”For a generation and more, the government has sought to meet our needs by multiplying its bureaucracy. Washington has taken too much in taxes from Main Street, and Main Street has received too little in return. It is not necessary to centralize power in order to solve our problems.”
– George McGovern, senator och demokraternas presidentkandidat 1972, har gått ur tiden idag.
Skrivit i Corren 5/10:
Det vore magstarkt att kalla årets amerikanska presidentval för en gäspning. Men det har knappast varit någon pulshöjare heller. Den våg av smittande entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset för fyra år sedan är för länge sedan borta.
Numera framstår hans gamla slagord ”Yes, we can!” mest som en pinsam påminnelse om grandiosa förhoppingars krasch mot en bister verklighet. I dag är Obama en påfallande luggsliten president vars ledarskapsförmåga reser allvarliga frågetecken. Minns 2008! Vilket var hans viktigaste löfte? Inte sjukvården.
Utan att Obama skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, bli en brobyggare mellan demokrater och republikaner, och vara den samlande kraften för USA:s färd mot en ljusare framtid. Facit? Klimatet är mer polariserat än någonsin.
Visst, republikanerna i kongressen har inte precis bjudit till. Sedan 2010 har partiet medvetet obstruerat på alla upptänkliga sätt med målet att sänka den sittande presidenten. Men det är också en effekt av att Obama under sina första år misslyckades att kapitalisera på auktoriteten som valsegern gav honom.
Att den stora sjukvårdsreformen tröskades igenom var historiskt, dock med betänkliga gnissel under hjulen. Smidiga relationer med kongressen kräver en president som gillar det intrikata maktspelet, som njuter av att ömsom smickra, ömsom bryta arm med kongressmän och senatorer, som behärskar taktiserandets konst utan att förlora den långsiktiga strategin ur sikte. Sådant som Lyndon Johnson var en mästare på.
Men Obamas högdragna, stingsliga och predikande uppträdande mot kongressen för snarare tankarna till en annan demokratisk president: Jimmy Carter. Liksom Carter tycks Obama sakna ”the joy of politics”, den kanske mest nödvändiga egenskapen i lagstiftningsarbetet.
Även ur en annan aspekt blir parallellen till Carter oundviklig. När denne fruktlöst sökte återval 1980 belastades han av ansvaret för USA:s risiga ekonomi. 2012 är den ekonomiska situationen än värre. Även om Obama ärvde ett svårt utgångsläge av George W Bush, fattas det efter fyra år övertygande tecken på återhämtning. Det borde innebära ett gyllene tillfälle för republikanerna.
Men den enda någorlunda valbara kandidaten de kunde skaka fram var Mitt Romney, som inte gjorde någon upphetsad. Obamas knappa ledning i opinionsmätningarna berodde till icke ringa del på hans utmanares svaghet. Kampanjcirkusen fram till den 6 november föreföll att bli en skäligen gråtrist affär.
Och så kommer överraskningen: i den första TV-debatten slår Romney mer eller mindre knock på Obama. Medan presidenten gjorde ett slitet, defensivt och grinigt intryck, framstod Romney nästan som en hungrig och vital Ronald Reagan i sina pläderingar för en marknadsliberal nystart av Amerika. Plötsligt är det match igen.
Om Romney kan hålla samma stil distansen ut lär hans chanser öka betydligt. Carter underskattade Reagan 1980 och med känt resultat. Obama får nog akta sig för ett liknande misstag.
Skrivit i Sydöstran 12/9:
Har ni det bättre idag än för fyra år sedan? Ronald Reagan ställde frågan till det amerikanska folket i TV-debatten mot president Jimmy Carter 1980. Opinionssiffrorna var inledningsvis jämna mellan republikanen Reagan och demokraten Carter. Men Carter var sårbar.
