Rand Paul for President 2016
Svara
Kategoriarkiv: USA
Arbetarhjälten som aldrig dog
Skrivit i Corren 1/4:
Första gången jag mötte Joe Hill var under min gymnasietid då jag fick soundtracket från Woodstockfestivalen 1969 i handen. På skivan sjöng Joan Baez med sin varma, innerliga stämma:
”I dreamed I saw Joe Hill last night / Alive as you and me / Says I, ‘But Joe you’re ten years dead’ / ‘I never died’, says he”.
Låten gick bara inte att få ur skallen. Men så är också hyllningsballaden Joe Hill, den odödlige, en brottarklassiker inom den amerikanska folkmusiken.
Enligt en mer konventionell historieskrivning är det dock detta år precis ett sekel sedan Joe Hill rent fysiskt lämnade jordelivet. 100-årsminnet uppmärksammas med en ambitiös utställning om honom på Länsmuseet i Gävle.
Det var nämligen där han föddes 1879, fast då som Joel Emanuel Hägglund. 1902 utvandrade han från fattigdomens Sverige till möjligheternas förlovade land, USA. Konfrontationen mellan dröm och verklighet blev tyvärr inte att leka.
Joe Hill, som han anglifierade sitt namn till, fick slita hårt och försörjde sig genom otaliga tillfälliga jobb i fabriker, gruvor och hamnar. Arbetsmarknadens tuffa villkor ledde till ett politiskt uppvaknade. Industribossarna kunde förvisso vara råbarkade typer, inte sällan hänsynslösa.
Men fackföreningarna var inte särskilt goda att tas med heller. De vägrade att släppa in vilka arbetare som helst, i synnerhet inte färgade och invandrare utan utbildning. Därför anslöt sig Joe Hill till den lika fördomsfritt öppna, som anarkosocialistiskt radikala IWW, Industrial Workers of the World.
Som eldfängd agitator och outtröttlig fackföreningsorganisatör blev han snart dess mest prominente medlem. Joe Hills växande ryktbarhet till dagens legendstatus baserades främst på hans populära, slagkraftiga kampsånger som The Rebel Girl, Pie in the Sky och The Preacher and the Slave.
Sedermera ömt vårdade klenoder i den amerikanska folkviseskatten. Ofta lånade han tonerna från Frälsningsarméns klämmiga och välkända melodier. Ett fiffigt drag, ty varenda gång Hill mötte en ny publik kunde alla omedelbart hänga med i sångerna.
Bob Dylan, en stor beundrare av Joe Hill, kallar i sina memoarer honom för en ”messiasgestalt” och skriver:
”Joe älskades av alla arbetare över hela landet… Vilka de än var, så enade han dem och kämpade för deras rättigheter, riskerade sitt liv för att göra tillvaron drägligare för underklassen, för de icke-privilegierade, för de sämst betalda och sämst behandlade arbetarna”.
Detta var alltså på den tiden då det fanns ett genuint behov av en arbetarrörelse som menade allvar med att hjälpa mindre lyckligt lottade människor till bättre förhållanden.
Man kan ju undra vad Joe Hill hade sagt om Livsmedelsarbetarförbundets maktdemonstrativa mobilisering mot Ingeborgs bageri, drivet av Ahmed och Sema Mehdi som lämnat kaosets Irak för att skapa sig en ljusare framtid i Linköping.
Eller vad han tyckt om Byggnads famösa blockad i Vaxholm 2004-2005, då LO-fackets torpeder skrek ”Go home, go home!” till de lettiska snickarna från andra sidan Östersjön.
”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, menar forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.
Yalcins slutsats är att LO använt sin maktställning och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.
När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det egentligen en protektionistisk strategi i syfte att förhindra konkurrens om sina medlemmars jobb och stoppa utvecklingen mot en friare lönebildning.
Onekligen en mindre smickrade sida av fackets värnande om nuvarande kollektivavtalsmodell, som i synnerhet tenderar exkludera den grupp av okvalificerade arbetskraftsinvandrare som Joe Hill tillhörde.
Dessvärre fick Joe Hills bana ett tragiskt slut. 1915 föll han offer för en exekutionspatrull i Salt Lake City, centralort i mormonstaten Utah (vilken för övrigt, som första delstat i USA, nyligen återinfört dödsstraff genom arkebusering, också ett sätt att hedra Joe Hills minne…).
