I’m frankly sick and tired of the political preachers across this country telling me as a citizen that if I want to be a moral person, I must believe in ”A,” ”B,” ”C” and ”D.” Just who do they think they are? And from where do they presume to claim the right to dictate their moral beliefs to me?
– Barry Goldwater (1909-1998).
Skrivit i Corren 5/11:
Richard Nixon hade kunnat räknas som en av USA:s bästa presidenter under 1900-talet. Både på den utrikes- och inrikespolitiska meritlistan finns imponerade insatser, som öppningen mot Kina eller integreringen av skolsystemet i den amerikanska södern. Inget av detta har förmått ärerädda Nixon, hans rykte är och förblir den politiska fifflarens.
I början av 70-talet rullade Watergateskandalens avslöjanden upp en lång härva av maktmissbruk från Vita husets sida. Politiska motståndare, misshagliga journalister och medieföretag utsattes för systematisk förföljelse. Inbrott, illegal avlyssning och stenhårda påtryckningar; få metoder tycktes Nixons hantlangare främmande.
Med ilska, chock och avsmak kunde det amerikanska folket blicka bakom Vita husets vördade kulisser. De mötte en stinkande sörja av skumrask och paranoia. Presidenten hade till och med buggat sig själv. Förtroendet blåste bort, Nixon tvingades avgå i skam och vanära.
Men vad säger det om vår tid när Nixonåren närmast framstår som en oskuldens epok jämfört med dagens Vita hus? Barack Obama har tagit hemlighetsmakeriet och kontrollmanin till tidigare aldrig skådade höjder.
Hans avsky mot kritik är i klass med Nixons, hans vrede mot läckor likaså. Fast maktapparaten Obama har till förfogande är oändligt mer omfattande än vad Nixon kunnat drömma om.
Det är en gigantisk struktur för övervakning och massavlyssning som byggts upp i den nationella säkerhetens namn. Nixon bandade sitt eget kontor, Obama buggar en hel värld – inklusive ledare i allierade länder som Tysklands Angela Merkel.
I Washington vittnar journalister om hur en tystnadens och rädslans kultur brett ut sig. Myndighetsanställda vågar inte prata med media, de kan förlora karriären på kuppen.
Tack vare NSA-avhopparen Edward Snowden har vi fått inblick i hur säkerhetsorganen trålar elektronisk information som går långt bortom rimlighetens gränser och hämningslöst kränker miljontals enskilda medborgares integritet.
Det som skulle handla om krig mot terrorismen, påminner istället en global variant av Stasi – där Sverige villigt medverkar genom FRA-lagens försorg. En statsmakt som börjar löpa amok, inåt och utåt, hotar friheten snarare än värnar den.
Ändå är upprördheten över Obamas synder enbart en västanfläkt mot vad som drabbade Nixon. Att USA avlyssnar regeringschefer i Europa avfärdas lojt som ett uttryck för hur alla stater alltid gjort, protester från Merkel och de övriga ses mest som spel för galleriet.
Värst är att det uppenbarligen skett en tillvänjningsprocess bland allmänheten där vi gradvis accepterat överhetens intrång i våra privata förhållanden, rycker på axlarna åt spionerandet enligt principen ”har man bara rent mjöl i påsen så…”.
Den attityden är den största faran. Finns inget tryck mot att tygla staten och straffa makthavare som likt Nixon går för långt i sina kontrollbehov, riskerar demokratin att bli en chimär.
Skrivit i Corren 18/10:
”Alltid rött, alltid rätt.” Det sjöng Joakim Thåström när han på 80-talet var frontfigur i rockgruppen Imperiet. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.
Politiskt förknippar vi rött med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, som vidsträckt spänner från Socialdemokraternas trygghetstörstande folkhemsideologi till stalinismens falska och blodsbesudlade jämlikhetssträvanden.
En smula förvirrande blir det när vi européer blickar mot USA. Ty vilka har draperat sig i rött där? Republikanerna, partiet som många på vår sida av Atlanten snarast förknippar med hjärtlös marknadsegoism och kristen tokhöger (att det också var hemvisten för president Lincoln, slaveriets baneman, tycks färre vara medvetna om).
Den amerikanska vänstern – nå, allt är relativt – som företräds av Barack Obama och Demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till Republikanernas ansvarslösa obstruerande i kongressen som medförde att statsapparaten slogs igen.
Men med tanke på hur illa Republikanerna tycker om Obamas sjukvårdsreform kan dessa med samma rätt associera blått med nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.
Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbart, bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.
Blått är faktiskt den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.
