Reformera arbetsrätten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/1:

Vågar vi hoppas på en ljusning i regeringsförhandlingarna innan tjugondag Knut? Dimman ligger i skrivande stund ännu tät som gammal Londonsmog över vad som händer bakom dörrarna i riksdagshusets korridorer.

Kan Ulf Kristersson övertyga kungamakaren Annie Lööf om att han löst cirkelns kvadratur genom att regera ”oberoende beroende” av Sverigedemokraternas stöd i varenda avgörande votering? Kan Stefan Löfven på motsvarande vis lova Lööf att Vänsterpartiet blir en ofarlig knähund i hans regeringsunderlag och att Socialdemokraterna är villiga till att börja driva liberal reformpolitik på centrala områden?

På dessa kniviga frågor hänger sannolikt svaret – eller om alltsammans kollapsar i extra val. Ett sådant säger sig LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson stridslystet föredra hellre än att Löfven går Centern till mötes och mjukar upp arbetsrätten, vilket S-ledaren faktiskt ställt i utsikt. Detta är onekligen intressant.

Är den tidigare Metallordföranden Löfven byxad att bryta med LO och skjuta kompisen Thorwaldsson åt sidan, som dessutom ruvar på en tung post i Socialdemokraternas partiledning? Man anar nästan något historiskt i görningen.

Lagen om anställningsskydd (Las) anno 1974 har fått karaktären av en kronjuvel för tvillingparet S och LO, men egentligen var bägge länge svurna motståndare till dess införande. ”Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa” (min skuld, min skuld, min mycket stora skuld), borde Liberalerna utropa.

Det var nämligen det forna Folkpartiet som i decennier högljutt ivrade för att lagstifta om arbetsrätten, vilket S och LO naturligtvis vägrade. Det var ju ett flagrant brott mot en grundpelare i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter skötte ruljangsen utan statlig inblandning enligt riktlinjerna i 1938 års Saltsjöbadsavtal. Och det fungerade utmärkt.

Arbetsgivare och fack var överens om varsel och samråd vid uppsägningar, allvarligare tvister förekom sällan och löstes i den gemensamma Arbetsmarknadsnämnden. Det dög inte för Folkpartiet som ville profilera sig progressivt och locka arbetarväljare.

I början av det radikala 70-talet pressade både FP och VPK på och regeringen Palme föll till föga för tidsandans röda vindar. Facket fick statlig uppbackning på ett sätt som förgiftade relationerna mellan parterna och hämmande arbetsmarknadens dynamik. Arkitekten bakom Las var fackföreningsmannen och S-politikern Valter Åman (1905-98), lagstiftningen byggde på hans utredning från 1970 med förhållandena i 60-talets svenska industrisamhälle som premiss.

Milt uttryckt har åtskilligt förändrats sedan dessa svunna dagar.

På 2000-talets moderna arbetsmarknad försvårar de stelbenta turordningsreglerna företagens möjligheter till omställning och kompetensförsörjning. Felrekryteringar kan bli en dyr affär, vilket gör arbetsgivarna mindre benägna att chansa på särskilt ung och oerfaren personal, i värsta fall inte anställa någon alls och därmed avstå från att expandera.

Las skapar även inlåsningseffekter med anställda som varken trivs eller mår bra och helst önskar byta jobb, men inte förmår sig att ta riskerna det innebär. En politisk uppgörelse som kan förena kraven på ökad rörlighet och flexibilitet med ett rimligt mått av trygghet skulle vara högst välkommen.

Men som sagt, är Löfven då beredd att drabbas av LO:s vrede?

Den svenske Sisyfos

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:

Sisyfos var kung av Korinth. Han råkade olyckligtvis hamna i konflikt med överguden Zeus. Som straff för sin hybris tvingades Sisyfos rulla upp en väldig sten på toppen av ett berg. Stenen rullade sedan omedelbart ner. Fiasko. Vad göra? Sisyfos fick början om igen. Och igen, och igen, och igen…

Från denna välbekanta berättelse ur den grekiska mytologin har vi fått begreppet Sisyfosarbete, en fruktlös ansträngning utan slut. Det är också en illustration av svensk bostadspolitik.

