Skandalen Telia Sonera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Mutor, korruption, penningtvätt. Att bli förknippad med sådant skumrask stärker knappast något företags varumärke. Inte konstigt att Telia Sonera slår ifrån sig. Men turerna kring den svenska telekomjättens affärsäventyr i österled ter sig onekligen besvärande.

För att komma in på mobilmarknaden i den tidigare Sovjetrepubliken Uzbekistan har Telia Sonera lierat sig med ett minst sagt dubiöst brevlådeföretag i Gibraltar (Takilant) och betalat cirka 1,7 miljarder kronor till dess ägare, bland andra en 25-årig kvinna som är kompis med den uzbekiske diktatorns dotter. Tydligen en bra kontakt om man vill ha en lukrativ 3G-licens fixad i landet.

Några etiska synpunkter på Takilants metoder hade uppenbarligen inte Telia Sonera, de pröjsade bara och var nöjda. Annat var det dock med Riksenheten för korruption, som häromveckan beslutade att frysa Takilants tillgångar i Nordea efter misstankar om grovt mutbrott och penninghäleri. Även om Telia Sonera förnekar egen kriminalitet, reser förstås bolagets omdöme i valet av affärsparter allvarliga frågor.

Det är inte precis några små belopp Telia Sonera slussat över till Takilant, borde man då inte vinnlagt sig om bättre kontroll? Var det enbart av naivitet och godtrogenhet som gjorde att vårt gamla Televerk hamnade i den här soppan? Det är faktiskt lite svårt att tro.

Telia Sonera har medvetet inriktat sin expansion på flera starkt kontroversiella marknader som kräver hårdhudade affärsmän av det mindre nogräknade slaget. Enligt analyser som Dagens Industri nyligen gjort består hela koncernens ekonomiska tillväxt av verksamheter i diktaturländer som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Värdet på dessa kontrakt uppgår till ungefär 40 miljarder kronor.

På ”mogna” marknader som i Norden och Västeuropa går det sämre. Det är helt enkelt i tyrannierna som pengarna finns och det är dit Telia Sonera styrt sina steg för att kunna håva in vinsterna.

Moraliskt sett är det givetvis inte oproblematiskt, tvärtom. För att kunna etablera sig i diktaturstaterna har Telia Sonera cyniskt accepterat att samarbeta med regimernas säkerhetstjänster, vilka fått tillgång till telesystemen i syfte att övervaka, spåra och tysta inhemska oppositionella. Vämjeligt är ett milt ord i sammanhanget.

Än värre är att det skett med den svenska regeringens goda minne. Staten äger ju 37 procent av Telia Sonera och har därför ett tungt ansvar, men slappheten har varit rent skandalös. Det bästa vore förstås om regeringen sålde rubbet av sitt innehav. Tyvärr går det inte.

En ohelig riksdagsallians av S, MP, V och SD stoppade förra året ytterligare försäljningar av statens Telia-aktier. Därmed står även dessa partier med skammen. Vad betyder väl affärsmoral och mänskliga rättigheter så länge Telia Sonera levererar vinst till statskassan? Någon vacker historia är det inte.

Arbetslinjen ska även gälla politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

”En resväska, en ryggsäck och en golfbag – det blir mitt liv i framtiden!” Med detta glada utrop tog kommunalrådet Kjell Söderström (S) i Arboga farväl av politiken och åkte till Filippinerna.

Det var i september 2004. Och på Filippinerna är han fortfarande kvar. Uppehället står skattebetalarna i Arboga kommun för, 300 000 kronor varje år. Pengar som rullar in på Söderströms konto utan att han behöver göra ett handtag fram till ålderspensionen. ”Hur ser ditt liv ut i dag, jobbar du någonting?”, frågade SR:s Ekoredaktion honom förra hösten. ”Nej, jag kan väl hjälpa till lite i dykshopen”, blev svaret.

På detta sätt var det sannolikt inte meningen att de ekonomiska trygghetssystemen för avgångna heltidspolitiker skulle fungera. Enligt SR:s granskning kvitterar 450 tidigare politiker i kommuner och landsting ut visstidspension för en summa på mer än 70 miljoner kronor om året. Krav på nytt jobb finns inte.

Liknande generösa villkor kan före detta riksdagsledamöter njuta av. Alla som suttit i riksdagen minst sex år och som hunnit fylla 50, är garanterade arbetsfri inkomst till 65-årsdagen. Notan kostar skattebetalarna 63,3 miljoner kronor om året.

I våras avslöjade SVT att 45 tidigare riksdagsmän som avgått efter valet 2010 ännu lever på inkomstgarantin. Den som utnyttjat garantin längst är förre S-riksdagsledamoten Lena Klevenås från Älvsborgs län. Hon lämnade sitt uppdrag 1998 och har enligt en intervju i Fokus (nr 11/2012) bland annat använt tiden sedan dess för att skriva en bok ”om att vara illojal mot sitt parti”. Att istället vara lojal mot sina gamla väljare i löntagarkollektivet och skaffa egen försörjning har tydligen inte föresvävat henne.

