Aktiv dödshjälp är en vansklig idé

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/11:

Gör Liberalerna skäl för sitt namn genom att ställa sig bakom idén om aktiv dödshjälp? ”Det är en viktig frihetsfråga”, säger riksdagsledamoten Barbro Westerholm som brukar vara en klok person. Under Liberalernas landsmöte i helgen tillhörde hon ombuden som fick partiet att anamma linjen om en statlig utredning i ärendet (mot partistyrelsens vilja, bör tilläggas).

Den renlärigt liberala ståndpunkten synes okomplicerad. Av rätten till liv, frihet och egendom bör naturligtvis följa friheten att äga rätten till sin egen död. En människa som svårt sjuk befinner sig i dödens väntrum bör därför få läkarassistans till att smärtfritt göra processen kort. Inga konstigheter. Osentimentalt och rationellt.

Vad kan rimligen invändas mot ett sådant ideologiskt resonemang? En hel del. Som att det tar skral hänsyn till den komplexa verkligheten och att det omsatt i praktik riskerar att öppna dörrar som aldrig borde öppnas.

Med all respekt för Barbro Westerholm och hennes välmenande åsiktsfränder, finner jag tanken på statligt sanktionerad eutanasi starkt problematisk. Sjukvårdens uppgift är att värna livet, bota och lindra. Om det sistnämnda skulle inkludera alternativet att aktivt släcka patienternas liv har ett fundamentalt tabu brutits.

Konsekvenserna vore rysligt svåröverskådliga och vem vågar lita på en dödsbejakande sjukvårdsapparat? Det är dessvärre inte så enkelt som att det endast handlar om individens eget val i det här fallet, hur välavvägt det nu kan förmodas vara i en synnerligen utsatt, sårbar och pressad situation.

Döden är definitiv. Det finns aldrig någon väg tillbaka. Och patienten måste kunna ångra sitt beslut, som författaren Carl-Henning Wijkmark påpekat i debattboken Det icke förhandlingsbara (2011). Han motsätter sig dödshjälp även på grunderna att ekonomiska motiv kan krypa in i ekvationen och att den palliativa vården därmed hamnar på undantag.

Själv är jag inte övertygad om att snälla, liberalt upplysta och varmt socialt engagerade makthavare som Barbro Westerholm kommer att sitta vid statens roder för all framtid. Jag tvivlar på att det statliga systemets väktare är evigt försvurna åt att upprätthålla humanismens ideal. Jag tror inte att mörkt tankegods som vädrats av exempelvis filosofen Friedrich Nietzsche automatiskt är hindrat från att vinna nytt inflytande:

”Invaliden är en samhällsparasit. I ett visst stadium är det orätt att fortsätta leva. Att bara fegt fortsätta hållas vid liv av läkare och mediciner när meningen med livet, rätten till livet, har gått förlorad borde resultera i samhällets djupa förakt.”

Av den anledningen tycker jag att Sverige borde akta sig för att införa aktiv dödshjälp i sjukvården.

Tyranniet kräver underkastelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/11:

30-årsminnet av Berlinmurens fall har uppmärksammats stort och det med all rätt. 1989 markerar frihetens seger, liberalismens triumf över diktaturen. Historien är dock sällan entydig.

Östeuropas befrielse från kommunismens kriminella samhällssystem med taggtråd och vakttorn fick ju aldrig sin efterlängtade motsvarighet på andra sidan jordklotet.

På Himmelska fridens torg i Peking blev kraven på yttrandefrihet och demokrati krossade i en fruktansvärd massaker 1989, när Kinas kommunistregim satte in pansarvagnar och bajonetter mot sitt eget folk. Där triumferade barbariet och förtrycket i världens största diktaturstat bestod. Inte sedan Mao Zedong har heller tumskruvarna varit så hårt åtdragna som idag.