Men min egen älsklingsfärg sedan barnsben är svart. Jo, politiskt är den förstås djupt komprometterad. Dels är det fascismens färg, dels dess motsats: anarkismens. Bägge läror möts dock i bejakandet av våld som metod för samhällsförändring, vilket sannerligen inte gör saken bättre.
Fast det kanske finns utrymme att vara en snäll, demokratisk och liberal halvanarkist då, om man nu ska tvingas koordinera sin politiska uppfattning med favoritfärgen. Personligen anser jag bara att svart är elegant, coolt och uppfriskande punkigt.
Svart är väl också som att inta en outsider-position mot makten, att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i låten Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande klassen av de andra kulörerna, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.
Skrivit i Corren 9/10:
Evan Bayn, senator för Demokraterna, suckade: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning.”
Bayh meddelade offentligheten att han tröttnat och tänkte hoppa av. Tidpunkt: februari 2010. Att det amerikanska maktmaskineriet skurit ihop är tyvärr inget att förvånas över.
Förfallsprocessen i världens viktigaste demokrati har pågått länge. Vilken också var bakgrunden till den våg av entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset 2008. Hans främsta vallöfte den gången?
Inte sjukvården. Utan att Obama ställde i utsikt att han skulle frälsa Washington från dess förgiftade politiska klimat. Facit: polariseringen är värre än någonsin.
Obama lyckades förvisso driva igenom sin sjukvårdsreform (”Obamacare”), en aktningsvärd prestation. Men när den i dessa dagar börjat träda i kraft, har dess oförsonliga motståndare inom Republikanerna tagit den federala budgetprocessen som gisslan för att stoppa reformen.
Mängder av statliga verksamheter tvingas stänga som resultat. Riktigt illa blir det om även kongressbeslutet att höja USA:s lånetak fryser inne. Då kan landet inte betala sina räkningar. Förödande konsekvenser hotar. USA:s återhämtning ur lågkonjunkturen äventyras och hela världsekonomin skakas om.
På sikt undergrävs förtroendet för dollarn som global reservvaluta (grattis Peking, som vill göra sin yuan till ny ”säker hamn” på valutamarknaden). Lägg till detta USA:s impotenta hantering av Syrienkrisen, där initiativet övertogs av Assadregimens allierande i Kreml, och vi bevittnar en supermakt som både politiskt och ekonomiskt är på uppenbar dekis.
Vad innebär det för världens utveckling när USA:s inflytande minskar till priset av stärkta positioner för aktörer som Ryssland och Kina?
Republikanernas radikalisering har utmålats som huvudorsaken till att USA:s maktdelningssystem krisar. Delvis sant. Moderata, ansvarsfulla republikaner som förre senatorn Bob Dole (presidentkandidat 1996) har det blivit tunnsått med.
Men även pragmatiska brobyggare på andra sidan, som demokraten Ted Kennedy, är färre i antal. Kennedy var en vänsterliberal senator, vars resultatfokuserade inställning gav honom många vänner också inom Republikerna (som Dole). Kennedys död i ämbetet 2009 blev på sätt och vis symboliskt för hur också den politiska kompromisskulturen i USA slocknat.
Obamas distanserade ledarstil gör inte saken bättre. Som president har han föredragit att mästra Republikanerna i tal till amerikanska folket, istället för att söka och vårda relationer till tongivande ledamöter i kongressens bägge kamrar (varav den ena, representanthuset, har republikansk majoritet). Detta förhållningssätt har knappast ökat chanserna till uppgörelser i avgörande frågor.
USA grundades med ambitionen att vara en föredömlig frihetens ljuspunkt i världen. Nu är nationen snarare ett exempel på hur oförnuftiga, kortsiktiga och ideologiskt förstockade politiker gjort sin demokrati till en dålig fars.
Skrivit i Corren 5/9:
Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.
Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.
Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.
Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.
Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.
Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.
Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.
I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.
Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.
Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.
Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.
Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.
Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.
Skrivit i Corren 3/9:
I morgon tar Air Force One mark på Arlanda. En historisk händelse. Aldrig förr har en amerikansk president besökt Sverige för bilaterala överläggningar. Dock bleknar alla frågor som kommer upp på bordet inför den mest akuta: Syrien.
Barack Obama må vara förlåten om hans tankar är på annat håll under statsbesöket i Stockholm. Den syriska krisen är hans svåraste utrikespolitiska prövning och så här långt imponerar Obama inte. Tvärtom riskerar hans ovilja och tvehågsenhet att devalvera USA:s trovärdighet som supermakt.
Inbördeskriget i Syrien har under två och halvt år stadigt eskalerat till en humanitär katastrof av biblisk omfattning. När Assad inledde slakten på sin egen befolkning, förklarade Obama att regimen måste lämna makten.
