Kategoriarkiv: TV

Mannen som gjorde Erlander folkkär

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:

Det är 1956. Trots att den socialdemokratiska regeringen länge varit avvisande, tillåts till sist dåvarande Radiotjänst att under hösten inleda de första officiella TV-sändningarna i Sverige.

På statsministerns rekreationsbostad i Sörmland bekantar sig Tage Erlander med det nya mediet. Han är allt annat än förtjust och televisionen blir sannerligen inte bättre av att radions stora stjärna Lennart Hyland fått ytterligare en scen i etern att glänsa på. Erlander skriver förintande i sin dagbok:

”Vi förskräcktes alla igår, när vi första gången hörde television här på Harpsund. Något så urdumt som Hylands lekar, hade jag inte väntat mig ens under nuvarande förnedringsperiod för svensk radio”.

Ironiskt nog var det hos den folklige lekfarbrorn Hyland som Erlander själv, denne utpräglade intellektuelle Lundaakademiker, till sin egen skeptiska förvåning blev folkkär.

Det berömda ögonblicket inträffade i december 1962 när Erlander motvilligt accepterat att gästa det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna och Lennart Hyland tinat upp statsministern till att dra en rolig värmlandshistoria (ni vet, ”huka er gubbar”). Det var en sida hos honom som väljarna aldrig tidigare anat.

Erlander begrep först inte vilken knallsuccé han gjort. ”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet”, noterade han i dagboken. Senare, när den otippade framgången sjunkit in, konstaterade han måttligt road: ”Makt genom att vara lustig – det går inte riktigt bra ihop”.

Men Erlander fick helt enkelt finna sig i tidens förändrade villkor. Numera är det inget ovanligt att partipolitiker dyker upp i lättsamma sammanhang och ”bjuder på sig själva” som en genväg till ökade sympatier.

Minns exempelvis hur Göran Persson 2001 förvandlade den offentliga bilden av sin egen person från buffel till ”Trivsel-Torsten” genom att dansa med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Eller hur Ebba Busch Thor 2017 gjorde ett kioskvältande sångframträdande som KD:s motsvarighet till Carola i Så ska det låta.

Tacka, eller beskyll, Lennart Hyland för det. Med honom började den svenska politikens gränser till kändis- och underhållningskulturen upplösas. Det var bara en av Hylands många mediala pionjärinsatser.

Se gärna dokumentären som SVT sänder med anledning av att Lennart Hyland, född i Tranås 1919, idag skulle fyllt 100 år. Under den gyllene folkhemsepoken på 50- och 60-talet dominerade han radio- och TV-monopolet som ingen annan, och lämnade på sitt sätt ett icke ringa bidrag till moderniseringen av vårt land.

Hans like kommer vi knappast att uppleva igen.

Amerikanisera public service

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

I riksdagen förra året ställde sig Moderaterna bakom det dubiösa beslutet att ersätta licensmodellen med obligatorisk tvångsfinansiering av statens mediebolag via skattsedeln. Nu märks en tydlig byxångest i partileden.

Det tyngsta länsdistriktet i Stockholm kräver att public service på sikt läggs ner. Från andra håll i M-landet glunkas det om att public service-uppdraget och skatteavgiften åtminstone borde ses över.

Debatten är befogad. Men varför lyfte inte Moderaterna dessa frågor innan riksdagens klubba slog i bordet? Kritiken får något av eftertankens kranka blekhet över sig. Principiellt är den dock angelägen.

Varför ska staten alls bedriva medieverksamhet? Mycket av samhällsjournalistiken i public service är visserligen väldigt bra. Glöm det högerpopulistiska hetsandet á la Trump och SD om vänstervridning och fake news.

Starkt problematiskt är emellertid SVT:s och SR:s skattemedelsbekostade marknadsintrång med webbsatsningar som snedvrider konkurrensen och försvårar överlevanden för lokala, enskilda mediehus.

Och varför måste public service nödvändigtvis vara en Mädchen für alles som glatt sprätter iväg sina garanterade mångmiljardresurser på kommersiella tingel-tangelprogram likt enfaldiga sångtävlingar, feta hundar som bantar, folk som dabbas att gifta sig vid första ögonkastet och annat i den slafsiga stilen?

