetslösare brutalitetsnivå i sina uppgörelser, som inte sällan rör kontrollen över den extremt lönsamma illegala knarkhandeln.

Vilka sanktioner har gänget mött? Få skjutningar och ännu färre sprängningar klaras upp. Gängmedlemmarna kan i det närmaste härja riskfritt från lagens långa förtvinade arm. Resultatet är att det grova våldet bitit sig fast, och blivit så utbrett, att man snart måste börja gradera det som systemhotande.

Det blir inte bättre av att politikerna panikartat sprutar ur sig ogenomtänkta förslag till åtgärder som antingen har klena effekter (hårdare straff) eller raserar rättssäkerheten (anonyma vittnen). Ska man knäcka de kriminella gängen behövs snarare vad vi saknar idag: ”en fungerande organisation av poliser, åklagare och andra myndighetsföreträdare”, menar kriminologen Leif GW Persson (Expressen 22/9).

Specialrekrytera några hundra personer i en styrka öronmärkt för uppdraget. Övervaka, spana, utred. Problemet kommer då att kunna halveras de närmaste åren. ”Inom ramen för gällande lagstiftning och till en kostnad av ett par hundra miljoner”, enligt GW. Men att få ordning på den notoriskt dysfunktionella polisen är förstås lättare sagt än gjort.

Allhelgonahelg

Publicerad den av
1

Wämö kyrkogård i Karlskrona. Samling kring Rosbergs från Långö. Vi hedrar minnet av mamma Inger, morfar Anders och mormor Elsa med ljus, blommor och som sig bör: jazz (de är ju coola katter).

Clifford Brown – Dial ”B” for Beauty 

Sverige skulle lyssnat bättre på Per Ahlmark

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

När liberalen Per Ahlmark 2003 skrev ett nytt förord till Vänstern och tyranniet, en av 90-talets viktigaste svenska böcker och som gjorde upp med kommunismens medlöpare, underströk han att det öppna demokratiska samhället åter måste rusta sig till kamp.

Med den internationella terrorismen och 11-septemberattackerna 2001 stod vi inför ett förnyat hot av civilisatoriska dimensioner. ”Den tredje totalitära världsåskådningen under de senaste hundra åren har nu trätt fram med kraft och tydlighet. Efter kommunismen och nazismen ser vi hur den islamska fundamentalismen ställer liknande krav på oss. Vi ska anpassa oss till dess anspråk som inte medger invändningar, pluralism eller kompromisser”, varnade Ahlmark.

De radikala islamisterna ryggar inte för ohämmat våld, målet är erövring och utplåning av deras fiender. ”Liksom nationalsocialismen och kommunismen har de sina heliga texter som ska tolkas bokstavligt. De tre ideologierna har alla sina utopier, kräver alla att få styra världen och är alla inställda på folkmord. De föraktar frihet, avvisar demokrati och hatar judarna (men delvis på olika sätt)”.

Hur rätt hade han inte. Barbariets profeter kan skifta förklädnader och språkbruk. I grunden är det bara varianter av samma gamla onda frälsningslära av blod, död och brutalt förtryck som de representerar.

Om vi i Sverige lyssnat bättre på Per Ahlmark redan då, 2003, skulle möjligen förståelsen av allvaret i den islamistiska utmaningen varit mera utbredd och beredskapen större. Dessvärre måste man konstatera att det officiella svaret länge präglades av naivitet, bristande kunskap och yrvaket fumliga åtgärder.

Vi har heller inte undgått att bli drabbade av dödlig islamistisk terror. IS-sympatisören Rakhmat Akilov, mannen bakom det hemska terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017, skulle aldrig fått uppehålla sig här. Trots avslag på sin asylansökan, trots att han fanns på Säpos radarskärm, lyckades han i flera år hålla sig undan tills det var för sent.

Antalet våldsbesatta islamistiska extremister i Sverige har ökat från några hundra till tusentals sedan 2010. I EU har vi, näst Belgien, varit den mest omfattande exportören av IS-krigare till Mellanöstern. IS-kalifatet där är idag söndersmulat och dess portalfigur Abu Bakr al-Baghdadi död. Det är också al-Qaidaledaren Usama bin Ladin sedan 2011. Den giftiga ideologin är ingalunda oskadliggjord för det.

