Var försiktig med orden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:

Statsminister Karl Staaff fick aldrig en lugn stund. Folk spottade på honom när han promenerade längs Strandvägen i Stockholm. Han smädades i pressen som en notorisk mutkolv och illasinnad landsförrädare, redo att förena sig med ryssen.

Han anklagades även för att vara homosexuell, vilket på den tiden uppfattades som så oerhört graverande att det var förbjudet i lag. Det såldes askkoppar i form av hans ansikte där glödande cigarrer kunde släckas i ögonen på honom.

Om dagens politiska klimat kan upplevas som polariserat och råbarkat, så var stämningarna inte mycket bättre i Sverige när förra seklet var ungt. Vad hade Karl Staaff gjort för att förtjäna allt detta sjövilda hat?

Han var liberal. Han ville ha allmän rösträtt. Han var skeptisk till rustningsivern i Europa och föredrog att satsa på sociala reformer.

Knappast direkt samhällsomstörtande sett i nuets backspegel, men det dåvarande statsbärande konservativa etablissemanget tyckte tydligen annorlunda och sinnet rann över.

Politik har ju tyvärr ofta den effekten att blodet svallar hett i ådrorna och retoriken går i våldsamt spinn, om man inte kan ta saker och ting lite mer coolt och balanserat på den ideologiska åsiktsmarknaden. Den läxan återstår dock att lära för många aktivister till såväl höger som vänster, särskilt av eftervalsdebattens heta munhuggning på de (a)sociala medierna att döma.

”Jag har faktiskt inte varit med om ett sådant respektlöst hat förut”, sa Annie Lööf när hon talade på Centerns kommundagar i Umeå under helgen som gick. Även Liberalernas Jan Björklund har fått sin släng av sleven, eller spikklubban snarare.

Det är som om dessa partiledare bränt åkrarna, rivit ner himlen och sålt sina själar till Hin håle. Man behöver verkligen inte älska deras samarbetsavtal med S och MP som öppnade för en ny mandatperiod med Stefan Löfven vid regeringsrodret – fast herregud, Alliansvänner, så jädrans farligt är det väl ändå inte? I synnerhet som vinsten blev en sällan skådad jackpott av borgerlig reformpolitik.

Det som däremot är farligt är de kollektiva lidelsernas lössläppta oförsonlighet, bristen på nyanser i kritiken, det förintande tonläget, tendenserna av personliga karaktärsmord i det offentliga meningsutbytet.

För Karl Staaffs del slutade det med att han kuppades bort av kungen. För en annan statsminister, socialdemokraten Olof Palme – minst lika avskydd och kontroversiell som Staaff – blev ödet än värre.

Var försiktig med orden, håll känslorna under kontroll. En atmosfär som börjar koka av hat är varken demokratiskt eller humanistiskt hälsosam.

Ta Arnold till Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:

Skräckfarbror? Nja. Visst hade Hans Arnold det rysliga och spökfulla som sin inmutade nisch. Men läskigheten balanserades av mjuka toner och en charmig surrealistisk naivism på ett ytterst särpräglat vis.

Hans Arnold, invandrad från Schweiz där han föddes 1925, var den folkhemske konstnären som sällan värderades efter förtjänst bland salongernas finsmakare. Han hade desto större beundrarskaror i gillestugorna, särskilt under storhetstiden på 70-talet då hans fascinerande bilder tycktes finnas överallt i böcker, tidskrifter, serietidningar…

Killen måste varit osannolikt produktiv, därtill med en genomgående kvalitetsnivå som är förbluffande hög och det oavsett vilka sammanhang han figurerade i.

En bok jag som barn ofta lånade på biblioteket hette Jag är en varulvsunge. Gunnel Linde hade skrivit den. Dock var det inte hennes berättelse jag främst fångades av. Det var illustrationerna.

Trots att jag som medelålders knappt minns ett spån av Lindes historia, är omslagsbilden som bär Hans Arnolds signatur ännu mycket levande.