Ur frihetligt liberalt perspektiv är det inte svårt att ideologiskt argumentera för en nedläggning av public service (statsmakten och den mediala sfären bör aldrig sammanblandas). I den svenska vardagsverkligheten är det dock knappast politiskt realistiskt att ett avskaffande kommer att ske. Den riksdagsmajoriteten får vi titta i månen efter.

Mer relevant är därför en diskussion kring vilken roll public service egentligen ska spela. Jag kan tänka mig att dess existensberättigande främst ligger i ett väl avgränsat högkvalitativt komplement till den fria marknadens utbud, med primärt ansvar för samhällets intellektuella infrastruktur.

SVT och SR skulle i renodlad form fungera ungefär som PBS och NPR i USA, förträffliga icke-vinstinriktade allmännyttiga TV- och radiokanaler vilka fokuserar på samhälle, nyheter, kultur och vetenskap. Finansieringen sker genom frivilliga donationer. Då Sverige inte har samma utbredda tradition på området lär det alternativet bli knepigt att rakt av kopiera.

Hur länge tror ni exempelvis att dagens smala, men oumbärliga bildningskanaler P1 och P2 hade klarat sig utan offentliga medel? Anslag från kulturbudgeten är nyktert betraktat ofrånkomligt, särskilt om mitt eget favoritönskemål angående SVT ska kunna infrias.

Jag skulle innerligt gärna se ett återupprättande av den klassiska TV-teatern. Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter.

Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, de gav även eko utomlands. Under senare decennier satte Bo Widerberg upp Arthur Millers En handelsresandes död i TV-teaterns regi (1979), och på denna stolta nationalscen gjorde Björn Melander Lars Norén berömd med Natten är dagens mor” (1983).

Det var public service värd både namnet och pengarna!

TV-historia

Publicerad den av
Svara

Denna söndag sänds den 636:e episoden av The Simpsons i USA. I fiktionens värld finns nu ingen annan TV-serie med fler avsnitt producerade (det tidigare rekordet hade westernlångköraren Gunsmoke). Sedan starten 1989 har The Simpsons varit en ofta mycket träffsäker skrattspegel av det amerikanska samhället.

Särskilt minnesvärt är ett profetiskt avsnitt från 2000 (betitlat Bart to the Future), där Lisa Simpson efterträder Donald Trump i Vita huset och får ärva saftig budgetkris.

När Trump 16 år senare faktiskt blev vald till president, suckade TV-seriens skapare Matt Groening: ”Trump var, förstås, det mest absurda skämtnamnet till presidentposten som vi kunde komma på just då, och är fortfarande. Det här är bortom satir”.

Imponerande att The Simpsons ändå orkar hålla ut när verkligheten bjuder dikten så knivskarp konkurrens.

Nej till tvångsavgift!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

Nittioniotusen svenskar har statsmedias indrivningsbolag Radiotjänst skickat till Kronofogden för förfallna licensskulder. Det totala kravbeloppet är inte kattskit: 1,1 miljarder kronor. ”Just skulder som avser obetalda TV-avgifter är oerhört ofta förekommande. I princip alla måste ju betala den och kommer man efter med andra räkningar är det säkert så att den får vänta också”, säger Karl Stjerna, vd på kreditupplysningsföretaget Syna (Folkbladet 15/9).

Det är förstås tråkigt för dem som hamnar i Kronofogdens klor och får sina namn fläckade av betalningsanmärkningar. Men det är faktiskt inget tvång att hosta upp pengar till den svenska statsmaktens TV-organ. Licensavgiften är trots allt frivillig. Den som inte vill se på TV och äga en televisionsapparat kan hälsa Radiotjänsts snokande kontrollanter adjö.

Tiderna har dock förändrats sedan staten fortfarande kunde monopolisera etern. Teknik- och medieutvecklingen har sprungit förbi det gamla licenssystemet. I var mans hand finns numera nätuppkopplade mobiler, datorer och surfplattor som totalt revolutionerat utbudet. Ett dignande smörgåsbord av information, nyheter och underhållning från en hel värld är lika tillgänglig som vatten ur kranen. Gränslösheten gjorde Radiotjänsts uppgift svårare.