När uppgifter sedan började florera om att Assad tillgripit nervgas, deklarerade Obama att användningen av kemvapen utgjorde en oacceptabel ”röd linje”.
Nästan exakt ett år efter denna linjedragning i sanden ägde ett storskaligt gasangrepp rum utanför Damaskus med ohyggliga följder. USA:s utrikesminister John Kerry talade tufft och sade sig ha klara bevis på att Assad låg bakom. Men återigen: ingenting händer.
Obama försöker istället köpa sig ytterligare andrum genom att låta kongressen rösta om en eventuell straffexpedition mot Assad. Utgången är högst osäker. Storbritanniens premiärminister David Cameron led nyligen ett förödande nederlag när han bad sitt parlament godkänna en brittisk insats i Syrien.
Ändå tar Obama risken att låta sig vingklippas på samma sätt, trots att konsekvenserna då blir mycket värre. Varför? Ja, USA är krigstrött efter Afghanistan och Irak, folkopinionen går i isolationistisk riktning. Men Obama har ett ansvar som kräver mer än att sätta upp ett vått finger i luften.
Han borde begrunda vad Richard Nixon sa i ett TV-sänt tal 1970: ”Om, när det kommer till kritan, världens mäktigaste nation – Amerikas förenta stater – agerar som en ynklig, hjälplös jätte, då kommer totalitarismens och anarkins krafter hota alla fria nationer och fria institutioner världen över”.
Vita husets undfallenhet i Syrien har redan bidragit till att förvärra kriget och gett fritt spelrum åt Ryssland, Iran och Hizbollah att stödja Assad. Samtidigt har den moderata oppositionen tryckts tillbaka medan islamitiska jihadister, understödda av Saudiarabien och Qatar, ryckt in i striderna.
Därtill slickar konfliktens lågor Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Israel tvingas också vakta sin säkerhet. Ju längre tiden går, desto mer destabiliseras regionen och det mänskliga lidandet ökar.
Ett USA på reträtt från sin globala roll betyder vidare att tuppkammen växer på de kärnvapenbesatta mullorna i Iran, försvårar hanteringen av Nordkorea och andra tyranniska regimer, samt sänker tröskeln för spridning och bruk av massförstörelsevapen. Betrakta bara Assad!
Mot den bakgrunden finns tyvärr skäl att om ledarskapsförmågan hos USA:s president travestera Churchills ord om rivalen Clement Attlees valörer: Ett tomt Air Force One landade och Barack Obama klev ur.
Skrivit i Corren 28/7:
Obama-administrationen är motståndare till även en begränsad militär intervention i Syrien. Den anser inte sådant skulle gynna USA:s intressen. Det skrev general Martin Dempsey, USA:s militärchef, i ett brev till en republikansk kongressledamot som läckte ut till nyhetsbyrån AP onsdagen den 21 augusti.
Dempsey kallade inbördeskriget ”tragiskt och komplext”. Visst kunde USA slå ut exempelvis Assads flygvapen och skifta styrkebalansen till oppositionens favör. Men då riskerade USA att dras in djupt i ännu en oförutsägbar Mellanösternkonflikt, som inte erbjöd någon strategi för fred, i ännu ett land plågat av oförsonliga etniska rivaliteter.
Obamas kyligt reserverade realpolitiska hållning kunde redan samma dag som AP publicerade general Dempseys brev kontrasteras mot ohyggliga bilder från rebellfästen i Damaskus förorter. Assads trupper hade uppenbarligen slaktat hundratals civila män, kvinnor och barn med kemiska vapen, troligen sarin, en giftgas uppfunnen av Hitlertysklands nazister.
Oklarhet rådde inledningsvis kring vilken sida som bar skulden, allt talar dock för att det är Assad som trappat upp grymheterna. Det är oomtvistat att hans regim sitter på hundratals ton av olika sorters kemvapen. Assad har tidigare inte tvekat att använda dem i mindre skala, blåljugit om det varje gång precis som nu, och bara hans militär har kapaciteten att iscensätta en giftbombattack i förra veckans omfattning.
Troligen anser Assad att han tryggt kan fortsätta att utmana USA och den övriga civiliserade världen när Ryssland och Kina lamslår FN åt honom. Sannolikt räknar han också med att Obama hämmas av ett slags Irak/Afghanistan-syndrom och därför nöjer sig med varnande fraser.
Medan presidenten tvår sina händer i Vita huset kan Assad löpa lina ut och slutligen krossa oppositionen med alla djävulska medel som står till hans förfogande. Är detta kalkylen har den förhoppningsvis slagit fel.