En gång, närmare bestämt 1942, beslöt de styrande i vårt land att införa statlig hyreskontroll i strid mot grundläggande prisbildningsmekanismer som skapade jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Denna hybris av att tro sig kunna reglera fram bättre villkor än vad marknaden var förmögen till, straffade sig snart i form av omfattande bostadsbrist. Lösningen blev ett planekonomiskt batteri av subventioner, offentliga insatser som det famösa miljonprogrammet och ännu fler regleringar. Men trots all politisk möda kvarstod problemen och gör så ännu i denna dag.

Bostadsmarknadens haveri är ett av Sveriges värsta strukturella plågoris. Roten till mycket av det onda är den olycksaliga hyreskontrollen, numera i skepnad av bruksvärdessystemet, vars konsekvenser är förödande obalanser över hela fältet. Skuldboomen som uppstått till följd av prisrallyt på bostadsrätter är ett utslag av bristsituationen.

En annan huvudvärk är att nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Ett trist aktuellt exempel är Linköping, där byggföretagarna får vänta upp till fyra år för att ens komma igång med planeringen (Corren 2/1).

Nog förefaller det gåtfullt att regering efter regering passerat revy med löften om att åtgärda problemkomplexet, men ideligen stupar på uppgiften.

Enligt Albert Camus, den franske författaren och existentialistiske filosofen, måste vi tänka oss Sisyfos lycklig. Arbetet med stenrullandet åstadkom förvisso ingenting, var helt oproduktivt. Men genom att föreställa sig att det ändå hade ett subjektivt värde som njutningsfullt kunde Sisyfos besegra känslan av att vara fången i det ständiga fiaskots tröstlöshet.

Måste vi på ett liknande sätt tänka oss politikerna lyckliga över att aldrig kunna baxa bort bostadsmarknadens stötestenar? Om inte, får gärna den kommande regeringen motbevisa oss.

Fokus på företagandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:

Välkommen till 2019, ett nytt år som Sverige äntrar på ett unikt vis: i regeringslöst tillstånd. Under flera månader har landet fått nöja sig med en passivt administrerande övergångsministär vid rodret sedan riksdagspartierna misslyckats att hantera valresultatet. Går det någon nöd på oss för det?

Den offentliga förvaltningen fungerar, parlamentet har inte upphört att fatta beslut i sakfrågor. Livet i vardagstillvaron lunkar omärkligt på med sin vanliga blandning av bekymmer och glädjeämnen precis som förr.

Sverige kan uppenbarligen klara skivan ganska skapligt ändå, trots avsaknaden av en ny besättning i Rosenbad som ivrigt vill styra och ställa, bestämma och kommendera. Vad är visar detta, om inte att samhället är större än staten, demokratin är större än partierna och regeringsmakten? En nyttig, positiv frihetlig läxa att begrunda.

Dock är så mycket i vårt land är insnärjt i politik och mindre lyckade regleringar att allvarliga problem hopar sig om vacuumet på regeringsfronten består. I längden blir det därför tämligen kärvt utan en samlad, handlingsduglig ledning som kan driva igenom liberaliserande reformer.

Egentligen, om man ska vara krass, har Sverige gått på tomgång i det avseendet sedan Fredrik Reinfeldts Alliansregering tappade både sin majoritet och sin energi efter valet 2010. Löfvenperioden 2014-18 ska vi bara inte tala om, den var snarast regressiv. Det är nästan ett decennium av strukturell träda.

Effekten av gamla reformmeriter, högkonjunktur och minusräntor, har bedrägligt maskerat den politiska impotensen. Men nu tyder tecknen på att ekonomin börjar bromsa in och att sötebrödsdagarna snart är slut för den här gången. Alltså brådskar det med åtgärder för att kunna parera smällen och fokusera på att bättre vårda de välståndsbildande krafterna.

Tyvärr, vilket väl måste ses som ett symptom på nonchalansen mot vår försörjningsbas, var debatten om villkoren för det skapande och kreativa Sverige i stort sett frånvarande under förra årets valrörelse. Låt oss hoppas att det blir annat ljud i skällan när den nya regeringen kommer på plats, oavsett om statsministern lystrar till namnet Kristersson eller Löfven.