Han hade rest dit från Kalifornien för att organisera gruvarbetare. Det gillades inte av den lokala företagseliten, som länge avskytt honom som en orosstiftare och samhällsomstörtare. Han arresterades av polisen och slängdes framför skranket, anklagad och dömd till döden för att ha skjutit ihjäl en affärsinnehavare.
Mycket talar för att Joe Hill utsattes för ett politiskt motiverat justitiemord. ”Allt i hans liv vittnar om heder och ärlighet… Joe hade ljuset i sina ögon”, hävdar Bob Dylan.
Indicierna för hans skuld var mer än lovligt vaga. Rättegången blev också en jätteskandal. I alla större amerikanska städer anordnades protestmöten. USA:s president Woodrow Wilson vädjade, liksom Sveriges borgerliga regering, att fallet skulle prövas på nytt (den svenska arbetarrörelsen teg emellertid skamligt nog).
Förgäves. Utahs korrumperade myndigheter visade ingen pardon. Men Joe Hill levde ändå vidare i det amerikanska medvetandet som martyr och inspiratör i den fortsatta kampen för medborgerliga rättigheter.
Som Joan Baez sjunger på Woodstockplattan: ”From San Diego up to Maine / in every mine and mill / where working-men defend their rights / it’s there you find Joe Hill”.
Det du, Karl-Petter Thorwaldsson!
Joe Hill. Målning av M Baer 1918.
Andersson gör en Nixon
Skrivit i Corren 4/3:
I valrörelsen tävlade finansminister Anders Borg (M) och hans utmanare Magdalena Andersson (S) i att sjunga överskottsmålets lov. En av dem skorrade falskt. Blåste väljarna. Erövrade sitt mandat på ohederliga premisser, om man ska vara sträng och oförsonlig.
Att Andersson inte trodde på sina egna ord är nu klarlagt. Igår bet hon huvudet av skam och förklarade att överskottsmålet (1 procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel) var obsolet och borde ersättas av ett balansmål (0 procent).
En intressant kappvändning, som säger något väsentligt om politiken. I denna speciella bransch handlar det inte om att ha rätt. Utan att om kunna få rätt. Och för att kunna få rätt, måste politikern ibland tvingas ljuga.
Det gjorde alltså Magdalena Andersson, ty hon är ingen dum person.
Sakligt hade hon före valet förstås insett vad tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors redan påpekat, liksom Svenskt Näringsliv för övrigt: överskottsmålet har spelat ut sin roll. Det behövdes i det finansiella ramverk som Göran Persson satte på plats för att få ordning på Sveriges räkenskaper efter 90-talskrisens genomklappning.
Statsskulden var omkring 70 procent av BNP och ursprungligen sattes överskottsmålet till 2 procent. Åratal av politiskt lättsinne måste upphöra. Fick vi ner statens skuldberg och lyckades återställa förtroendet för svensk ekonomi, kunde räntorna pressas ner.
Situationen är idag totalt annorlunda. Finanserna är välskötta, statsskulden motsvarar 40 procent av BNP och räntan har, som bekant, hamnat på minusnivå. Är det då sunt att ha ett överskottsmål (vilket faktiskt är liktydigt med att överbeskatta väljarna)?
Inte ens Göran Persson tycker det längre. Problemet var att överskottsmålet blivit en partipolitisk helig dogm, som passade Anders Borgs image av barsk, framgångsrik rikshushållare i kölvattnet av den globala finansstormen. Inte utan skäl hade M högre förtroende i ekonomiska frågor än S inför 2014 års val.
Hade Magdalena Andersson sagt sanningen då, skulle Borg kölhalat henne med triumferande anklagelser om ekonomisk ansvarslöshet. Alltså dolde Andersson sin egentliga uppfattning och lurade oss. Annars skulle hon förmodligen missat möjligheten att inta finansdepartementens skansar och sedan göra motsatsen till vad hon nyligen bedyrat, men på goda grunder ansett riktigt.
Kalkylen är vansklig eftersom Andersson lägger sin framtida trovärdighet i potten, kan vi lita på hennes ord nästa gång? Å andra sidan finns chansen att väljarna förlåter henne och visar uppskattning för modet att bryta mot en föråldrad doktrin.
