Kategoriarkiv: USA

En despot har lämnat scenen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 7/3:

Nej, Hugo Chávez kunde förstås inte dött av naturliga orsaker. Hur skulle det sett ut? En grandios ledare av frälsarformat kan omöjligen falla för något så simpelt. Mäktiga, sinistra krafter måste varit i rörelse.

Den cancersjukdom som en längre tid brutit ned Venezuelas store härskare, de förtrampades vän, den kapitalistiska världsordningens orädde utmanare, var ett lömskt verk av den illvilligaste fienden av dem alla: USA.

Därmed kan Hugo Chávez få en martyrgloria som är värdig den religiöst anstrukna personkult, vilken han själv så flitigt odlade under sina 14 år vid makten. Och som väl passar in i Latinamerikas radikala tradition att upphöja sina vänsterhjältar till ikoniska offer för den amerikanska imperialismen. Som Che Guevara. Eller Salvador Allende. Helgon i socialismens parthenon.

Knappt hade Chávez’ lik hunnit kallna innan Venezuelas vicepresident Nicolás Maduro i ett TV-tal åkallade himmelens vrede över USA och lanserade konspirationsteorin att Vita husets agenter mördat presidenten genom att ha inympat cancerceller i dennes kropp. Befängda anklagelser, naturligtvis.

Men ack så typiska för den vulgära, hatiska antiamerikanism som bar Hugo Chávez’ signum. Hans megalomaniska idéer att spela rollen som en slags Sankt Göran mot USA-draken på den globala scenen fick honom att söka vänskapsallianser med notoriska skurkstater som Iran, Syrien, Vitryssland och Khadaffis Libyen.

Men varmast klappade hjärtat för Fidel Castros fängelseö. Chávez hymlade aldrig om att detta kommunismens Alcatraz i Karibien var förebilden. ”Kuba är ett hav av lycka. Det är dit Venezuela också ska”, deklarerade han året efter sitt makttillträde 1999.

Liksom Castro var även Chávez en uniformens man. Han inledde karriären som militär och försökte först erövra presidentpalatset på klassiskt sydamerikanskt vis: genom en statskupp 1992. När det slog slint, sökte han lyckan via valurnan istället. Venezuela var då (som nu) ett av ormbo av korruption och vanstyre.

Chávez lovade rättvisereformer och fick väljarna med sig, men gjorde sedan snabbt landet till en skendemokrati för att maskera utvecklingen mot personligt envälde. Domstolarnas och mediernas oberoende avskaffades, alla oppositionella uppstickare som kunde hota honom sattes bakom lås och bom.

Maktutövningen baserades dels på stödet från arméns knektar, dels på utnyttjandet av Venezuelas rika oljetillgångar. Höga världsmarknadspriser spelade Chávez turligt i händerna. Med inkomsterna från oljeexporten köpte han den fattiga befolkningens lojalitet och subventionerade frikostigt deras konsumtion.

Han använde även gärna pengarna till att införskaffa militära leksaker (helst ryska sådana), och som smörjmedel i relationerna till andra socialistiskt sinnade regimer. Några investeringar i teknik, industri och infrastruktur som kunnat trygga Venezuelas framtid såg dock ingen röken av.

Hugo Chávez var en olycka i livet och arvet han lämnar efter sig som död är inte mycket bättre.

Politikerna är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 28/2:

Det ljusnar i USA. Världens viktigaste ekonomi visar tydliga hälsotecken. Tillväxten är på väg upp, villapriserna stiger snabbare än väntat, de amerikanska hushållen är åter optimistiska och konsumtionsvilliga, företagen sitter på högar av pengar som behöver investeras i nya projekt.

Marknadsdynamiken är det inget fel på. Ändå riskerar skymningen snart att falla. Orsaken är politisk.

På fredag slår nämligen de beryktade automatiska budgetnedskärningarna till. Statsutgifterna kapas brutalt med enorma belopp (minst 1200 miljarder dollar över tio år). Cirka en procent av BNP beräknas förloras i minskad tillväxt, därtill hotas hela den globala ekonomin att kylas ned på kuppen.

