En statsminister kan aldrig gömma sig bakom andra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Igår rapporterade Folkhälsomyndigheten att ytterligare 20 personer avlidit som följd av coronapandemin. ”Det är färre än vi brukar ha på torsdagar”, sa statsepidemiologen Anders Tegnell som ställde i utsikt att den nedåtgående trenden skulle fortsätta för Sveriges del.

Låt oss innerligt hoppas att han har rätt och att detta makabra dagliga räknade av förlorade liv i covid-19 snart får ett slut. Med nu över 4500 döda människor totalt har vårt land betalat ett tillräckligt högt pris. Har det varit nödvändigt?

Det är en obehagligt gnagande fråga. Sannolikt hade dödstalen varit lägre om den nationella krissamordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner fungerat smidigt. Om det inte varit brist på skyddsutrustning och viktiga mediciner. Om de äldre värnats bättre mot smittan. Om masstestning, spårning och isolering av virusdrabbade kommit igång beslutsamt och snabbt. Om, om, om…

På det hela taget är det inte omöjligt att Sverige, när det framtida sista kapitlet äntligen skrivs, i internationell jämförelse visat sig klara pandemin tämligen hyfsat ändå. Vem vet hur balansräkningen ser ut i världen efter en befarad andra våg av coronan, exempelvis?

Men för tillfället måste vi nog konstatera att Sveriges beredskap inför krisen, och hanteringen av den, inte varit helt optimal (försiktigt uttryckt). Det är självfallet inte regeringens fel mol allena. Ska anklagande fingrar pekas och skuld fördelas kan säkert åtskilliga syndare hittas både här och där i systemet. Det är dock ofrånkomligt att regeringen bär det tyngsta och yttersta ansvaret vid en nationell prövning av detta slag.

Kommer Sverige till korta är det inte Anders Tegnell som ska bindas vid skampålen, androm till varnagel. När Harry Truman var USA:s president (1945-53) hade han en berömd skylt på sitt skrivbord med texten: ”The buck stops here!”.

Truman gjort därmed klart att den politiska ansvarskedjan slutade hos honom, det fanns ingen kvarvarande länk som kunde skickas vidare bortom hans kontor i Vita huset.

Det är samma sak med coronakrisen och Stefan Löfven, även om statsministern tycks föredra att hålla en något blygsam profil och hänvisa till expertmyndigheternas bedömningar om hur Sverige ska agera. Att lyssna till kvalificerade tjänstemäns rekommendationer bör naturligtvis en statsminister göra.

Men en regeringschef kan aldrig gömma sig bakom dem, eller automatiskt utesluta alla andra handlingsvägar än vad den förmenta rådgivarkretsen av ”the best and the brightest” förordat. Annars är det ingen politisk ledare värd namnet och ingen statsminister som Sverige ska ha – särskilt i utsatta lägen.

Skäggen som skakade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!”

Stadsbudet på Stockholms Central hade precis upptäckt SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist på perrongen och skrek vredgat åt honom med händerna viftande i luften.

Det var en novembermåndag 1963. Föregående kväll hade Åke Söderqvist medverkat i det första av fem TV-program som kommer att skaka nationen: Fasad, Segment, Modul, Relief och Fundament.

Avsnittens titlar var en parodiskt gliring åt namnen på SVT:s pretentiösa kulturproduktioner, men serien gick omedelbart i folkmun till historien som ”Skäggen”. De sex herrarna som figurerade i programmen hade nämligen samtliga profilerad ansiktsbehåring. Förutom Åke Söderqvist bestod skäggetgänget av Edvard Matz, Jan-Öjvind Swahn, Beppe Wolgers, Yngve Gamlin och Lasse O´Månsson.

Upplägget i serien var att de satt vällustigt rökandes, drickandes och ätandes kring ett sammanträdesbord och dryftade varandras idéer till kommande TV-inslag (som gärna spolades). Det drevs friskt, satiriskt och respektlöst med det mesta i vårt knarrigt lutherska fosterland.

Sånt hade aldrig setts i statstelevisionens städade och myndigt folkuppfostrande monopolkanal tidigare. Humorn påminde starkt om vad brittiska Monty Python några år senare i BBC skulle revolutionera TV-underhållningen med. Men här i det tidiga 60-talets Sverige fanns ingen beredskap.