30 år efter blodbadet på Himmelska fridens torg har protesterna mot det maktfullkomliga kommunistväldet ändå flammat upp på nytt, denna gång i Hongkong. Det begränsade självstyre som den forna brittiska kolonin garanterades vid överlämnandet till Fastlands-Kina 1997 har alltmer kringskurits.

Demonstrationerna som startade i våras till försvar av Hongkongs hotade friheter möts med upptrappad polisbrutalitet. I söndags var det vattenkanoner och tårgas, risken kan inte uteslutas att Peking snart förlorar tålamodet och mobiliserar armén enligt gammalt ökänt manér.

Men omvärldens stöd till den pro-demokratiska rörelsen i Hongkong har inte varit särskilt kraftfullt. Realpolitik och krassa affärsintressen väger tyngre. Den kinesiska kommunistjätten med sina välpumpade globala statskapitalistiska muskler låter sig inte irriteras ostraffat. Det har vi nu själva fått känna på med den diplomatiska krisen kring författaren och förläggaren Gui Minhai.

Han kom från Kina till Sverige för att studera 1988, valde att stanna efter massakern på Himmelska fridens torg och blev svensk medborgare. Senare etablerade han sig i Hongkong och gav ut kritisk litteratur om Pekingregimen. Den svarade 2015 med att kidnappa honom under en semestervistelse i Thailand.

Gui Minhai har hållits fängslad av kinesiska myndigheter sedan dess. Som förföljd publicist tilldelades han under fredagen i sin frånvaro Svenska PEN:s Tucholskypris ur kulturminister Amanda Linds hand. Det försökte Kinas ambassadör Gui Congyou stoppa. I raseri hotade han med att Sverige skulle få betala dyrt för detta tilltag.

Så talar gangsterväldets knektar. Tyranniet kräver underkastelse. Genom Gui Minhai har Hongkongs sak på ett brännande tydligt vis blivit vår. Regeringen bör ge Kina en lämplig läxa och förklara ambassadör Congyou som persona non grata.

EU ska inte ha en enda skattekrona till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

KD och V bildar gemensam front. De litar inte på att regeringen pallar trycket i Brysselförhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, utan viker ner sig för kommissionens krav på att Sverige ska slanta upp ännu mera pengar i medlemsavgift.

Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt vill därför att riksdagen ska surra fast regeringen vid ett tydligt veto. Det har alla svenska skattebetalare skäl att välkomna.

Vårt lands EU-avgift uppgår årligen till drygt 40 miljarder kronor. Mandarinväldet i Bryssel menar att det beloppet måste höjas till 55 miljarder. En orsak är att kommissionen tycker Sverige betalar för lite i relation till storleken på vår ekonomi. En annan är att kommissionen behöver kompensera pengabortfallet som uppstår när Storbritannien lämnar unionen.

Mot det finns starka argument. Sverige tillhör redan nettobetalarna i EU-klubben, även med hänsyn till de pengar som sipprar tillbaka genom unionens snåriga bidragsmaskineri.

Slår man ut dagens medlemsavgift befolkningsmässigt tvingas varje svensk punga ut med 4000 kronor varje år till Bryssel, det är 1100 kronor mer än den genomsnittliga EU-medborgaren (SVT 23/8). Borde inte det räcka?

Och varför skulle vi nödgas att betala extra för att täcka budgethålet efter Storbritannien? En medlem mindre borde tvärtom betyda sänkta kostnader. Eller åtminstone ett incitament till att se över omfattningen på EU-apparatens åtaganden, trimma bort onödigt fläsk, dra åt svångremmen och effektivisera verksamheten.

EU:s budget för 2019 är 148 miljarder euro, i svenska kronor cirka 1588 miljarder. Jordbrukssubventionerna slukar väldiga resurser, en marknadsekonomiskt osund politikertillverkad bidragsfälla som successivt bör avvecklas (dock finns vettiga inslag i form av olika slags miljöstöd som är högst försvarliga att behålla).

