Throughout history, government has proved to be the chief instrument for thwarting man’s liberty. Government represents power in the hands of some men to control and regulate the lives of other men. And power, as Lord Acton said, corrupts men.
– Barry Goldwater, The Conscience of a Conservative, 1960.
A government big enough to give you everything you want is a government big enough to take from you everything you have.
– Gerald Ford, Presidential address to a joint session of Congress, 12 August 1974.
Skrivit i Corren 26/5:
Richard Nixon kommer alltid att förknippas med Watergate, skandalen som tragiskt tvingade honom att lämna presidentämbetet 1974. Betydligt ljuvligare tongångar var det i Vita huset fem år tidigare, kvällen den 29 april 1969.
Republikanen Nixon hade då bara varit president i några få månader och uppgiften han stod inför var inte avundsvärd. Det var turbulenta tider i Amerika.
Demokraterna hade förlorat Vita huset efter att en demoraliserad Lyndon B Johnson avstått från att söka återval 1968. Vietnamkriget splittrade nationen, liksom den svarta medborgarrättskampen. Samma år som Nixon valdes mördades Martin Luther King och Robert Kennedy.
Ute i världen pågick kalla krigets stora kraftmätning mot Sovjettyranniet. Situationen var alltså minst sagt besvärlig. Men en av Nixon närmaste rådgivare, Leonard Garment, fick en idé. Varför inte lätta upp stämningen genom att bjuda in Duke Ellington till Vita huset?
Den legendariske jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören skulle fylla 70 år. Garment, som varit professionell jazzmusiker i Woody Hermans band, föreslog att man borde hedra Ellington med en galamiddag. Richard Nixon var inte sen att nappa. Och mer än så. Under tillställningen förärades Ellington – som förste färgade amerikan någonsin – med USA:s finaste civila utmärkelse; The Presidential Medal of Freedom.
Det var både ett erkännande till Ellington personligen och till jazzen som musikform. Några år innan, 1965, hade Ellington nominerats till Pultizerpriset, men den snobbiga kommittén tyckte inte att en simpel jazzlirare var värdigt nog att lyftas upp på den kulturella piedestalen.
Beslutet blev en skandal. Duke Ellington hade ju praktiskt taget varit med och skapat jazzen, flera av hans omkring 2000 (!) kompositioner tillhörde den odödliga amerikanska musikskatten – som Sophisticated Lady, Satin Doll och Solitude.
Jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och spelade en icke obetydlig roll i 1900-talets ideologiska kamp mot kommunismen och fascismen. Regimer av bägge dessa kulörer avskydde förstås USA intensivt och peststämplade jazzen.
För många politiskt oliktänkande i de USA-fientliga diktaturländerna var jazz intimt sammankopplat med frihet och demokrati. Att lyssna på Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baise och Louis Armstrong blev ett andningshål i den totalitära vardagen.
”In the royalty of American music, no man swings more or stands higher than the Duke”, sa Richard Nixon när han gav Ellington frihetsmedaljen inför hundratalet inbjudna gäster i Vita huset den där aprilaftonen i brytningskiftet mellan 60- och 70-talet.
Presidenten satte sig vid pianot och spelade Happy Birthday för den åldrade jazzveteranen. Sedan bjöds på en riktig smash till hyllningskonsert med gräddan av den amerikanska jazzeliten som botaniserade i Ellingtons musikaliska landskap.
Orkestern inkluderade namn som Dave Brubeck, Jim Hall, Paul Desmond och Gerry Mulligan. The Duke tackade genom att improvisera fram en magisk pianomelodi, kallad Pat efter USA:s första dam Patricia Nixon.
Konserten, 1969 All Star Tribute to Duke Ellington, finns på CD och Spotify. Det är superb, elegant jazz av finaste märke. Lyssna gärna och skänk Nixon en tanke som gjorde alltihop möjligt. För tro’t eller ej. Det fanns mycket annat än Watergate på hans repertoar.
Skrivit i Corren 11/5:
”Det är en ingen skam att vara extrem till frihetens försvar! Och i strävan efter rättvisa är måttlighet ingen dygd!”, dundrade Barry Goldwater från talarstolen i Cow Palace, San Francisco.
Det var där Republikanerna höll sitt konvent sommaren 1964. Deras nyss utsedde presidentkandidat blåste till strid mot den vänsterliberala, statsinterventionistiska politik som präglat USA sedan Franklin D Roosevelts New Deal-program på 1930-talet.