Sex islamistiska hatpredikande imamer som Säpo tagit i förvar har nu regeringen beslutat ska förpassas ur riket, men det är osäkert om utvisningarna kan verkställas. Hur många har de hunnit radikalisera? Hur många fler står på tur att sprida deras avskyvärda budskap? Med etablerandet av islamismens nätverk i Sverige lär vi få brottas med obehagliga frågor som dessa en lång tid framöver.

Alla är inte Cornelis Vreeswijk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Medborgare! Cornelis Vreeswijk använde alltid det ordet när han tilltalade sin publik. Höviskt, uppfordrande, inte utan en stänk av ironi i tonfallet. Medborgare! En andlig sådan var polarn’ Cornelis utan tvekan, men formellt sett? Nej.

Vår störste vispoet sedan Carl Michael Bellman hade aldrig något registrerat svenskt medborgarskap. Han lär en gång mitt i karriären gjort ett försök hos myndigheterna. Det gick illa.

Ett fyrkantigt intyg krävdes nämligen på att Cornelis Vreeswijk behärskade svenska språket. Byråkratin godtog inte den folkkäre trubadurens hänvisning till sin rika produktion på ärans och hjältarnas tungomål. Mäster Cee förblev sitt holländska pass trogen livet ut.

Medborgare! Sug på den historien medan ni funderar på punkt 41 i januariavtalet mellan den rödgröna regeringen och dess bägge borgerliga samarbetspartier.

Där förkunnas att prov i svenska ska återinföras som krav för medborgarskap i vårt avlånga konungarike. Även prov i samhällskunskap ska avkrävas – såvida inte den nu av regeringen tillsatta utredningen når en annan slutsats i dessa frågor. Bör den det, medborgare?

Exemplet Vreeswijk används ibland för att driva gäck med språkkravet som främst varit Liberalernas skötebarn sedan partiet lanserade det till visst rabalder inför valet 2002. Men hur många människor är ett klockrent språkligt och konstnärligt geni som Cornelis?

När han kom hit från Nederländerna som tolvåring strax efter andra världskriget var Sverige också ett annorlunda land än 2000-talets, tryckande homogent, invandrare fanns knappt.

Den unge Cornelis bestämde sig för att erövra språket så fort som möjligt, inkörsporten blev serietidningen Fantomen. Sedan satt han på biblioteket varje dag, slukade svenska diktare som Ivar-Lo, Ferlin, Ekelöf och Bellman på löpande band. Handen på hjärtat, alla medborgare av ursvensk folkstam. Är det en lektyr som ens ni dagligdags längre självmant konsumerar?

Från forskarhåll råder stark skepsis mot ett återinfört språkkrav. Vetenskapliga belägg för att det skulle gynna inlärning saknas, menar experterna. Må så vara.

För integrationen i dagens mångkulturella, etniskt pluralistiska Sverige är snarare möjligheterna att snabbt komma i arbete den avgörande faktorn. I jämförelse förefaller språk- och samhällskunskapstester vara rituella utanpåverk. Är de därför helt meningslösa?

USA, en nation byggd på invandring från jordens alla hörn, har tester för medborgarskap som är väldigt enkla. Att kunna en handfull engelska ord, nämna några amerikanska presidenter och helgdagar räcker. Poängen är symbolisk, att markera betydelsen av tillhörighet i den nya samhällsgemenskapen. Värdet av detta bör nog inte underskattas. Eller vad tror ni, medborgare?

217 miljarder kostade Perssons värnskatt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Tack vare Liberalernas drivande insats i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet fick Socialdemokraterna stryka flagg och ge upp värnskatten. Nästa år avskaffas äntligen denna extra statliga pålaga som drabbar en halv miljon svenskar med en månadsinkomst på 61 000 kronor eller mer.

Äntligen? ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog”, invänder säkert någon syrlig Matteus.

Men jo, äntligen är rätta ordet. Värnskatten infördes av Göran Persson 1995. Den utlovades då att bara vara tillfällig. Han menade tydligen tillfällig i ett kvarts sekel, förstår vi nu. Det står också klart vad värnskatten har kostat samhället under dessa 25 år.

Johan Lidefelt, nationalekonom vid Svensk Näringsliv, har räknat på det med regeringens egna kalkyler i botten (fPlus 22/9). Värnskatten ger staten omkring 6 miljarder årligen i intäkter. Men till kontraproduktiva priset av att staten gjort det mindre lönsamt för människor att utbilda sig, anstränga sig och jobba.