1976 hade han kommit från praktiskt taget ingenstans och vunnit väljarnas gunst med storstilade löften om att vädra ut den politiska unkenheten i Washington, präglad av baksmällan efter Vietnam och Watergate. Som tidigare guvernör i Georgia var Carter obefläckad av det smutsiga spelet bland huvudstadens maktelit. Hans breda vita leende och ärliga uppsyn räckte för att ingjuta hopp om förändring i ett USA allvarligt på dekis.
1980 stod det klart att Carters ledarskap inte motsvarat förväntningarna. I revolutionens Teheran hade radikala islamister tagit personalen på den amerikanska ambassaden som gisslan. Supermakten USA förnedrades öppet och Carter tycktes oförmögen att lösa krisen.
Än värre var att ekonomin fortfarande inte visade någon bättring. Lågkonjunktur, arbetslöshet och höga bensinpriser slog hårt mot presidentens förtroende. Inte heller hade han förmått samarbeta med kongressen, relationerna var usla.
Carters chans låg i att utmåla Reagan som en farligt oansvarig politiker, ovärdig att bli president. Men när väljarna mötte den charmiga Reagan i TV-rutan smittades de snarare av hans soliga optimism. När han dessutom ställde sin infernaliskt enkla fråga om de fått det bättre med demokraterna i Vita huset, blev svaret ett rungande nej. Ronald Reagan vann en jordskredsseger.
2012 försöker republikanerna göra om tricket genom ständigt upprepa Reagans klassiska fråga. Barack Obama ärvde ett gigantiskt budgetunderskott efter Bush och två äventyrliga krig, i Afghanistan och i Irak. Dessutom fick han den värsta finanskrisen i mannaminne på halsen.
Men mer än någonsin Carter odlade Obama imagen som frälsare och skruvade upp förväntningarna på sin egen oprövade person till orimliga nivåer under förra presidentvalet 2008. Fallet är desto tyngre nu.
Relationerna med kongressen har gått i baklås precis som under Carter, den utrikespolitiska kursen är diffus och USA:s ekonomi är allt annat än hälsosam. Desillusionen bland väljarna liknar stämningsläget 1980. Dock har Obama ett starkt trumfkort kvar: Mitt Romney är definitivt ingen Reagan.
”Ask yourself: Are you better off now than you were four years ago?”, sa utmanaren Ronald Reagan i TV-debatten mellan honom och den sittande presidenten Jimmy Carter 1980. En klassisk replik som bidrog till att demokraten Carter förlorade valet och tvingades lämna Vita huset. Möjligen får även Obama packa väskorna i november om republikanen Mitt Romney lyckas trumma in samma budskap.
Inför det amerikanska presidentvalet har PBS (USA:s motsvarighet till SVT, fast mycket bättre) lagt upp ett ”Political Party Quiz” på sin hemsida. Genom att besvara tolv frågor ges en fingervisning om var man passar in det amerikanska partipolitiska spekrat.
Själv fick jag resultatet ”Moderate Republican”, alltså liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Det är en tradition som exempelvis företräddes av presidenterna Dwight D. Eisenhower, Richard Nixon och Gerald Ford. Men som, tyvärr, för en tynande tillvaro i det polariserade och alltmer hätska politiska klimatet som numera råder i USA.
Efter att gjort PBS-testet ser jag att moderata republikaner är vanligast förekommande i åldersgruppen ”65+”. Onekligen symptomatiskt. ”The Party of Lincoln” är utdöende. Fram stormar istället Tea Party-rörelsen och de radikalkonservativa knäppisarna. Vad kan man säga mer än ”God Bless America”? Oavsett valutgången i november lär USA behöva det.
Vilka domedagsprofeter var det som larmade och gjorde sig till om ”peak oil”? Suckers! Gissa vilket land som idag är världens tredje största oljeproducent? USA.
Tillgångarna har ökat med 15 procent de senaste fem åren. Knappast konstigt att JR och hans oljefamilj nu är back in business i Dallas.