Det blev moralpanik och tittarstorm av orkanstyrka. TV-växeln ringades ner av förgrymmade licensbetalare. Det skrevs såväl insändare som ledarartiklar i tidningarna. Aftonbladet hade en löpsedel som krävde: ”Stoppa skäggens diktatur”.

Bland annat upprördes många över att hjältekungen Gustav II Adolf framställdes som en livrädd fegis, vilken under slaget vid Lützen gick vilse i dimman och drunknade i en kokvagn. Kolla själva den förgripliga sketchen på sajten SVT Arkiv, där man kan fly samtidens deprimerande kriselände för ett slag och njuta av alla Skäggenprogrammen i sin helhet.

En personlig favorit är inslaget med Yngve Gamlins falska dokumentärfilm om att det ska dras en motorväg genom idylliska Trosa. Påstådda projekterare dyker upp i staden, pekar på ena efter det andra som måste bort för asfalten. Givetvis till invånarnas bestörtning.

”Folk blev som galna. Senare redigerade vi om filmen och visade filmer, där alla intervjuade svarade: ’Det är bra. Ta bort skiten!’ Och det blev folk kanske inte gladare av”, skrockade Gamlin långt efteråt i en minnestext.

Numera är det svårt att fatta hur människor kunde bli så kollektivt indignerade över dessa godmodiga herrars egentligen ganska harmlösa spexande. Men tydligen var Sverige då ett land där det inte behövdes särskilt mycket för att provocera. Så lättkränkta som 1963 skulle vi aldrig vara idag. Eller hur…?

De knutna nävarnas Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:

Splittring, kaos, misstroende. Det sägs att Amerikas förenta stater inte varit så bittert oförenta sedan inbördeskriget på 1800-talet.

Jag har inga skäl att betvivla det efter att ha läst boken USA -68. Våld och val, skriven av den legendariske Expressenjournalisten Ulf Nilson och utgiven samma år det hände. Ett skakande tidsdokument från ett USA på kollisionskurs med sig själv.

Protesterna flammade mot Vietnamkriget. Presidenten, demokraten Lyndon B Johnson, var knäckt och demoraliserad. Han avstod från att söka nytt förtroende. Den svarta medborgarrättsrörelsen förlorade sin ledare när Martin Luther King mördades. Kort därpå sköts även presidentkandidaten Robert Kennedy ihjäl. Hoppet och idealismen i samhällsbygget tycktes för miljoner amerikaner vara borta.

1968 kantades av demonstrationer och kravaller, eldade av rasism, ekonomiska och sociala orättvisor, politisk radikalism och polisbrutalitet. I november segrade republikanen Richard Nixon knappt och lovade som tillträdande president att föra USA samman igen.

Det gick inte så bra, som bekant. Nästföljande decennium blev en utdragen, sårig baksmälla. Det dröjde till Ronald Reagans 80-tal innan USA återfick fotfästet, självförtroendet och optimismen.

Men vad ska man säga nu? Hur länge kommer läkeprocessen ta för dagens USA som är minst lika oförsonligt polariserat 2020 som 1968, om inte mer… Inte nog med att det sitter en politisk vettvilling i Vita huset, som under fyra år gjort sitt diaboliska bästa för att kvadda USA:s demokratiska institutioner och haft som politisk affärsidé att med febrig demagogi förstärka motsättningarna i samhället.

Donald Trumps stora test, hanteringen av coronapandemin, har varit ett svidande misslyckande. Drygt 100 000 amerikaner har hittills avlidit, varav en oproportionell andel människor bland USA:s fattigare minoriteter. Dessa har svårare att skydda sig mot viruset och har därtill drabbats hårdast av den ekonomiska krisen som pandemin orsakat. Som ytterligare gift i den explosiva bägaren har den nakna rasismen stuckit upp sin fula tryne.