Vad var egentligen TV på 2000-talet och hur hantera det faktum att även statsmedierna expanderat ut på webben? Lösningen blev att kräva licens av all slags utrustning som kunde ta in SVT:s sändningar. Men drabbade medborgare trilskades och fick Radiotjänsts datorjakt underkänd i domstol.

Kvar låg dock problemet hur statsmedierna skulle få en mer hållbar finansiering. Regeringen tillsatte förra året en politisk kommitté i syfte att utreda frågan. Samtliga riksdagspartier lär idag ha enats om vad som komma skall. De anställda på Radiotjänst i Kiruna får söka sig annan sysselsättning. Deras jobb tas istället över av Skatteverket.

Licensavgiften omvandlas nämligen enligt partiernas förslag till en inkomstrelaterad skatt som ingen kommer undan. Det spelar alltså föga roll om du är komplett ointresserad av vad SVT erbjuder. Du måste ändå ovillkorligen böja dig för statens våldsmonopol och snällt betala för en tjänst du inte efterfrågat. Annars sparkas dörren in hos dig och du tvingas på knä av den politiska maktens knektar, rått uttryckt.

Är detta ett rimligt sätt att finansiera något media överhuvudtaget? Möjligen i det forna DDR. Men knappast i ett land som gäller för att vara fritt och demokratiskt.

Detta är ingen kritik mot innehållet som public service (SVT, SR, UR) svarar för. Mycket av journalistiken, nyhetsförmedlingen, kulturprogrammen och underhållningen håller utmärkt kvalitet. Många svenskar skulle säkert inte önska att alltihop gick i graven, även om man kan ifrågasätta lämpligheten i att staten ska bedriva egen medieverksamhet. Så varför inte behålla avgiftsmodellen?

Inte i Radiotjänsts antikverade och frånstötande licensskepnad, naturligtvis. Utan i form av att public service-utbudet kodas och läggs bakom en betalvägg, helt eller delvis. Det gör konkurrensen neutralare på mediemarknaden och TV-tittande konsumenter får bestämma själva om de vill öppna sina plånböcker för SVT eller inte. Liberalt och rättvist.

John Hurts bästa roll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Tråkigt var beskedet häromdagen att den brittiske skådespelaren sir John Hurt lämnat oss, 77 år gammal. Hans insatser i filmer som Alien, Elefantmannen och Tinker Tailor Soldier Spy – bara för att nämna några – var magnifika.

Men för mig är han alltid först och främst Caligula i Jag, Claudius. Rollen blev Hurts stora och synnerligen välförtjänta genombrott.

Själv hade dock John Hurt ingen aning om att hans prestation skulle ta folk med sådan kioskvältande storm: ”Oh no. You’re just bowling along and then suddenly people like it. You think, ‘I’ve got a hit, man.’ You don’t realise that’s the public saying, ‘Welcome’”, sa han långt efteråt.

John Hurt svidar om för sin paradroll.Tolkningen av den romerske dårkejsaren måste anses som definitiv. Det svårt att ens tänka på Caligula utan att se John Hurts suveräna gestaltning framför sig.

BBC gjorde onekligen ett styvt jobb med att förvandla Robert Graves bägge tegelstensromaner om stackars Claudius och hans bisarra härskarfamilj till en miniserie i tretton avsnitt 1976. Engelsk TV-dramatik är med rätta välrenommerad och Jag, Claudius är fortfarande något av juvelen i kronan bland deras produktioner.

Trots att serien numera till förstående kan kännas mer som filmad teater – scenografin är uppenbart daterad – fångas man ändå kvickt av illusionen eftersom skådespeleriet genomgående håller yppersta kvalitet.

I den högoktaniga ensemblen gör Derek Jacobi ett gripande porträtt av huvudpersonen. Dock är det, i hård konkurrens med Livia – Siân Philips giftspindel till mor och drottning – John Hurt som glänser skarpast i rutan.

Under sina fem tilldelade avsnitt stjäl han hela showen med en formidabel uppvisning i hämningslös megalomanisk galenskap, bloddrypande maktfullkomlighet, vildsint paranoia och milt uttryckt sedeslöst leverne.

