Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Sätt kraft bakom orden

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 4/9:

Inledningsvis den goda nyheten. Alliansen försökte under gårdagen sätta försvarsfrågan i valrörelsens centrum. De fyra borgerliga partiledarna gjorde ett gemensamt utspel på DN Debatt, förklarade i ordalag som ingen kunde missförstå att Rysslands aggressiva uppträdande är djupt oroande och lovade ökade anslag till det svenska försvaret.

Utmärkt. Det mest fundamentala uppdrag en regering har är att värna nationens säkerhet. Äventyras den, äventyras allt annat. Med den mörknande hotbilden i vårt närområde kan det inte nog understrykas hur viktigt det är att väljarkåren medvetandegörs om vad som står på spel.

Sedan den mindre goda nyheten. Alliansen har inte mycket att sätta bakom orden: 300 miljoner kronor ytterligare om året fram till 2018. Det motsvarar ungefär sju promille mer i försvarsbudgeten. Bättre än noll förstås, om det kan vara någon tröst. Sanningen är dock att vår beredskap aldrig varit så deprimerande usel som just nu.

1989, kalla krigets sista år, satsade Sverige 2,4 procent av BNP på försvaret. Därefter beslutade regering och riksdag, i bred enighet, att fred kring våra gränser gällde för överskådlig framtid. Konsekvensen blev att försvarsbudgeten idag halverats till 1,2 procent av BNP, minst i Norden.

Vi har också Nordens minsta försvarsmakt, dessutom främst organiserad för insatser i Långtbortistan. Som ÖB påpekat, skulle militären endast klara att försvara Sverige under högst en vecka mot ett angrepp, riktat mot ett begränsat mål (läs Stockholm, resten av landet lämnas i praktiken åt hemvärnet).

Men! Detta under opitimistisk förutsättning att försvaret först får ordning på personalrekryteringen och tillförs 3-4 extra miljarder kronor mellan 2015-2019. Blir det skarpt läge imorgon, gud förbjude, är den aktuella försvarsförmågan alltså obefintlig.

Vi skulle tvingas kapitulera i stort sett direkt, motståndet kan i realiteten bara bli symboliskt. Vilken respekt för svensk suveränitet och oberoende väcker det hos ett Ryssland som har ökat sina militärutgifter dramatiskt sedan 2008 och har kapacitet att mobilisera soldater i miljoner?

Ukrainakrisen är illa nog, men glöm heller inte att Ryssland militärt sett dominerar i Östersjön och är mycket aktiva. I studien Ryska elitförband (2013) skriver Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal:

”Ryssland arrangerar numera lika många militärövningar som under sovjetisk tid, inklusive oanmälda storövningar för elitförband. Många av de soldater som övar i dag är, till skillnad mot gårdagens, välbetalda och stolta yrkessoldater medan officerarna ofta har stridserfarenhet från Afghanistan, Tjetjenien och Georgien”.

Inte konstigt att Sverige tyr sig till Nato så långt det överhuvudtaget går. Eller som Alliansregeringens partiledare uttrycker det i sin DN Debattartikel: ”Med ett alltmer hotfullt Ryssland ökar behovet av ett starkt och enat Europa. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra”.

Men utan Natomedlemskap saknar Sverige det som verkligen räknas: försvarsgarantier. Och ingen säkerhet värd namnet kan byggas på dagens lösa sand. Den regering vi väljer den 14 september ska ta nästa försvarsbeslut 2015. Kommer den regeringen vara beredd att göra vad situationen kräver?

Något håller på att bli helt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

”Idag känner många att något håller på att gå sönder.” Denna av S ofta tuggade retoriska fras står också, föga förvånande, i inledningen av partiets valmanifest som offentliggjordes igår. Vad mera exakt har gått sönder och varför?

Skuggfinansministern Magdalena Anderssons slitna svar på den frågan under tisdagens presskonferens var att Alliansen, genom sin iver att ”låna till skattesänkningar”, haft sönder de starka statsfinanserna som ärvdes av Göran Persson.

Okej. Persson var duktig. 1995 omfattade statsskulden nästan 80 procent av BNP. När Persson lämnade över Moder Svea till Fredrik Reinfeldt 2006 var statsskulden nere i 44 procent av BNP. En imponerande prestation. Hur mycket har skulden ökat sedan dess?