Det brutala polisvåldet, som nyligen krävde afroamerikanen George Floyds liv, är ett slående bevis på att diskrimineringens era inte är förbi. Berättigade massprotester har blandats med radikala bråkmakares plundringar och bränder i upplopp som påminner om det sena 60-talets. Trump, rädd att tappa kontrollen, hotar med militära insatser för att stävja oroligheterna. Hur betryggande låter det?

Kulor, eskalerande våld, hetsiga känslor och ett presidentval i limbo på grund av coronan. USA -20 är en episk tragedi, ännu utan slut, men som med säkerhet kommer att kasta långa skuggor in i framtiden.

Vem vill leva i en bunker på Mars?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/6:

Elon Musk var väldigt nöjd. Hans bolag SpaceX genomförde i lördags uppskjutningen av två Nasa-astronauter till den internationella rymdstationen ISS. Allt gick bra, i kontrast till så mycket annat i det vid bristningsgränsen hårt prövade USA detta bedrövliga år.

Händelsen betecknas som historisk, ett nytt kapitel i människans urgamla dröm om att nå stjärnorna. Ty detta var första gången en bemannad amerikansk rymdfärd skett med en privatägd farkost, Elon Musks raket Falcon 9.

Men att skicka ett par astronauter till en rymdstation som ligger i lägre omloppsbana kring jorden är egentligen småpotatis för superentreprenören Musk. Hans kommentar efter den lyckade uppskjutningen förra veckan är belysande: ”Det här är förhoppningsvis ett första steg på resan mot en civilisation på Mars”.

Han menar faktiskt allvar. Det är inte tomt snack. Han är direkt besatt av det grandiosa målet att kolonisera vår röda grannplanet. SpaceX är på gång att utveckla en ännu kraftfullare raket – BRF, Big Falcon Rocket – som ska testflygas till Mars inom de närmaste åren. Där ska sedan runt decennieskiftet en bemannad rymdbas etableras. Och det är bara början.

Enligt vad Elon Musk annonserade på Twitter i januari siktar han på att bygga en armada av rymdfärjor som ska transportera en miljon människor till Mars under 2030-talet! Fullständig galenskap? Mot bakgrund av coronavirusets härjningar är kanske inte grundidén till denna massemigration ut i kosmos helt skogstokig.

Mänsklighetens tillvaro på jordklotet är bräcklig med hot om förödande katastrofer: pandemier, okontrollerad global uppvärmning, nedfallande asteroider, mordiskt politiskt vansinne, kärnvapenkrig.

Tanken är att en civilisation på Mars skulle fungera som en överlevandsförsäkring. Men det är knappast ett festligt ställe att försöka överleva på. Det finns ingen luft att andas, atmosfären är lövtunn, gravitationen bara 40 procent av jordens, planeten saknar magnetfält och därmed skydd mot rymdens dödliga strålning som har steriliserat hela Marsytan till en iskall helvetesöken.

Sitter du i trist coronakarantän på jorden just nu, är det absolut ingenting mot att tvingas bo i en distanserad Elon Musk-bunker på Mars. Ett simpelt tält på Antarktis ödsliga vidder vore rena himmelska paradiset i jämförelse, ur alla aspekter.

Att sända människor till Mars är extremt livsfarligt, extremt komplicerat, extremt dyrt. Vid närmare eftertanke är det nog en vettigare lösning att ta bättre hand om vår hemmaplanet och varandra i fortsättningen.

Ingen sommar utan Marc Bolan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

”Summer’s not a bummer / This is summer / And it’s now”, sjunger salig Marc Bolan på Celebrate summer anno 1977 som kom att bli den sista singeln från hans glamrockande T-Rex. Vinylen med sitt nostalgiknaster har jag tyvärr inte kvar. Låten funkar dock tillräckligt bra i digitalt format. Vanligtvis.

Jag brukar spela den varje år på detta datum, den 1 juni, för att fira att sommaren nu – just nu! – äntligen är här. Men till skillnad från Bolans sprudlande löfte när det begav sig – ”Summer is heaven in ´77” – är förutsättningarna för en lika himmelsrik sommar 2020 ganska stekta.

Inte för att det nödvändigtvis var bättre förr. Men 1977 fanns åtminstone inget djävulskt covid-19 som förmörkande tillvaron.

