Lyx att leva, lyx att finnas till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

Död, covid-pest och pina. Är det så vi kommer att minnas det 2020 som Tennysons klocka på Skansen snart äntligen ringer ut i den bistra nyårsnatten? Nog har detta sannskyldiga annus horribilis varit en plåga.

Men en dag som denna, i väntan på det befriande tolvslaget, varför inte släppa allt det dystra och vända på det. Vad har 2020 bjudit på som varit positivt? Den mest omedelbara ljuspunkten är förstås corona-vaccinet, framtaget och godkänt på rekordtid. En fantastisk bedrift av den medicinska vetenskapen.

Tänk att vaccineringen redan är igång. Det är verkligen inte dåligt. Och tänk på vilka heroiska insatser vårdpersonalen i Sverige gjort under det gångna året för dem som insjuknat i pandemin. Mycket hårt och livsräddande arbete har skett i vårdens frontlinje, som förtjänar den djupaste uppskattning och varmaste tacksamhet.

Om regeringens prestationer lämnat en hel del övrigt att önska och coronakrisens elände överskuggat agendan, så finns det ändå fina grejer att notera på det inrikespolitiska pluskontot. Januariavtalet fortsätter att leverera lovande reformer med det ansvarstagande Centern som den numera viktigaste pådrivande liberala kraften i riksdagen. Heja Annie Lööf!

Nyligen blev en exempelvis en utredning klar om ett flexiblare strandskydd, något som är betydelsefullt för landsbygdens utvecklingsmöjligheter. Synnerligen glädjande är att ett moderniserat LAS ser ut att vara i hamn efter många och långa förhandlingsturer mellan arbetsmarknadens parter. Att detta, som stått på borgerlighetens önskelista i decennier, skulle hända under trycket från en S-ledd regering är faktiskt direkt remarkabelt.

Goda nyheter saknas inte heller utrikespolitiskt. Den segdragna, tröttsamt trassliga Brexitprocessen har precis nått sin lösning genom ett färdigt avtal mellan EU och Storbritannien. En svår huvudvärk i de europeiska relationerna är borta och ett nytt konstruktivt kapitel kan ta vid. Men det bästa för världen: Donald Trump led ett svidande nederlag i USA-valet – en lika härlig seger för den liberala demokratin som det är en rejäl smäll för den frihetsfientliga högerauktoritära populismen och dess ärelösa medlöpare.

Slutligen måste vi uppmärksamma att 80-talets nyromantiska kultband Lustans Lakejer är i gasen med en rykande färsk singel, Lyx, som påpassligt släpptes den 27 december – alltså samtidigt som vaccineringen mot coronan inleddes i Sverige. Refrängen kan, som Johan Kinde & Co skriver i ett pressmeddelande, tolkas som en bejakande hyllning till livet självt: ”Lyx att leva, lyx att finnas till”. Visst är det så! Håll ut, vänner. Fram med champagnen och lyxa på. Hoppet stiger vid horisonten.

Ge ålen en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:

Den moderna kosmologin förkunnar att universum uppstod ur ingenting. En slumpartad fluktuation bara, en stor smäll och så var allting igång. Ska vi tro Aristoteles, den gamle filosoferande greken, är det i princip på samma sätt med ålen. Den skapar sig själv, hux flux, från noll och intet.

Ännu idag är ålen, dess ursprung och livscykel faktiskt något av ett mysterium. Den föds som en larv i det skummande Sargassohavets djup, simmar över Atlanten till våra kuster och vattendrag, innan den vandrar åter till ursprungsplatsen vid Kuba och Bahamas igen. Det är åtminstone vad den aktuella forskningsteorin pekar på.

Vi vet inte riktigt säkert. Levande ål har nämligen aldrig observerats i Sargassohavet, som kulturjournalisten Patrik Svensson konstaterat. Han är författare till succéboken Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, belönad med Augustpriset 2019 och i sin amerikanska utgåva upptagen på New York Times prestigefyllda lista över de hundra bästa böckerna 2020.