Likadant är det med ABBA:s Greatest Hits som gavs ut 1975. Jag ägde aldrig albumet, men Hans Arnolds mysläbbiga och numera ikoniska skivkonvolut hade jag i form av en affisch på väggen i mitt pojkrum. Det hade flera av mina kompisar också – trots att vi egentligen föredrog tuffare band som KISS och Sweet.

Kom ni förresten ihåg den klassiska svenska kriminalserien Ärliga blå ögon, som alla kollade på i den statliga monopolteverutan 1977? Häftigast var den suggestiva animerade vinjetten. Upphovsmannen gick definitivt inte ta fel på.

Hans Arnolds betydelse för att berika, syresätta och vidga min generations fantasivärld kan svårligen överskattas. Senare slog det mig att han faktiskt bidrog till öppna våra unga ögon för bildkonsten som sådan, vattnade aptiten på ett helt kulturellt fält att upptäcka och ströva vidare i.

För mig blev Hans Arnold, vid sidan av tecknaren Jan Lööf, inkörsporten till ett livslångt konstintresse.

2010 tog Arnold för evigt ner skylten till sin ljust demoniska bildverkstad, men nu tycks han möta en renässans igen och få ett postumt erkännande även inom etablissemangskretsar.

En dokumentärfilm om honom – Penselns häxmästare – har premiär i vår. Den har redan förhandsvisats på Klippans konsthall i Skåne, som med start förra veckan och till början av mars arrangerar en unik, omfattande retrospektiv utställning med Hans Arnolds originalverk.

Det är första gången något sådant sker i Sverige och har fått publiken att strömma till från när och fjärran. ”Vi vill ju oftast göra saker som sticker ut, vi har jobbat hårt för det”, sa Lotta Andgren, kulturutvecklare på Klippans kommun, till SVT Nyheterna vid vernissagen.

Jag tycker inte att de kulturansvariga i vår egen kommun ska vara sämre.

Hans Arnolds avtryck i den moderna svenska kulturhistorien är massivt. Hur många som helst har någon slags relation till honom, också det idag uppväxande släktet borde ges chansen att trollbindas av kontakten med hans konstnärliga universum.

Så varför inte ta Hans Arnold-utställningen vidare till Linköping och visa den på Passagen mitt i stan? Det vore väl en kulturpolitisk insats som hette duga!

Politiken har misslyckats

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:

Man förstår att det måste varit en blytung dag på Arbetsförmedlingen när 4500 anställda varslas på ett bräde. Nedskärningen är en konsekvens av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen biföll och kan synas brutal. Stora förändringar är aldrig smärtfria, men det är samtidigt ofrånkomligt att stora förändringar behövs.

Vi talar här om en gigant till myndighet med 13 000 anställda som kostar skattebetalarna närmare 80 miljarder kronor årligen. Vad får vi för pengarna? Trots en långvarig högkonjunktur, som borde underlättat Arbetsförmedlingens uppdrag väsentligt, visar en uppsjö av utvärderingar att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Exempelvis slog Riksrevisionen fast i en rapport hösten 2017 att Arbetsförmedlingens matchningsresultat kontinuerligt försämrats.

Sysselsättningsinsatserna är dyra och ineffektiva till följd av felprioriteringar och dåligt underbyggda analyser. Det har medfört att såväl socialt utsatta grupper som relativt väletablerade personer fått sämre jobbchanser genom myndighetens försorg.

I en attitydundersökning som Arbetsförmedlingen själva stod bakom förra året var kritiken inte nådig. Stelbent, långsam, gör föga nytta – det var en vanlig uppfattning om myndigheten bland allmänhet, arbetssökande och arbetsgivare.

Missnöjet saknade inte grund. Siffror från SCB visade i höstas att av de 1,5 miljoner svenskar som fick en ny anställning 2017, var det bara en försvinnande liten andel (1,5 procent) som fått kännedom om jobbet via Arbetsförmedlingens personal. Men kan alla tillkortakommanden lastas på denna myndighet? Det vore grovt orättvist.