Egentligen skulle yxan fallit redan vid nyår. Men kongressen och Vita huset lyckades i en skraltig kompromiss skjuta den bittra kalken ifrån sig ytterligare en tid. President Obama fick då den republikanska majoriteten i representanthuset att köpa skattehöjningar för inkomsttagare i de övre skikten. Alternativet hade varit att alla amerikaner skulle drabbats av ökade pålagor när George W Bushs tillfälliga skattesänkningsprogram samtidigt löpte ut.

Nu vill Obama, självsäker efter återvalet och med goda opinionssiffror i ryggen, hänga all skuld för det långa budgetbråket kring republikanernas nackar.

Hans budskap är: acceptera min kombination av nedskärningar och fler intäktsökningar som lösning, annars går ekonomin över stupet den 1 mars och det är ert fel! Republikanernas svar är lika halsstarrigt: du har tidigare fått skattehöjningar, vi vägrar böja oss för diktat, dig går inte att snacka med!

Detta politiska tramseri är förödande, ett rent sabotage mot marknadens förmåga att skapa tillväxt och välstånd. I Europa lider vi av den politiskt ihopkokade eurokrisen, USA har sitt destruktiva budgetkäbbel. Kostnaderna får vi gemensamt betala.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Publicerad den av
2

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

Hundra år med Nixon

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

Watergate kommer alltid att fläcka Richard Nixons eftermäle. 1974 tvingades han som enda amerikanska president att avgå i förtid. Djupt vanärad, offer för sin egen förföljelsemani mot politiska motståndare.

Nixon bar på en livslång avsky mot ”den liberala eliten”, som han ansåg behandlade honom kränkande och orättvist. När Nixon nådde Vita huset 1969 var han besatt av att ge igen. Watergateskandalen blev priset för detta mörka, hämndlystna drag i hans karaktär.

Nixon avled 1994, men skulle fyllt 100 år idag om han fått leva. För många är han urtypen för den politiska skurken. Men redan på 80-talet uppstod en slags renässans. När republikanernas ideologiska positioner försköts allt längre högerut under Reagan, började Nixon ses i ett nytt ljus.

Inte så få liberaler i USA kom, ironiskt nog, att omvärdera honom – trots Watergate. Främst var det inrikespolitiken som fångade intressent. Faktiskt var Nixon där förbluffande progressiv.

Han sänkte rösträttsåldern till 18 år och avskaffade den i Vietnamkrigets spår hatade värnplikten. Han införde, för sin tid, radikala miljövårdslagar och gjorde banbrytande insatser inom medborgarrättens område. Kvinnor fick jämställda möjligheter på arbetsmarknaden, villkoren för svarta och andra etniska minoriteter förbättrades också markant.

Nixons kanske största inrikespolitiska triumf var att han lyckades integrera skolsystemet i sydstaterna. På programmet fanns även en allmän sjukvårdsförsäkring, samt negativ inkomstskatt i syfte att motverka den fattigaste befolkningens beroende av socialhjälpsbyråkratin.

Bägge dessa förslag avvisades dock av demokraterna i kongressen, som tyckte att Nixon gick för långt. Men några, som Ted Kennedy, ångrade sig bittert senare. Andra vindar svepte då över USA, gör så ännu. I historiens backspegel var måhända Richard Nixon inte fullt så dum ändå.

Happy 100th Birthday, Richard Nixon!

Publicerad den av
Svara

Richard Nixon

”The twin pillars of my father’s legacy are peace and the victory of free-market capitalism. I think my father’s guiding principles were peace and justice… because without justice, peace is only ephemeral. Everything he did in the international area was to bring about a lasting peace.”

– Patricia Nixon Cox (Orange County Register 5/1, President Richard Milhous Nixon was born in Yorba Linda, California, on January 9, 1913).

Obama lyckades, men…

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/1:

”Read my lips: no new taxes!” George Bush d.ä. gjorde uttalandet inför presidentvalet 1988. Löftet bidrog till att Bush kunde efterträda Reagan i Vita huset. Två år senare svek han sina väljare.

