Moln fyller huset
där jag bor
över golvens korallröda skärvor
flyter mina vita tak
Väggar av horisonter
att vandra ut i
när frostens skuggor
tystat tidens sång
Huset där jag bor
Svara
100 frågetecken
Alliansen har tydligen skickat en katalog med ett hundra frågor till den rödgröna oppositionen om deras politik.
Hundra – räcker det?
Ahh, Monica!
En gång råkade jag befinna mig i ett krogsällskap som debatterade den omöjliga, men intressanta frågan: Vem är den bästa hårdrockssångaren?
Mängder av namn stöttes och blöttes ingående kring bordet. David Coverdale, Robert Plant, Ian Gillan, Ozzy, Dio… ja, ni kan trallen. Det blev ganska intensivt, nästan hetsigt ett tag.
Sen sa nån plötsligt, som den naturligaste saken i världen: Monica.
Och diskussionen dog. Direkt. Henne går ju bara inte att argumentera emot. Förvisso knappast heavy metal.
Men bäst.
Döm själva, här är hon:
Farväl, Helge
Det är med sorg och stor saknad som vi mottar budet om att Helge Lindquist lämnat oss. Han var en lokal moderat profil i Karlskrona av en särskild sorts kaliber – orädd, fritänkande, mycket generös. Som flitig skribent i Blekingepresssen bidrog han till att ge den politiska debatten höjd och lyster.
Jag minns själv med glädje och tacksamhet tillfället då jag hade förmånen att arbeta med Helge i samband med folkomröstningen om EU 1994. In i det sista var han klar, skarp och i bästa mening diskutabel. Det var alltid spännande och intressant att föra samtal med honom. I Blekinge kommer han att lämna ett betydande tomrum efter sig.
Snart blir det grästennis i Karlskrona!
”Grästennisen är på väg att dö”, deklarerade allas vår tennisguru Björn Hellberg för några år sedan. Sant är att grästennis blivit allt sällsyntare.
Sedan US Open (1974) och Australien Open (1987) övergav underlaget är det bara traditionsrika Wimbledon som håller fast vid gräset bland Grand Slam-turneringarna (Franska Öppna har alltid spelats på grus, men där hörs å andra sidan oroande snack om att flytta turneringen från Roland Garros till en större stadion i Paris utkanter – vilket naturligtvis vore ett hjärteskärande helgerån).
Men även för oss glada amatörer är möjligheterna att spela på gräs svårare och svårare. Det är självklart sorgligt, inte minst mot bakgrund av att gräset är tennisens klassiska underlag. Från början kallade spelat också lawntennis (lawn = gräsplan) och den första banan i Sverige lär ha anlagts vid Ryfors bruk i Västergötland 1879.
Eftersom grästennisbanor kräver noggrant underhåll och lätt regn snabbt kan omöjliggöra spelet (p g a halkan), har de konkurrerats ut av grus och framför allt hardcourt. Jag vet dessutom många tennisamatörer som aldrig ids lämna hallen under sommaren. De tycker att väder och vind stör spelet! Snacka om kulturskymning… För mig och åtskilliga andra är förstås utomhussäsongen höjdpunkten på året.
Nå, svenska gräsbanor kan i vilket fall snart räknas på ena handens fem fingrar. Tre, vilka livligt rekommenderas, finns på Plantahagen mellan Torekov och Båstad i Skåne. Där spelas för övrigt regelbundet ett inofficiellt gräs-SM i slutet av juli.
Låt oss emellertid önska att eminente Björn Hellberg för en gångs skull har fel. Min egen Karlskrona Tennisklubb ämnar nämligen gå mot strömmen och slå en forehand för gräset. En ansökan ligger inne hos kommunens Miljö- och byggnadsnämnd om att anlägga två gräsbanor, vid sidan av klubbens sex befintliga grusbanor på Rosenholm.
Ärendet har komplicerats av att militären, som besitter skjutbanor i närheten, försökt inlägga veto av någon absurd anledning som övergår mitt förstånd. Handläggande tjänsteman har bisarrt nog gått på militärens linje och rekommenderat att KTK:s ansökan kastas i papperskorgen.
Dock. Tack vare en heroisk plädering från nämndens Lotta Holgersson (S) till tennisens fromma – hon råkar förresten vara en av mina käraste tennisparters – är hotet om avslag idag undanröjt. Därmed kan Karlskrona förhoppningsvis stoltsera med glädjen att erbjuda boll och racket på gräs redan nästa säsong.