På onsdagens DN Debatt redovisade Cecilia Fahlberg, regeringens särskilda utredare av arbetsmarknadspolitiken, sina slutsatser som snarare tyder på ett omfattande strukturfel.

Hon fyrar av en dundersalva, ingen går fri: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Enligt januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L ska Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Ska den reformeringen lyckas är det uppenbarligen rubbet av den utgiftskrävande och misslyckade arbetsmarknadspolitiken som måste nagelfaras och åtgärdas.

Finns det liv efter butiksdöden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:

Klädkedjan Joy brottas med lönsamhetsproblem och stänger flera av sina butiker i landet. Huruvida Joys två Linköpingsbutiker (i Gränden respektive I-Huset) kommer att finnas kvar är, som Corren rapporterat om, ännu en öppen fråga.

Joy är i dystert sällskap med många andra företag inom den traditionella detaljhandeln.

Nyligen gick leksaksjätten Top-Toy i konkurs, julkommersen kunde inte rädda deras BR- och Toys R Us-butiker. Gallerix har också kursat. JC knäar, Kappahl kämpar i motvind, liksom Hobbex och Lindex. Listan kan göras lång. Inte ens IKEA går fria från bekymmer och har fått varsla personal.

Det är en väldig, snabbt accelererande omvandling som nu sker. När vi föredrar att shoppa på nätet krymper behovet av fysiska butiker och köpcentrumens framtid blir tuffare.

Dessutom har vi en väntande lågkonjunktur runt hörnet, vilken lär driva på butiksdöden ytterligare. Det innebär i sin tur att fastighetsägarna lämnas med tomma lokaler, svårare att hyra ut.

Det spiller sedan över på bankerna, som riskerar att drabbas av svidande kreditförluster – i värsta fall upp till 80 miljarder kronor, enligt en pessimistisk rapport som konsultföretaget PwC släppte i höstas.

Även om vi slipper ett sådant drastiskt stålbad, måste vi dock räkna med att citykärnans ansikte i Linköping – precis som i andra svenska städer – kommer förändras betydligt inom de närmaste åren.

Men till vad?

Kanske till det bättre ändå. Visst, färre butiker – fast med nya upplevelsekoncept för att attrahera kunder och som gör det roligare att handla. Fler caféer och restauranger, ökat utrymme för kulturella uttryck, nöjesevenemang och andra aktiviteter som får känslan av Linköping att bli kontinentalare.

Människan är en social varelse, suget efter att mötas och umgås kommer knappast att försvinna. Det talar för att stadslivet inte bara står rycken, utan möjligen också går mot en ny spännande vår.

Reagan, kom tillbaka!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/1:

”Ett av de största bidragen USA kan ge världen är att främja frihet som nyckeln till ekonomisk tillväxt. Ett kreativt, konkurrenskraftigt USA är svaret på en föränderlig värld, inte handelskrig som skulle stänga dörrar, resa större hinder och förstöra miljoner jobb. Vi bör alltid komma ihåg att protektionism är destruktivt. Amerikanska jobb, amerikansk tillväxt, USA:s framtid är beroende av handel – handel som är öppen, fri och rättvis.”

Så löd president Ronald Reagans budskap till den amerikanska kongressen i januari 1988. Orden var han trogen.

Under Reagans ledarskap på 80-talet gick USA i spetsen för en internationell reducering av tullar, regleringar och kvoter. Världshandeln liberaliserades, globaliseringståget sköt fart, välståndsökningen fick ett rejält uppsving. Reagan lade grunden till den marknadsliberala renässans, vars gyllene frukter vi skördat sedan dess.