I en budgetkompromiss med kongressens demokrater tvingades Bush ändå höja skatterna. Det var sista gången republikanerna gick med på något sådant. Tills nu.

När budgetstupets avgrund hotade efter nyårsnatten, lyckades Barack Obama i sista stund få tillräckligt många ledamöter från representanthusets republikanska majoritet att godkänna ökade skatter för USA:s rikaste. För Obama är det en viktig symbolisk seger. För USA och världen är det viktigaste att budgetstupets drakoniska åtstramningar undveks, vilket annars skulle riskera att utlösa en recession.

Men det samlade resultatet av uppgörelsen i Washington är bara ett akut första hjälpen-bandage. Långsiktigt hållbara åtgärder mot USA:s massivt blödande statsutgifter lyser fortfarande med sin frånvaro. Budgetstupet, patetiskt nog konstruerat av demokrater och republiker för att göra dem själva mer ansvarstagande, löste alltså föga.

Det hela blev bara ett politiskt gyckelspel med väldigt höga insatser. De genomgripande reformer som skulle komma väntar alla ännu på. Kanske dyker de upp i vår, kanske inte. Fler varv av hårda strider runt kongressens förhandlingsbord stundar. Dessutom börjar snart uppladdningen inför kongressvalet 2014, något som knappast lär stimulera kompromissviljan, särskilt bland republikanerna.

Gamle Bushs svek i skattefrågan var en anledning till att han förlorade omvalet 1992. Återstår att se om väljarna i de republikanska valdistrikten är mer förlåtande. Ty ytterligare polarisering i USA:s ideologiskt överhettade klimat tjänar ingen  på.

Prince och vapenvansinnet

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Jag lyssnar på Prince och albumet Controversy. I låten Annie Christian sjunger han om mordet på John Lennon och mordförsöket på Ronald Reagan. I en refräng utropar Prince: Everybody say gun control! Gun control!

Skivan släpptes i oktober 1981. Bara några månader tidigare hade John Hinckley avlossat skotten mot Reagan, och inte ens ett år hade passerat sedan Mark Chapman skjutit Lennon till döds.

Bägge gärningsmän var unga och uppenbart psykiskt störda. Att sådana personer med lätthet kunde komma över skjutvapen måste vara fel. En nyvald president nästan mördad och en älskad Beatlesmedlem nermejad. Vad mer skulle krävas innan USA:s generösa vapenlagar stramades åt?

Prince var sannerligen inte den enda som försökte uppmana till hårdare restriktioner. Snart skulle även Reagans förre pressekreterare Bill Brady driva frågan. Han var med Reagan under attentatet, en av Hinckleys kulor träffade honom i huvudet. Brady överlevde, dock svårt handikappad. Hans hjältemodiga kamp väckte breda sympatier.

Men det skulle dröja till 1993 innan kongressen antog lagen som bär hans namn, The Brady Bill. Den gick ut på att alla som ville handla skjutvapen skulle få vänta några dagar innan vapnet kunde hämtas från affären. Detta i syfte att möjliggöra bakgrundskontoll av köparen. I praktiken har lagen tyvärr visat sig tandlös.

De senaste åren har trenden istället tydligt pekat mot ökad liberalisering. Fyra dagar har nu gått sedan den ofattbara tragedin på lågstadieskolan i Newton, Conneticut. Tolv döda flickor, åtta döda pojkar, sex döda kvinnor. Alla mördade av ännu en psykiskt sjuk ung man med skjutvapen. USA är i landssorg.

Jag lyssnar på Princelåten från 1981. Everybody say gun control! Gun control! Ja, vad mer kan nu rimligen krävas?

Demokrati under hot

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 11/12:

I januari 2011 sköts den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet. Det skedde under ett politiskt möte i Arizona. Giffords överlevde mirakulöst trots svåra skador. Gärningsmannen Jared Lee Loughner greps snabbt av polisen och ansågs psykiskt störd. Nyligen dömdes han till livstids fängelse.