Bojor som hindrar företagsamheten och sinkar innovationsförmågan måste röjas undan. Äganderätten behöver stärkas, den byråkratiska regelbördan minskas, inkomstskatter sänkas, kapitalskatter hållas låga och arbetsrätten ges en modernare utformning.

Detta borde inte vara några orimligheter för de partier som tycker att det är en god idé att värna entreprenörskap, tillväxt och sysselsättning.

Håller mittpunkten?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

Han var det förnuftets röst i oförnuftets tid, Amos Oz. Nu finns han inte längre bland oss. Beskedet om den briljante israeliske författarens bortgång kom i fredags.

Vilken besk, sorglig avrundning – närmast symbolisk faktiskt – på detta lugubra 2018 som fört tanken till William Butler Yeats klassiska diktrader: ”Turning and turning in the widening gyre / The falcon cannot hear the falconer; / Things fall apart; the centre cannot hold”.

Inte heller i år fick Amos Oz det Nobelpris i litteratur han så länge förtjänat. Mottagare av världens finaste kulturella utmärkelse blev ingen, på grund av den skandaldrabbade Svenska Akademiens förskingrade trovärdighet som domare över snille och smak.

Frågan om litteraturpriset kan delas ut 2019 är ännu öppen, lika öppen som vilken sorts regering Sverige eventuellt kan få efter nyårshelgen eller om det blir extra val framåt våren.

Hundraårsjubileet av den allmänna och lika rösträttens införande i vårt land kunde nog fått en bättre inramning, än partiernas demonstrativa uppvisning i kollektiv oförmåga att förvalta det resultat som väljarkåren i god demokratisk ordning levererade i september.

Bristen på ledarskap och mognad bland dem som gör anspråk på den politiska makten kontrasterar skarpt mot den saklige, lugne och till resonligheten vädjande talmannen Andreas Norlén.

Om han föreslår sig själv till statsminister och regeringsbildare tror jag att få ute i folkdjupet skulle ha några större invändningar. P4 Östergötland utsåg Peter Trygg, ostgeneralen i spetsen för protesterna mot Arlas huvudlösa flytt av Boxholms ost till Jämtland, som ”Årets östgöte”.

Med den titeln upptagen (och inget fel i det, all heder åt Trygg) ber jag att istället få utse Andreas Norlén från Norrköping till ”Årets svensk”. Motivering: för hans förebildliga, tålmodiga agerande som gett riksdagen ett vuxet ansikte under en period när parlamentet annars riskerat att hamna i vanrykte som en helt föräldrafri sandlåda.

Måtte partierna skyndsamt skärpa sig. Omvärldssituationen inför 2019 är full av järtecken som kräver att åtminstone Sverige står stadigt.

”The best lack all conviction, while the worst / Are full of passionate intensity”, skaldade Yeats varnande vidare i det ovan citerade poemet The Second Coming anno 1919.

Påminner det inte läskigt om idag när vi ser hur den liberala demokratin utsätts för grumliga populiströrelsers allt hårdare tryck, när EU knakar i fogarna och Storbritannien går mot Brexitkaos, när den auktoritära internationalens adrenalinstinna hannar som Putin och Trump härjar i ödesdiger armkrok på scenen?

Amos Oz var en envis försvarare av den civilisatoriska mittpunkten, som nu hotar att sönderslitas av polariseringens malströmmar. Var som honom, res motstånd, låt det inte ske.

En jul i hoppets tecken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/12:

Mer än något annat är julen familj och gemenskap. Sinnebilden för det perfekta firandet är långdansen genom släkten Ekdahls praktfulla 1800-talsvåning, pyntad enligt konstens alla regler, i Ingmar Bergmans färgsprakande filmgobeläng Fanny och Alexander. Han satte ribban högt där, den gamle demonregissören.

För många av oss vanliga dödliga ligger kanske Tommy Cosmo’s dråpliga julfrossande i mat och dryck hemma hos svärföräldrarna (”Torsten, mera borsten!”) i Ulf Lundells 70-talsroman Sömnen närmare verkligheten.