Störst betydelse har utvecklingen haft för jordens mest utsatta människor. Sedan 1990 har det ekonomiska armodet avtagit i sådan rasande takt att FN:s mål om att utrota världsfattigdomen till 2030 inte alls är någon utopi, tvärtom. Vid andra världskrigets slut levde hälften av befolkningen på jorden i extrem fattigdom. Idag: inte ens 10 procent.

Men numera är det en radikalt annorlunda republikan än Reagan som leder världens mäktigaste nation och viktigaste demokrati. Watergateavslöjaren Bob Woodward tecknar ett skrämmande porträtt av honom i sin nya bok Fruktan – Donald Trump i Vita huset (Modernista 2019).

I centralt stycke skildrar Woodward hur Trump redigerar ett kommande tal på hemvägen från G20-mötet i Hamburg i juli 2017.

”Presidenten skrev ner sina tankar med prydlig klar stil: ’TRADE IS BAD’ (’HANDEL ÄR DÅLIGT’). Han sa det visserligen aldrig i något tal, men han hade till slut funnit en sammanfattande formulering av och det sannaste uttrycket för sin protektionism, isolationism och glödande amerikanska nationalism”.

Trump i ett nötskal. Det är inte lite som står på spel om hans fientlighet mot det globala handelssystemet vinner mark och slungar oss åter in i en nyprotektionistisk värld. På förra veckans ekonomiska toppmöte i Davos summerade WTO-chefen Roberto Azevedo konsekvenserna med att vi då ”står inför mörkrets tidevarv, det kan jag garantera er”.

Ronald Reagan, var är du?!

Förstatliga sjukvården

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:

För att travestera Thomas Marshalls självironiska skämt om sin roll som USA:s vicepresident under Woodrow Wilson: Det var en gång två bröder. Den ene gick till sjöss. Den andre blev landstingspolitiker. Ingen hörde någonsin av dem igen.

Från årsskiftet existerar förvisso inga landsting i Sverige längre. Precis som blev fallet i Östergötland 2014 har etiketten numera ändrats till ”region” överallt i riket.

Deras viktigaste ansvarsområde är fortfarande sjukvården, en fråga som väljarna brukar prioritera väldigt högt. Ändå torde regionpolitikerna förbli en lika anonym och diffus skara makthavare som tidigare.

Trots att de idag omdöpta landstingen funnits som självstyrande enheter mellan kommun- och riksnivån sedan 1862, har dessa regionala forum aldrig fått något naturligt fäste i folkdjupet och kan i upplevelsen av ansiktslös gäspighet närmast jämföras med Europaparlamentet.

Få skulle nog kunna påstå – förutom möjligen de närmast sörjande politikerna – att det vore en svår demokratisk förlust om regionerna avskaffades.

Men det som främst talar för en nedläggning är den evinnerliga vårdkrisen. Situationen i Region Östergötland tjänar som ett symptomatiskt exempel. Ekonomin går sedan länge med blödande underskott och tillgänglighetsproblemen för patienterna är omfattande.

Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Thorbjörn Holmqvist (S) hoppas på hjälp i form av mer bidrag från staten. Han utesluter heller inte en kommande skattehöjning för östgötarnas del (Corren 26/1).

Modern sjukvård är kostnadskrävande. Men strukturfelet av en i regioner fragmentiserad svensk vårdapparat gör knappast saken bättre.

Revirgränserna hindrar effektivare samordning, fördyrar den alltmer specialiserade och tekniskt avancerande vården, samt får målet om en jämlik standard över hela landet att bli kroniskt svåruppnåeligt.

Kort sagt utnyttjas redan befintliga resurser dåligt på grund av den hopplöst antikverade organiseringen. Rimligast lösning är därför att staten övertar det ansvariga huvudmannaskapet för sjukvården och att den löpande styrningen överlåts från politikerkåren till professionen.

Övriga verksamheter i de forna landstingen, som regional utveckling och kollektivtrafik, kan skötas i samverkan av berörda kommuner. Vem behöver Region Östergötland?