Bland annat äktar han sin syster, gör henne på smällen och äter upp fostret då han inte vill vara sämre än överguden Zevs. På meritlistan finns även bravader som utnämningen av en häst till senator och att låta romarriket gå i väpnad konflikt mot havets Neptunus (krigsbyte: snäckskal).

I dessa politikens sunkiga dagar är det en djup tröst att återvända till Jag, Claudius igen. Ty vad än Donald Trump och hans stolliga gelikar må hitta på som makthavare i våran värld, är det knappt nyhetsmässiga gäspningar i jämförelse med John Hurts plattan i botten-vanstyre som Caligula. Vi ska nog klara skivan.

Tidsspegeln Hedebyborna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Är det regniga moln på din semesterhimmel? Häng inte läpp!

Man kan ju botanisera i SVT:s arkiv på nätet och återstifta bekantskapen med Hedebyborna, den älskade TV-serien som sändes in i tre omgångar 1978-82, baserad på Sven Deblancs 70-talsromaner om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (inspelningarna skedde mestadels i Vagnhärad och Trosa, men vissa scener är filmade i Linghem!).

Uppbådet av skådespelare är magnifikt; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarven Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarparet John och Peter Harryson, med flera.

Fast det är eleganten Ingvar Kjellson som lyser klarast i rollen som den nerdekade, men insiktsfulle adelsmannen Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig,” utropar han godmodigt och uppmanar sin bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens prövningar.

När vi möter dem alla i rutan är året 1937. Det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Det är dock en skenbar idyll under upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde.

Socialdemokraterna är färska i regeringssadeln och har startat sitt grandiosa folkhemsbygge. Sverige är i färd att ömsa skinn från ett konservativt bondesamhälle till ett modernt industrikapitalistiskt land.

Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella årensning, ett mandomsprov för ortens karlar.

Tre män väljs varje sommar ut av bystämman för att med flotte röja upp i traktens vattendrag. Detta år överraskar baron Urse genom att utse sig själv till hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en sista maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning urartar till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en nyckelreplik.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens S-ledning bestämmer att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitsamma, men stolta traditionen går därmed i graven. Precis som baron Urse. Utblottad dränker han sig i samma å efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri.

Men Hedebyborna handlar egentligen lika mycket om 70-talet. Även det var en brytningstid i Sverige. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget, baksmällan efter folkhemsingenjörernas kollektivistiska samhällsprojekt satte in, det var som svenskarna kände alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.

Politiskt får det uttryck i gröna vågen, miljörörelse, kärnkraftsmotstånd och en spirande liberal revolt mot de alltmer maktfullkomliga Socialdemokraterna. Efter 44 år i regeringsställning tvingas de bort av borgerliga uppstickare, det gamla folkhemmet krackelerar, en friare individualistisk men osäker epok randas.

Genom att blicka tillbaka fungerar Hedebyborn som en känslomässig bearbetning inför ett nytt samhälleligt avstamp – till det Sverige vi lever i nu.

En TV-tablå berättar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Vi har en regering som tycks vilja dra tillbaka Sverige in i 70-talet med skattehöjningar, företagsfientlighet, kärnkraftsmotstånd, Palmenostalgisk utrikespolitik – ja ni hajar.

Fattas bara att regeringen försöker återuppliva decenniets utbud i statstelevisionen också. Det vore verkligen droppen.

Häromdagen hittade jag ett exemplar av tidningen Röster i Radio/TV från december 1975. En varm, harmonisk känsla fyllde mig omedelbart när jag upptäckte att Beppe Wolgers (min största idol alla kategorier) svarade för julkalendern det året. Långtradarchaufförens berättelser, någon som minns?

Men i övrigt. Herregud! Ta bara tablån för måndagen den 8/12. TV1 går loss hårt redan tidigt på eftermiddagen med programmet Ångest – ingenting att vara rädd för. Onekligen en passande uppvärmning för folk i TV-soffan, särskilt de yngre.