Det är ingen tvekan om att Loughner agerade ensam. Dådet hade dock speciella omständigheter. Innan hade nämligen den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens drottning Sarah Palin publicerat en lista över 20 förhatliga demokratiska kongressledamöter vilka skulle ”oskadliggöras”. Samtliga hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Sarah Palins avsikt var förstås inte bokstavligt menad. Men hennes militanta retorik och bildspråk kan ha bidragit att trigga en virrpanna som Loughner till handling. Det hela kan tjäna som en tragisk illustration av dagens polariserade politiska klimat i USA. Tonläget mellan partierna har blivit allt hårdare, allt oförsonligare.

Polemik, stundtals hetsig, ligger i demokratins natur. Men tillåts känslorna svalla så högt att meningsmotståndare tenderar att avhumaniseras kan konsekvenserna bli ödesdigra.

I jämförelse med USA är den etablerade politiska debatten i Sverige ett under av mildhet. Att även idyllen har mörka stråk står dock smärtsamt klart efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Det var exceptionella händelser som visade att också det otänkbara är tänkbart. Skyddet av våra ledande politiker har blivit bättre sedan dess, tack och lov.

Men kanske finns fortfarande en kvardröjande naivitet i synen på hur utsatta de förtroendevalda i den svenska demokratins tjänst faktiskt är. Glopord, hatmejl och anonyma hotelser på nätet från väljare som tappat balansen är tyvärr inte ovanliga.

I går offentliggjorde Brottsförebyggande rådet en rapport kallad Politikernas trygghetsundersökning, den första genomgripande kartläggningen i sitt slag. Alla ordinarie ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag har tillfrågats. Resultatet är djupt oroande: var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Bland partierna är Sverigedemokraterna överlägset mest utsatta.

Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Att ogilla andras åsikter är en sak. Men utan grundläggande respekt för människorna i politikerkostymen äventyras demokratin som system. Trenden att vräka ur sig grovheter på nätet får inte nonchaleras. Ta bara rasistsajten Avpixlat som nu manar till aktiv förföljelse av misshagliga politiker och journalister. Fråga Gabrielle Giffords vad sånt i värsta fall kan medföra.

Mot det fjärrstyrda kriget?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/7: Corren.

Nu verkar det klart. Riksdagens försvarsutskott har gett grönt ljus till beställningen av super-JAS. Men Saab håller redan på att flyga än längre in i framtiden. Under helgen gjorde Neuron sin premiärtur i luften när den lyfte från startbanan i södra Frankrike. 2014 är samma prototyp planerad att testas över Norrbottens skyar.

Neuron är en så kallad drönare; ett obemannat attackplan för precisionsbombning, utrustad med smygteknik som gör den svårupptäckt på radarskärmar. Det aktuella projektet är ett samarbete mellan sex europeiska länder. Ett hundratal anställda på Saab i Linköping har bland annat utvecklat bränslesystemet och monterat ihop skrovet.

Vem vet? Kanske kommer vanliga stridsflygplan att tillhöra gårdagen om några decennier. Inga dyrt utbildade piloter behöver utsättas för faror. Istället kan uppdragen skötas via kommandocentraler på bekvämt avstånd från krigshärdarna. Risken för aktören som jagar, attackerar eller spanar blir minimal.

Den som är nyfiken på vad denna nya sköna värld kan innebära, bör kasta en blick mot USA. Där är man långt framme i drönarteknikens praktik, systematiskt använd i det amerikanska kriget mot terrorismen efter World Trade Center 2001.

Men det var först sedan Barack Obama ersatte George W Bush i Vita huset som drönarjakten på misstänkta terrorister eskalerade till aldrig tidigare anade nivåer. Drönarflottan har svept över Afghanistan, Pakistan, Somalia, Jemen, Irak och skördat dödsoffer i tusental. Mängder av blodsbesudlade militanta islamister har oskadliggjorts.

Men också ett betydande antal oskyldiga civila har förlorat sina liv. Och icke att förglömma: drönarattackerna är ofta att klassa som utomrättsliga, ett led i en icke-reguljär krigföring bedriven av CIA där avrättningarna personligen godkänts av presidenten.