Nu var timmen slagen för en liberalkonservativ revolution; ett återvändande till pionjärtidens frihetsideal, baserat på den ”kärva individualism” och gudsfruktande patriotism som Goldwateranhängarna såg som USA:s själ.
Roosevelts ledarskap genom depressionen och andra världskriget hade gett Demokraterna ett övertag som påminde om Socialdemokraternas herravälde i det svenska politiska landskapet. Trots åtta år med den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower (1953-1961) hade inte mycket förändrats.
Partiet dominerades av moderata, pragmatiska företrädare. Men det fanns en oppositionell falang som var rädda att Rooseveltparadigment steg för steg skulle innebära en väg mot socialism i Amerika. Ständigt svällande statsbyråkrati och ökande skatter? Nej tack!
Under intryck av högerliberala ekonomiska filosofer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises (vars marknadsorienterade, Keyneskritiska idéer började få intellektuellt genomslag efter krigsslutet) ville de republikanska dissidenterna vända utvecklingen i frihetligare riktning.
På utrikespolitikens område gällde massiv misstänksamhet mot FN och kompromisslös antikommunism. Det kunde aldrig bli fråga om eftergivenhet mot banditerna i Kreml. Överlägsen amerikansk vapenmakt var det enda verkningsfulla medlet för att inte bara hålla ryssarna i schack – utan helst knäcka Sovjetunionen och vinna kalla kriget snarast möjligt.
Barry Goldwater, senator från Arizona sedan 1953, seglade upp som den republikanska högerfalangens banérförare. Boken Conscience of a Conservative (1960) samlade hans tankar och blev en bestseller med 3,5 miljoner sålda exemplar, den är fortfarande mycket läsvärd:
”Individen kan inte vara ekonomiskt fri, eller ens ekonomiskt effektiv, om han är politiskt förslavad. Omvänt är människans politiska frihet illusorisk om hon är ekonomiskt beroende av staten… Varje person är för sitt eget och samhällets bästa ansvarig för sin egen utveckling. De val som styr hans liv är val som han själv måste göra, de kan inte avgöras av någon annan eller kollektivt”.
När Eisenhowers vicepresident och kronprins Richard Nixon förlorade valet till John F Kennedy 1960 kopplade Goldwater och hans supportrar greppet om partiet. De moderata krafterna, anförda av mjukisen Nelson Rockefeller, förmådde inte att hindra Goldwateranhängarnas beslutsamma manövrerande för att ta kontrollen över partiapparaten och därmed konventet i San Francisco.
Men presidentkampanjen blev en katastrof. Goldwater stämplades mer eller mindre unisont i medierna som en farlig demagog, som hotade att eliminera medborgarrättslagarna, förinta det sociala välfärdssystemet och kasta världen in i ett kärnvapenkrig.
Den sittande presidenten Lyndon B Johnson vann en jordskredsseger. Goldwater fick endast 36 procent av rösterna och vann bara sex delstater i södern. Demokraten Johnson sjösatte sedan sitt ambitiösa välfärdsprogram ”The Great Society”. En enig kör av politiska förståsigpåare förklarade att den liberalkonservativa revolutionen kvävts i sin linda.
De skulle missta sig. Grovt. Vid Barry Goldwaters död 1998 hyllades han som en föregångsman, vars kandidatur till Vita huset utgjorde starten på senare decenniers högerförskjutning av det politiska fältet. En krönikör i Wall Street Journal kallade Goldwater för ”den mest framgångsrike förloraren i amerikansk historia”.
Visserligen var det Nixon som återtog Vita huset från Demokraterna 1968, dock gjorde Watergateskandalen att de moderata republikanerna hamnade på fallrepet. Det var Goldwater som drog undan det sista stödet som Nixon hade i kongressen och krävde att han måste avgå (vilket Nixon gjorde redan dagen efter Goldwaters misstroendeförklaring).
Fast viktigare: det var Goldwater som gav Ronald Reagan en politisk karriär och Republikanerna en superstjärna. Den förre skådespelaren och demokraten kom ut som Goldwateranhängare i kampanjen mot Lyndon B Johnson med ett TV-sänt tal (A time for choosing) som blev en kioskvältarsuccé:
”Man kan inte kontrollera ekonomin utan att kontrollera människorna. Så nu är tid att välja. Antingen tar vi ansvar för vårt eget öde eller så överger vi den amerikanska revolutionen och bekänner oss till en intellektuell tro på att en avlägsen huvudstad bättre kan planera våra liv än vi själva”.