Ta exemplet Nixon. Han sålde in sig hos det amerikanska folket som en stentuff antikommunist och vann deras förtroende. Bara för att använda makten till kappvändningen att avsluta USA:s kontraproduktiva diplomatiska isolering av världens största kommunistland, Kina. Nixon blåste i det fallet väljarna av kalkylerad nödvändighet för att kunna få rätt, vilket han vann både deras och historiens gillande för.
Vi kan moralisera över Magdalena Anderssons bedrägliga taktik, den är inte vacker. Men illustrerar vad som tyvärr ofta krävs i den politiska verkligheten: förmågan att kompromissa med det egna samvetet. Låt oss bara hoppas att den inre kompassen i längden pekar rätt.
Det förrådda Ukraina
Skrivit i Corren 24/2:
I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.
Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.
Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.
”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.
Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.
Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.
Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.
Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.
Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).
”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.
Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.
Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.
Sänkta skatter fungerar utmärkt
Skrivit i Corren 18/2:
Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.
Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!
Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.
Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.
Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?
Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?
Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.
Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.
Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.
USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.
Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.
Ukrainas sak är vår
Skrivit i Corren 12/2:
Ju oroligare det blir i världen, desto bättre är det för Linköping. Skulle man ironiskt kunna säga. Kommunens största privata arbetsgivare, försvarskoncernen Saab, uppvisar starka vinstsiffror och har all anledning att vänta fortsatt fina affärer framöver.
”Vi kommer att se en ökning av försvarsutgifterna och vi ser ett ökat intresse för våra produkter”, konstaterade Saabs vd Håkan Buskhe i gårdagens Corren. Den gamla cynismen om att ”den enes död är den andres bröd” ligger nära till hands. Men verkligheten går knappast att blunda för längre.
Den iskalla sanningen är att inte minst Sverige, vars försvarsmakt skandallöst missköts under många år, är i stort behov av de avancerade vapensystem som Saab erbjuder. Kundpotentialen bland många andra europeiska länder torde också vara mycket god, eftersom få regeringar hittills brytt sig om att leva upp till Natos rekommendation att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.
I realiteten har man förlitat sig på att USA ska dra lasset för att skydda Europa. Nu måste rimligen även vi européer inse nödvändigheten av att höja beredskapen och vässa den egna militära förmågan. Ty som utrikesminister Margot Wallström (S) sa när hon presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen under onsdagen: ”Vi lever i en ödesgemenskap, och vi gör det i en allt mer osäker tid”.
Wallström pekade på Rysslands aggression mot Ukraina som ”den största utmaningen mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut”. Helt riktigt.
Ett brutalt övergrepp har skett mot en suverän stat i vårt närområde. Ryssland vägrar att låta Ukraina välja sin egen väg och närma sig EU. Ryssland har åsidosatt folkrätten och alla etablerade normer för civiliserat mellanstatligt uppförande, annekterat en del av Ukrainas territorium (Krim) och bedriver aktiv krigföring i landets östra regioner.
Det är som 30-talet har gjort comeback. Vladimir Putins släktskap med diktatorer ur Europas mörka förflutna är närmast övertydligt. Han respekterar inga överenskommelser, inga fastställda nationella gränser, hans beteende mot omvärlden är lögnaktigt, falskt och hänsynslöst.
Historien har gett oss en avgörande lärdom: stoppas inte en sådan angripare på ett tidigt stadium, växer bara dennes aptit med varje erövring och situationen blir åtskilligt värre längre fram.
Parallellen till 30-talet har hittills utfallit till Putins fördel. Demokratierna, då som nu, har misslyckats att svara resolut och bestämt på en aggressiv europeisk stormakts kränkning av ett annat lands integritet och självbestämmande.
Ska Ukraina bli vår motsvarighet till Tjeckoslovakien som skändligen offrades i München 1938? Vi vet resultatet av det försöket till ”konfliktlösning”. Eller ska vi sätta hårt mot hårt innan det kanske är Baltikums tur att utsattas för Putins gröna män i omärkta uniformer?
Med hänvisning till Islamiska statens härjningar i Mellanöstern deklarerade Wallström igår: ”Regeringen undersöker förutsättningarna för att skicka svensk militär personal till Irak som kan bidra till utbildning av trupper som strider mot ISIL”.
Frågan är om inte den europeiska ödesgemenskapen kräver att Sverige och övriga EU, inkluderat Nato och USA, allvarligt borde överväga att göra samma sak till Ukrainas försvar.
Reagan regerar!