EU:s regionala utvecklingsfond är också en lika tung som tveksam utgiftspost. För perioden 2014-2020 ruvar fonden på omkring 2000 miljarder kronor som sorglöst sprätts iväg till en veritabel diversehandel av projekt. Bland andra Europeiska revisionsrätten har varit kritisk mot svårigheterna att få klarhet i nyttan av dessa satsade pengar och vad projektraseriet egentligen leder till (SR 23/4).

Det rena fusket går heller inte av för hackor. Olaf, EU:s byrå för bedrägerigranskning, larmade förra året om att 30 miljarder kronor försnillats ur EU:s budget – ett nytt rekord i korruption och felaktiga utbetalningar (Europaportalen 7/6 2018).

KD och V har rätt. Regeringen måste säga blankt nej till att släppa ifrån sig en enda svensk skattekrona ytterligare i avgift. Med EU:s slappa koll och slösaktiga beteende borde Sverige snarare strypa pengaflödet till ett absolut minimum.

Ja, en reformering är nödvändig!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

I tisdagens Corren kunde vi läsa en sakligt utmärkt debattartikel av sex företrädare från Centern, med partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl i spetsen, som försvarade den pågående omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Varför detta inlägg författats är inte svårt att förstå.

Centern är huvudarkitekt bakom punkt 18 i Januariavtalet, som förkunnar att Arbetsmedlingen ska reformeras i grunden, och senaste tiden har kritiken haglat över partiet för genomförandet. Inte minst Moderaterna har svingat med släggan, även regeringens opinionskänsliga samarbetsparti Liberalerna har sänt skeptiska signaler.

Förändringar, särskilt stora sådana, tenderar ofta att upplevas som stökiga och smärtsamma. Det är inte konstigt att många vädrar missnöje och all kritik är näppeligen grundlös.

Men som takterna går i offentligheten får man snudd på intrycket av att Centern, utifrån en blandning av ideologisk galenskap och pur elakhet, fått för sig att rasera en gammal fin svensk folkkär och välfungerande myndighet. Trots att det är S/MP-regeringen som de facto bär det praktiska ansvaret. Och nu gör i stort sett precis vad Alliansen (salig i åminnelse) skyndsamt krävde skulle ske redan dryga året innan senaste riksdagsvalrörelsen.

”Arbetsförmedlingen har nått vägs ände. Det behövs en genomgripande förändring av den statliga matchningsfunktionen och det kan inte vänta till efter valet”, skrev de fyra borgerliga partiernas dåvarande arbetsmarknadspolitiska talespersoner i Expressen den 16 februari 2017. Kvartetten, inkluderat undertecknaren Elisabeth Svantesson (M) som idag klagar så opportunistiskt högljutt, hade rätt.

Under högkonjunkturens 2017 kostade Arbetsförmedlingen skattebetalarna 80 miljarder kronor, men bara 15 procent av jobben förmedlades genom myndigheten och andelen arbetslösa som den hjälpte till en riktig anställning var knappt märkbar. Det gällde också nivån på svenska folkets förtroende för Arbetsförmedlingen, 1 procent (!) enligt Sifo.

Det är även värt att påminna om vad Cecilia Fahlberg, regeringens egen särskilda utredare av den traditionellt förda arbetsmarknadspolitiken, dragit för slutsats. På DN Debatt den 29 januari i år avlossade hon följande salva: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Den som inte instämmer i budskapet från de sex C-debattörerna i Corren – att en reformering är nödvändig – bor sannolikt på en annan planet. Tråkigt att M verkar ha flyttat dit.

Oseriöst att bara skylla på Morgan Johansson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:

Det är bombattentat och skottlossningar över hela landet. Räknat per capita är det bara det våldshärjade Afghanistan som kan uppvisa en liknande situation som Sveriges, menar analytikern Henrik Häggström på Försvarshögskolan.

Polisen har utlyst ett slags nationellt nödläge och inlett ”Operation Rimfrost” mot den grova gängkriminaliteten efter helgens skräckdrama i Malmö, där bland annat en 15-årig pojke sköts ihjäl på öppen gata.