Talet räckte inte för vända snålblåsten för Republikerna då. Men markerade Reagans genombrott som Goldwaters allt mer populäre arvtagare. Den rollen spelade han bättre än någon annan och den tog honom först till guvernörsposten i Kalifornien 1966, sedan till segern över Jimmy Carter i presidentvalet 1980.
Idémässigt var det Barry Goldwaters stora triumf. Det var hans tjurskalligt principfasta hållning som lade den inspirerande grunden till Reaganepoken. Goldwaters historiska insats var även att etablera Republikanerna som ett parti i sydstaterna, där konservativa väljare fram till 1964 av tradition föredragit Demokraterna.
Goldwater fick leva tillräckligt länge för att se hur Roosevelts gamla parti gjorde anpassningsrörelser i hans riktning. Demokraten Bill Clinton tvingades högerut för att överleva sitt återval 1996 och förklarade i Goldwateras anda att eran av ”Big Government” var över i Amerika.
Och om Hillary Clinton vinner presidentvalet nästa höst, betyder det faktiskt att en gammal Goldwatersupporter flyttar in i Vita huset igen. Som ung arbetade nämligen Hillary Clinton i Goldwaterkampanjen.
”Jag gillade senator Goldwater därför att han var en kärv individualist som gick på tvärs mot den politiska strömmen”, skriver hon i sina memoarer. Sämre inspirationskällor för den som vill åstadkomma politisk förändring kan man ju ha, inte sant?
Skrivit i Corren 30/4:
Denna torsdag är det precis 40 år sedan sovjettillverkade stridsvagnar rullade in i Saigon, huvudstad i Sydvietnam. Med Saigons fall den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut och USA betraktades allmänt som konfliktens stora förlorare. Men det verkliga nederlaget drabbade Indokinas befolkning.
Sydvietnam inkorporerades med nord under ohyggligt brutala former. Stadsinvånare föstes med våld ut på landsbygden enligt maoistiskt mönster. Omkring 500 000 människor deporterades till slavarbetsläger för ”politisk omskolning”. Tusentals avrättades. Tvångskollektivisering av jordbruket inleddes.
Den sydvietnamesiska ekonomin, som blommat upp i 70-talets början, slogs sönder fullständigt. Kommunisterna i Hanoi menade att folket i söder hade för hög levnadsstandard. I propagandan hette det deras konsumtionssamhälle var ”raka motsatsen till ett verkligt lyckligt och civiliserat liv”.
Denna uppfattning delade inte människorna som drabbades av kommunisternas omsorger. Sydkinesiska sjön fylldes av hundratusentals båtflyktingar som desperat försökte undkomma det ”befriade” landet. Hur många som omkom under den vådliga färden i bräckliga fartyg vet ingen.
I skalvet efter segern i Vietnam föll också grannländerna Laos och Kambodja i kommunisternas händer. I Kambodja upprättade röda khmerernas ledare Pol Pot ett av de grymmaste tyrannier som världen skådat. Mellan en till två miljoner av landets sju miljoner invånare mördades åren 1975-78.
Hade denna katastrof kunnat förhindras? Möjligen hade historien tagit ett annat förlopp om USA agerat klokare. Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja) var en fransk koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget. 1945 kom fransmännen tillbaka, för att denna gång mötas av en inhemsk kommunistisk gerilla; Vietminh (senare FNL).
Efter den franska djungelfästningen Dien Bien Phus kapitulation 1954 kroknade regeringen i Paris. Vietnam fick sin självständighet, men delades i två stater – en kommunistisk i norr och en västorienterad i söder. Enligt fredsöverenskommelsen skulle landets framtid avgöras i fria val 1956. Så blev det inte.
Valen ställdes in då Sydvietnam och dess västallierade befarade att Vietminh skulle stjäla föreställningen. Något annat mål än att göra hela Vietnam till en totalitär enpartistat hade ju Hanoi inte, varför de genast skickade förband över gränsen för att störta Saigonregimen.
Kina och Sovjet bidrog med massiv uppbackning; tunga vapen, militära rådgivare, underhållstrupper, etc. I kalla krigets polariserade klimat såg USA det i sin tur som nödvändigt att stödja Saigon, ekonomiskt och militärt.