Även om syftet är eliminerandet av fanatiska fiender som struntar i alla mänskliga hänsyn, blir det problematiskt när en demokratisk nation själv åsidosätter folkrättsliga regler mera som norm än undantagsvis. Särskilt anmärkningsvärt är naturligtvis att ansvaret vilar på en president som är Nobelpristagare i fred.

Drönartekniken har lovande aspekter, visst. Utvecklingen kan ingen stoppa och Saab gör helt rätt i att utforska Neurons möjligheter. Samtidigt går det inte att bortse från att drönarna hotar att ytterligare avhumanisera krigföringen. Philip Alston, FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, har varnat för en kaotisk värld om drönarna får okontrollerad spridning.

När bruket av militär vapenmakt börja likna ett spel på datorskärmar, riskerar den mentala tröskeln för våldsanvändning att sänkas. Målen är långt borta, själv befinner man sig i trygghet, verklighetens blod och död reduceras till en abstraktion. Nog finns goda skäl att fundera allvarligt över den framtiden.

Där fixar marknaden integrationen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:

”Sverige är ett land för lata människor och det passar inte somalier. Vi är ett folk som vill visa vad vi kan och går för oavsett utbildningsbakgrund. Många somalier i Sverige tvingas att bli passiva av staten då regelverket för att starta eget är svårt och omöjligt.”

Det är ord och inga visor från Jamal Hashi, en somalisk flykting som kom till Sverige 2003. Men han gav snart upp och sökte framtiden i Minneapolis, USA. Han är numera stolt ägare till två restauranger och har lyckats lansera kamelhamburgare på menyn. Synd att vi gick miste om den kulinariska innovationen här hemma…

Exemplet Jamal Hashi är hämtat från rapporten Somalier i svenskbygd Minneapolis, skriven av Akarawatou Sly Agouda, mångfaldsstrateg i Mjölby, efter en studieresa 2010. Rapporten är högintressant läsning som varmt rekommenderas.

Minneapolis ligger i delstaten Minnesota, klassisk mark för svenska utvandrare decennierna kring förra sekelskiftet. I dag kommer strömmen av nybyggare istället från Somalia, en del har även som Jamal Hashi tagit vägen över det land som Karl-Oskar och Kristina flydde från i Vilhelm Mobergs berömda romanserie.

Att Sverige, trots sin humana flyktingpolitik, fortfarande kan upplevas som hopplöst är nedslående, men knappast konstigt. Omkring 70 procent av somalierna i Sverige är arbetslösa. I Minneapolis och Minnesota har omkring 70 procent av somalierna jobb. Inte ens analfabetism är något oöverstigligt problem.

I Akarawatou Sly Agoudas rapport berättas om Fatima, en äldre kvinna som varken kan läsa eller skriva. Hon har trots detta öppnat en liten butik med tyger och kläder. ”Att kunna köpa och sälja har ingenting med skola att göra. Jag kan räkna pengar. På det området kan ingen lura mig. Även om jag inte blir rik, kan jag försörja mig själv”, säger hon.

Fatima är inte ensam. Egenföretagandet bland somaliska kvinnor och män som skulle varit helt uträknade i Sverige, är mera regel än undantag i Minneapolis. Hjälp och kontakter för att komma igång får de av African Development Center, en enskild organisation som uppmuntrar till entreprenörskap och fungerar som guide in i det amerikanska samhället.

Jämför denna lyckade marknadsbaserade integration med det svenska systemet av statliga bidragsbyråkater, AMS-kurser och mångfaldsprojekt. Vad blir nyttan av sånt? Människor som kunnat göra Sverige rikare slås ändå ut, då trösklarna till arbetsmarknaden förblir brutalt höga och jättekrånglet att starta företag består.

Felet är inte somaliernas eller någon annan invandrargrupp. Ansvaret vilar på politikerna i riksdag och regering vilka skyr liberaliserade reformer. Som R T Rybak, borgmästare i Minneapolis, syrligt säger: ”Vi har inte råd med stigmatisering av somalier i Minneapolis, men det kanske ni har i Sverige”.