Kanske börjar viruset sakta släppa sitt grepp och kurvorna vända åt rätt håll. Folkhälsomyndigheten uppgav igår att inga nya svenska dödsfall hade inrapporterats sedan i lördags, vilket ger visst hopp. Liemannens svenska pandemiskörd har dock hittills varit förskräckande, närmare 4400 människor har avlidit som följd av smittspridningen.

De svenska dödstalen är brutalt högre än våra grannländers, något som statsepidemiologen Anders Tegnell i Expressen (31/5) säger delvis beror på Sveriges misslyckande att skydda den utsatta riskgruppen på äldreboendena. Försök ta in vad Tegnells medgivande betyder.

I judendomens Talmud heter det att den som räddar ett människoliv, räddar en hel värld. Misslyckandet i den svenska krisberedskapen innebär således att massor av världar förlorats, då varje mänsklig individ är ett unikt, oersättligt universum. Hur många hade vi kunnat rädda om det varit annorlunda?

Den frågan borde vara skäl nog för regeringen att hörsamma de borgerliga partiernas krav på att omedelbart tillsätta en granskningskommission som i realtid, inte långt efteråt, granskar hanteringen av coronavirusets hemsökelse. All värdefull information måste tas tillvara så att vi kan stå bättre rustade mot kriser nästa gång.

Glöm heller inte att det personliga ansvaret för att hålla smittspridningen nere fortfarande gäller. Efter flera månader med påbjudna restriktioner om social distans, noggrant tvättade händer och begränsat resande är det frestande att slå sig lös och ledig med sommarens antågande.

Jag erkänner villigt min egen instinktiva lust att slita karantänens bojor och hälsa sommaren välkommen som det vore 1977. Men förnuftet vinner. Faran är inte över och uthållighet krävs. Jag tänker på Talmud. Jag stannar på balkongen. Men traditionen att spela T-Rex denna dag ger jag aldrig upp. Vem kan väl leva utan glamrock och Marc Bolan? Hoppas grannarna inte misstycker.

Fler dåliga skolor borde stoppas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:

Skolk tillåts, svaga elever får för lite stöd, och lärare som ställer krav gör sig impopulära. Så skrevs det i Corren 2012 om John Bauer-gymnasiet i Linköping. ”Undervisningen är inte tillräcklig och vi är inte alls förberedda för att komma ut i arbetslivet”, vittnade eleverna.

Bakom gymnasiet stod friskolejätten JB Education som gjorde brakkonkurs på våren nästföljande år. Över 30 skolor i Sverige, med tusentals elever och hundratals lärare, berördes. Det utlöste, föga förvånade, en sylvass kritisk diskussion kring friskolesystemet som sådant. Många arga debattörer tenderade dock att missa en viktig poäng i sammanhanget.

Även om det självfallet var olyckligt att enskilda drabbades i härvan, var konkursen på det hela taget mycket sund. Enligt Skolinspektionen brast flera av JB Educations skolor allvarligt i kvalitet och ekonomin var uppenbart misskött. Utan skyndsam bättring i sikte vore det groteskt om sådana läroanstalter fick fortsatta. På en fungerande marknad ska den ansvarige aktören betala det välförtjänta priset för sina synder och slås ut.

Problemet är snarare att inte fler dåliga skolor i Sverige går samma väg. Där kommunen är huvudman kan politiker och tjänstemän i princip driva underpresterande skolor vidare hur länge som helst. Hånet det innebär mot skattebetalarna, vars resurser slösas bort, är en liten sak jämfört med sveket eleverna utsätts för.

Nekad rätten till en solid grund av kunskap och bildning i klassrummet, riskerar barnens möjlighet till en god start i livet att slösas bort. Det är en skada som ofta är svår att reparera senare eller på annat sätt – särskilt om eleverna tillhör ett socio-ekonomiskt svagare samhällsskikt och saknar en högutbildad hemmakrets som kan kompensera för en knackig skola.

Därför bör veckans uppmärksammade initiativ från Alliansen i Linköping att stänga Skäggetorpsskolans högstadium välkomnas. När bara en dryg tredjedel av eleverna klarar målet om godkänd gymnasiekompetens är något fundamentalt fel och det måste få konsekvenser.