Ty ett par timmar senare visar TV2 första delen i Malmöredaktionens färska barnsatsning: Vilse i pannkakan, signerad den psykologiske häxmästaren Staffan Westerberg. Den som inte redan börjar treva efter valiumburken får snart chansen igen.

Först lugnas dock de stackars tittarna av det vänliga familjeprogrammet Sveriges Magasin, som alla i min ålder minns för Drutten och Krokodilen. Fast precis när publiken invaggats i trygghet, tar TV2 fram det tunga artilleriet på bästa sändningstid klockan 20.00 med dokumentären Jobbar du ihjäl dig?.

Nu är det rena benknäckningen som gäller. Bland annat larmas det så här i förhandsinformationen: ”Ditt jobb är farligare än du tror… Vi tillåter faktiskt gifthalter på arbetet som skulle döda växer och djur i naturen!… Din arbetsmiljö är full av ämnen vi idag anser oskyldiga men som imorgon kanske visar sig livsfarliga”.

Som kronan på verket avrundas TV-kvällen med långfilmen Kaktus. Originaltitel för de som behärskar senegalesiska: Garga M´Bosse. Den rafflande handlingen: ”Birama, en bonde, och hans fru Penda och deras son Sliou lever med sina getter och höns i en by i Senegal. Torkan härjar svårt och de beslutar sig för att fly in till den stora staden”.

En sak är klar. Utan Beppe hade jag aldrig överlevt 70-talet med förståndet i behåll.

Gökungen i medielandskapet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tänk tanken om svenska politiker kom på idén att starta en statlig version av Dagens Nyheter. Eller om Linköpings kommun började ge ut en egen dagstidning. Liksom för att garantera oss medborgare ”opartiskhet”, ”mångfald” och ”oberoende” i pressfloran.

Instinktivt känner nog de flesta att detta vore något högst suspekt, en väsensfrämmande anomali i ett fritt och demokratiskt land.

Ändå tycker vi det är okej när det gäller etermedia. Att staten sysslar med journalistik, samhällsbevakning, kultur och underhållning via ett antal dominerande kanaler för television och radio. Är det inte märkligt, om man funderar på ett tag på det?

Det är inte bara en ideologisk fråga. Blotta förekomsten av statsmedia är ett marknadsintrång som, särskilt i dessa tider av fallande tidningsupplagor och kamp om annonsintäkter, försvårar situationen för enskilda mediebolag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik.

Över 7 miljarder kronor varje år drar Radiotjänst in via licenstvånget till SVT, SR och UR. Vad hade inte privata medieföretag kunnat göra med resurser som dessa; pengar som statens eget medieimperium nu suger åt sig från konsumenternas plånböcker?

”Public service”, som statsmedia svulstigt etiketterat sig själv, gör också en poäng av inte endast göra ”smala” program. Utan även breda, som tilltalar så många medborgare som möjligt. Annars riskeras uppslutningen kring licenstvånget, menar man.

Det betyder att statsmedia lägger stora pengar på publikfriande produktioner i direkt konkurrens med utbudet från renodlat kommersiella aktörer, allt för att få höga lyssnar- och tittarsiffror. En sådan produktion är den årligt återkommande statligt arrangerade tävlingen i lättglömd skvalmusik som sänds i SVT under namnet Melodifestivalen.

Fenomenet är illustrativt för den gökunge i medielandskapet som public service representerar; en väldig kollos som för att rättfärdiga sin existens gladeligen pumpar ut karamellpappersunderhållning i syfte att kapa marknadsandelar från andra. Rimligheten i detta tål att kluras på.

Ge oss 1976 forever, SVT!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/2:Corren.

Ibland funderar jag på om det inte borde vara 1976 jämt. Förvisso betyder det att jag ständigt måste gå i Alléskolans första klass hemma i Kungsbacka. Om, om och om igen. Ungefär som en variant på filmen Måndag hela veckan. Men det priset är jag, efter moget övervägande, villig att betala.

Ty när det kommer till det verkligt viktiga i livet – musik! – var 1976 ett fullkomligt år. Klimatet för supercoola, fräcka tongångar var underbart. De flesta av mina favoritalbum släpptes då. Ramones, Boston och Runaways debuterade exempelvis.

