Kategoriarkiv: Trafik och kommunikationer

Ett flygbolag med framtiden bakom sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Come fly with me, sjunger Frank Sinatra i den berömda låten från skivan med samma namn. Det är en av Sinatras bästa, mästerligt arrangerad av orkesterledaren Billy May. Albumet har flygsemesterns kittlande möjligheter som tema. På omslaget väntar en ivrig Sinatra mellan två passagerarplan från anrika Trans World Airlines (TWA), redo att låta oss följa med när han som musikalisk globetrotter snart susar i väg ovan molnen till spännande destinationer i fjärran.

När Frank Sinatra och Billy May spelade in denna blivande klassiker i Capitols studio hösten 1957 var flyget ännu ett glamoröst och exklusivt färdmedel. Få hade som Sinatra råd med lyxen att sticka i väg över helgen och uppleva April in Paris, London by Night eller Autumn in New York. Sådana utflykter var då mest en lockande dröm för många normalinkomsttagare. Så icke längre. Avregleringen av flygmarknaden och ankomsten av lågprisbolag som Easy Jet, Ryanair och Norweigan har öppnat världen på helt andra sätt än förr.

Det förstås väldigt glädjande. Men utvecklingen har också inneburit betydande svårigheter för de gamla nationella flygbolagen. Ta exempelvis Lufthansa och Air France/KLM vilka bägge brottats med förluster. För att inte tala om vårt eget SAS, där svenska staten är största ägare med 21,4 procent av aktierna. En post som kostat oss skattebetalare mycket dyrt. Bolaget blöder pengar. Sparpaket och omstruktureringar har duggat tätt som regn om hösten, samtidigt som det ropats på nya kapitaltillskott.

Sedan 2009 har alliansregeringen pumpat in totalt 2,4 miljarder kronor för att hålla SAS flygande. 2010 försäkrade bolagets vd Mats Jansson att krisen äntligen var över. Då hade han precis fått 1,1 skattemiljarder från näringsdepartementet. Sedan avgick Jansson, Rickard Gustafson tog vid som kaospilot på vd-stolen och krisen? Den var ingalunda förbi, utan fördjupades tvärtom.

Nu väntar ånyo en ”avgörande” sparplan i kombination med ännu ett rop på mer färska pengar. Men om tidigare räddningsaktioner inte hjälpt, varför skulle det fungera bättre denna gång? Svenska statens engagemang har varit ren kapitalförstöring för skattebetalarna, vars hela aktieandel i SAS i dag bara är värt drygt 400 miljoner kronor. Räkna själva, det är enkel matematik: utdelningen på insatt kapital är katastrofal.

Kraschen för SAS är i grunden affärskulturellt betingad. Som tidigare monopolbolag har man inte i tillräcklig grad kunnat anpassa sig till den fria konkurrensen i luften. För sent insåg man att den romantiska guldåldern som Frank Sinatra sjöng om var slut. Pigga uppstickare på startbanan erbjöd passagerarna billiga flygstolar medan SAS stod kvar trött och baktungt vid hangaren.

Inte ens TWA klarade omställningen. Det bolaget köptes 2001 upp av American Airlines. Även för SAS är vägs ände rimligen nådd. Staten bör antingen sälja eller lägga ner.

Ge oss spårvagnen tillbaka

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

En kontaktledningsstolpe vid Borgmästarekajen. Det är i stort sett vad som återstår av Karlskronas spårvagnslinje, nedlagd redan 1949. Idag står stolpen som ett nostalgiskt minnesmärke över en svunnen epok. Ett anklagande minnesmärke, rent av.

”Jag beklagar att vi inte behöll spårvagnarna i Karlskrona”, sa tekniska nämndens ordförande Tommy Olsson (KD) när den nyrenoverade kontaktledningsstolpen sattes på plats häromveckan.

Det beklagandet är han nog inte ensam om. Och inte bara av sentimentala skäl. Även strikt rationellt framstår nedläggningen som ett av de minst genomtänkta besluten kommunen fattat.

I nästan fyrtio år rullande våra spårvagnar mellan ändhållplatserna Bergåsa och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. Invigningen skedde strax före jul 1910. Men den satt långt inne. Politikerna i stadsfullmäktige höll sig in i det sista kallsinniga till att bygga modern kollektivtrafik.

Anledningen var undfallenhet mot kapitalstarka fastighetsägare i centrum. Dessa var rädda för att spårvagnar skulle locka deras lönsamma hyresgäster att flytta till billigare boende utanför stadskärnan. Det var först genom en folklig namninsamling och krav på att starta en privat spårvagnslinje, som Karlskronas styrande tvingades ge upp motståndet.