SD har tagit denna senaste oerhörda händelse i den långa brutala våldsvågen till intäkt för att väcka misstroendevotum mot justitieminister Morgan Johansson (S). Kvickt instämde M och KD, vilket i det politiska spelet kan tolkas som att banden till SD knyts närmare.

Samtliga i Jimmie Åkessons hägrande ”konservativa block” gisslar regeringen hårt för att ha förlorat kontrollen över utvecklingen, inte utan skäl. Det alarmerande läget är talande. De som sitter vid makten bär oundvikligen ett tungt ansvar.

Men att skramla med misstroendevapnet är naturligtvis främst en demonstrationsuppvisning i syfte att stärka de egna partiaktierna hos en befogat orolig folkopinion, som dagligdags möter nya rubriker om skjutningar och sprängningar.

En riksdagsmajoritet för att avsätta Johansson har knappast den SD-ledda trion ens själva trott på att kunna uppbåda. Och nog kan man anklaga justitieministern för en hel del, fast någon 70-talsromantisk flummare i mjukisbyxor har han väl inte direkt gjort sig känd som.

På vilket avgörande sätt skiljer sig egentligen Socialdemokraternas kriminalpolitik från exempelvis Moderaternas när det kommer till kritan? Skicka in svaret om du klurar ut det.

Ska politisk skuld sökas till varför Sverige numera på fullt allvar kan jämföras med Afghanistan i eskalerande våldsnivå, är det åratal av försummelser under såväl S- som M-ledda regeringar man finner.

Det handlar inte bara om det uppenbara misslyckandet att få till stånd en effektivt fungerande polisorganisation med stark lokal förankring (lärdomar i mängd kan hämtas från New York-polisens framgångsrika arbete, men av mystiska anledningar har de inte gått att omsätta här).

Utan också om ovilligheten, eller oförmågan, att ta intryck av forskare som den internationellt ansedda kriminologen Per-Olof Wikström. På 90-talet varnade han och hans kollegor om den komplexa sociala problematiken i städernas utanförskapsområden, risken för framväxande parallellsamhällen och etablerandet av regelrätta gatugäng som inspirerades av kriminella MC-ligor med stort våldskapital. Insatserna blev klena och följden katastrofal.

Men erkännandet av den bistra sanningen är kanske inte lika kul att hojta om från riksdagens talarstol.

Skyttedal har helt rätt om höghastighetstågen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/11:

Rent ut sagt brutala. Det var Sara Skyttedals dräpande ord om investeringskostnaderna för höghastighetstågen under debatten på KD:s riksting i helgen. Hon företrädde partistyrelsen som yrkade på en omsvängning i frågan om detta politiska sorgebarn.

Och omsvängning i KD-församlingen blev det. Den tidigare tummen upp för jätteprojektet vändes neråt. Sakligt sett en riktig dom. Sara Skyttedal slog huvudet på spiken. Det går knappast att karaktärisera investeringskostnaderna som något annat än just brutala. 230 miljarder kronor är den officiellt presenterade notan, svindlande bara den.

Ändå tyder mycket på en glädjekalkyl. Mötet med den krassa verkligheten lär göra budgeten till ett svart hål i monsterklass som suger åt sig skattepengar i högre hastighet än aldrig så snabba tåg.

Inkluderat lokala följdinvesteringar som nya stationshus (exempelvis i Linköping) och andra fördyrande kringkostnader, uppskattar Stockholms Handelskammare att en mer realistisk nota kommer att landa på runt 400 miljarder kronor, kanske så högt som 500 miljarder!

I det ljuset tycks Trafikverkets beräkning av den samhällsekonomiska förlusten – 75 bortkastade öre för varje satsad krona – som försiktigt tilltagen. Sverige är trots allt ingen tätbefolkad kontinent. Även om tåg i sig är populära, saknas tillräckligt resandeunderlag på längre sträckor för att göra ett splitternytt nationellt höghastighetsnät rationellt motiverat.