Men oavsett, vårt behov av att jaga bort midvinterkylans mörker tillsammans i fest, värme och överdåd är konstant och har så varit sedan långt tillbaka i hednisk tid.

Människan är en social varelse, julens umgänge kring dignande bord medan frosten biter hårt vid husknuten är en hoppets sällskapsritual. Vi söker oss till varandra i väntan på nåden av ljusets återkomst och förnyar våra löften om mildhet, generositet och vänskap inför det kommande året.

Enligt den kristna traditionen är en frälsare född denna helg som påtar sig våra synder i vetskapen om vår ofullkomliga natur. Villkoret är att vi måste tro på kärleken, sträva efter att göra bättring och försöka älska vår nästa som vi älskar oss själva. Det är lika mycket ett religiöst budskap som ett civilisatoriskt.

Vilken religion vi än har eller inte har, vilken politisk ideologi eller filosofisk hållning vi än bekänner oss till, är vi skyldiga att i en anda av godhet värna toleransens och medmänsklighetens ideal – fundamenten varpå friheten och tryggheten i varje värdigt samhälle vilar. Må vi ständigt ha detta i åtanke.

Må vi även öppna våra hjärtan för alla dem som av olika anledningar är drabbade av ofrivillig ensamhet under julhelgen. I statsindividualismens Sverige, med flest singelhushåll i världen, är inte det så få som saknar en självklar inbjudan från vänner och anhöriga (om de ens har några) att fira julen hos. Istället för glädje, hopp och gemenskap är deras hjärtskärande lott utanförskapets gnagande tomhet och sorg.

Vägg i vägg med just dig, just nu, kan sitta en människa med övergivenhetens bultande värk i bröstet. Ty vad gör mer ont än att lida isoleringens tvång på julen?

Låt den ensamme komma in! Bryt ditt eget bröd med henne eller honom. Stöd civilsamhällets organisationer vars eldsjälar anordnar mötesplatser och aktiviteter för julens glömda och allena. Sprid förtröstan!

En finare, välbehövligare gåva kan du inte ge.

God jul, kära läsare!

Publicerad den av
Svara

Julen är mer än en högtid, den är en sinnesstämning. Den finns hela året när tro övervinner tvivel, när hopp besegrar misströstan och kärlek triumferar över hat. Den är närvarande när vi, oavsett trosbekännelse, visar våra medmänniskor omsorg och förståelse… Och den återspeglas i vinterårstidens strålande färger, glädjefulla ljud och skönhet.

– President Ronald Reagan, jultal 1981.

Helt rätt att lägga ner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/12:

”Som feministisk regering måste man göra skillnad”, förklarade statsrådet Åsa Regnér (S) när hon hösten 2016 annonserade att den feministiska politiken skulle befästas i ett nytt ämbetsverk: Jämställdhetsmyndigheten.

Verksamheten drogs igång i januari 2018 med Lena Ag som generaldirektör, direktvärvad från kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna. Men redan nu måste hon börja avveckla hela rasket.

Det är en effekt av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen antog. Reaktionerna på beslutet att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten har varit upprörda, inte bara från vänsterhåll. Även Liberalerna uttrycker förfäran. ”Ett rejält kliv bakåt”, skriver tre av partiets företrädare alarmistiskt i Aftonbladet (19/12).

Verkligen? Skattebetalarna som tvingats finansiera myndighetens tveksamma bidragsprojekt är måhända av en annan uppfattning. Exempelvis har pengar anslagits till ”menscertifiering av arbetsplatser” och till kampanjer för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen”.

Under sitt knappa verksamhetsår har Jämställdhetsmyndigheten också hamnat i blåsväder för att ha stängt ute män från ledande befattningar (GP 13/11) och dragits med omfattande arbetsmiljöproblem bland personalen som stress, mobbing och trakasserier (SR 10/11). Knappast en lysande start som ger mersmak.

Skälet till varför Jämställdhetsmyndighetens försvinnande bör välkomnas är dock tyngre och djupare. Statsvetaren Bo Rothstein tillhör dem som länge varit kritiska mot den typ av myndigheter som Lena Ags fögderi representerar.