Resultatet? Spårvagnarna blev snart ett kärt inslag i stadsbilden och bidrog till att kommunen kunde expandera och moderniseras. 1946 hade Karlskrona flest antal passagerare per vagnkilometer (6,2) bland Sveriges då elva städer med spårvagnstrafik (jämför exempelvis med Stockholm där motsvarande siffra var 5,2 eller med Göteborgs 4,6).

Ändå blev Karlskrona snabbast med att skrota sina spårvagnar bara tre år senare. Vagnparken var sliten, rälsen illa underhållen och bussar tycktes som ett smidigare alternativ.

Numera har dock spårvagnar fått en renässans över hela världen, inklusive Sverige. Man har sent om sider insett att bussar i stadstrafik står sig slätt mot spårvagnar. De senare har högre kapacitet, är effektivare, säkrare, miljövänligare och långsiktigt lönsammare samhällsekonomiskt. Spårvagnar gör städer attraktivare.

Till skillnad mot busslinjer, vilka när som helst kan dras om och försvinna, representerar spårvagnar kontinuitet och trygghet. Hållplatserna blir som fasta bastioner i en föränderlig värld, och fungerar därmed strukturerande genom att dra till sig butiker, bostäder, service, arbetsplatser och annan verksamhet. Värdet på omkringliggande fastigheter stiger också.

Förvisso var det dumt att fimpa Karlskronas spårvagnar. Men det är kanske inte omöjligt med en comeback?

Ohly på spåret igen?

Publicerad den av
Svara

Årets minsta politiska överraskning är ett faktum. Vänsterpartiet välsignas med en röd avgång när Lars Ohly meddelat att han tänker sluta som partiledare.

Och vad framtiden bär i sitt sköte torde det inte råda någon tvekan om. Förra året förklarade Lars Ohly i ett ”sommarsnack” på sajten Nyheter24:

”Jag är faktiskt fortfarande tågmästare, jag är tjänstledig från SJ för att jobba med politik just nu. Så jag kommer att gå tillbaka till SJ någon gång.”

Ja, då är det väl snart dags. Som om inte SJ hade nog med problem…
Stackars Järnvägar.

Främlingar på tåg

Publicerad den av
Svara

Vilket tåg väljer du? Den retoriska frågan ställs i de rödgrönas gemensamma reklamsnutt till TV-tittarna. Meningen är förstås att vi ska lockas att hoppa på deras. Symboliserat av ett X2000-tåg som susar fram genom landskapet. Vad är budskapet? Bristande verklighetskontakt?

Är det något som SJ:s  X2000-flotta associeras med efter denna sommar är det väl knappast fungerande drift. Snarare sönderfall, ständiga förseningar, stillaståenden och mindre lyckade evakueringar av passagerare som fastnat ute i spenaten.

Det är effekten av en klantigt skött bolagisering och uppstyckning av det gamla affärsverket SJ, där de forna organisationsenheterna (bland annat underhållet) inte klarar av att samverka tillfredsställande. Politiskt kan bägge block generöst dela på skulden för eländet.

Symptomatiskt nog är det heller inga riktiga tåg i de rödgrönas reklamfilm. Utan en modelljärnväg. Om de istället presenterat en trovärdig modell för hur SJ:s verksamhet ska klaffa i framtiden, hade sannolikt fler väljare intresserat sig för att lösa biljett.

Låt spårvagnarna rulla!

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (6/8) om spårvagnens comeback:

Stockholm hade länge Sveriges största spårvagnsnät. I samband med högertrafikomläggningen i september 1967 försvann nästan alltihop. Beslutet kom genom åren att orsaka nästan lika mycket tandagnisslan som resultatet av rivningsraseriet i citykvarteren. Inte så få stockholmare, och även många utsocknes, har sörjt de rullande vagnarna genom huvudstadens gator.

Nu kan de sluta med det. Igår började testkörningen av en ny generation spårvagnar i Stockholm. Det sker på den första etappen av Spårvagn City, en linje med reguljär trafik mellan Sergels Torg och Waldemarsudde, via Nybroplan. Premiär för allmänheten blir den 23 augusti.

Händelsen kan ses som ett svenskt trendbrott. Förutom Stockholm har ett försvarligt antal kommuner ett förflutet med egna spårvagnslinjer – som Gävle, Karlskrona, Kiruna, Sundsvall. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre och flexiblare alternativ skrotade alla sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden.