En sång från mörkret

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/1:

”Och regnet faller, och regnet faller… / Jag tänker på dig i mörkret, mitt barn / Höga är bergen och djupt är havet / Mitt hjärta är trött och längtar tungt / Och regnet faller, och regnet faller…”

Raderna (i min översättning från tyskan) är ur sången Und der Regen rinnt, skriven av Ilse Weber i koncentrationslägret Theresienstadt och uttrycker saknaden efter sonen Hanuš. Hon hade sänt honom i säkerhet utomlands strax innan krigsutbrottet 1939, när situationen i det naziockuperade Tjeckoslovakien blev allt omöjligare.

Hanuš kom först till England, sedan till Sverige och undgick således Förintelsen. Resten av familjen deporterades 1942 till Theresienstadt (Terezín på tjeckiska), i nazisternas cyniska propaganda framställt som ett judiskt ”mönstergetto”. Ilse Weber var en av många judiska musiker, poeter, författare och konstnärer som försmäktade i denna uppsminkade helvetets förstation till gaskamrarna.

Sångerna hon och andra kompositörer skrev i fångenskapen tolkades 2007 av Anne Sofie von Otter på albumet Terezín/Theresienstadt, som även inkluderar den gripande Und der Regen rinnt.

Jag hoppas höra den på söndag, då Anne Sofie von Otter och Östgöta Blåsarsymfoniker högtidlighåller Förintelsens minnesdag med en konsert i Linköping. Gå gärna dit, för framtidens skull. Snart finns inga överlevande offer kvar från Hitlers ”slutgiltiga lösning” som kan vittna om det ofattbara. Ansvaret för att inte glömskan ska segra blir därmed enbart vårt.

Judehatet försvann inte med naziväldets undergång i andra världskriget. Antisemitismen frodas ännu såväl i Sverige som i övriga världen, och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna.

Förintelsen visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran av en upprepning.

Hösten 1944 skickade nazisterna Ilse Weber vidare till Auschwitz-Birkenau i Polen. Hon blev en av 6 miljoner människor som tvingades plikta med livet för att Hitlerregimen ansåg de skyldiga till det oförlåtligaste av brott: att vara född jude.

”Varför är du så långt bort, mitt barn? / Och regnet faller, och regnet faller… / Gud själv skilde oss åt, mitt barn / Du skall inte se lidandet och eländet / inte gå på steniga gator / Och regnet faller, och regnet faller… / Du har väl inte glömt mig, barn?”

Terrorn mot lantbruket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:

Få länder har en sådan omfattande djurskyddslagstiftning som Sverige. Men för en liten krets urspårade vildhjärnor är det inte nog.

För dem är lantbruksnäringens djurhållning, hur omsorgsfullt den än bedrivs, a priori ett fruktsvärt övergrepp som handgripligen måste bekämpas och de har trappat upp sina aktiviteter under senare år.

Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har fyra av tio bönder som sysslar med djurhållning utsatts för hat och hot, stölder, trakasserier, brandattentat och annan skadegörelse från dessa militanta, antidemokratiska extremister. Påfallande är deras grovhet, fantantism och gränslöshet.

I vissa fall har till och med lantbrukares barn mordhotats och familjer tvingats söka skyddat boende. Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn. Detta är en form av ideologibaserad terror och den riktas mot en hel yrkesgrupp.

Göteborgs-Posten har i en serie granskande artiklar uppmärksammat fenomenet och även intervjuat en av djurrättsextremisternas ledarfigurer i Sverige, Richard ”Richii” Klinsmeister.

Han har en diger meritlista på sitt samvete som bland annat inkluderar gravskändning (!) och fängelsestraff för brott mot lantbrukare. Nu står han i spetsen för Djurfront, ”radikal djurrättsorganisation som fokuserar på direkt aktion och kämpar för djurens totala befrielse”.