Dessutom riskerar vi att superinvestera i ett transportsystem som knappat hinner bli färdigt innan det är föråldrat. Runt hörnet väntar självkörande elektriska bilar på vägarna och eldriva flygplan på himlen mellan städerna. Hur revolutionerande känns då höghastighetstågen i jämförelse, som baseras på en tungfotad (om än trevlig) tekniklösning från 1800-talet?

Dock. Oavsett vad man är kritiker eller anhängare av projektet är det nog lika lätt att förbluffas över snurrigheten i den politiska hanteringen. Vilka besked gäller egentligen från maktens boningar och hur ska man få en chans att bli klok på förhandlingsprocessen?

Okej att KD bytt fot om höghastighetstågen. Men kolla Moderaterna som först sagt nej, sedan ja och därefter nej igen. Eller Liberalerna som sagt ja, nej, ånyo ja och nu intagit en slags limboposition.

Det ställer i vidare perspektiv ett principiellt frågetecken om de svenska riksdagspartierna är beslutsfähiga och går att lita på i större satsningar som kräver bred enighet och uthållighet över mandatperioderna. Nästa gång kan det ju röra något vettigt.

Hurra för Magdalena Andersson!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

Magdalena Andersson (S) står på sig. Hon vill inte längre kännas vid sin tidigare inkarnation som oppositionspolitiker, då hon utmanade finansminister Anders Borg (M) i tävlingen om vem som tog överskottsmålet på blodigast allvar.

Andersson vann och blev finansminister själv. Bara för att sedan, ett halvår efter valet 2014, vända på klacken och förklara att överskottsmålet borde avskaffas. Att den ståndpunkten gäller än låter hon nu förstå genom att ånyo plädera emot sin egen gamla dogmatiska retorik från förr.

Magdalena Andersson är därmed det levande beviset på att det finns hopp om politiken. Man behöver inte fasta i söndertuggade ideologiska teser, man kan börja tänka själv, bli klokare och ändra åsikt utan att skämmas – även om man är en aktiv partist.

Ty i principfrågan har Magdalena Andersson naturligtvis rätt. Överskottsmålet i statsbudgeten har tjänat ut. Det påpekade nationalekonomen Assar Lindbeck redan 2008.

Det var han som under 90-talskrisen var arkitekten bakom överskottsmålet som ett tillfälligt medel att få bukt med den galopperande statsskulden, som på den tiden motsvarade närmare 75 procent av BNP.

Det fungerade utmärkt. Åren strax efter millennieskiftet var statsskulden hanterbar igen: omkring 45 procent av BNP. Mission accomplished. Men för Perssons och Reinfeldts regeringar var inte överskottsmålet längre ett medel avsett att lösa ett specifikt problem. Det hade i deras värld förvandlats till ett mål i sig, absurt nog. Nivån har det dock ruckats på.

Ursprungligen var överskottsmålet satt till 2 procent av BNP över en så kallad konjunkturcykel, men justerades snart till 1 procent och är från 2016 reducerat till en tredjedels procent av BNP. Alltid något. Men det betyder, annorlunda uttryckt, att svenska medborgare fortsätter att överbeskattas – bara detta år med 16 miljarder kronor i vad som de facto blivit ett kollektivt statligt tvångssparande.

Det går inte att rationellt försvara. Statsskulden är idag den lägsta på över 40 år och ligger bekvämt på cirka 25 procent av BNP. Från borgerligt håll finns därför ingen begriplig anledning till att kritisera Magdalena Andersson för att hon vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål i budgeten.

En annan sak är vad S-finansministern vill få loss den omotiverat insamlade pengahögen till. Givetvis är hon sugen på att spendera rubbet för regeringens räkning. Det borde en borgerlighet värd namnet däremot vägra acceptera och istället kräva att överskottsmiljarderna gick tillbaka till det pungslagna svenska folket i form av sänkt skatt. Någon rättvisa måste det ändå vara.