Skrivit i Corren 9/5:

”Staten kan inte ge ett öre till någon människa utan att ta det från någon annan människa, och denne måste vara en människa som arbetat och sparat. Han är Den Glömde Mannen”, skrev William Graham Sumner i boken What Social Classes Owe to Each Other (1883).

Sumner räknas till en av den amerikanska sociologiforskningens främsta pionjärer och var verksam som professor vid Yaleuniversitetet. Han var också kännare av ekonomisk historia, frihandelsförespråkare, antiimperialist och klassisk liberal.

Som svuren fiende till socialism och kollektivism förskräcktes Sumner av vad han såg i denna riktning från den amerikanska progressiva rörelsens sida. Det var en strömning för energiskare politisk aktivitet, ökad interventionism och hårdare reglering av marknadsekonomin som växte sig stark i USA kring förra sekelskiftet – under 1900-talets början företrädd av presidenterna Theodore Roosevelt, William Howard Taft och Woodrow Wilson.

Sumner menade att de progressiva – många ärligt välmenande, men andra inte sällan makthungriga opportunister – perverterade politiken genom sina krav på att staten ständigt måste gripa in, lägga till rätta och ta ansvar för alla möjliga problem. Vad detta innebar för det strävsamma, arbetande folket utvecklade Sumner i en berömd text, senare utgiven i samlingen The Forgotten Man and Other Essays (1918):

”Så fort A ser något som han anser vara fel och som drabbat X, talar A över detta med B, och A och B föreslår en lag för att åtgärda det felaktiga och hjälpa X. Lagen stipulerar alltid vad C ska göra för X, eller – i bättre fall – vad A, B och C ska göra för X. Gällande A och B, som gjort till lag vad de önskat göra för X, har vi inget annat att säga än att A och B borde kunnat hjälpa X utan lagstiftning.

Men jag vill här att vi ska fokusera på C… Han är det ständiga offret för politiska reformatorer, sociala spekulanter och filantroper… Han arbetar, han röstar… men han får alltid betala – ja, först och främst får han betala. Han söker inget offentligt ämbete. Hans namn hamnar aldrig i tidningen, utom då han gifter sig eller avlider. Han håller samhällets produktionsapparat igång… Han smickras av politikerna före varje val. Han är starkt patriotisk.

I sin egen lilla krets är han efterfrågad närhelst någon behöver råd eller ett jobb utfört. Han kan klaga lite ibland inför sin fru och familj, men han är inte den som debatterar politik på tavernan. Följaktligen är han glömd”.

Ser vi inte här vad som blivit en central komponent i den moderna, principiellt närmast gränslösa socialstaten?

Den politiska sfären med sina partier, myndigheter, särintresseorganisationer och högröstade massmediala debattörer formar en massiv interventionistisk åtgärdsmaskin som rullar in över marknaden, medborgarna och civilsamhället. Ingreppen har vanligen välvilliga och behjärtansvärda motiv. Men vem är det som alltid lämnas med notan och får betala?

Jo, det är förstås ”C” i Sumners ekvationsliknelse. Det är lätt att vara generös med innehållet i andras plånböcker, och man kan tyvärr betvivla att de som rutinmässigt håvar in pengarna till statskassan ens reflekterar närmare över vilka moraliska och etiska komplikationer som är behäftade med en sådan hantering. Synsättet att alla pengar ”egentligen” tillhör statsmakten är inte direkt uttalad, men tendensen finns där.

Den svenska politiska sektorn utgör inget undantag. Minns Alliansregeringens förkunnelse om arbetslinjen. Varför skulle vi jobba mer? Syftet var inte främst att stärka våra individuella villkor. Värderingsbaserade utsagor om vikten av ökad ekonomisk frihet lyste med sin frånvaro.

Reinfeldt och Borg argumenterade istället för jobbskatteavdragens betydelse utifrån att ökade arbetsinsatser skulle generera fler skattekronor till de offentliga systemen. Implicit betydde det ytterligare befästande av medborgarnas statsberoende, vilket kanske tidigare kunnat accepteras. Förutsatt att de politikerkontrollerade offentliga systemen levererade högkvalitativ trygghet och välfärd för inbetalda medel (som förra året totalt uppgick till 1740 miljarder skattekronor från svenska arbetare och företagare).

Men allt fler tvingas ju konstatera att så längre knappast är fallet. Skolan kan inte garantera att barn och ungdomar får en utbildning som håller måttet. Patienter tvingas vänta och bli ännu sjukare i kroniskt svårlösta vårdköer. Polisen fungerar lika ineffektivt. Alla som drabbats av så kallade ”vardagsbrott” får sitt stort sett bara nöja sig med att försöka glömma saken och gå vidare.

Något respektingivande militärt försvar att förlita sig på i ett stormigt omvärldsläge existerar inte. Bostadsmarknaden är hopplöst intrasslad i regleringar som skapat en skriande bristsituation och driver upp priserna till astronomiska nivåer för dem som vill köpa eget tak över huvudet. Arbetsmarknaden har kringgärdats med stelbenta och kostnadskrävande regelverk, som effektivt straffar ut mindre kvalificerade människor från möjlighet till egen försörjning.

Och frågan om systemens kapacitet att klara flyktingströmmarnas komplexa utmaningar är tills vidare lämnad besvärande öppen.

Nu råder en samhällelig brytningstid. Hur ska vi tolka fenomen som Donald Trumps segertåg i USA, britternas tryck på att lämna EU, SD:s framgångar här hemma, och så vidare? Till mycket är det gräsrötternas uppror mot eliten; ”C” finner sig inte längre i att vara ”glömd”, eller snarare tagen för given. Som kolumnisten Carl Rudbeck nyligen skrev i Sydsvenskan (1/5):

”Dessa missnöjda bildar inte brevlådeföretag i Panama utan tar sin tillflykt till en allt högljuddare och argare populism. De känner sig maktlösa och vanligen med rätta. Eliten klarar sig alltid. Den ger varandra fina jobb med höga löner och fördelaktiga pensioner som tillåter detta nya frälse att köpa privat och förstklassig utbildning, trygghet och vård som den råa hopen inte längre ens vågar drömma om.”

Faran är överhängande att populismens charlataner får mer vind i seglen, om inte de anständiga politiska krafterna förmår att tänka nytt och lämna gamla inkörda hjulspår.

En god början är att visa ärlig och praktiskt omsatt förståelse för vad William Graham Sumner en gång konstaterade: ”Det är uppenbart att Den Glömde Mannen och Den Glömda Kvinnan utgör landets verkliga produktiva ryggrad”.