Fettisdagen är här och som traditionen bjuder ska detta givetvis firas med att äta semla. Till skillnad från kung Adolf Fredrik – landets mest ryktbare överkonsument av semlor vid sidan av privatdetektiven Ture Sventon – nöjer jag mig med att begränsa intaget till bara en (okej då, kanske två!).

Adolf Fredrik hade inga sådana hämningar, enligt snacket. På fettisdagen 1771 ska han vid middagen på kungliga slottet i Stockholm frossat på fjorton – 14! – semlor (eller hetvägg som det gärna hette förr). I Anders Fryxells klassiska verk Berättelser ur svenska historien, band 43, skildras priset som majestätet strax därpå betalade:

”Klockan half 9 på qvällen fick han vid spelbordet ett häftigt anfall af slag och gick genast in i drottningens närbelägna kabinett. Det är, sade han, blott ett anfall af min vanliga kolik och går öfver, om jag blott klämmer magen mot något hårdt, hvarpå han tryckte den mot ett bord, och tog in några droppar, som drottningen framräckte. Men i detsamma blef han blodröd i ansigtet, lutade hufvudet mot väggen, kramade Fersens hand och dog, allt detta inom tio till tolf minuter, och innan läkare hann tillstädeskomma.”

En dryg månad efteråt skrev den unge Johan Gabriel Oxenstierna, greve och poet som senare skulle ta plats i Svenska Akademien, följande spefulla rader i sin dagbok om kungens öde:

”Hans Maj:ts dödsfall har skett genom indigestion af hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, Caviar, böckling och Champagnevin. Det är ej att omkomma på det mäst lysande sätt, utan att dö en Probstdöd. Här efter bör fettisdagen anses som en dies prohibitus och hetvägg drifvas i landsflykt ur Sverge, sedan den begådt ett kungamord. Gud bevars skulle hvars fettisdag vålla en ny kröning och hetväggen årliga spräcka våra Monarker!”.

Orden kom att forma eftervärldens bild av Adolf Fredriks bortgång och ge den ett tragikomiskt intryck. Oxenstierna var dock inget ögonvittne. Han befann sig inte ens inom rikets gränser, utan i Wien, när kungen gick hädan. Uppgifterna om Adolf Fredrik sista måltid är i själva verket synnerligen osäkra.

Vi vet egentligen inte vad, eller hur mycket, som konsumerades under den ödesdigra kvällens kungliga taffel. Att monarken skulle spräckts av 14 hetväggar är hur som helst blott en gammal skröna.

Den 60-årige Adolf Fredrik led sedan tidigare av vissa hälsoproblem och dödsorsaken var sannolikt en prosaisk stroke. Att slaganfallet inträffade som konsekvens av fettisdagens middagsätande är vidare högst diskutabelt.

Men antag att vi ändå bortser från den moderna källkritikens envisa förmåga att spräcka många goda berättelser ur den svenska historien, och antag att vi sätter tilltro till den fatalt överdådiga meny som Oxenstierna räknar upp i dagboken.

Varför skulle det just vara hetväggen som tvingade kungen att ta ner skylten? Påståendet att Adolf Fredrik åt ihjäl sig på semlor har ofrånkomligen skänkt honom ett löjets skimmer. Emellertid skulle man lika gärna kunna hävda det var kaviaren och champagnen som fick kungen att kasta in handduken. Då hade nog Adolf Fredrik framstått mycket coolare, ungefär som en 1700-talets Gatsbyfigur istället för en missbrukarsläkting till Ture Sventon.