Personalen är säkert gjort vad den kunnat efter allra bästa förmåga. Skolan har en förträfflig vision: ”Många nobelpristagare lever i dubbla kulturer. Vi vill utbilda framtidens nobelpristagare!”.

Men lärarna har kämpat mot orimliga odds på en skolan där det talas 27 olika språk och endast tre procent av eleverna har svenska som modersmål. Hälften har kommit till Sverige efter 2015. Hälften har föräldrar utan gymnasieutbildning. (Corren 26/5). I en starkt segregerad miljö som denna är visionen att utbilda potentiella nobelpristagare från Skäggetorp knappast lätt att förverkliga.

Linköpings styrande politiker agerar föredömligt riktigt som vill ge såväl elever som lärare en mer realistisk chans att nå stjärnorna.

Jemenkriget avslöjar Sveriges dubbelmoral

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5:

”Det är helt förfärligt, det är helt sönderbombat. Människor sitter på gatorna, det är stenhögar överallt och stora hotell som man bara ser skeletten av”, sa utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT om sina intryck av Aden.

Det här var i februari. Linde hade besökt den förr stolta hamnstaden i Jemen, sedan antiken en känd knytpunkt för handeln i Mellanöstern, som ett led i Sveriges ansträngningar för att bidra till fred i det krigshärjade landet.

Den blodiga inbördeskonflikten i Jemen har nu rasat i dryga fem år, egentligen ett krig via ombud där de rivaliserande regionala stormakterna Saudiarabien och Iran slåss om makt och inflytande på Arabiska halvön.

Priset är ohyggligt. Omkring 100 000 människor har dödats. Miljoner har drivits på flykt under hemska umbäranden. Landets infrastruktur är till stora delar utplånad. FN har klassat Jemenkriget som den värsta humanitära katastrofen i världen. Skamligt nog har vi själva en skuld i sammanhanget.

I Kjell Espmarks mörka satir över samtidens Sverige, Resan till Thule (2017) gycklas det giftigt med vårt lands skyhöga moraliska anspråk och iver att frälsa andra nationer med godhet. Thules – det vill säga Sveriges – främsta exportvaror är dels ”soltorkat samvete”, dels synnerligen effektiva kanoner. Den infernaliske Espmark låter Thules styrande förklara paradoxen som ”ett fredsarbete i militära termer”.

Dessa rader i boken är inte utan viss sanning med tanke på Sveriges motsägelsefulla roll i Jemen. Bara ett halvår innan Ann Linde på ort och ställe kunde bevittna det förfärligt sönderbombade Aden, hade Förenade Arabemiraten öppet erkänt luftanfall mot den anrika kuststaden som krävde såväl militära som civila offer.

Förenade Arabemiraten är en diktatur, lierat med tyranniet Saudiarabien i det pågående kriget. Och till Förenade Arabemiraten har Saab, med regeringens godkännande, sålt krigsmaterial. Som SVT avslöjade den 23/5 fortsätter den cyniska kommersen.

Saab har flera plan av modellen Global Eye beställda, luftburna plattformar för spaning och stridsledning. Det första planet kompletterade Förenade Arabemiratens styrkor under slutet av april. Kontrakten beräknas vara värda närmare 10 miljarder kronor.

Det tillåter alltså regeringen trots sitt engagemang för att skapa fred i Jemen, trots att reglerna för svensk vapenexport skärptes 2018, trots att januariavtalets punkt 70 stipulerar att vapenaffärer med icke-demokratier som deltar i Jemenkriget inte ska förekomma.

Det är kryphålet gällande så kallade ”följdleveranser” som gör dubbelmoralen legalistiskt möjlig. Har Saab en gång tecknat kontrakt med en skurkstat som Förenade Arabemiraten kan exporten bara rulla på och pengarna forsa in, oavsett.

Ett Aden i grus och aska har uppenbarligen mindre betydelse, eller vad säger vår fredsmissionerande utrikesminister?

Som ett avsnitt ur Lödder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/5:

Nu hotar Vänsterpartiet med att störta regeringen igen. Anledningen är januariavtalets överenskommelse om att modernisera arbetsrätten.