Bild
Reagans recept igen
Skrivit i Corren 20/12:
En bensinmack förklätt till ett land, har den amerikanske senatorn John McCain kallat Ryssland. I ekonomiskt hänseende är det en fyndig karaktäristik. Någon avancerad och konkurrenskraftig industriproduktion finns inte, förutom vapenbranschen.
Ryska tillverkare av krigsmaterial har de senaste åren kunnat rulla sig i rubel. Försäljningen ökade med 35 procent 2012 och 20 procent 2013. Årligen motsvarar intäkterna 235 miljarder svenska kronor, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri.
Men den helt dominerande köparen är Vladimir Putin i Kreml, som storsatsar på att modernisera den ryska militären. Och för det, plus att hålla sin befolkning på gott humör, är han beroende av pengarna från Rysslands export av olja och gas. Den ryska ekonomin står och faller med dessa råvaror.
Putin har onekligen lyckats i sin ambition återskapa en situation som påminner om kalla krigets Sovjetepok. Vapenmakt och olja var även basen för det sovjetiska imperiet. Putin borde kanske tänkt på vad som inträffade under 80-talet när USA:s president hette Ronald Reagan.
I sin strategi för att knäcka Sovjetunionen fick han USA:s allierande Saudiarabien, världens ledande oljenation, att närmast dränka marknaden med det svarta guldet. Saudiarabiens officiella skäl för att dumpa priset var att försvara sin globala marknadsposition, vilket också försvagade många andra oljeproducerande länder. Den tidigare mäktiga OPEC-kartellens inflytande i världspolitiken slogs sönder.
Men framför allt blev det hej då Sovjetunionen.
När oljepriset rasade förlorade Kreml sin enda egentliga källa till livsviktig hårdvaluta, kunde inte hänga med i Reagans militära upptrappning och började blöda till döds. Ser vi nu en repris på historien?
Saudiarabiens oljekranar flödar ånyo. Dels handlar det om sänka den regionala arvfienden Iran, vars ekonomi redan är svårt pressad från omvärldens straffsanktioner till följd av mullornas kärnvapenprogram.
Dels är det ett svar på Rysslands inblandning i Syrienkonflikten. Saudierna gillar inte Putins stöd till Bashar al-Assads regim, som är allierad med Iran. Priset per fat är idag runt 60 dollar. Kremls kalkyler för att hålla sin affär igång bygger på ett pris kring 100 dollar. I kombination med EU:s och USA:s sanktioner efter Krimockupationen är konsekvenserna förödande.
Rubeln faller som en sten, inflationen rusar, räntorna stiger mot himlen för att parera, den internationella kreditmarknaden är stängd, ingen varken kan eller vill investera längre, kapitalutflödet är epidemiskt, utländsk valuta är en bristvara och tillväxten krymper.
Ekonomiskt liknar Ryssland en groggy boxare som vinglar omkring i ringen efter träffen av en stenhård högerkrok. Frågan är bara vad nästa kapitel blir. Förra gången slutade det med att Sovjetunionen kastade in handduken i fredliga former. Hur Putin och hans kumpaner agerar framöver är höljt i ovisshet.
Men vi bör nog försäkra oss om att kunna hålla garden uppe, precis som Reagan gjorde. Han förstod att tränger man in den ryska björnen i ett hörn, är det bäst att vara rustad.
Bond och den engelska baksmällan
Skrivit i Corren 8/12:
Idag börjar inspelningen av den nya James Bondfilmen Spectre. Daniel Craig gör åter rollen som agent 007. Premiär blir det i oktober nästa år. Men jag sympatiserar med George Lazenby. Han lanserades som Sean Connerys efterträdare till rullen I hennes majestäts hemliga tjänst 1969. Och hoppade sedan av.
Lazenby kunde fortsatt som Bond i åtskilliga filmer. Fast icke. Han ansåg att karaktären blivit daterad i den politiskt mer medvetna tid som rådde på tröskeln till 1970-talet. En klok insikt.
James Bond är i grunden ett symptom på Storbritanniens baksmälla efter andra världskriget. Landet hade kämpat heroiskt och vunnit mot Hitler. Men det var den brackiga före detta brittiska kronkolonin USA som fixat segern. Englands stormaktsställning hade reducerats till en skugga av sitt forna jag.
Det stolta imperiet höll på att upplösas. Svunna var Londons glansdagar som globalt finanscentrum. Det var då, i början av 50-talet, som Bond uppfanns av författaren och tidigare underrättelseagenten Ian Fleming. Hans alter ego vid MI6 blev en slags eskapistisk terapi för britternas kvaddade nationalkänsla.