Givetvis bleknar allt annat inför detta, oavsett vilken politisk kulör man som lokal väljare bekänner sig till. Som oberoende liberal tennisfreak säger jag bara: Leve gräset, kryssa Lotta!
Vilka värden delar KD och SD?
”Det är helt otänkbart att vi skulle samregera med SD även om det finns vissa värdefrågor som vi har gemensamt.”
Christel Henningsson, gruppledare för Kristdemokraterna i Sölvesborg, stänger dörren till Jimmie Åkesson & Co (Sydöstran 3/6).
Men vilka värdefrågor är det som KD har gemensamt med ett främlingsfientligt, högerextremt parti som SD? Avskyn mot homosexuella, aversionen mot kultureliten, den populistiska vurmen för ”verklighetens folk”…?
Det vore intressant att höra Christel Henningsson utveckla detta vidare.
Ett tungt argument för Sahlin
”Jag har gillat Kiss sedan 1970-talet.”
Mona Sahlin, partiledare (S), kommer ut som hårdrockare i Expressen (12/6).
Sahlin är även känd som en hängiven diggare av Bruce Springsteen. Därmed distanserar hon lätt Fredrik Reinfeldt, som föredrar Da Buzz och Magnus Uggla. Den enda borgerliga partiledaren som kan ge Sahlin en match om creddigast musiksmak är Göran Hägglund. Han gillar Pink Floyd och The Clash!
Utomskärs
Insvepta ytor, ruvande vatten
från havet svävar kyliga slöjor
majestätiskt genom ön
Fyrtornet driver sakta bort i kosmos,
jag trevar bland slippriga stenar
tångens svarta fingrar söker, snärjer
Utomskärs ropar båtarna,
vilsna rymdfarkoster
Ordning i politikerklassen
Inför skoluniform! Det krävde Ann-Louise Trulsson (M), utbildningsnämndens ordförande i Karlskrona under veckan som gick. Motivet sades bland annat vara att uniformering av eleverna skulle leda till bättre ordning.
Suck. Förutom att skoluniform är en bisarr och motbjudande idé i ett fritt samhälle som saknar sådana traditioner inom utbildningsväsendet, måste väl detta klassas som det lokala årets mest uppenbara skendebatt. Har man inget annat att komma med inför valet, kan man ju alltid väcka en pseudofråga.
Facit av Trulssons fyra år som utbildningsnämndens ordförande är ju knappast smickrande: omfattande ekonomiska underskott, tuffa besparingskrav, hot om avgång, långvarig beslutångest, oro bland elever, föräldrar och skolpersonal som svävat i ovisshet om vad som gäller.
Kort sagt, rena cirkusen.
I rättvisans namn kan dock inte Ann-Louise Trulsson lastas för allt detta. Liksom är fallet med barn- och ungdomsnämndens habile ordförande Jan-Olof Pettersson (FP), har hon tvingats brottas med kommunalrådet och femklöverledaren KG Svenson (M).
Och det är något som jag inte ens önskar min värsta ovän.
KG Svenson har under mandatperioden haft notoriskt svårt att fatta obekväma men nödvändiga beslut. Gång på gång har förslag från nämnderna skjutits ned. Rädsla för kortsiktiga opinionsförluster, total avsaknad av politisk fingertoppskänsla och en närmast patologisk oförmåga att finna breda lösningar i en situation där egen majoritet saknas, har fått Karlskrona att lika ett skepp utan roder.
Om väljarna har rätt att kräva ordning och reda någonstans är det sannerligen i kommunstyrelsen. Kanske skulle politikeruniform på KG & Co göra susen?
Erlandssons hjärta klappar för djuren
Förbud mot tidelag försvann ur den svenska lagstiftningen 1944. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) vill nu befästa sin plats i historien genom att återinföra detta lagrum.
Tidelag kan väl dock knappast kallas något överskuggande samhällsproblem. Utbredningen torde vara tämligen marginell, om inte praktiskt taget obefintlig. Men som DN lite spefullt konstaterar idag:
”Frågan tycks vara en av dem som ligger Eskil Erlandsson närmast om hjärtat.”
Så vad är det som driver honom? En jordbruksminister borde ändå ha viktigare saker att spilla sitt krut på. Självfallet ska vi inte misstänkliggöra statsrådets ärliga uppsåt och motiv.
Men verkar inte hans intresse för djursex en smula… hmm… hur jag säga… osund?
Kolla bara detta inlägg av Erlandsson i riksdagsdebatten den 15/5 2008:
Christian Dahlgrens Blogg 