Ett centralt misstag gjordes tyvärr av presidenterna Kennedy och (främst) Johnson, som ansvarade för 1960-talets storskaliga amerikanska intervention. Det visade sig föga lyckosamt att använda konventionell stridstaktik mot en fanatisk motståndare som likgiltig för egna förluster utkämpade ett icke-konventionellt krig.
Konflikten drog därför ut på tiden till priset av förvärrat mänskligt lidande och ständigt stigande dödssiffror. Oskyldiga civila blev särskilt hårt utsatta.
Världen förskräcktes när de amerikanska TV-bolagens bilder från den blodiga kampen i Vietnams djungler rullades upp i rutan. Det var första gången ett krig direktsänts, i princip ocensurerat, till människors vardagsrum och reaktionen blev stark (Pentagon skulle inte göra om den missen framöver).
Men det huvudsakligen satte fart på protesterna i USA var militärens utskrivning av studenter ur välbärgade medelklassfamiljer, något som bidrog till att det amerikanska värnpliktssystemet senare avskaffades.
I Sverige blev Vietnamkriget tändvätskan för 68-rörelsen och det bränsle som höll engagemanget brinnande (vänsterglöden falnade också när krig tog slut). Olof Palme gjorde sig känd som den regeringschef i väst som varmast och mest okritiskt solidariserade sig med diktaturen i Nordvietnam.
Berömt är hans uttalande julen 1972, då Palme liknade den amerikanska krigföringen med nazisternas brott under andra världskriget. Det skadade allvarligt Sveriges relationer med USA i många år. Egentligen var det först under Ingvar Carlssons statsministerperiod som umgänget fullt ut normaliserades.
1973 lyckades Richard Nixon tvinga Hanoi att avbryta stridshandlingarna. De amerikanska trupperna åkte hem. Men i USA fanns ingen politisk vilja kvar att upprätthålla fredsavtalet. Etablissemanget hade fått nog av Indokina. Det innebar att Nordvietnam ostraffat kunde fortsätta invasionskriget.
Utrustade med kolonner av ryskt pansar och artilleri inledde Hanoi en jätteoffensiv som beseglade Sydvietnams öde. President Nixon och hans efterträdare Gerald Ford (båda republikaner) vädjade till kongressen om hjälp till USA:s allierade. Men den demokratiska majoriteten var inte intresserad.
Demokraterna var det parti som dragit in USA i konflikten. Nu hade partiopinionen svängt i vänsterradikal riktning. Många prominenta företrädare (som senatorn och presidentkandidaten George McGovern) krävde ett snabbt slut på kriget, kosta vad det kosta ville.
Till det kom att Watergateskandalen bröt ner presidentämbetets auktoritet och skapade massor av inrikespolitiskt trassel som sög musten ur Republikanerna. Konsekvensen: Sydvietnam övergavs, en rejäl knäck för USA:s ställning som supermakt.
Istället började Sovjet allt aggressivare flytta fram sina positioner i världspolitiken. Det dröjde tills Ronald Reagan blev president som demoraliseringen bröts och USA kom in i matchen igen.
Förvisso var regimen i Saigon smutsig, auktoritär och korrupt. Men ändå vida uthärdligare än vad som komma skulle.
Om USA skyddat Sydvietnam på samma sätt som man gjorde med Sydkorea och Taiwan (vars dåvarande auktoritära högerregeringar knappast var mycket bättre), är det inte osannolikt att även det vietnamesiska folket fått dela dessa länders utveckling mot frihet, demokrati och välstånd.
Skrivit i Corren 27/4:
På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.
Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).
Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.
Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).
Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!
1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.
Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.
Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.
Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.
Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.
Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)
Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.
Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?
Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar.
– Herbert Hoover, amerikansk president 1929-33.
Skrivit i Corren 24/4:
Ronald Reagan är den äldste presidenten i USA:s historia. Han var 69 år när han vann första gången 1980. Hillary Clinton kommer att fylla 69 år strax innan valdagen den 8 november 2016.
Men Reagan stod för en ny och fräsch politik, som skarpt kontrasterade mot företrädaren Jimmy Carters luggslitna 70-talskurs. Reagan var en smittande solig personlighet och en lysande kommunikatör, varm och humoristisk.
Hillary Clinton har inga av dessa fördelar. Hon må sakna konkurrens till Demokraternas nominering (i sig ett fattigdomsbevis för det partiet). Men har vi hittills sett eller hört något genuint övertygande budskap från hennes sida om varför just hon ska bli president?