Men en sak är glasklar. Rundrökt ål, skurna i fem centimeter långa bitar och gärna serverad med timjankryddad äggröra á la Tore Wretman, räknas av tradition i min familj till julbordets läckraste delikatesser. Släkten har inte för inte anor från de svenska sydstaterna Blekinge och Skåne där ålen alltid stått gastronomiskt högt i kurs och ålfisket är en del av kulturarvet.

Rökt ål har dock saknats på faten hemma de senaste åren. Med gott samvete kan ju inte länge den goda ålen konsumeras. Det har blivit trist men nödvändigt att avstå – i likhet med ålevangelisten Patrik Svensson som själv inte heller äter ål. ”Den är listad som akut hotad och då ska man låta bli helt enkelt”, sa han i SVT strax före jul.

Endast den som litar på Aristoteles halsbrytande tes att ålen materialiserar sig ur intet kan numera hysa förtröstan. Ty ingenting är vad ålbeståndet är på väg mot. Sedan 70-talet har mängden ål i Nordsjöområdet minskat med 98 procent. Om inte ålen klarar tricket att trolla fram sin existens ur ett nolläge och på så vis sköta återhämtningen för egen biologisk maskin, lär den snart göra dronten och andra utrotade djurarter sällskap.

Alternativet är annars att följa Internationella havsforskningsrådets uppmaning och tills vidare införa ett totalt fiskestopp. Det är också vad expertisen på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet rekommenderar. Fortfarande fiskas hundratals ton ål varje år i Sverige och det sker med myndigheternas tillstånd.

Vill vi ge ålen en sportslig chans att överleva borde regeringen, där jag hört att Miljöpartiet ingår, ge nya direktiv som omprövar tillståndsgivningen innan det är försent.

Långö som det var då (49)

Publicerad den av
Svara

Vad hittar vi bakom busshållsplatsen bland höghusen på Norra Långö? En liten oansenlig byggnad – dock inte utan kulturhistoriskt värde, vilket en minnesskylt på högra gaveln erinrar om.

På 1940-talet kom den djupfrysta revolutionen till Sverige. Fryst mat började säljas i livsmedelsaffärerna. Men det dröjde framåt 60-talet innan egna frysboxar blev vanliga i hemmen. Innan dess skedde ofta frysförvarandet i kollektiva former, som här på Långö.

BLT fredag den 1 april 1960.

Julen är en sinnesstämning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/12:

Julfirandet är en gammal goding på våra nordiska breddgrader. Hur gammal vet ingen riktigt bestämt. Första gången det germanska ordet ”jul” finns historiskt belagt lär vara för 1700 år sedan i en gotisk kalender och ska ha använts i betydelsen ”fest”.

Man kan nog tämligen tryggt påstå att vårt behov av att komma samman och besvärja vintermörkret med fryntligt glammande, värme och kulinariskt överdåd är uråldrigt. Särskilt efter ett svårartat lugubert år som detta känns behovet extra starkt.

Sällan har Adolphson & Falks vanligtvis sönderspelade 80-talsdänga låtit mindre uttjatad och mer aktuell än just nu: ”Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus / Kulörta kulor i drivor / Bjällerklang som ackompanjemang / På alla julens skivor, jag vill ha / Mer jul, ge mig / Mer jul…”

Javisst, mer jul! En jul i kubik, likt det grandiosa Fanny och Alexander-idealet med långdansande familj, släkt och vänner – så många som möjligt! Men sådant firande i det större formatet måste vi tyvärr låta anstå tills nästa år. Coronapandemins elaka realiteter går ju inte att traditionsenligt festa bort. Omsorgen om våra nära och kära kräver, något paradoxalt, att samlingen kring den tindrande granen hålls på sparlåga och att fysisk distans är av nöden.

Det här blir en konstig julhelg i isoleringens tecken. Jag har själv tvingats ställa in min egen familjs planerade firande, som skulle ägt rum hemma hos pappa på västkusten. Han fyller 81 år i januari. Att riskera hans hälsa är givetvis uteslutet, även om det är väldigt bistert att inte kunna umgås som tänkt.