Vi kollar hos Riksgälden, myndigheten som praktiskt ansvarar för Sveriges lånebehov. Beskedet är glasklart tydligt på deras hemsida. Skulden har inte ökat. Den har minskat, till 35 procent av BNP! Detta trots, eller snarare tack vare, skattesänkningarna som Magdalena Andersson ondgör sig över. Märkligt? Nej.

Bland annat jobbskatteavdragen har medfört större dynamik och aktivitet i ekonomin, vilket gett Sverige mer resurser – inkluderat fler skattekronor till välfärdssektorn än politikerna någonsin disponerat förr. Utifrån ett strikt kameralt perspektiv torde alltså motsatsen till S-mantrat ligga närmare sanningen: något håller på att bli helt.

Rimligare hade faktiskt varit om Magdalena Andersson kritiserat Alliansen för att inte lova ytterligare skattesänkningar. Fortfarande har ju Sverige ett av världens tuffaste skattetryck, vad hade vi då inte kunnat vinna på att liberalisera ekonomin ännu mer?

Men S kontrar istället fantasilöst med ökade välfärdsutgifter till en kostnad av 40 miljarder kronor, som väljarna tvingas betala genom höjda skatter. Bland annat arbetsgivaravgiften för ungdomar och restaurangmomsen, som gör det dyrare att anställa. Den erfarenhetsmässiga konsekvensen av att beskatta jobb hårdare är färre jobb och färre skattekronor.

Med den politiken kommer definitivt många att känna in på skinnet att ”något” går sönder.

Befria stränderna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

Redan de gamla forntidssvenskarna föredrog strandnära boplatser. Inga konstigheter. Hav, sjöar eller om det så bara är en ringlande bäck. Lockelsen att sätta bo vid sådana miljöer förblir obruten.

Sverige är synnerligen lyckligt lottat ur den aspekten. Vårt land är relativt glesbefolkat och har närmare 100 000 sjöar som är över en hektar. Det motsvarar totalt 40 000 kvadratkilometer vatten, eller ungefär 10 procent av nationens areal.

Den sammanlagda strandlinjen, inkluderat havskusterna, är 386 000 kilometer. En fantastisk naturresurs. Svenska folket har underbara platser vid vatten i överflöd, praktiskt taget. Vilka möjligheter! Som tyvärr har förstörts genom politikertillverkade statliga regler, vilka i sitt överambitiösa syfte att värna naturen motat bort människorna från den och lagt en död hand över byggandet vid stränderna.

Enorma områden av attraktiv tomtmark slumrar därför under sly och snår. En ren tragedi som bland annat försvårat glesbygdskommunernas chanser att utnyttja sina komparativa fördelar gentemot städerna. Förutom att det gör Sverige tristare och sänker livskvaliteten.

Den som drömmer om att uppföra ett hus vid en trevlig sjö kan i princip bara glömma det. Det gäller även om sjön skulle vara otrevlig, igenväxt av vass och belägen i avlägsna öde trakter. Alternativet är trötta ut sig till kropp och själ i försöken att få dispens. Den sovjetliknande njetkulturen hos regelverkets tillsynsmän är inte att leka med.

2009 lättade riksdagen lite på de hårda bestämmelserna. Jubel i landsorten! Nu skulle det bli enklare att få byggnadstillstånd vid glesbygdens stränder. Resultatet? En besvikelse.

Reformen stupade på byråkratiskt motstånd inom länsstyrelserna som håller strängt i avslagsstämpeln. Regeringen har dock inte gett upp, utan vill undanta mindre sjöar och vattendrag från strandskyddet. En mindre rigid lagstiftning utlovas också i det valmanifest som Alliansen presenterade i måndags. Lovande.

Men länsstyrelserna har rest ragg och stretar fortfarande emot. En katalogaria av alarmistiska miljöskäl anförs. Det är som om en grön kollaps väntade runt hörnet med flexiblare regler. Utifrån den argumentationen vore det väl bäst om Sverige utanför storstadsregionerna förvandlades till ett enda stort musealt naturreservat, en folktom vildmark utan någon mänsklig aktivitet alls som sliter på miljön.

Riskerna av det utmålade exploateringshotet förfaller milt sagt överdrivna. Ty vi lider ingen direkt brist på natur. Endast cirka 7 procent av Sveriges yta är uppodlad.