Sverige hyser en veritabel flora i samma genre: Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen, Energimyndigheten, Forum för levande historia… Det är ämbetsverk vars egentliga karaktär snarare kan beskrivas som åsiktsproducerande statliga lobbyorganisationer.

Deras existens, menar Rothstein, är ett uttryck för ”principen att folket skall tänka och göra som staten vill” istället för tvärtom (DN 1/10 2016). Jämställdhetskampen är mycket angelägen, det har vi icke minst fått #metoo-rörelsen som ett dramatiskt kvitto på. Men att regeringen delegerar till offentliganställda byråkrater att vara ideologidrivande politiska spjutspetsar på detta område (och andra) är en demokratisk perversion.

Opinionsbildande aktivism är en sak för partierna, medborgarna och civilsamhällets sammanslutningar – inte förvaltningen. Märkligt att just Liberalerna anmäler en avvikande mening därvidlag.

Quo vadis, Annie Lööf?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:

Ännu en dag, ännu ingen regering, ännu en presskonferens med talmannen. ”It’s like deja vu all over again”, som John Fogerty sjunger. Men nu ligger åtminstone en tidtabell med klara deadline-datum på bordet.

Andreas Norlén låter rivalerna Stefan Löfven och Ulf Kristersson fira jul- och nyårshelgen med att försöka finna den gäckande vägen ut ur regeringsbildningslabyrinten. Någon av dessa bägge herrar – om inte en joker i leken sensationellt plötsligt poppar upp – lär därefter bli föremål för den tredje statsministeromröstningen den 16 januari.

Blir även den ett platt fall på hälleberget, har vi det tveksamma nöjet att se fram mot en fjärde votering i frågan den 23 januari. Ett nytt misslyckande då och Sverige får sitt första extra val sedan 1958, vilket senast kan hållas mitt i påskhelgen den 21 april när Jesu korsfästelse och återuppståndelse högtidlighålls.

Det vore ju ett intressant symboliskt sammanträffande, öppet för diverse ödesmättade tolkningar. Ett nyval (av Norlén liknat vid ”avgrunden”) och hela processen kan starta om igen med ännu fler statsministeromröstningar, plus att vi dessutom har ett val till Europaparlamentet på schemat den 26 maj. Mycket att svälja för väljarna, onekligen.

Rimligtvis har partierna tillräckligt av självbevarelsedrift kvar för att undvika en sådan rekordutmattande händelseutveckling. Redan börjar situationen närma sig passeringen av den tålamodsprövande gräns då tennislegendaren Lennart Bergelins bevingade uttryck ”the bottom is nådd” kommer i åtanke.

Någon ideal lösning existerar inte. Moderaternas och Socialdemokraternas intresse av att ta gemensamt vuxenansvar för landet i en storkoalition tycks fortfarande minimalt.

Vad allt således kokar ned till är vilket dåligt alternativ nyckelspelaren Annie Lööf tror att Centerns medlemmar och sympatisörer blir minst besvikna av. Att krypa till korset och stödja Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget? Eller att slutligen äta upp högerskon och ge grönt ljus åt Stefan Löfven?

Ska man döma efter DN/Ipsos färska opinionsundersökning har Centern tappat markant på Annie Lööfs nejsägande turer till såväl höger som vänster. Men sannolikt har hennes liberala storstadsväljare svårast att förlåta ett svek mot löftet att hålla SD isolerade. Det skulle betyda att vi får tugga i oss att Löfven har fördelen i dramat, aptitligt eller ej.

Moralisterna triumferar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:

Radikalvänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman fick ett utbrott av djupt känd vrede på Facebook i måndags. ”Jag kommer aldrig gå med i vänstern eller socialdemokraterna nu, har jag bestämt. Ni må ha en bra politik vad gäller rättvisa, men ni fattar ingenting om själen! Hur tänker ni er livet egentligen, undrar jag?…

Och liberalerna då, ska inte de stå för frihet? Tydligen inte! För att vara riktigt jävliga ska de införa förbudet MITT I SOMMAREN. Trodde ni att ni skulle kunna ta en öl och en cigg i juli, nej så roligt ska vi inte ha. Själv trodde jag inte vi hade någon regering, men göra livet surt för folk, det går bra ändå?”