Till GP (23/1) säger Klinsmeister: ”Vår filosofi är anti-speciesism och vi kräver att alla djur ska ha fullständiga rättigheter” och förklarar sin drivkraft som ”kärleken till djuren och hatet mot dess bödlar”.

Det är avslöjande ord. Någon reell skillnad mellan djur och människor vill han och hans kumpaner alltså inte erkänna. Bara det ger skäl till vaksamhet. Klinsmeister et consortes kan utan vidare karaktäriseras som en samling våldsbejakande ekofascister, vars idéer är lika groteska som oerhörda.

Tankegodset som besjälar djurrättsextremisterna är att dödande av djur principiellt är att likställa med mord på människor och djurhållning med fångenskap i koncentrationsläger, vilket då också anses rättfärdiga deras attacker mot svenska lantbrukare.

Men djur är förstås inte människor. Djur uppför sig enligt de programmatiska regler som gäller för deras art och omgivning. Djuren kan inte som människan handla och tänka etiskt, moraliskt eller förnuftsbaserat. Därför är de andra varelser än vi och har ej heller samma värde som vi.

Och den skoningslösa selektion och instinktivt betingade kamp för överlevnad som råder i naturen, kan omöjligen stå modell för en mänsklig ordning. Människan som alltings mått är ett fundament i den värderingsgrund av västerländsk humanism och judisk-kristen etik som vårt demokratiska samhälle bygger på.

Att från en utgångspunkt av ”anti-speciesism” upphöja djuren till människans nivå, betyder samtidigt en devalvering av människovärdet och en urholkning av respekten för mänskligt liv.

”Många har inte riktigt förstått hur allvarligt det här är och vilken situation det innebär för lantbrukare”, säger LRF:s ordförande Palle Borgström om den eskalerande djurrättsterrorn.

Det får man sorgligt nog tyvärr instämma i. Såväl politiskt som polisiärt är detta ett problem som definitivt borde prioriteras högre.

Minister i rastaflätor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:

Det var en gång i Sverige när tecknade serier dömdes ut som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem” (psykiatern Nils Bejerots formulering). Jag minns tydligt barndomens 70-tal när Stålmannen, Fantomen och Kalle Anka ansågs vara kommersiellt, förråande skräp som hotade att skada vår uppfostran och utveckling.

Samma moralpanik slog till när rollspelsvågen drabbade Sverige i mitten av 80-talet. Gravallvarliga experter varnade för att vi ungdomar riskerade att fastna i en sluten, destruktiv fantasivärld.

Att lyssna på flummig reggaemusik var i början också ytterst suspekt, då Bob Marley & Co glorifierade marijuanarökning och därför som ett brev på det forna postverket skulle dra in oss i drogmissbrukets bottenlösa träsk.

Nu har vi fått en kulturminister som är en hängiven diggare av både serier och rollspel, samt har en imponerande samling rastaflätor på huvudet (japp, hon har erkänt att hon i yngre år testat cannabis).

Om något torde utnämningen av Miljöpartiets Amanda Lind slutgiltigt bevisa att mitt gamla folkhemskt gråa, sippa och foträta DDR-Sverige är dött och begravet.

Det är väl bara Sverigedemokraterna som drömmer om att vrida tiden åter till detta deras svårartat romantiserade sjunkna, trångsynta och syrefattiga Atlantis. Det är också bara SD som högprioriterar kulturpolitiken, oroande nog.

För dem är erövringen av kulturens kommandohöjder av essentiell betydelse i partiets strävan mot ett nationellt likriktat och homogeniserat Sverige. Övriga partier verkar främst betrakta kulturen som en söndagsrock, alternativt ett instrument för att främja hälsa, jämställdhet, ekonomiskt tillväxt eller något annat välvilligt mål i största allmänhet.