Måhända handlar länsstyrelsernas nitiska miljöomsorg mer om rädslan att förlora makt och institutionell prestige, inget ovanligt när ingrodda byråkratier utsätts för reformtryck. Det mest optimala vore faktiskt att skrota rubbet av dagens strandskyddslagstiftning.

Staten bör enbart fridlysa strandområden som på goda grunder anses särskilt känsliga och släppa resten. Principen skulle alltså växlas från att generellt förbjuda människor att bygga och bo vid vatten, till att generellt välkomna människor att göra det. Med 386 000 kilometer stränder behöver vi inte ransonera det privilegiet.

Medan valrörelsen handlar om annat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Ryssland skickar in tungt beväpnade soldater i östra Ukraina, enligt samma ”smygmodell” som vid annekteringen av Krim tidigare i år. Det tycks som Putin är beredd att slita loss ytterligare en bit av landet.

Förmodligen är ambitionen att upprätta en från Kiev skenbart ”oberoende” separatistisk republik, i realiteten under Kremls överhöghet. ”Något har gått sönder” lyder Socialdemokraternas mantra i valrörelsen. Så är det. Med buller och bång har den europeiska säkerhetsordningen slagits i kras.

Fast detta oerhörda är inte vad S menar. Utan istället en diffus anklagelse om konsekvensen av Alliansens välfärdspolitik! 100 år efter första världskrigets utbrott, och 75 år efter det andra, tvingas vi ånyo bevittna hur en aggressiv stormaktsgranne bedriver erövringskrig i Europa.

Ändå föredrar de svenska partierna helst att tala till väljarkåren om annat. Kanske är vi ”fredsskadade” efter 200 år av icke-krig och därför inte förmår att greppa vad som egentligen sker.

Kanske vill inte Alliansen prata så högt om saken, eftersom det blottar regeringsansvaret för en svensk försvarsmakt som knappt längre finns. Kanske anser även S att det är en pinsam fråga, då också försvarspolitiken åskådliggör hur kroniskt splittrat det egna rödgröna alternativet är.

Nato vore väl åtminstone rimligt att ta upp till diskussion? Alliansen och S är nu eniga om att ytterligare närma sig demokratiernas försvarsorganisation. Ett nytt avtal mellan Nato och Sverige har precis beslutats, som innebär att Natostyrkor ges rätt att öva och ingripa på svenskt territorium vid krissituationer. Finland går samma väg.

Ett ringa myrsteg återstår till fullvärdigt Natomedlemskap. Bra, tjänstefel annars. Men vilka partier basunerar ut detta på gator och torg? I praktiken ser det ut som våra politiker, bakom kulisserna, håller på att förbereda sig för en hotade, skarp konflikt som kan drabba Sverige.

De önskar bara inte förbereda sina egna väljare på dessa obehagliga eventualiteter. Trots att det är valrörelse. Eller just därför.

Attendo i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/8:Corren.

”Anser ministern att riskkapitalbolag som agerar på det viset hör hemma i svensk äldreomsorg?”

Denna fråga har vår östgötska riksdagsledamot Johan Löfstrand (S) påpassligt riktat till statsrådet Maria Larsson (KD), ansvarig för barn- och äldrefrågor på Socialdepartement. Det handlar förstås om Åleryds äldreboende i Linköping, som drivs av den privata aktören Attendo.

Agerandet som Löfstrand syftar på är att Attendo inte gett de äldre tillräckligt med promenader och egentid, samt inte haft personal i utlovad omfattning. Detta enligt kommunens kontrollanter.

Attendo har dock delvis bestridit uppgifterna och bland annat påpekat att ”Socialstyrelsens undersökning visar att 85 procent av de boende är nöjda eller mycket nöjda på Attendo Åleryd vilket är över såväl riksgenomsnittet som snittet i Linköping” (Corren 23/8).

Men ett sånt svar är knappast Johan Löfstrand intresserad av. Han försöker ta en valfebrig vänsterpoäng på att misstänkliggöra privata välfärdsföretag som giriga riskkapitalister, skrattandes hela vägen till något utländskt skatteparadis.

Triumferande skulle han nu kunna peka på att Linköpings äldrenämnd beslutat att Attendo ska betala drygt 40 000 kronor i vite för uteblivna promenader och egentid på Åleryd. Beloppet kan diskuteras (en struntsumma för Attendo), men skammen svider nog desto mer. Varumärket naggas i kanten.