Så här kan vi givetvis inte ha det. Uppenbart är att systemet slagit väldigt fel om det gynnar framväxten av ett nytt slags frälse, en klass av politiska förtidspensionärer i arbetsför ålder som skyggar för civila yrken. Att ha haft tunga företroendeuppdrag i demokratins tjänst, som exempelvis prestigefyllda kommunalrådsposter, kan näppeligen utesluta möjligheten till nya karriärer.

Många kommuner, vars ekonomiska läge redan är hårt ansträngt, har nu börjat få nog och inlett en översyn av visstidspensionerna, bland annat Norrköping. Även i riksdagen pågår en utredning för att skärpa villkoren.

Rimligt vore med en tidsbegränsad omställningsförsäkring under ett år, kopplat till en karantänsregel när det gäller uppseendeväckande sidbyten typ Björn Rosengren. Att han som näringsminister med ansvar för Telia från ena dagen till den andra hoppade av för att bli rådgivare åt konkurrenterna i Kinnevikskoncernen var knappast någon etisk fläckfri affär.

Men vad gäller huvudspåret får aldrig råda tvekan, oavsett om man är politiker eller vanlig knegare: arbete, inte bidrag.

Odd, den siste tänkaren

Publicerad den av
Svara

Läser i Per Wästbergs senaste memoardel (Ute i livet) om en träff hemma hos Tore Browaldh i början av 90-talet, där bland andra tidigare vice statsministern Odd Engström deltog. Wästberg skriver:

”Enligt Odd, nytänkande socialdemokrat, var hans parti utan tillstymmelse till idéer och saknade intellektuella och uppfinnare med fantasi.”

Mot den bakgrunden ter sig onekligen fenomenet Håkan Juholt i förklarat ljus.

Hemslöjd – en statlig uppgift?

Publicerad den av
Svara

En platsannons i söndagens Dagens Nyheter fångar min blick. Det är nämnden för hemslöjdsfrågor som söker en handläggare. Nämnden för hemslöjdsfrågor? Jo, det är ”en statlig myndighet under Kulturdepartementet vars uppgift är stärka hemslöjden i hela landet genom att tillvarata, utveckla och förnya slöjden”.

Kan någon förklara för mig varför Sverige har en myndighet för sånt? Vem kom överhuvudtaget på idén att hemslöjd är en statlig uppgift? De som är intresserade av att virka, väva och göra näverkorgar kan nog klara den saken utmärkt på egen hand utan hjälp från skattefinansierade byråkrater. I annat fall bör det påpekas. Gärna av representanter från nuvarande regering som tidigare lovat att rensa upp i den vildvuxna svenska myndighetsfloran.

Gitarrguden och folkhemmet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:

Sveriges störste rockstjärna? Det måste vara Yngwie Malmsteen, denne egensinnige gitarrfantom som spelar snabbare än blixten. Nu ligger en rykande färsk biografi om honom på bokhandelsdiskarna, skriven av journalisten Anders Tengner.

Det är fascinerande läsning. Malmsteen var Stockholmskillen som från sju års ålder övade på sin gura dag och natt med målet att erövra världen. Och det gjorde han ju. Men det var först efter att han emigrerade till USA som karriären tog fart. I jantelagens Sverige där han växte upp på 70-talet brydde sig få.

Mot bakgrund av Malmsteens tjurskalliga individualism kan det tyckas överraskande att han ändå diggade Socialdemokraterna. I boken berättar hans dåvarande flickvän: ”Yngwie avskydde Ulf Adelsohn och allt vad Moderaterna stod för. Däremot talade han alltid gott om Olof Palme”. Malmsteen gick till och med i demonstrationstågen på första maj, röstade även på Palme i dennes segerval 1982.

I sin nuvarande amerikanska exil verkar dock inte gitarrguden längre ha mycket till övers för vårt gamla folkhem. Om Sverige säger han: ”Alla är likadana. Ingen får vara överlägsen, ingen får stå under någon. Man får ingen uppmuntran att göra något. Man blir tillsagd att hålla käft och veta hut. Alla ska ha lika mycket. Om man har mer än någon annan ska man dela med sig”.

Jag antar att Stefan Löfven knappast kan räkna med någon draghjälp från Yngwie Malmsteen i nästa val.

Obama lever farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Det vore magstarkt att kalla årets amerikanska presidentval för en gäspning. Men det har knappast varit någon pulshöjare heller. Den våg av smittande entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset för fyra år sedan är för länge sedan borta.

