Havet är så djupt
djupt nog att älskas av alla,
alla som älskar en sjunkande sol,
ett försvinnande segel
och drömmen som sjönk
djupt under dagens ljus
havet är så stort
stort nog att älskas av alla,
alla som älskar ett fjärran, främmande hav
en vinande storm
och den vita fågeln som flög bort
men vände åter med blodröda färger
havet är så stort
så djupt
att två som älskade
samma hav
kunde glömma varandra.
– Elsa Grave, Havet är djupt, 1945.
Vida, dimblå, underbara
spegelsal av sol och dis,
fjärran, fjärran vill jag fara
i ditt tysta paradis!
Lika snövit över, under,
gungar sommarmolnens bro.
Drick, mitt hjärta, dessa stunder
en omätlig ro!
Ut mot ändlöshetens tullar
över havets azurslätt
fågelkullar,
fågelkullar,
vad ni glida lätt!
Och min båt, den glider, gungar
bort i solens vita brand.
Allting mörkt en själ betungar,
allt blev kvar i land.
Hav och himmel är en enda
öppen famn, varthän jag ser.
Återvända,
återvända
vill jag aldrig mer.
– Jarl Hemmer, Långt från land, 1936.
Jag förstod att politiseringen av allt etos var dess främsta mål, och i förnekandet av och skymfandet av varje icke-politiskt etos bestod – det upplevde jag själv på nära håll – dess aggressivitet och doktrinära intolerans.
– Thomas Mann, En opolitisk mans betraktelser, 1918.
Christian Dahlgrens Blogg 