Uppenbarligen. Riksdagspartierna har ägnat över tre månader åt att driva gäck med regeringsbildningen och lämnat Sverige utan ett nytt styre. Lösningar på allvarliga samhällsproblem som det eskalerande gängvåldet, integrationsutmaningarna och bostadsbristen skjuts därmed ytterligare på framtiden.

Att samla ihop sig till att förbjuda rökning utomhus lyckades däremot våra folkvalda representanter, trots det parlamentariska kaoset i övrigt, alldeles utmärkt med. Vilken härlig prioritering, va?

Förra veckan drev de rödgröna igenom lagen, som börjar gälla den 1 juli 2019. Liberalerna och Sverigedemokraterna gjorde förbudet möjligt genom att i ohelig allians lägga sig i voteringen. M, C och KD röstade emot (heder åt dem!). Det förmynderiindustriella komplexet har vunnit ännu en DDR-artad seger.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har såväl de vuxnas som de yngres tobaksbruk minskat kraftigt under hela 2000-talet. Men det räcker inte för glädjedödarnas folkhälsofanatiker.

Inte ens vi vanliga feströkare ska kunna synda med en enstaka Lucky Strike till glaset på uteserveringen. Någon genuin omsorg om andra människors lungor handlar det knappast om. Faran med passiv rökning utomhus är praktiskt taget obefintlig.

Att förbudet även omfattar e-cigaretter, vars rök består av vattenånga, visar vad lagen är uttryck för: ren och skär översittarmoralism. Ska vi själva få bestämma över våra kroppar eller räknas dem som statens egendom?

Sverige går en mycket trist utveckling till mötes om det inte förmås att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare. Kajsa Ekis Ekman har min fulla sympati.

Vad skulle Tage sagt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/12:

Varje år den 24 december sedan 1975 har filmen Karl-Bertil Jonssons julafton, ljuvligt tecknad av Per Åhlin, sänts på SVT. Tage Danielssons sedelärande saga om den 14-årige Karl-Bertil som Robin Hood i tomtekläder är en folkkär moralitet som också blivit teaterpjäs (en uppsättning av Henrik Dorsin spelas nu på Scala i Stockholm).

Tage Danielsson var själv vänsterhumanist, men hans historia är i grunden en tradering på det traditionellt borgerligt kristna barmhärtighetsbudskapet. Vi som är hyggligt bättre bemedlade har en skyldighet att visa omsorg om våra mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Den tanken blir särskilt brännande i juletidens glittrande överflöd, på något sätt bör vi dela med oss från våra dignande bord till samhällets olycksbarn. Det är vad Tage Danielsson vill påminna oss om, oavsett vad man må tycka om Karl-Bertils radikala Robin Hood-metod att idka välgörenhet.

Generationer har sett Karl-Bertil Jonssons julafton, ursprungligen en novell som Linköpings store son skrev för boken Sagor för barn över 18 år (1964), och berättelsen har snarare blivit än mer aktuell med tiden. Då var fattigdomen inte lika synlig som idag när vi stöter på luggslitna tiggande EU-migranter i gatuhörnen.

Deras tillvaro är inte värdig, tiggeri är ingen hållbar väg till försörjning, men de finns likafullt här och ger oss dåligt samvete. Eller skapar sådan irritation i en utpräglat burgen kommun som skånska Vellinge, att lokalpolitikerna där nu fått Högsta förvaltningsdomstolen på sin sida för att med stöd i ordningslagen förbjuda tiggeri vid avgränsade platser.

Därmed etableras en praxis som andra kommuner kan följa efter. Beskedet har exempelvis välkomnats i min egen halländska uppväxtkommun Kungsbacka, symptomatiskt nog också en av landets rikaste och allt detta i samma veva som julfirandet står för dörren! Tajmingen är milt uttryckt osmaklig.

Jag undrar verkligen vad Tage Danielsson skulle sagt.

Visst, tiggeri är inte vackert och det förekommer kriminella nätverk som cyniskt exploaterar dessa utsatta människor. Men då ska de brottsliga människohandlarna sättas dit.  Att förbjuda bort tiggarna bara för att vi inte längre orkar se dem är knappast en direkt kristlig lösning.