KISS var i toppform och gav oss Destroyer och Rock and roll over (samma år!), Thin Lizzy levererade Jailbreak, David Bowie Station to station, The Eagles Hotel California, Status Quo Blue for you, Rainbow Rising…

Fast bäst av allt: SVT befriade oss från plågan av Melodifestivalen. Arrangemanget ställdes in med motivet att Mellomusiken var ”minsta gemensamma nämnare för pseudoeuropeiskt musikliv där den nationella och artistiska egenarten är utslätad”.

Äntligen tog statstelevisionen kvalitetsansvar. En evig repris på 1976 med ett Sverige utan Mello vore som en saga.

Konsten att fly Kalle Anka och hans vänner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Aldrig mer, inte en gång till! Är det så du känner? Stiger desperationen vid tanken på att ånyo tvingas äta lutfisk, glo på en tecknad Disneyanka i TV, hantera julklappsgiriga ungar och umgås med dessa ständigt våldgästande släktingar som vräker sig i soffan?

Om julhelgen är liktydig med ett pockande behov av primalskriksterapi, så kan jag i all välmening bjuda på ett oslagbart recept mot tomtestress och trassliga nerver.

För det första måste du se till att alla lämnar dig i fred och håller sig på behörigt avstånd. Att skylla på en plötslig, djupt beklaglig släng av smittsam maginfluensa brukar göra susen. Du kan då lugnt dra dig undan till en solitär del av hemmet och var säker på att få vara ostörd.

Bekvämt tillbakalutad i fåtöljen byter du sedan glöggen mot något mera värdigt och civiliserat. Champagne helt enkelt. Som den legendariska madame Lilly Bollinger sagt om denna universaldryck:

”Jag dricker bara champagne när jag är glad, och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det när jag är ensam. När jag har sällskap anser jag att det är obligatoriskt. Jag smuttar på det om jag inte är hungrig och dricker det när jag är det. Annars rör det aldrig – om jag inte är törstig.”

Den rutinerade julaftonsflyktingen har redan flaskor i beredskap, till ett förmånligt pris beställda och hemkörda från en privat internetleverantör (exempelvis Winefinder). Ingen vill väl i onödan gynna den förmynderiivrande svenska politikerklassens Systembolagsbutiker?

Med ett glas ädelt bubbel i handen kan du nu ägna dig åt en god bok. Förslagsvis den nyutkomna andra delen av Bengt Liljegrens Churchillbiografi, som fokuserar på andra världskrigets rafflande år då den brittiske premiärministern inspirerade England och resten av världen att inte vika sig för Nazitysklands krigsmaskin.

Under ett kritiskt skede i mitten av 1940 var det nära att den engelska regeringen gav upp inför de framgångsrika tyska trupperna som stormade fram över Västeuropa.

Men Winston Churchill förstod, tack och lov, att separatfred med Hitler var en omöjlig kompromiss och lyckades få nationen att enträget kämpa vidare trots usla odds. ”Kom ihåg, mina herrar! Det är inte bara Frankrike vi kämpar för. Det är Champagnen!”, lär Churchill utropat. Ingen dåligt argument, eller hur?

Om du mot förmodan tröttnar på att läsa, ta fram datorn, gå in på SVT Play och återstifta bekantskapen med Hedebyborna. Inte minst för nöjet att se skådespelaren Ingvar Kjellson (rest in peace) i minnesvärd toppform. I denna klassiska TV-serie gör Kjellson sin paradroll som den nerdekade, men klarsynte adelsmannen Mon Cousin.

”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, konstaterar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse (Per Myrberg) på godset Valla att i resignerad anda möta den annalkande socialdemokratiska folkhemsepokens prövningar (Urse tycker slutligen att det är en bättre idé att dränka sig i ån, med tanke på skattetryckets utveckling från 30-talet och framåt har han min sympati).

Kanske dags att avrunda med lite musik på din kammare? Tipset är givet. Välj eleganten Sven-Bertil Taubes nya album Hommage med strålande tolkningar, i läckra orkesterarrangemang, av bland andra Olle Adolphsons och Lars Forssells visor. Därefter kan du somna tryggt i förvissningen om att ha klarat julen med förståndet i behåll.