Endast Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där satsade man istället vidare på denna kollektiva transportform. Det var ett ovanligt framsynt drag. Numera rullar nämligen spårvagnen en renässans till mötes. Tydligast märks det internationellt. De senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar som är tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Samt helt avgasfria.

I Sverige är Stockholm långt ifrån den enda staden som återupptäckt spårvagnens fördelar. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping och Helsingborg är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning.

Även från Linköpings sida finns framskridna planer. Enligt vad kommunstyrelsens ordförande Paul Lindwall (M) sa till Corren tidigare i år, hoppas han att beslut om en tidsplan för bygget kan tas under kommande mandatperiod. Omkring 2020 kan Linköpings gator vara trafikerade med rälsbunden kollektivtrafik.

Linköping har också manifesterat sitt intresse genom att bli medlem i det landsomfattande nätverket ”Spårvagnsstäderna” – bildat förra sommaren – där många tongivande kommunpolitiker ingår i syfte att verka för spårvagnarnas fromma.

Förvisso är de ingen billig investering. En finansieringsmodell som inkluderar statsbidrag lär behövas. Men väl på spåret är spårvagnarna miljövänliga, säkra och effektiva. Samt inte minst mysiga. Deras positiva inverkan på stadsutvecklingen och kommuninvånarnas trivsel bör inte underskattas.

Busslinjer kan över en natt ändras, eller dras in. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, vilka därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygget och kontinuitet. Hållplatserna blir en slags fasta bastioner i en förändlig omvärld och som sådana naturliga samlingspunkter kring vilka gärna affärer, kiosker och annan verksamhet frodas. Nog har vi goda skäl att hälsa spårvagnen välkommen även till Linköping.

Låt SAS flyga för egen maskin

Publicerad den av
Svara

Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (20/7) om flygbolaget SAS:

Krisen i SAS är över! Det låter nästan för bra för att vara sant. Men VD:n Mats Jansson framstår som självsäkert optimistisk. Efter otaliga sparprogram, tusentals sparkade anställda och tillförsel av nytt kapital på totalt 11 miljarder kronor sedan 2006, förklarar Jansson att gyllene dagar väntar. Redan nästa år utlovar han vinstsiffror (DN 13/7).

Det ständiga sorgebarnet i statens flora av affärsdrivande verksamheter skulle alltså vara flygfäigt igen. Med all respekt för Mats Jansson bör glädjebudet tas med en nypa salt. Det hör ändå till VD-rollen att efter stålbad leverera vackra prognoser. Annars vore all svett och alla tårar förgäves.

Huvudproblemet för SAS är dock lika delar strukturella som affärskulturella. Liksom många andra anrika nationella flygbolag har SAS haft svårt att anpassa sig till den fria konkurrensen om passagerarna. Där staterna tidigare bestämde villkoren för lufttrafiken i kartelluppgörelser, regerar idag marknaden utan pardon.

Pigga privata uppstickare tar marknadsandelar med billiga flygplansstolar, medan baktunga och trötta jättar som SAS kämpar för att hålla sig kvar på startbanan. Belgiska Sabena rullade av för gott 2001 och ersattes av dotterbolaget SN Brussels Airlines. Samma historia drabbade schweiziska Swissair 2002 som efter konkursen övertogs av Crossair, också ett dotterbolag.

Grekiska staten fortsatte att pumpa in pengar i Olympic Airlines till 2009, då bolaget tvingades genomgå en rekonstruktion och privatiserades under namnet Olympic Air. Italienska Alitalia finns fortfarande i luften, men är affärsmässigt rena kraschen.

Förr var flygbolagen nationella prestigeprojekt. Varje land med självaktning skulle ha en ståtlig flygplansflotta, som ett sätt att visa flaggan på världskartan. SAS kom även att manifestera den nordiska sammanhållningen efter andra världskrigets stormar. Bolaget bildades 1946 av Sverige, Norge och Danmark. Passagerarflyget var en glamorös bransch, en symbol för samhällelig modernitet och framåtanda.

Det var då. Numera är det väl få som känner hjärtat svälla i bröstet vid åsynen av ett SAS-plan. För dagens konsument kvittar det väl vilka färger som är målade på stjärtfenan, huvudsaken är att bolaget kan erbjuda en komfortabel resa till rimlig kostnad.