Numera framstår hans gamla slagord ”Yes, we can!” mest som en pinsam påminnelse om grandiosa förhoppingars krasch mot en bister verklighet. I dag är Obama en påfallande luggsliten president vars ledarskapsförmåga reser allvarliga frågetecken. Minns 2008! Vilket var hans viktigaste löfte? Inte sjukvården.

Utan att Obama skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, bli en brobyggare mellan demokrater och republikaner, och vara den samlande kraften för USA:s färd mot en ljusare framtid. Facit? Klimatet är mer polariserat än någonsin.

Visst, republikanerna i kongressen har inte precis bjudit till. Sedan 2010 har partiet medvetet obstruerat på alla upptänkliga sätt med målet att sänka den sittande presidenten. Men det är också en effekt av att Obama under sina första år misslyckades att kapitalisera på auktoriteten som valsegern gav honom.

Att den stora sjukvårdsreformen tröskades igenom var historiskt, dock med betänkliga gnissel under hjulen. Smidiga relationer med kongressen kräver en president som gillar det intrikata maktspelet, som njuter av att ömsom smickra, ömsom bryta arm med kongressmän och senatorer, som behärskar taktiserandets konst utan att förlora den långsiktiga strategin ur sikte. Sådant som Lyndon Johnson var en mästare på.

Men Obamas högdragna, stingsliga och predikande uppträdande mot kongressen för snarare tankarna till en annan demokratisk president: Jimmy Carter. Liksom Carter tycks Obama sakna ”the joy of politics”, den kanske mest nödvändiga egenskapen i lagstiftningsarbetet.

Även ur en annan aspekt blir parallellen till Carter oundviklig. När denne fruktlöst sökte återval 1980 belastades han av ansvaret för USA:s risiga ekonomi. 2012 är den ekonomiska situationen än värre. Även om Obama ärvde ett svårt utgångsläge av George W Bush, fattas det efter fyra år övertygande tecken på återhämtning. Det borde innebära ett gyllene tillfälle för republikanerna.

Men den enda någorlunda valbara kandidaten de kunde skaka fram var Mitt Romney, som inte gjorde någon upphetsad. Obamas knappa ledning i opinionsmätningarna berodde till icke ringa del på hans utmanares svaghet. Kampanjcirkusen fram till den 6 november föreföll att bli en skäligen gråtrist affär.

Och så kommer överraskningen: i den första TV-debatten slår Romney mer eller mindre knock på Obama. Medan presidenten gjorde ett slitet, defensivt och grinigt intryck, framstod Romney nästan som en hungrig och vital Ronald Reagan i sina pläderingar för en marknadsliberal nystart av Amerika. Plötsligt är det match igen.

Om Romney kan hålla samma stil distansen ut lär hans chanser öka betydligt. Carter underskattade Reagan 1980 och med känt resultat. Obama får nog akta sig för ett liknande misstag.

Skamligt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Jag växte upp i Kungsbacka. En burgen kommun, solitt borgerlig. Folk bodde i villa, hade båt, spelade golf. Men ett fåtal avvek. De hade konstiga kläder, talade märkligt och kamperade i ett nedgånget hus vid min mellanstadieskola. Ibland smög vi dit under rasterna och kastade sten på deras fönster. När dörren flög upp skrek vi ”zigenarjävlar” och sprang flinande därifrån.

Varför vi egentligen gjorde detta vet jag inte. Det skedde oreflekterat, vi var bara småungar och såg det som ett kul bus. Romerna i denna familj hade inte ställt till med något, störde ingen. Men de var annorlunda.

Och då är det lätt att mobbarinstinkten slår till, denna primitiva och motbjudande impuls att ge sig på människor, oftast i underordnad position, vars enda ”brott” är att de sig skiljer från flocken. Tack och lov hör det till civilisationens landvinningar att vi lär oss att sådan mobbing är fel, orättvis och skamlig. Ändå finns det många som aldrig tar lärdom. Romernas situation bär syn för sägen.

Få minoriteter har blivit så drabbade, i dagens Europa tilltar trakasserierna. Tendenserna finns också här hemma. I onsdags avslöjade Ekot att romer systematiskt vägras att hyra bilar vid mängder av bensinstationer. Svart på vitt blottades vardagsrasismen.

Typisk var reaktionen från SD:s partisekreterare Björn Söder som på Facebook skrev: ”Det kanske finns en anledning till att de nekas? Istället skriks det som vanligt i Sverige om diskriminering”.

Vad visar detta, om inte att vissa människor förblir omogna stenkastare oavsett ålder. Att de kan väljas in i riksdagen gör knappast saken bättre.

Ny energi för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Det var som om ett eko från kärnkraftsalarmismens 70-tal hördes över landet i tisdags. Samtliga svenska reaktorer är livsfarliga. Risken för en svår olycka hänger över oss likt ett mörkt, hotande radioaktivt moln. Kärnkraftverken måste stängas mer eller mindre omedelbart.

