Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

Kennedys tal inte Ohlys val

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.

Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.

Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.

Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.

Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.

Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.

På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.

Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.

Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.

Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.

Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.

Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.

Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.

Ett osunt tvillingpar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

De rödgröna oppositionspartierna slår Alliansen och skulle kunna bilda en majoritetsregering med 50,7 procents stöd i ryggen. Detta enligt SCB:s senaste väljarundersökning i veckan.

Eftersom det är över ett år kvar till valet, en ocean av tid i politikens värld, bör man erfarenhetsmässigt inte dra alltför stora växlar på dessa siffror. Alliansen har utropats som ”rökt” förr och ändå klarat skivan när det blivit skarpt läge.

Men borgerligheten gör nog klokt i att börja skaka av sig bilden av tilltagande trötthet och idéfattigdom som satt sitt märke på Reinfeldts snart sjuåriga ministär.

Den kanske nu intressantaste frågan i sammanhanget är väl hur alternativet skulle se ut. Även om opinionsläget för tillfället ger den rödgröna oppositionen majoritet är S, MP och V sannerligen inget ihopsvetsat block, utan står på flera viktiga sakpolitiska områden i opposition även mot sig själva.

Därtill förskräcker Mona Sahlins försök från valet 2010 att gå fram i gemensam trupp. Bara tanken på Lars Ohly i en S-ledd regering skrämde effektivt bort mittenväljarna i drivor och inget tyder på att Jonas Sjöstedt är sämre rustad ur det perspektivet.

Så hur vill Stefan Löfven forma sitt eventuella valvinnande regeringslag? Hittills är den tidigare Metallbasen svaret skyldigt. Inte får han fundera ut sin egen strategi heller.

Kravet från majoriteten av Löfvens gamla fackförbundskompisar i LO är tydligt: S måste möta väljarna som på den gamla goda statsbärande tiden. I ensamt majestät.

Det kunde SvD meddela efter att tidningen kollat med LO-förbundens företrädare i onsdags. Lova icke bort några ministerposter åt varken MP eller V i förväg, lyder befallningen från bland andra Metall, Byggnads, Målarförbundet och Livsmedelsarbetarförbundet.

Så även om Löfven lutat åt en allians mellan S och MP får han väl finna sig. LO har ju fortfarande ett starkt grepp över Sveriges största parti, LO:s folk besitter tunga uppdrag inom S och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är ledamot i det mäktiga VU.

Antag att Svenskt Näringsliv vore lika intimt sammankopplade med Moderaterna, deltog i att diktera dess politik och bestämde med vilka partier M måste regera Sverige. Det vore närmast bisarrt, ja direkt förnedrande.

M-politiker skulle jagas land och rike runt och med all rätt anklagas för att vara i klorna på inflytelserika särintressen. Trovärdigheten hade smält bort som snö i solsken en stekhet julidag. LO och S kan dock ännu uppträda som siamesiska tvillingar och komma undan med det. Är det inte märkligt?

Denna omhuldade fackliga-politiska samverkan är ett arv från 1800-talets arbetarrörelse, men framstår i dag som milt sagt nattstånden och demokratiskt tvivelaktig. Särskilt som knappt hälften av LO:s medlemmar inte ens sympatiserar med S längre.

I Norge och Danmark har LO kapat banden till S och fungerar som självständiga fackliga aktörer. Det gör redan TCO och Saco här hemma, vilket bägge organisationer framgångsrikt tjänat på.

Om LO brydde sig mer om sina vanliga medlemmars intressen borde de överväga att följa exemplet. S skulle sannolikt också må bättre av att slippa stå i beroende av dekret från LO-borgen på Norra Bantorget.

Alla får sjunga men inte Israel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

I Malmö arena ljuder schlagern, på Malmös gator ekar demonstranternas slagord och fördömanden. Nej, det är inte 1975 längre när vänstern arrangerade en alternativ proggfestival i protest mot att Sverige stod värd för Eurovisioncirkusen.

Nu är det 2013 och alla, inklusive Ulf Dageby som då i Sillstryparns gestalt hånade ABBA, påstår sig digga den glittriga musikfesten. Hånet och avskyn riktas istället mot ett av deltagarländerna. Gissa vilket?