Socialdemokraten Bengt Göransson, den siste kulturministern av intellektuellt format vi hittills haft, sa i en intervju häromåret:

”Kulturpolitik ska vara ett organiserat kaos! Jag förstår inte dagens resonemang om att kultur ska vara så himla nyttig… Kultur ska tvärtom kunna vara både oväntad och oönskad. Det är inte säkert att den som läser böcker blir gladare, tvärtom eftersom böcker problematiserar och visar oss den komplicerade verklighet som vi lever i”.

Jag skulle önska mer av den frisinnade inställningen bland dagens politiker, så långt från SD:s unkna kultursyn man kan komma. Vågar vi hoppas att Amanda Lind är kvinnan av rätta virket?

Spräck skatteillusionen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:

1903 gav den italienske ekonomen Amilcare Puviani ut en profetisk bok som hette Teoria della illusione finanziaria. Jag nämner originaltiteln bara därför att italienska är ett sånt vackert klingande språk, det rullar så njutbart på tungan, eller hur?

Sakinnehållet i Teorin om den finansiella illusionen var dock inte lika smakfullt.

Vid förra sekelskiftet var skatteuttaget ännu lågt. I västvärlden under den monarkiska epoken, från medeltiden till första världskrigets utbrott 1914, pendlade skattetrycket normalt sett mellan endast 5-8 procent av BNP i genomsnitt.

Med det moderna industrisamhällets omvälvningar, demokratins genombrott och folkets rättmätiga krav på grundläggande sociala reformer kom läget att radikalt förändras. Statsmakten expanderade i omfång och ansvarsområden, det medförde rejält ökade utgifter.

Puviani förutspådde att politikerna, i syfte att undvika protester mot den växande skattebördan, skulle frestas att utforma skattesystemet på ett notoriskt icke-transparent vis. Strategin var att invagga medborgarna i tron att staten kostade dem mindre än vad den faktiskt gjorde genom ett batteri av ”dolda” eller indirekta skatter.

Puvianis tes må låta cynisk, tyvärr fick han inte helt fel.

Utvecklingen i vårt eget land kan tjäna som en empirisk bekräftelse. 1903 var skattetrycket i Sverige 8 procent av BNP. 1947, när folkhemsbyggets ambitioner tilltog efter andra världskrigets slut, var skattetrycket uppe i 19,3 procent av BNP.

Det räckte inte för Per Albin Hanssons efterträdare, den nye statsministern Tage Erlander med sin kollektivistiska välfärdsvision om att skapa det ”starka samhället”. Vad hände?

Källskatten infördes. En symptomatisk innovation. Den betydde att arbetsgivarna fortsättningsvis skulle agera fogde åt myndigheterna genom skyldigheten att dra skatten direkt från sina anställdas bruttolöner (alltså ”vid källan”).

Det var ett fiffigt sätt att maskera kommande skattehöjningar för vanliga arbetande svenskar, som ju praktiskt taget inte märke hur mycket som försvann ur deras plånböcker.

Lek med tanken att de själva, handfast, fått betala in skatten framöver. Frågan är då hur bred väljarnas acceptans blivit för Socialdemokraternas högskattesamhälle, som nådde sin topp 1990 med ett skattetryck på 50,4 procent av BNP.

Hur många är ens medvetna om vad arbetsgivaravgifterna – löneskatterna – kostar företagarna varje år? Runt 500 miljarder kronor. Då förstår man kanske bättre situationen på svensk arbetsmarknad. Särskilt billigt att anställa är det sannerligen inte.

I sin regeringsförklaring inför riksdagen deklarerade statsminister Stefan Löfven att han under mandatperioden vill genomföra en ny stor skattereform som ska ”främja jobb och konkurrenskraft, utjämna klyftor och öka jämlikheten”. För all del, det verkar lovvärt.

Men hur vore det om också främjandet av större transparens blev en bärande princip i denna reform?

I en demokrati kan det knappast vara för mycket begärt att politikerna, folkets förtroendevalda ombud på statsapparatens kommandobrygga, spelar med öppna kort och gör skatteuttaget så synligt och tydligt redovisat som det bara är möjligt.