För paniklarmandet stod Greenpeace, som lanserade en rapport om säkerhetsläget i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Där härskar rena skräcken. Anläggningarna är gamla, missköta, personalen saknar kompetens, allvarliga incidenter avlöser varandra.

Till råga på allt är inspektörerna från Strålsäkerhetsmyndigheten korrumperad och släpphänt. Det enda som är intressant för kärnkraftsmaffian är att krama ut så mycket ekonomisk profit som möjligt ur reaktorerna innan katastrofen drabbar oss.

De övervintrade aktivisterna i det som återstår av rörelsen Folkkampanjen mot kärnkraft måste känt ett nostalgiskt rus när budskapet från Greenpeace återgavs i medierna. Påminde det inte en smula om 1979 och Harrisburg? Men tiden för forna dagars skrämselpropaganda är trots allt förbi.

Om en notoriskt atomfientlig organisation som Greenpeace hade önskat skapat seriös debatt vore det smartare att undvika den värsta svartmålningen. Ibland kan det vara klokt att tala med mindre bokstäver för att öka trovärdigheten. Nu kunde kritiken bara avskrivas som sedvanligt överdrivet hojtande från smått skogstokiga alternativtomtar.

Faktiskt lite synd. Ty bortom svaveloset har ändå Greenpeace en poäng som förtjänar att diskuteras. De svenska kärnkraftsverken börjar ju falla för ålderstrecket. Hur länge kan vi fortsätta att trimma gamla reaktorer byggda på 70- och 80-talen?

Gränsen för vad som är ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbart nås antagligen inom 10-15 år. Det betyder att slutet för hälften av svensk elproduktion närmar sig. Vad ska vi ersätta all denna energi med om Sverige vill hålla ställningarna som modernt industriland?

Det mest realistiska och rimliga svaret är ny kärnkraft. Lyckligtvis har alliansregeringen kunnat undanröja den politiska surdeg som länge förhindrat forskning, planering och byggnation av nästa generations reaktorer. Dessa är mycket effektivare och säkrare än dagens.

Istället för att enbart utnyttja 0,7 procent av energin i kärnbränslet, ger framtidens reaktorteknik möjlighet till 99 procents förbränning och återvinning. Enligt Jan Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH, innebär det att vi kan köra kärnkraftverk i ytterligare 5000 år utan att behöva gräva upp ett enda gram uran till ur marken. Snacka om förbättrad verkningsgrad!

Men ett nytt svenskt kärnkraftsprogram är en omfattande, komplicerad och tidskrävande investering. Vill vi smidigt klara generationsskiftet måste snart nödvändiga beslut fattas. Ty Greenpeace har åtminstone rätt i detta: att låta ålderstigna reaktorer koka på övertid är ingen bra idé.

Respektera vargen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

I somras omkom en kvinnlig djurskötare tragiskt i Kolmårdens varghägn. Händelsen kom som en chock. Djurparken förklarade då att inga tidigare indikationer funnits på att något sådant skulle kunna hända. I går överlämnade Kolmården en rapport till Arbetsmiljöverket om dödolyckan.

Rapporten är tills vidare hemligstämplad med hänsyn till pågående polisutredning. Det ska bli intressant att se vad slutsatserna blir. Utan tvekan finns besvärande omständigheter som bör granskas.

I lördags avslöjade Aftonbladet att dödsolyckan föregåtts av allvarliga incidenter där Kolmårdens personal hotats av aggressiva vargar. Något som parkens ledning valt att hålla tyst om. Även besökare har attackerats. Ett känt fall är TV-profilen Arne Weise. Han blev överfallen under en invigning på Kolmården 2007.

Möjligheten till närkontakt med vargar har varit en av djurparkens främsta attraktioner, en kittlande upplevelse som säkerligen gett bra klirr i kassan.

Men vargar är rovdjur, inga onda varelser, men just rovdjur vilka är programmerade att handla enligt de amoraliska och sällan för oss själva trevliga instinkter som naturen gett dem. Dessa instinkter har gjort att människan i århundraden hållit ett respektfullt avstånd till vargarna. Och dem till oss. Vi är helt enkelt inte menade att leva tillsammans.

Ändå utmålar Kolmården fortfarande på sin hemsida vargar som några slags missförstådda djur, egentligen lika snälla sällskapshundar. Parken vill därför medverka till att ”konflikterna minskar” mellan vargen och människan. Som om allt vore en förhandlingssak. Naiviteten är slående.

Det finns i vår moderna kultur tendenser till disneyfiering av djurvärlden. Man undgår inte intrycket att även Kolmården gripits av sådana verklighetsfrämmande föreställningar. Annars skulle det väl knappast kommit som en chock att vargar faktiskt agerar som vargar.