Det bara att finna sig och söka tröst i den bästa julklappen: sedan EU:s godkännande i måndags är ett vaccin klart för användning. Kavla upp ärmarna allesammans – gissa vilken julafton vi har att ta igen, att längta efter och att se fram mot 2021! Långt dit?

Tiden går ändå ganska fort och från Correns ledarsida vill vi gärna erinra om vad USA:s ikoniske president Ronald Reagan sa om julen. Den är ”mer än en högtid, den är en sinnesstämning. Den finns hela året när tro övervinner tvivel, när hopp besegrar misströstan och kärlek triumferar över hat. Den är närvarande när vi, oavsett trosbekännelse, visar våra medmänniskor omsorg och förståelse”.

Ta hand om er. Tänd ett godhetens ljus och låt det brinna. Mörkret kommer snart att vara besegrat.

Linköping borde återfå sin egen polis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/12:

Carl Persson var Sveriges förste rikspolischef och mannen bakom förstatligandet av polisen 1965. Innan dess hade polisväsendet huvudsakligen varit en kommunal angelägenhet. Men i den allmänna centraliseringsvågen under efterkrigstidens uppbyggnad av det ”det starka samhället” (Tage Erlanders uttryck) ansågs det nödvändigt att modernisera och effektivisera polisen.

I sina memoarer Utan omsvep (1990) berättar Carl Persson stolt om 60-talets historiska omorganisering och noterar spefullt: ”Endast en polisman vägrade gå över till staten. Vi kunde naturligtvis inte tvinga honom, han fick gå kvar som kommunalanställd fram till pensionen”.

Denne ståndaktige konstapel förefaller varit en klok yrkesman. Det ser vi inte minst nu långt senare i Linköping. Alliansen har tvingats anslå skattemedel till att anställa kommunala ordningsvakter, som hösten 2019 började patrullera i centrum. Med gott resultat, uppges det. Tryggheten har förbättrats, vilket gett mersmak.

Förra veckan meddelades från stadshuset att polismyndigheten tillåtit kommunens egna ordningsväktare att ”arbeta i ett större område i citykärnan men också vid behov i Berga, Ryd och Skäggetorp”. Det är ju bra. Men också beklagligt. Ty varför har behovet av kommunala ordningsvakter alls uppstått?

Redan kort efter den stora omorganisationen 1965 hördes kritiska röster om att polisens avstånd till medborgarna ökat illavarslande. Förstatligandet gjorde Sverige apart internationellt med en poliskår som saknade lokal förankring. Carl Persson, som avled 94 år gammal 2014, hade sina goda förtjänster. Men hans avskaffande av den kommunala polisen var på många sätt olycklig.

Trots åtskilliga försök till nya organisationsreformer, den senaste 2015, har de gamla bekymren som 60-talets kritiker pekade på kvarstått och förvärrats. I studien Hur kan polisen tackla gängskjutningarna? (Linköpings universitet 2020, redaktör Stefan Holgersson) dras slutsatsen att polisens hårt centraliserade organisation och styvnackat hierarkiska ledningsfilosofi varit till allvarligt men för brottsbekämpningen.

Bland annat blundade höga statliga polischefer i åratal för fältpersonalens varningar om utvecklingen i landets socioekonomiskt utsatta områden. Om inte arbetsmetoder, strategier och prioriteringar förändrades – exempelvis gällande narkotikakriminaliteten – skulle det kunna leda till ”att den grova organiserade brottsligheten växte sig starkare och att konflikter mellan grupperingar eskalerade med grova våldsbrott som följd”.

Fältpersonalen fick rätt. Där är vi nu. Hade polisorganisationen varit plattare, flexiblare och ansvarigt knuten till lokalsamhället kunde nog utvecklingen blivit en annan. Och Linköpings behov av ordningsvakter i polismaktens ställe varit ringa.