Den 1 juni ska ett utredningsförslag som behandlar förändringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) ligga på arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks bord.

I SVT:s Agenda den 24/5 slog Jonas Sjöstedt fast vad som händer om detta utredningsalster går vidare för beslut i riksdagen: ”Då kan inte Stefan Löfven vara statsminister”. Det är naturligtvis under förutsättning att SD, KD och M backar upp ett misstroendevotum mot regeringschefen från Sjöstedts sida. SD gör det säkert utan skrupler.

Men att M och KD skulle fälla Löfven på en borgerlig drömreform av LAS vore väl tidernas ironi. Politik är sannerligen en egenartad bransch.

Bara det att Socialdemokraterna gjort liberala eftergifter på arbetsrättens område är uppseendeväckande och tillhör nog det mest sensationella i januariavtalet.

Inte undra på de närstående LO-fackens bestörtning. Kommunals ordförande Tobias Baudin talar symptomatiskt i termer av katastrof. För arbetarrörelsen är ju LAS närmast en helig graal – trots att varken S eller LO tidigare inte ens ville ta i den med tång.

Ty LAS är egentligen en produkt från Folkpartiet, som idag heter Liberalerna, som numera tillsammans med Centern pressat Socialdemokraterna att svälja en borgerlig drömreform av en gammal liberal drömreform som Socialdemokraterna avskytt och som Liberalerna inte längre vill kännas vid, men som Socialdemokraterna kommit att älska.

Låter det snurrigt som ett avsnitt i den parodiska TV-såpan Lödder? Politik är, som sagt, en egenartad bransch. Men att S och LO varit motståndare till LAS, som Folkpartiet populistiskt lanserade 1957 och fick riksdagen att anta 1973, är historiskt ingalunda konstigt.

LAS är nämligen ett solklart brott mot den klassiska svenska modellen i Saltsjöbadsandans tappning anno 1938. Där avtalade fack och näringsliv om spelreglerna för arbetsmarknaden på det att staten skulle hålla fingrarna borta.

Tvister, exempelvis kring uppsägningar, löstes genom samråd och förhandlingar på arbetsplatserna. Knivigare fall hänsköts till en särskild nämnd av erfarna partsrepresentanter som benade ut problemen. Modellen fungerade väldigt bra och Sverige skröt gärna om den internationellt.

När staten i form av den radikaliserade regeringen Palme på 70-talet ändå köpte FP:s idé om att ingripa med lagstiftning, rubbades maktbalansen till fackets förmån och situationen på arbetsmarknaden blev genast grötigare. Det har tjänat Sverige illa.

Låt oss hoppas att M och KD har bättre förstånd än att slå följe med Vänsterpartiet i värnandet om Folkpartiets och Olof Palmes olycksaliga LAS-sabotage mot den ursprungliga svenska modellen.

Regeringens ekovurm är oförsvarlig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/5:

År 2030 ska 30 procent av den svenska jordbruksmarken vara certifierat ekologiskt odlad och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter.

”Rätter och packer Eder härefter”, som Gustav Vasa brukade inskärpa till undersåtarna, ty detta beslutade regeringen i sin upphöjda visdom våren 2018.

I Östergötland har vi varit snabba med den av centralmakten beordrade omställningen. Redan är 27 procent av länets jordbruksmark ekologiskt odlad, rapporterad P4 Östergötland i fredags (22/5). Planmålet är alltså nästan nått i vår bördiga del av Sverige och vi ligger därmed en bra bit över det aktuella riksgenomsnittet på 20 procent.

Om det nu är något att stoltsera med.

Att ekoprodukter är populära bland vissa kundsegment må vara en sak. Otvivelaktigt finns en betydande efterfrågan på ekologiska varor i butikerna. Vill livsmedelsbranschen göra pengar på denna nisch enligt sedvanliga marknadsmässiga principer och utan att bluffa med vilseledande reklam, så får väl livsmedelsbranschen göra det.

En helt annan sak är emellertid om staten blandar sig i kommersen med påbud och skattesubventioner som syftar till att ge ekoproduktion och ekovaror en normerande särställning.