Sedan 1995 har värnskattens destruktiva incitament inneburit att uppskattningsvis 280 miljoner arbetstimmar gått förlorade till ett värde på runt 217 miljarder kronor. Minst. Värnskattens skador på Sveriges ekonomi är nämligen sannolikt ännu värre.

Det handlar exempelvis om sådant som att högutbildad nyckelarbetskraft söker jobb utomlands. Eller att svenska företag får det kärvare med att rekrytera kvalificerad kompetens från andra länder. Konsekvenser som dessa är dock svåra att sätta direkta förlustsiffror på.

Värnskatten har gjort att Sverige idag har världens högsta effektiva marginalskatt: 76 procent (inkluderat konsumtionsskatter och arbetsgivaravgifter). Det liknar rena bestraffningen á la Pomperipossa. De som av antikapitalistiskt ideologiska skäl anser att detta är bra, behöver inte vara jätteledsna över att värnskatten skrotas.

När den pålagan ryker vid årsskiftet ståtar Sverige fortfarande i bedrövlig världsklass med en effektiv marginalskatt på 73 procent, enligt en ny rapport från tankesmedjan Timbro.

Vi som vill värna de välståndsskapande krafterna kan således inte nöja oss med att ropa ”äntligen!”, hur motiverat det än är, om värnskattens hädangång. Ytterligare reformer behövs som en gång för alla jagar bort den 70-talsspökande Pomperipossa från scenen.

Konfiskatoriska marginalskatter är omoraliska, slår mot flit och arbete, gör Sverige fattigare på resurser, uppmuntrar till skattefusk och politikerförakt. Var finns rättvisan, logiken och förnuftet i detta? Den som har svaret vinner fikon.

Släpp ungarna loss – det är höst!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/10:

School’s out, som Alice Cooper sjöng. Det är höstlov. Eller potatislov, som det hette förr om åren när skolbarnen fick ledigt för att göra nytta hemma med att bärga skörden. Att dra upp potatisar och slita ont i jordbruket slipper väl de flesta ungar numera. Men nyttigheter ska de fortfarande ägna sig åt medan skolan håller stängt vecka 44.

Så lyder åtminstone påbudet från regeringens högsta ort, självaste statsministern. 2016 kungjorde Stefan Löfven att höstlovet skulle få ett nytt, mer uppfordrande namn: läslov.

Som om politikerna skulle kunna diktera barnens sysselsättning utanför skolan! Ingen frihet här inte. Inte leka, spela dataspel, glo på Youtube eller något annat strunt. Nej, barn – lyd snällt förmaningen och traska iväg till närmaste bibliotek. Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

Det är lätt att ironisera över denna symbolpolitiska pekpinne. Många gjorde det också när Löfven annonserade idén med läslovet. En patetiskt fluffreform utan värde. Ett desperat slag i luften mot den oroande trenden av fallande läsförståelse, minskat ordförråd och ökat ointresse för boken som kulturbärare bland det uppväxande släktet.

Jag tycker att etikettsändringen från höstlov till läslov ändå inte var så tokig som signal. Ty även signaler har vikt. Vad det är fråga om är normbildning, ett sätt från samhällets och skolans sida att tidigt för unga människor i formbar ålder markera läsandets betydelse. Hur kan det vara fel? Behövs det i högre grad uppmuntra till läsning i den hårda konkurrensen med alla övriga aktiviteter som barn lockas av, så gör det för farao!

Dock blir jag en smula misstänksam när den ideella organisationen Läsrörelsen försöker styra upp läslovet med landsomfattande evenemang som har det politiskt überkorrekta temat miljö och klimat. Det är så typiskt svenskt snusförnuftigt och pedagogiskt huvudklappande på det där klibbigt välmenande lillagubbenviset som barn alltid genomskådar. Suck. Att vissa vuxna aldrig lär sig.

Släpp ungarna loss! Låt dem vandra fritt i fantasins gyllene rike. Ska läslovet tvunget ha ett tema räcker det med vad författaren P O Enquist sagt om rekommenderade böcker till barnen: ”Ni får läsa vad fan ni vill, bara ni läser böcker. Om det är skitlitteratur spelar ingen roll, bara ni läser böcker. Förr eller senare får ni omdöme nog att läsa vad som är bra eller nyttigt för er”.

