Kategoriarkiv: USA

America: Paradise Lost

Publicerad den av
Svara

USAThere was a time, long ago, when the average American could go about his daily business hardly aware of the government – especially the federal government.

As a farmer, merchant, or manufacturer, he could decide what, how, when, and where to produce and sell his goods, constrained by little more than market forces. Just think: no farm subsidies, price supports, or acreage controls; no Federal Trade Commission; no antitrust laws; no Interstate Commerce Commission.

As an employer, employee, consumer, investor, lender, borrower, student, or teacher, he could proceed largely according to his own lights. Just think: no National Labor Relations Board; no federal consumer ”protection” laws; no Security and Exchange Commission; no Equal Employment Opportunity Commisson; no Department of Health and Human Services.

Lacking a central bank to issue paper currency, people commonly used gold coins to make purchases. There were no general sales taxes, no Social Security taxes, no income taxes.

Though government officials were as corrupt then as now – maybe even more – they had vastly less to be corrupt with. Private citizens spent about fifteen times more than all government combined. – Those days, alas, are long gone.

– Robert Higgs, Crisis and Leviathan: Criticial Episodes in the Growth of American Government, 1987.

The Forgotten Man

Publicerad den av
Svara

Magritte

”The state cannot get a cent for any man without taking it from some other man, and this latter must be a man who has produced and saved it. This latter is the Forgotten Man”, skrev William Graham Sumner i boken What Social Classes Owe to Each Other (1883).

Sumner räknas till en av den amerikanska sociologiforskningens stora pionjärer och var verksam som professor vid Yaleuniversitetet. Han var också kännare av ekonomisk historia, frihandelsförespråkare, antiimperialist och klassisk liberal.

Som svuren fiende till socialism och kollektivism förskräcktes Sumner av tendenserna han såg i denna riktning från den amerikanska progressiva rörelsens sida. Det var en strömning för energiskare politisk aktivitet, ökad interventionism och hårdare reglering av marknadsekonomin som växte sig stark i USA kring förra sekelskiftet, under 1900-talets början företrädd av presidenterna Theodore Roosevelt, William Howard Taft och Woodrow Wilson.

Sumner menade att de progressiva – många ärligt välmenande, men andra inte sällan opportunistiska reformister med maktens köttgrytor i blicken– perverterade politiken genom sina krav på att staten ständigt måste gripa in. lägga till rätta och ta ansvar för alla möjliga problem.

Vad detta innebar för det strävsamma, arbetande folket utvecklade Sumner i en berömd text, senare utgiven i samlingen The Forgotten Man and Other Essays (1918):

As soon a A observers something which seems to him to be wrong, from which X is suffering, A talks it over with B, and A and B the propose to get a law passed to remedy the evil and help X.

Their law always proposes to determine what C shall do for X or, in the better case, what A, B and C shall do for X. As for A and B, who get a law to make themselfs for X what they are willing to do for him, we have nothing to say except that they might better have done it without any law, but what I want to do is look up for C.

I want to show you what manner of man he is. I call him the Forgotten Man. Perhaps the appellation is not strictly correct. He is the man who is never thought of.

He is the victim of the reformer, social speculator and philanthropist, and I hope to show you before I get through that he deserves your notice both for his character and for the many burdens which are laid upon him…

He works, he votes, generally he prays – but he always pays – yes, above all, he pays.

He does not want an office; his name never gets into the newspaper except when he gets married or dies. He keeps production going on. He contributes to the strength of parties.

He is flattered before election. He is strongly patriotic. He is wanted, whenever, in his little circle, there is work is to be done or counsel to be given.

He may grumble some occasionally to his wife and family, but he does not frequent the grocery or talk politics at the tavern. Consequently, he is forgotten.

Ser vi inte här vad som blivit en central komponent i den moderna, principiellt närmast gränslösa och extremt kostnadskrävande socialstaten?

Den politiska sfären med sina partier, myndigheter, särintresseorganisationer, högröstade massmediala debattörer, etc, formar en blytung interventionistisk åtgärdsapparat som rullar in över marknaden, medborgarna och civilsamhället. Ingreppen har ofta välvilliga motiv och kan låta behjärtansvärda, men vem är det som alltid lämnas med notan och får betala?

Jo, det är förstås ”C” i Sumners ekvationsliknelse.