Flemings första Bondbok, Casino Royale, publicerades 1953. Det skulle bli tretton stycken till, där världen gång på gång hotades av megalomaniska skurkar. Den omnipotente Bond fick dem alla på fall. Ironiskt nog var det en amerikan som gjorde att Bond lyckades fånga den breda massan.
1961 förklarade USA:s nyvalde president John F Kennedy att Bondböckerna tillhörde hans favoritläsning och det populärkulturella genombrottet var ett faktum. Samma år filmades boken Dr No där Sean Connery gjorde entré med rätt att döda på vita duken. Kennedy älskade filmen och föreslog From Russia With Love som uppföljare. Så blev det.
Men att låta Bond hålla på med dessa terapeutiska brittiska hävdelseövningar ända in i mitten av 2010-talet? Är inte det lite fattigt? I mitt tycke har heller ingen Bondfilm överträffat I hennes majestäts hemliga tjänst. George Lazenbys korta karriär som agent 007 bevisar bara den gamla sanningen: Man ska sluta när man är som bäst!
Snowden, go home!
Skrivit i Corren 2/12:
Det är förståeligt att Annika Lillemets svävade på målet i gårdagens P1 Morgon. MP:s representant på Östgötabänken i riksdagen hade svårt att ge ett rakt, begripligt svar på frågan om Sverige ska skicka regeringsplanet till Ryssland för att hämta den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden och ge honom fristad här.
Det kontroversiella förslaget kom från MP:s utrikespolitiske talesperson Valter Mutt. ”Det är en skam för både Sverige och EU att Putin, en demokratiskt tvivelaktig ledare, är den enda som erbjuder en hjälte som Edward Snowden asyl”, menade han. Ytligt sett kan man sympatisera med Mutt.
Snowden är en av årets mottagare av The Right Livelihood Award, men kunde förklarligt nog inte personligen närvara vid måndagens prisceremoni i Stockholm. Utan tvekan förtjänar Snowden utmärkelsen.
Tack vare hans avslöjanden har hela världen fått inblick i den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Trålandet av elektronisk information går långt utanför rimlighetens gränser. Det som skulle handla om kriget mot terrorismen har utvecklats till något som liknar en orwellsk storebrorsapparat, där miljontals enskilda människors integritet rutinmässigt offras på statsmaktens altare.
Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i denna motbjudande hantering. Överallt i det fördolda: öron som lyssnar, ögon som ser. I det moderna datoriserade samhället hotar medborgarnas privatliv att bli en chimär och värnet av friheten riskerar att vändas till sin motsats.
Så kan vi bara inte ha det. Edward Snowdens modiga insats har satt fokus på en av de mest brännande frågorna i vår tid. Moraliskt gjorde han rätt som läckte topphemlig information för ett högre syfte. Ibland uppstår lägen då sådant kan anses försvarbart.
Juridiskt var det dock ett solklart och mycket allvarligt lagbrott. Att också Annika Lillemets ryggar för sin partikamrat Valter Mutts drastiska hugskott hedrar henne, ty svensk regeringspolitik kan inte styras av magkänslan.
Asyl till Snowden skulle garanterat medföra en djup diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Relationerna hade kvaddats för åratal framöver, något som vi knappast har råd med i den oroliga säkerhetspolitiska situation som nu råder i Europa – orsakad av den aggressiva stormakt som med illa dold förtjusning idag härbärgerar Snowden.
Det är ovärdigt att han fläckar sitt renommé genom att göra sig själv till en pjäs i Putins propagandaspel. Om Snowden varit ryss, avslöjat Kremls övervakningshemligheter och stannat i landet hade hans liv sannolikt varit släckt på stubben, precis som vore fallet i vilken annan diktatur som helst.
Men USA är en demokratisk rättsstat. Snowden borde ta ansvar för sina handlingar, åka hem och lägga fram sin sak inför en amerikansk domstol. Påföljden blir säkert kännbar, fast USA vågar näppeligen utdöma dödsstraff.
Rättegången har goda chanser att ge Snowden en moralisk resning i Mandelaklass, väcka enormt folkligt gensvar världen över och förhoppningsvis pressa alla demokratiska staters regeringar (inklusive Sveriges!) att tygla massövervakningen av sina egna medborgare.
Christian Dahlgrens Blogg 