Naturligtvis samma som heller inte skulle få spela Davis Cup-tennis i Malmö 2009. Fyra år senare vill vänsteraktivisterna även stoppa landets representanter från att sjunga.

I spetsen för ondagens gatudemonstration under parollen ”bojkotta Israel” gick en av stadens egna företrädare: Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmös kulturnämnd och ledande namn i det lokala Vänsterpartiet. Han kräver total isolering av Israel. Kulturellt, politiskt, ekonomiskt, idrottsligt. Allt i namn av solidaritet med palestinierna. Jag tvivlar inte på hans övertygelse.

Men bojkott? Den skulle sannolikt inte bli effektiv och inte leda till något konstruktivt. Dessutom är det principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma demokratiska värdegemenskap som oss själva.

Vidare får man obehagliga associationer till arabvärldens försök att krossa Israel efter statens bildande 1948. När arabdiktaturerna inte kunde utplåna landet genom vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

Ändå vet jag inget land som det hojats lika ofta om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. Inget annat land väcker lika hätska känslor bland den svenska vänstern som världens enda judiska stat och Mellanösterns enda demokrati. Man kan undra varför.

I Malmö deltar flera länder med minst sagt läskiga meriter gällande mänskliga rättigheter. Exempelvis Vitryssland, en hänsynslös diktatur. Men bara ett land vill Daniel Sestrajcics vänsterfolk stänga ute. Man kan undra varför.

Under en banderoll i Norrköping

Publicerad den av
Svara

Rättvisa, solidaritet och socialism i Norrköping

Idag promenerade jag förbi ett hus i Norrköping med ovanstående banderoll på fasaden. Den röda gubben i förgrunden passar onekligen in. Dock tycker jag mig som tillhörig samhällets arbetande och producerande skikt tolka en motsättning mellan slagorden, vilket ska bort?

Rättvisa: när jag utan någon annans giriga ingrepp får behålla pengarna som jag ärligen förtjänat genom eget arbete, möda och kreativitet.

Solidaritet: när jag känner empati med en utsatt medmänniska, eller grupp av medmänniskor i trångmål, och personligen hjälper denne/dessa genom ideella insatser, exempelvis oegennyttigt arbete eller frivilligt pengabidrag.

Socialism: när den politiska klassen missbrukar sin kontroll över statens tvångsapparat och konfiskerar huvuddelen av vanliga löntagares arbetsinkomster, säg i genomsnitt 70 procent. Men oj, det är ju som nu i Moderaternas Sverige… Vänsterpartiet kanske skulle slå herrar Reinfeldt och Borg en signal?

Ohly på spåret igen?

Publicerad den av
Svara

Årets minsta politiska överraskning är ett faktum. Vänsterpartiet välsignas med en röd avgång när Lars Ohly meddelat att han tänker sluta som partiledare.

Och vad framtiden bär i sitt sköte torde det inte råda någon tvekan om. Förra året förklarade Lars Ohly i ett ”sommarsnack” på sajten Nyheter24:

”Jag är faktiskt fortfarande tågmästare, jag är tjänstledig från SJ för att jobba med politik just nu. Så jag kommer att gå tillbaka till SJ någon gång.”

Ja, då är det väl snart dags. Som om inte SJ hade nog med problem…
Stackars Järnvägar.

FP-haveriet fullbordat i Olofström

Publicerad den av
Svara

”Våga vara svensk!”. Så stod det på den famösa disktrasa som Erika Nagy, FP-ordförande i Olofström, spred bland väljarna under sin lokala personvalskampanj. Symboliken var inte svår att tolka. Det som uppfattas som ”osvenskt” skulle alltså vara orent, smutsigt – nödvändigt att göra rent hus med.

Ingen tvekan kan råda om Nagys uppfattning i frågan. Hennes disktrasa sammanfattade tydligt det budskap som hon offentligt torgförde: Sverige tar emot för många utlänningar, asylrätten måste begränsas, inte ens ensamkommande flyktingbarn borde få fristad.