Den politiska klassen i Sverige, vilken inte skapar så mycket som ett ringaste gem på egen hand, anser det uppenbarligen självklart att den kan vara hur generös som helst med pengar, tagna ur andras plånböcker. Man kan allvarligt tvivla på att de offentliga makthavarna numera ens reflekterar över vilka moraliska och etiska komplikationer som är behäftade med en sådan rutinmässig hantering.

Vad William Graham Sumner konstaterade gäller i hög grad än: “It is plain that the Forgotten Man and the Forgotten Woman are the real productive strength of the country”.

William Graham SumnerWilliam Graham Sumner, 1840-1910.

Reagan hade rätt: sätt skattekoppel på politikerna

Publicerad den av
Svara

Ronald Reagan

Skattetrycket i Sverige är redan ett av det hårdaste i världen, men för de styrande politikerna räcker tydligen aldrig resurserna till ändå. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – tog den politisk/byråkratiska klassen totalt 1653 miljarder kronor från svenska folket. 

Nu kräver den rödgröna regeringen ännu mer. I höstbudgeten för 2016 ska hushåll och företag avtvingas ytterligare över 30 miljarder kronor, höjningar som med kirurgisk precision slår mot den produktiva, närande och arbetande sektorn i samhället.

Bland annat stiger marginalskatten drastiskt, men de negativa konsekvenserna av detta verkar finansminister Magdalena Andersson ta med ro. Hon tänker väl som en gång Gunnar Sträng – att marginalskatten inte finns och att problemen som den medför därför inte existerar! 

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett mycket typiskt politiskt syndrom, tyvärr vanligt i offentliga välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas uppskruvade förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra (något som politikerna själva ivrigt underblåst). 

Samtidigt har förmågan, alternativt viljan, att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras. Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Makt blir rätt. Den politiska grupp som kontrollerar våldsmonopolet ser sig fria att ha legitimitet till närmast ohämmat vittjande av medborgarnas och företagens tillgångar. Alla pengar betraktas implicit som statens pengar. 

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade republikanen Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien försökte han bryta den eviga spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på den politiska klassen.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt, och alltså inte kunna springa iväg hur långt som helst med håven. På så vis avsåg Reagan att disciplinera politikernas skattehunger, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare. 

Som han med sedvanlig pedagogisk elegans förklarade i 70-talets början: 

You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control. 

Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen vägrade (föga förvånande) att godta Reagans idé, varvid han initierade en folkomröstning i frågan. Förslaget kallades Proposition 1 och utformades i samarbete med den marknadsliberale ekonomen Milton Friedman.

I korthet innebar Proposition 1 att en procentuell, lagstadgad begränsning på skattetrycket infördes som ett tillägg i Kaliforniens författning. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens personliga inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent.

Utöver detta, skulle all vidare skattelagstiftning som politiker kunde tänkas hitta på i framtiden kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft. 

I praktisk utformning blev dock Proposition 1 en lång och tekniskt tillkrånglad historia. Reagan råkade vid ett kritiskt tillfälle under folkomröstningskampanjen skämta om att han själv inte begrep det detaljerade lagförslaget, vilket hans motståndare naturligtvis skadeglatt gjorde en stor affär av.

Det ledde tyvärr till att väljarna i november 1973 avvisade Proposition 1 (röstsiffrorna blev 54 procent nej mot 46 procent ja). 

Fast grundtanken var det ju inget fel på. Reagans strid för att sätta koppel på politikerna, banade vägen för den berömda medborgerliga skatterevolten i Kalifornien 1978, då Proposition 13 (som kraftigt sänkte fastighetsskatten) infördes i delstatsförfattningen.

En variant av Reagans Proposition 1 blev också verklighet i Kalifornien 1979 (då kallad Proposition 4). Även delstater som Michigan (1978) och Missouri (1980) hakade på med egna versioner av samma konstitutionella begränsning av skatteuttaget.

Man kan utan vidare säga att Ronald Reagans djärva och orädda kamp i skattefrågan bidrog till ett ideologiskt, frihetligt uppvaknande under slutet av 70-talet och därmed till Reagans seger i presidentvalet 1980. 

Mot bakgrund av den svenska regeringens destruktiva skattesmäll vore det väl sannerligen på tiden om något parti försökte höja The Gippers fana även här. Ronald Reagan visade att ett annat USA var möjligt, varför skulle inte ett annat och liberalare Sverige vara det?

The Gospel of Goldwater

Publicerad den av
2

Barry Goldwater

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra fundamentala trossatser:

That each man is responsible for his own actions.
That each man is the best judge of his own well-being.
That each man has an individual conscience to serve and a moral code to uphold.
That each man is a brother to every other man.