Så vad ska Maria Larsson replikera? I väntan hennes skriftliga svar till riksdagens ärade ledamot, kunde vi väl för debattens skull föreslå ungefär följande:

Det vore exempelvis orättvist att insinuera att Attendo är ett kortsiktigt riskkapitalbolag med enbart profit i blick. Företaget har trots allt varit verksamt i Linköping under närmare 20 år och har överlag goda vitsord.

Men det är självfallet inte okej att bryta mot avtal. Då ska kontraktsbundna aktörer straffas, vilket också skett. Det är en förutsättning för att kvaliteten ska upprätthållas. Men också för att mångfalden och valfriheten ska fungera. Aktörer som upprepade gånger missköter sig måste slås ut, samtidigt som bättre lämpade kan ta vid.

Avtal på en konkurrensutsatt marknad ger tydlighet om vad aktörerna ska leva upp till och vad som händer om de inte gör det.

Den avtalsmässigheten finns inte inom offentlig förvaltning, där verksamheten vilar på politiska löften som kan skifta över natten och en mer tungfotad byråkratisk styrning. De äldre torde alltså generellt sett kunna känna sig tryggare i dagens system, än om äldreomsorgen i Linköping vore ett kommunalt monopol.

Vidare har vinstdrivande välfärdsföretagare gett Linköpingsborna utmärkt valuta för skattepengarna. Som Corren rapporterade igår har vår kommun en av Sveriges lägsta kostnadsnivåer för äldreomsorgen, samtidigt som Socialstyrelsen uppmätt väldigt höga siffror vad gäller nöjdheten bland brukarna.

Om man så vill ett empiriskt bevis på vad tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt (S) sagt om vinsten: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt.”

Så frågan blir snarare vad Johan Löfstrand anser. Hans parti går ju till val på den något udda linjen att både fördöma privata välfärdsföretagare och att omhulda dem. Red ut det, den som kan.

Nazimöte blev kraftfull motmanifestation

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:Corren.

Innerstaden avspärrad. Kravallstaket, poliser överallt – flera till häst, vissa affärer tvingades hålla stängt och en folksamling på 500-600 personer som trängdes kring Lilla torget.

Så såg det ut i Linköping på eftermiddagen igår. Pådraget erinrade om Barack Obamas besök i Stockholm förra året. Inte ens ett torgmöte med vår egen statsminister bevärdigas en sådan massiv säkerhetsapparat.

Men det var varken USA:s president eller Fredrik Reinfeldt som gjorde ett offentligt framträdande i hjärtat av vår stad. Det var nazisterna i Svenskarnas parti, tidigare känt – eller ökänt snarare – under namnet Nationalsocialistisk front.

Denna mikroskopiska sekt turnerar land och rike runt inför valet, medvetet provocerande fram en uppmärksamhet som på intet sätt motsvarar dess formella betydelse (i riksdagsvalet 2010 blev resultatet 618 röster).

Man kan givetvis fråga sig om det är värt resurserna som krävs för att skydda ett litet nazistgängs rätt att demonstrera. Dessutom mitt i Linköpings centrum! Varför inte hänvisa dem till en parkeringsplats utanför stan? En soptipp vore ännu lämpligare.

Fast samtidigt var det på sätt och vis bra med denna politiska freak show på Lilla torget. Därför att så många människor nu fick möjligheten, vilken Linköpingsborna också tog, att visa sin avsky och protestera (lyckligtvis blev det heller inga kravaller som nyligen i Limhamn).

Svenskarnas parti må gjort ett patetiskt, löjeväckande intryck. Talet av deras ”führer” var lika snurrigt motbjudande till sitt innehåll som aptrist framfört.

Dock representerar denna sekt samma eländiga idégods, som bara för några få generationer sedan låg bakom historiens vämjeligaste tyranni, det blodigaste av mänsklighetens krig och det värsta av alla folkmord.

Det nakna hatets, den nakna rasismens och den nakna ondskans arvtagare från Hitlerriket dök upp i Linköping, förevisade likt en giftbacill från förr. Svaret blev en mur av totalt avvisande. Svenskarnas partis torgmöte förvandlades därmed i realiteten till en manifestation mot allt som avgrundsnationalismen står för. Det känns djupt och utomordentligt tillfredsställande.