Bilderna av giftgasoffren i Syrien är så fruktansvärda vittnesmål om Assads samvetslösa mördande, att overksamhet inte längre är ett alternativ. Arabförbundet har fördömt brottet, länder som Storbritannien och Frankrike kräver insatser och en motvillig Obama har äntligen pressats till handling.
Enligt uppgifter väntas en bestraffningsaktion inom närmaste dagarna. Men det räcker inte att bara markera. Att inga enkla lösningar står till buds, eller att FN som vanligt är impotent när det verkligen gäller, får inte hindra anständiga nationer (inklusive Sverige) från att stoppa vidare slakt på Syriens invånare.
Det betyder ett större engagemang genom exempelvis angrepp mot militära stödjepunkter, flygförbudszoner och skyddade områden för civilbefolkningen. Det är inte enbart ett tvingande ansvar på rent moraliska och humanitära grunder. För USA står även dess supermaktsstatus på spel.
Om den viktigaste demokratin med världens starkaste militära muskler låter sig reduceras till en tvehågsen jätte utan bett, riskerar svängrummet att öka dramatiskt för allsköns vedervärdiga skurkstater. Är det arvet som Obama vill lämna efter sig? Om inte, är det hög tid att han visar ledarskap.
Skrivit i Corren 27/8:
”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”
I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.
Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.
Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.
Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.
Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?
Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.
Skrivit i Corren 22/8:
Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.
Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.
Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.
Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.
Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.
Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?
Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.
För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.
På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.
Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.
Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.
Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?
Skrivit i Corren 15/8:
Blod och död på Kairos gator, militären slog i går till mot tältlägren där den avsatte presidenten Mursis anhängare demonstrerat. Våldsamheterna gör det politiska läget i Egypten än mer prekärt.
Kommer konflikten att eskalera? Är utsikterna till någon slags kompromiss grusade mellan det provisoriska styret och det från makten störtade Muslimska brödraskapet? Undantagstillstånd är utfärdat, oron är omfattande, krisen fördjupad.
Om situationen i Egypten har gått från spänd till explosiv, härskar rena helvetet i Syrien. Inbördeskrigets massdödande rullar vidare utan slut i sikte, miljoner människor är på flykt. Stridigheterna involverar även grannländerna.
Iran stödjer Assadregimen med vapen och har mobiliserat sina knektar i Hizbollah, vilket spridit konflikten över gränsen till Libanon. Av den arabiska vårens ursprungliga förhoppningar i Mellanöstern återstår inte mycket. Snarare tycks den tinat upp en regional krutdurk.
Paradoxalt nog kan det betyda att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna tar ny fart. Samtal har precis inletts igen efter påtryckningar från USA, som vill göra ett ambitiöst försök till återstart av vad som inleddes med Osloavtalet för 20 år sedan.
Då jublade omvärlden och optimismen blommande. Nu orkar väl ingen längre hålla räkningen på alla misslyckade förhandlingsrundor. Förväntningarna är milt uttryckt små. Särskilt som Israel gett klartecken för fler bosättningar och samtidigt släppt över hundra palestinska terrorister fria, vilket väckt lika stora protester bland israelerna som glädjescener på Västbanken.
Men det är egentligen mest symbolik. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas behöver ett antal fria fångar att visa upp som styrkebevis inför sitt folk.
Och Israels premiärminister Netanyahu kompenserar denna eftergift med ett antal bosättningar för att hålla sina ultranationalister lugna. Man ger och tar som rituella förpostfäktningar.
Det är realpolitikens ändrade förutsättningar som spelar roll. Oroligheterna i Mellanöstern har gjort att palestinierna hamnat i bakvattnet och politiskt marginaliserats när övriga arabvärlden fått mer pressande ärenden på halsen.
Därtill kommer den interna splittringen mellan Abbas moderata styre på Västbanken och Hamaskontrollerade Gaza, vilket försvagat positionerna ytterligare. En rimlig uppgörelse med Israel skulle kunna ge Abbas fastare mark under fötterna och välbehövlig prestige, såväl på hemmaplan som internationellt.
Israel å sida räds den regionala destabiliseringen som allvarligt äventyrar den judiska statens säkerhetsintressen. Utvecklingen i Egypten och Syrien förskräcker, Libanon är skakigt och över alltihop hänger kärnvapenhotet från Iran. EU:s hårdnade attityd är också ett bekymmer, främst ekonomiskt.
Även för Israel finns alltså starka incitament att ro fredsprocessen i hamn och göra sig en gammal konflikthärd mindre när värre faror måste mötas.
Christian Dahlgrens Blogg 