Den ljusnande framtid är tågets

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/10:

”SJ, SJ gamle vän / Festligt att du lever än / Men du ser rätt krasslig ut / Snart hörs ditt sista tut”. Stefan Demerts kända nidvisa om SJ från 1971 är fortfarande kul, men har lyckligtvis för alla oss inbitna tågdiggare förlorat det mesta av sin relevans.

Sista tutet har ännu inte hörts och lär knappast bli aktuellt inom överskådlig framtid heller. Trots kvarstående bekymmer med punktligheten (som dock börjar bli något bättre) ser gamle vännen SJ ut att leva utmärkt väl och vara populärare än någonsin.

Under veckan som gick offentliggjorde det statliga tågbolaget resultatet från sitt tredje kvartal, som visade stärkta vinstsiffror och att antalet resenärer totalt ökat med 11 procent hittills i år. Det artar sig till ett nytt rekord, jämfört med toppnoteringen för 2018 då SJ sålde hela 31,8 miljoner resor – vilket var en ökning med 1,5 miljoner resor från året innan.

Klimatdebatten har tydligt bidragit till att sätta rejält snurr på järnvägshjulen. Svenska folket gillar miljömedvetet resande. SJ är i färd med att möta det växande efterfrågetrycket genom mångmiljardinvesteringar i nya och upprustade tåg.

Huruvida det statliga projektet att anlägga nya spår i form av ett futuristiskt höghastighetsnät blir verklighet är mera tveksamt. Frågan är politiskt splittrande, några riksdagspartier har flera gånger bytt fot, och enligt Trafikverkets kalkyler är den enorma satsningen inte ekonomiskt försvarbar.

Men som Corren kunde rapportera om i lördags är Ostlänken att räkna med. Dessa 16 mil av nya dubbelspår mellan Linköping och Järna gör att pendlingsmöjligheterna underlättas betydligt. De östgötska tillväxtmotorerna Linköping/Norrköping och den tillväxtheta Stockholmsregionen kommer ännu närmare varandra.

Ostlänken – inte billig den heller visserligen – är därför ett ekonomiskt vettigare projekt än investeringen i fullskaliga nationella höghastighetsbanor genom vårt glesbefolkade land för den relativt lilla grupp som reser riktigt långväga.

Höljt i gåtfullt dunkel är emellertid om Linköping kan räkna med att Ostlänken kommer att dras innanför staden eller inte. Trafikverket meddelar ingenting bestämt. En ny station belägen bortom Linköpings centrum vore tveklöst olyckligt.

En icke ringa del av järnvägars attraktionskraft ligger i att smidigt kunna kliva av och på tågen mitt i city. Som kommunens projektledare Oscar Lindgren säger: ”Forskning visar att avståndet till stationen är avgörande för hur många som reser” (Corren 26/10).

Rekordmånga vill bevisligen åka tåg. Förfela inte Ostlänken genom att låta stationsplaceringen i Linköping bli en hämmande faktor.

Folkhemsnostalgikern Åkesson mot nya höjder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:

Socialdemokraterna har varit det största partiet i Sverige sedan den imposante arbetarhövdingen Hjalmar Brantings dagar. Nu ser det ut som ett historiskt skifte vankas.

Siffror från opinionsinstituteten Sifo och Ipsos visar att Jimmie Åkesson bara är en felräkningshårsmån från att knipa den sekelgamla S-ledartröjan som idag bärs av Brantings inte fullt lika imposante arvtagare Stefan Löfven.

Bland LO-medlemmarna, den väljargrupp som utgör Socialdemokraternas ryggrad, har SD till och med segat sig förbi med några decimaler (31 procent mot 30,6 procent, om vi ska tro Sifo).

Marginalen har aldrig varit mindre mellan S och SD, sammantaget ligger deras respektive väljarstöd kring 23–24 procent, praktiskt taget jämt skägg. Dåliga nyheter för Löfven, men också bekymmersamt för Ulf Kristersson som även han förlorar sympatisörer i raskt ökande takt till Åkesson.

Moderaterna trampar enligt mätningarna i oroande bakvatten med 16–17 procent, vilket indikerar att Kristersson är detroniserad som Löfvens främste utmanare i oppositionen. Ska M och KD bygga ett regeringsalternativ med uppbackning av SD till valet 2022, kan nog Sveriges nästa statsminister fortfarande bli Ulf Kristersson.