Svårare än så borde det inte vara. Men tidsandan tillhörde demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.

Tänk tanken om något parti frambringade en principfast ministatsfilosofisk liberal som Barry Goldwater i Sverige! Ännu förefaller det inte sannolikt. På sätt och vis är vi fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great society” och den ingrodda föreställningen om politikens allvishet.

Men när vi nu har den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och svårt daterad vänsterpolitik, samtidigt som den borgerliga oppositionen (i synnerhet M) bleknar in i tapeten, börjar måhända förtroendet för den gamla ordningens politikervälde att sakta erodera.

Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter, och de grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden åt medborgarna ter sig allt ihåligare.

Det kan framöver skapa en gynnsammare jordmån för ett program som begränsar sig till den upplysta frihetstraditionen av Barry Goldwaters märke: där medborgarna upphör att behandlas som barn och istället ses som vuxna människor, kapabla att ta eget ansvar och styra över sitt eget öde. I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.

Precis som vi en dag flyttar från vårt föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Eller som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.

Det dröjde visserligen ett tag innan den ovana väljarmajoriteten i USA vågade förlita sig på den känslan, men den var framtidens melodi. Så varför inte även i Sverige?

På drift mot kärnvapenkrig?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

Denna sommar är det 70 år sedan Little boy och Fat man singlade genom skyn. Så kallade den amerikanska militären de bägge atombomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede.

Bomberna detonerade en halv kilometer över marken för att nå maximal destruktiv effekt. Ungefär 200 000 människor dog direkt. Många fler omkom av strålskador under decennierna som följde. Gjorde USA rätt som använde detta fruktansvärda vapen?

Landet förde ett försvarskrig mot en totalt hänsynslös, fanatisk militärdiktatur som i det längsta hårdnackat vägrade att ge upp. En markinvasion av den japanska huvudön hade antagligen kostat minst en miljon människoliv, enligt gängse beräkningar. Med Little boy och Fat man undveks detta, Japan tvingades inse det lönlösa i att kämpa vidare och kapitulerade.

Samtidigt går det inte att på något vis snacka bort det ohyggliga öde som civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades av. Aldrig mer, måste vara lärdomen. Atombomben har heller inte använts i väpnade konflikter sedan dess.

Under kalla krigets epok kan man till och med säga att kärnvapnen var fredsbevarande. USA och Sovjetunionen begrep att det låg i deras gemensamma intresse att undvika ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Ändå hängde det på håret flera gånger. Mest känd är Kubakrisen 1962, då världen var otäckt nära domedagen. Numera vet vi också att Sovjet under 70- och 80-talen var redo till massivt anfall mot Västeuropa, där den ryska militären helt utan skrupler planerade att i stor skala använda taktiska kärnvapen för att bomba sig fram till Atlantkusten.

Uppenbarligen har Putinregimen dammat av dessa nukleära planer, om inte annat i syfte att skrämma fredligt sinnade nationer till anpassning och undfallenhet. Mönstret är lika tydligt som oroande.

Under ”ryska påsken” 2013 simulerade bombplan från Ryssland kärnvapenattacker mot militära mål i Stockholmstrakten och i södra Sverige. Även Polen och Baltikum har utsattas för samma sorts övningar.

I våras hotade den ryske ambassadören i Danmark öppet och ogenerat vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sin flotta med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld.

Och nu annonserar Vladimir Putin med ett varggrin att Ryssland utökar sin domedagsarsenal. 40 nya, toppmoderna interkontinentala ballistiska missiler ska finnas klara att användas i år.

”Vi har sett att Ryssland generellt sett investerar mer i försvaret och särskilt i sin kärnvapenförmåga. Det här ryska kärnvapenskramlet är omotiverat, det är destabiliserande och farligt”, kommenterar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dystert.

Västalliansen, inklusive Sverige och Finland, har förstås inget annat val än att höja beredskapen och demonstrera viljan att vägra lägga sig för Putins aggressiva maktanspråk. Men risken att situationen urartar i en okontrollerad spiral kan inte negligeras.

Kalkylerar den ryska politiska och militära eliten på fullt allvar med möjligheten av ett ”begränsat” användande av kärnladdningar, vilket signalerna indikerar, utmanar man respektlöst helvetets portar.