Som kronan på verket hävdade hon sedan att FP i Olofström kunde inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Först då tog det skruv hos FP på länsnivå i Blekinge, som såg sig tvungna att markera distans från henne.

I Olofström kunde hon emellertid lugnt köra vidare. Nu har Erika Nagy dessutom valts till ny gruppledare för partiet efter Emanuel Norén (läs här och här). Det liberala haveriet får väl därmed anses fullbordat.

Vad väntar härnäst? Att FP går samman med SD som oppositionsblock mot de styrande Socialdemokraterna i kommunen?

Dock skulle det ytligt kunna ses som en slags högre rättvisa att Olofströms främlingsfientliga variant av FP ändå åkte på ett ordentligt bakslag i valet. Partiet halverades, från fyra till två mandat.

Men sannolikt var den förlusten till icke ringa del Sverigedemokraternas vinst. All erfarenhet, inte minst från Danmark, visar ju att när demokratiska partier börjar spela på rasisternas planhalva, så är det rasisterna som gynnas.

Ur det perspektivet blev FP och SD i Olofström som kommunicerande kärl. De bägge partierna bytte väljarstöd med varandra. SD fick fyra mandat efter att tidigare haft två. En lärdom att dra, för den som önskar.

En hoppets ljuspunkt är emellertid vännen Ted Bergdahl (V), som blivit ny ledamot i Olofströms fullmäktige. Ted är en stark, orädd röst för humanistiska grundvärderingar, och sådana kommer SD-länet Blekinge sannerligen behöva under mandatperioden.

Mer att läsa:
Olofström – Folkpartiets sorgebarn
Konsten att rasera ett parti
Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”
Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy”

Nu är det 1979 igen

Publicerad den av
1

”Regeringen Reinfeldt är rökt”. Det sa statsvetaren Sören Holmberg hösten 2007. De rödgrönas övertag var så massivt att alliansen inte hade en sportslig chans. Det dröjde till våren 2010, sedan var Sören Holmberg rökt.

De rödgrönas budgetalternativ imponerade inte, samtidigt som de positiva effekterna av alliansens politik började sjunka in hos väljarna. Plötsligt var det match igen. Regeringen drog ifrån, om än knappt, i mätning efter mätning.

Enligt gårdagens opinionsbarometer från Synovate tycks dock vinden mojnat för regeringen. Ledningen har krympt till ynka 68 000 röster, i praktiken öppet läge.  Är vi månne på väg mot en repris från valet 1979?

Olof Palme försökte då återta makten efter förlusten mot Thorbjörn Fälldin tre år tidigare. Valnatten blev en sällsynt rysare. Fälldin vann med en diminutiv marginal på drygt 8000 röster.

Om det blir Sahlin eller Reinfeldt denna gång verkar avgöras av två saker:
1) Kallast nerver.
2) Bäst tumme med Fru Fortuna.

Främlingar på tåg

Publicerad den av
Svara

Vilket tåg väljer du? Den retoriska frågan ställs i de rödgrönas gemensamma reklamsnutt till TV-tittarna. Meningen är förstås att vi ska lockas att hoppa på deras. Symboliserat av ett X2000-tåg som susar fram genom landskapet. Vad är budskapet? Bristande verklighetskontakt?

Är det något som SJ:s  X2000-flotta associeras med efter denna sommar är det väl knappast fungerande drift. Snarare sönderfall, ständiga förseningar, stillaståenden och mindre lyckade evakueringar av passagerare som fastnat ute i spenaten.

Det är effekten av en klantigt skött bolagisering och uppstyckning av det gamla affärsverket SJ, där de forna organisationsenheterna (bland annat underhållet) inte klarar av att samverka tillfredsställande. Politiskt kan bägge block generöst dela på skulden för eländet.

Symptomatiskt nog är det heller inga riktiga tåg i de rödgrönas reklamfilm. Utan en modelljärnväg. Om de istället presenterat en trovärdig modell för hur SJ:s verksamhet ska klaffa i framtiden, hade sannolikt fler väljare intresserat sig för att lösa biljett.