Reagans ålder var aldrig något problem. Han själv kändes inte gammal. Det han stod för kändes inte gammalt. Hillary Clinton däremot känns bara gammal. Vilket faktiskt redan visade sig 2008 när hon nesligt förlorade mot Barack Obama i primärvalen.
Om inte min egen favorit Rand Paul i Republikanernas startfält får chansen att slå henne, tror jag att Marco Rubio kan bli en dödligt farlig utmanare. Han är påfallande ung, endast 43 år, senator från Florida med familjerötter på Kuba.
”Gårdagen är över”, deklarerade Rubio med en tydlig känga åt Clinton när han nyligen lanserade sin presidentkandidatur – till tonerna av svenska dansmusikduon Axwells och Ingrossos låt ”Something new”. Det gäller även i förhållande till Republikanerna.
Rubio vill förnya och bredda partiet, göra dess väljarbas mindre ”vit” och mer etniskt blandad. Han kombinerar traditionell konservatism med ganska djärva jämlikhetsinslag. Bland annat förespråkar han en generösare migrationspolitik och nödvändigheten av särskilda insatser i syfte att förbättra de ekonomiska möjligheterna för fattigare samhällsgrupper.
Man skulle nästan kunna likna Marco Rubio vid en slags högervariant av Barack Obama. Båda representerar ett vitaliserande generationsskifte i amerikansk politisk kultur, som Hillary får svårt att matcha. Hon är ju, som sagt, ingen Reagan.
Skrivit i Corren 17/4:
Det blåser medvind för Republikanerna. I förra årets kongressval stärkte partiet sin majoritet i representanthuset och tog kontrollen från Demokraterna i senaten. Det är ytterligare en indikation på att Barack Obamas stjärna definitivt har slocknat.
Han är en impopulär och svag president, som inte på långt när kunnat omsätta sin tidigare närmast messianska retorik i handling. USA är mer polariserat nu, än vid Obamas första segerval 2008.
Klimatet i Washington DC är giftigt och dysfunktionellt. Det amerikanska folkets förtroende för den politiska klassen i huvudstaden har sjunkit ner i källaren. Landets ekonomi håller på att återhämta sig, men formkurvan är skakig.
Efter åtta år med en allt mer tilltufsad demokratisk president känns det osannolikt att väljarna skulle föredra ”more of the same” under Hillary Clinton. Hon är en personifikation av Washingtonetablissemangets illa sedda elitkultur och hennes vänsterdoftande inrikespolitiska agenda tillhör, liksom själva namnet Clinton, gårdagen.
Chanserna att Republikanerna vinner kampen om Vita huset är därför mycket goda. År av finanskris, svällande statlig makt och utdragna internationella krigsäventyr har gjort nationen mogen för förändring.
Jag tror att Rand Paul är den republikanska presidentkandidat som hittills bäst motsvarar denna längtan efter en vitalisering av USA. Utan tvekan är han den intressantaste amerikanske politikern just nu. 2010 valdes han in i senaten för delstaten Kentucky och är son till den libertarianske partiprofilen Ron Paul, men är inte lika hårdnackad som sin far.
Snarare utgör Rand Pauls ideologiska budskap en förening av den libertarianska filosofin med klassisk republikansk konservatism som för tankarna till Calvin Coolidge, min egen favoritpresident.
Ni som gillar Reagan och Thatcher borde älska Coolidge. Han är originalet. Under sin tid i Vita huset på 1920-talet sänkte han skatterna, krympte statsapparaten och fick USA att blomstra som varken förr eller senare. Det är även Rand Pauls målsättning.
Han vill göra upp med Washingtons maktfullkomlighet, ordentligt tygla statens inflytande genom att återupprätta respekten för konstitutionens frihetliga principer, och få slut på den ohämmade övervakningsparanojan som kränker medborgarnas integritet.
Han vill humanisera kriminalpolitiken, som idag slår uppenbart orättvist mot färgade och etniska minoriteter. Han har uttalat sig för en enhetlig (”platt”) skatt på 17 procent. Han förespråkar ett starkt försvar, men också att USA blir noggrannare med hökaktiga interventioner utomlands.
Kan Rand Paul slå Hillary? Ja. Om han inte blir överkörd av den resursstarke etablissemangsfavoriten Jeb Bush i premiärvalen.
Christian Dahlgrens Blogg 