Rimligen måste regeringen ha väldigt goda skäl för att använda statens tvångsmakt på detta sätt. Rimligen måste det ekologiska jordbruket vara avsevärt bättre än det konventionella. Vad är annars poängen?

Men vetenskapen talar snarare för motsatsen. Studier i mängd kan anföras, exempelvis en Chalmersundersökning som den 12/12 2018 publicerades i tidskriften Nature. Chalmersforskarna konstaterade att ekologiskt jordbruk är sämre för klimatet, eftersom det ger mindre skördar per hektar än konventionell odling och därför kräver större markarealer.

Det innebär ökad avskogning, vilket leder mer utsläpp av koldioxid i atmosfären. Även ekologisk kött- och mejeriproduktion är till nackdel för klimatet jämfört med konventionellt producerad mat.

Att miljö och hälsa skulle vinna på ekoproduktion är ett ideologiskt tankefoster med svagt eller obefintligt stöd i verkligheten. Coronapandemin våren 2020 har ovanpå detta klart indikerat att Sveriges krisberedskap lämnar en hel del övrigt att önska, icke minst gällande vår nationella självförsörjning av livsmedel.

Regeringens vurm för dyrare och ineffektivare ekoproduktion i det svenska jordbruket gör oss knappast starkare om de internationella handelsvägarna skärs av och gränserna stängs.

Nej till skattechock efter coronan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/5:

Att det är tuffa tider och hårda bud kan endast undgått hermetiskt avskärmade nyhetsundvikare, antagligen bosatta i en grotta långt borta på grannklotet Mars. Men där torde risken för att drabbas av coronaviruset och dess samhälleliga konsekvenser ändå vara tämligen försumbar.

Annat är det här. Pandemins mänskliga kostnad i förlorade liv, sorg, smärta och oro ligger på ett högt, dystert och i ord svårfångat plan för sig. Jag lämnar denna, den tveklöst värsta dimensionen av tragedin till enskild begrundan så länge.

Krisens pris är i krassare, materiella termer förstås också svidande. Situationen för den närande, försörjande sektorn talar sitt tydliga språk. I Östergötland ökande antalet företagskonkurser med 40 procent under april jämfört med samma månad i fjol (Corren 19/5).

”Läget är allvarligt ute i företagen och det försämras snabbt”, säger Johan Gustafsson som är nytillträdd regionchef för Svenskt Näringsliv i vårt län. Uppgifterna från organisationens företagarpanel, som redovisas på Svenskt Näringslivs hemsida (12/5), ger en bild av den ekonomiska ekluten.

61 procent av de östgötska företagen uppger att produktions- och försäljningsvolymen är lägre än för ett halvår sedan. 44 procent kalkylerar med fortsatt sämre utsikter de kommande sex månaderna. Var tredje företag har tvingats friställa personal.

Samtidigt forsar miljardbeloppen ut från det offentliga systemets vidöppna kranar för att mildra fallet ner i avgrunden. Pandemin kommer att öka statens lånebehov dramatiskt, meddelar Riksgälden (DN 19/5). Lyckligtvis har vi hyggliga statsfinanser i Sverige och har därför råd att vräka på med underskottsstimulanser i budgeten ett tag framöver. Utan dessa stödåtgärder skulle det nog inte finnas mycket kvar att starta upp ekonomin med igen, den dag då krisens akuta strypgrepp släpper.

Men som vanligt måste allting betalas, förr eller senare. Finansminister Magdalena Andersson flaggar för att krispaketens räddningsbojar kommer att följas av skattehöjningar när coronaviruset retirerar (Expressen 18/5). Ett land som redan har ett skattetryck bland de tyngsta i världen har alltså ännu svettigare pålagor att vänta.

Hur vore det att istället göra slut på den gängse, partipolitiskt invanda gränslösheten i dyrköpta offentliga åtaganden och utgifter till det mesta mellan himmel och jord? Efter coronan borde det vara dags att prioritera bättre i moder Sveas hushåll och på så sätt spara pengar. En skattechock som lök på laxen förefaller däremot inte vara ett särskilt lämpligt recept, om regeringen vill få de av krisen mörbultade välståndsbildande krafterna att repa sig.