Jag tycker att Richard Nixon är underskattad. Trots Watergate måste man väl ändå ha respekt för en president som spelar jazz med Duke Ellington i Vita huset och hänger med Elvis i Ovala rummet?
The President and the Duke (29 april 1969).
The President and the King (21 december 1970).
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
När USA:s president Richard Nixon vaknade på morgonen den 17 juni, valåret 1972, blev han förbryllad över nyheterna. Under natten hade fem inbrottsmän arresterats i Washington, tagna på bar gärning med avlyssningsutrustning i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det låg på sjätte våningen i en byggnad som snart blev världsberömd: Watergate.
Varför bryta sig in där? Nixon var inte främmande för smutsiga metoder i spelet mot politiska motståndare. Dock var DNC föga mer än ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga då det saknade betydelse i valkampanjen. Denna sköttes ju av staben kring Nixons utmanare, presidentkandidaten George McGovern. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.
Vilka var de mystiska Watergatemännen som nu satt i häkte? De visade sig ha kopplingar till medarbetare i Vita huset och än mer förbryllande: till CIA.
Nixon blev plötsligt rädd att brottsutredningen kunde skada hans återvalskampanj, förnekade all inblandning från Vita husets sida och inledde operation mörkläggning. En förbluffande märklig dumhet.
1972 var Demokraterna i sönderfall och McGoverns radikala vänsterliberalism mötte inget gensvar. Nixon ledde skyhögt i opinionen och hade noll att frukta. På valdagen i november vann Nixon en förkrossande seger. Varför han ändå såg det nödvändigt att befatta sig med Watergatehärvan är därför svårbegripligt. Valfeber? Uselt omdöme? Paranoia?
Själv menade Nixon efteråt att det skedde av missriktad lojalitet med sina republikanska underhuggare. Mycket tyder på att vissa medarbetare hade mer på samvetet än vad som framkommit, och vilseledde Nixon för att rädda sina egna skinn. Oavsett, kvarstår faktum: en president som konspirerar mot rättvisans gång begår ett allvarligt brott.
Historiskt har Watergate gjort Nixon till urtypen för den politiska skurken. Trots att hans meritlista annars innehåller betydande insatser, som avspänningen med Sovjet och Kina. Eller att han integrerade skolsystemet i USA:s sydstater. Men när Watergateutredningen tog fart efter valet dalade Nixons stjärna snabbt. Insnärjd i lögner tvingades han avgå 1974.
På söndag är det 40 år sedan Watergateinbrottet. Fortfarande ligger emellertid de två viktigaste frågorna höljda i dunkel: Vem beordrade det? Vad var motivet? Vi vet inte.
Journalisten och författaren Bob Woodward fyller 69 år idag. Grattis! Han är still going strong och jobbar ännu kvar på Washington Post. Alltså samma tidning där han tillsammans med kollegan Carl Bernstein nystade fram Nixonadministrationens oegentligheter i Watergateaffären under 70-talets början.
Parets tålmodiga arbete bidrog i icke ringa grad till att president Nixon tvingades avgå. Med ens blev Woodward och Bernstein idoler för all världens journalister.
Men vem beordrade egentligen inbrottet i Watergate? Och vilket var egentligen motivet? Vi vet fortfarande inte. Faktiskt. Bob Woodward har i stort sett fått alla priser man kan få för sin grävande journalistik. Ändå missade han att gräva fram det mest väsentliga i den skandal han blev så berömd för att ha avslöjat.
Men se gärna rullen Alla presidentens män, där Robert Redford och Dustin Hoffman spelar Woodwards och Bernsteins roller med inspirerad bravur. Bara den klassiska nyckelrepliken ”Follow the money” är väl värd varenda krona som DVD:n kostar. Visserligen är orden påhittade i manus, men så är också hela filmen bättre än verkligheten.
Men som kronan på verket. Bäst av allt. Den 2o januari 1969: Richard Nixon blir USA:s president! All in all, ett oemotståndligt år.
Christian Dahlgrens Blogg 