Men han kommer då – om opinionstrenden står sig – med vingklippt auktoritet att tvingas få dansa sig svettig efter tonerna från SD:s pipa. Är Moderaterna till det förnedrande priset villiga att ingå i det konservativa block med KD som är Jimmie Åkessons hägrande mål?

Åkesson är dock säkerligen inte främmande för att cyniskt byta fot, om han uppvaktas av en annan friare med ett möjligt rymligare samvete. Vilhelm Moberg sa en gång, onekligen giftigt träffande, att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den”. Varför skulle inte S framöver kunna bita huvudet av skam och liera sig med SD om det kniper? If you can’t beat them, join them. Det är faktiskt ett inte helt otänkbart scenario.

S har redan, precis som M, inte så lite vindflöjelaktigt anpassat sig efter SD:s hårda positioner i migrations- och kriminalpolitiken, stekheta väljarfrågor där Jimmie Åkesson i rådande pessimistiska tidsanda av växande skaror upplevs ha störst trovärdighet. Opinionssiffrorna talar ändå sitt tydliga språk.

SD har saluför också en välfärdsnationalistisk folkhemsnostalgi, med oblyga hyllningar till Per Albin Hansson, som bär klassiska S-drag. I synen på socialstaten, ekonomin och skatterna ligger SD själsligen snarare närmare det kollektivistiska S än det liberalare M.

Så vem vet? I det föränderliga svenska politiska landskapet bör vi nog inte utesluta någonting.

Varför stoppa brottslingar när man kan jaga plastpåsar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

Gubbar och kärringar, huk er i butikerna, för nu laddar regeringen om! Japp, här vilas det inte på hanen och siktet är inställt på alla er som står med en ICA-kasse i händerna. Snart kommer en skarp skattesalva att avlossas som fördyrar detaljhandelns plastpåsar, 3 spänn mer för de större och 30 röda öre mer för de mindre ska ni tvingas hosta upp.

Voffor då då? Voffor gör regeringa på dette viset? Motiveringen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP) har snabbt blivit en minor classic i den symbolpolitiska argumentationskatalogen: ”Plastförorening och plastskräp är ett jätteproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastskräp” (Expressen 19/9).

Det är naturligtvis utmärkt att Per Bolund ömmar för valarna och delfinerna. Men hur skulle hans nya straffskatt hjälpa dem?

Den där plastkassen från ICA, Hemköp eller Coop som vi burit hem brukar ju sedan fyllas med hushållsavfall. Har vi alla blivit lurade som trott att sopbilen därefter kör till någon förbränningsanläggning som återvinner skräpets energiinnehåll till fjärrvärme? Ryk och ränn och far åt pipsvängen – att svenska sopor egentligen tippades direkt i världshaven, det hade jag ingen aaaning om!

Allvarligt talat. Precis som organisationen Svensk Handel konstaterat bygger regeringens fixering vid att blåsa upp plastpåsarna till en miljöskurk i vårt land knappast på fakta. Utan snarare på känslor och ideologisk nit.

Att plastpåseskatten beräknas ge 2,7 miljarder klirrande kronor ytterligare till statskassan är väl också en starkt frestande anledning för regeringen att fartblint driva igenom förslaget, sak samma om man hoppar i galentunnan.

Hur vore det om regeringen för en stund kunde vända blicken från plastpåsespöket och dra lika fort ur lagstiftningshölstret mot de reellt existerande skurkarna i den svenska handeln?

Även det har med miljö att göra. Arbetsmiljö visserligen, men ändå. Och det har med grundläggande säkerhet att göra. Och med rättsstatens förmåga att skydda vanligt hyggligt folk. Och med villkoren för att kunna driva näringsverksamhet i Sverige. Kan det händelsevis intressera?

Vågen av stölder, våld, hot och trakasserier håller på att bli ett riktigt svenskt jätteproblem i butikerna landet runt. Många handlare finner det tyvärr hopplöst att polisanmäla gärningsmännen, det biter sällan. Då samma kriminella figurer ofta återkommer och ställer till djävulskap önskar Svensk Handel åtminstone få möjlighet att porta dem.

Ett förslag om tillträdesförbud för notoriska bråkstakar och brottslingar ligger sedan en tid tillbaka på regeringens bord. Bord och bord, förresten. Det börjar likna en långbänk. Så kan man ju också prioritera i regeringsarbetet.