Aldrig mer? 70 år efter Hiroshima och Nagasaki faller ännu svampmolnets skugga tung över oss.

Putins nyttiga idioter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen avslutades den stora flygövningen Arctic Challenge i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Kort efteråt startade den nu pågående marinövningen Baltops i Östersjön, samtidigt som flyg- och och markstridsövningen Saber strike äger rum i Baltikum.

Det är USA- och Natoledda operationer med Sverige som deltagare (utom i Saber Strike, där å andra sidan vår icke-Natoansluta militära samarbetspartner Finland är med).

Övningarna är logiska, nödvändiga och självklara när Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och uppträder notoriskt aggressivt mot alla Östersjöstater. Då gäller det för fria demokratiska länder att visa enighet, beredskap och muskler i försvaret av vår suveränitet.

Fast V och MP skyr tydligen USA mer än Ryssland och försöker offentligt undergräva det legitima i att Sverige medverkar i Natoövningarna.

Ingen kan väl vara förvånad över att dessa partier agerar som Putins nyttiga idioter. Men hur kan S låta sådana oansvariga skojare delta i styret av Sverige? Kreml är säkert inte missnöjt. Vi andra borde ha dubier.

Döden straffar ut sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Rand Paul visar färgen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Inte game, set och match. Men ändå en seger. Den republikanske senatorn och presidentkandidaten Rand Paul lyckades under natten till måndagen hindra kongressen från att godkänna ännu en förlängning av the Patriot Act.

Det är lagen som panikartat tillkom efter terrordåden den 11 september 2001, och som ger underrättelseorganet NSA möjlighet till ett närmast ohämmat trålande i datortrafiken – i praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina egna medborgare.

På det internationella planet har NSA bland annat svenska FRA som pålitlig leverantör i sitt grandiosa informationsfiskande (tacka Sveriges riksdag och FRA-lagen för det).

Genom visselblåsaren Edward Snowdens hjältemodiga avslöjanden har hela världen fått inblick i denna skrämmande hantering, där värdet av människors privatliv och integritet bredvilligt offras i terroristjakten. Varje demokratiskt land måste naturligtvis ha en underrättelsetjänst. Men dess verksamhet ska skydda friheten och tryggheten åt invånarna, inte riskera att göra oss att göra ofriare och otryggare.

Har the Patriot Act ens varit särskilt effektiv? En sak kan tveklöst fastställas. USA hade inte behövt the Patriot Acts drastiskt utökade befogenheter för att stoppa 11 septemberattackerna.

Richard Clarke, nationell säkerhets- och terroristexpert åt presidenterna Bill Clinton och George W Bush, visar i sin bok Against All Enemies. Inside America’s War on Terror (2004) att USA hade massor av information om al-Qaida och de mordiska islamisternas planer.

Man kunde exempelvis oskadliggjort Usama bin Laden så tidigt som 1993. Man visste även namnen på flygplanskaparna och kunde gripit dem innan Word Trade Centers tvillingtorn blev ett brinnande inferno. Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelsetjänstens ledning gjorde tyvärr att historien fick ett annat förlopp – trots att det alltså egentligen inte var något fel på den informationsinhämtningskapacitet som redan fanns.

I det ljuset framstår the Patriot Act som en överilad skapelse, snarare utslag av desperation och paranoia än kallt strategiskt kalkylerande. Rand Paul har länge försökt väcka opinionen i frågan, vilket delvis tycks ha burit frukt.

En betydande majoritet av amerikanska folket är skeptiskt inställda till NSA:s massavlyssning, och även om tunga republikaner i senaten ville fortsätta att ge NSA ograverat trålutrymme i data- och telekommunikationerna blev så nu inte fallet.

En ny lag, the USA Freedom Act, passerade i veckan kongressen som innebär vissa inskränkningar i regelverket jämfört med tidigare. Men NSA förblir en väldig storebrorsapparat och det finns skäl att erinra om vad Ronald Reagan konstaterade en gång: ”No government ever voluntarily reduces itself in size. Government programs, once launched, never disappear”.

Förhoppningsvis kan Rand Paul (som även röstade nej till the USA Freedom Act) bevisa motsatsen om han klarar att gå vägen till Vita huset 2016. Hans envisa opposition mot massavlyssningsraseriet är en idéburen liberal kamp för skydda inte bara amerikanernas individuella rättigheter – utan även våra.

Det statliga övervakningsindustriella komplexet känner ju som bekant inga gränser.

Christian Dahlgren republikan