Frågan är således varför staten år 2010 ska engagera sig i flygburen passagerarfrakt runt jordklotet. De hållbara argumenten torde vara samma som varför staten ska hålla på med sprittillverkning eller sälja mediciner i särskilda butiker: inga. Alliansregeringen har under mandatperioden låtit privatisera både Absolut Vodka och Apoteket. Men ägarskapet i SAS har man behållit.

Om nu verkligen VD:n Mats Jansson har fog för sitt påstående att det snart blir plus i bokföringen, är det onekligen hög tid för regeringen att även låta SAS gå under klubban. Vem vet? Priset kan till och med bli riktigt hyfsat. Men framför allt slipper svenska skattebetalare riskera sina pengar som riskkapital i en för det offentliga väsensfrämmande näringsverksamhet.

Tankar på en cykel

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran (14/7) handlar om ”progressiv cykling”. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:

Jag är i Malmö och cyklar från Slottsstaden ut till ett par bekanta i Limhamn. Det är en bit, tio kilometer ungefär. Bil? Aldrig. Att stänga in sig i en plåtlåda en strålande sommardag som denna?

Då är det trevligare att uppleva tillvaron från cykelsadeln. Lagom fort går det också. Man känner marken dofta, hör fåglarna sjunga, samtidigt som vindarna från Öresund fläktar rogivande. Världen blir liksom öppnare, vackrare, friare.

Jag rullar fram på mina två hjul och tänker på Hjalmar Gullberg. Han hade en cykel vid namn Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara?

Måhända är det ingen slump att många progressiva människor ofta cyklat sin väg genom livet.

Gunnar Sträng var, innan han blev legendarisk finansminister, en minst lika legendarisk agitator för lantarbetarförbundet. Det var få ställen som han inte besökte för att organisera arbetarklassen och mana till uppslutning bakom den demokratiska socialismen. Givetvis cyklade han.

Även radikala författare som Artur Lundkvist och Ivar Lo var flitiga cyklister. Vilhelm Moberg cyklade alltid när han återvände till sin hembygds Algutsboda. Han brukade anlända med tåg till Emmaboda och hyra cykel hos den lokale cykelhandlaren, Teodor Elmgren.

En gång blev det dock lite trubbel. Moberg var som bekant stridbar republikan av mycket principfast kaliber. Att han skulle färdas på en cykel av märket Monark var därför uteslutet. Även Rex (härskare) fick bestämt nobben. Det enda Elmgren hade kvar att erbjuda var ett mindre exemplar av en cykel där det stod Stanley på ramen.

Egentligen passade cykeln inte alls den reslige Moberg. Men han sken upp och trampade glatt iväg på sin visserligen obekväma, men garanterat icke-kungliga velociped – trodde Moberg i alla fall. Man får väl förlåta Elmgren att han undanhöll informationen att Stanley tillverkades av Monark…

Nästan framme i Limhamn ser jag Öresundsbron i det solglittrande vattnet. Tio år har bron funnits klar nu. Lusten att fortsätta över till Danmark är snudd på oemotståndlig. Problemet är bara: ingen cykelbana finns. 110 miljoner hade en sådan kostat. Vilket i relation till brons prislapp på 19 miljarder vore en nullitet. Ändå ansågs det som dyrt och obehövligt.

Gunnar Sträng skulle nog sagt att det var typiskt en borgerlig regering att fatta ett sådant korkat beslut.

Tidsresa med SJ

Publicerad den av
Svara

För några år sedan skrev jag en ledare i Borås Tidning, där jag utnämnde Sverige till ”järnvägarnas u-land”. SJ-bossen Ulf Adelsohn faxade en sur kommentar. Kontentan var ungefär i stilen: ”det är ju lätt för journalister att sitta bakom skrivbordet och gnälla”. 

Faktum är dock att Sverige tuffar på gamla efterblivna spår om man jämför med utvecklingen i stora delar av övriga Europa. Och det gäller rent bokstavligen. Vårt järnvägsnät är ännu i denna dag baserat på 1800-talets stambanor. Medan moderna höghastighetståg susar över kontinenten, får vi själva skaka fram på antikverad räls med lok och vagnar där standarden lämnar åtskilligt övrigt att önska. 

Imorse satt jag på ett sedvanligt eländeståg från Emmaboda och bläddrade i SJ-tidningen Kupé. Där fanns en artikel som stoltserade med att SJ fortfarande hade vagnar från 1942 i regelmässig drift. Ni läste rätt: 1942!

Då var Per Albin Hansson statsminister, bilarna drevs med gengas, slaget vid Stalingrad rasade och på de svenska trattgrammofonerna snurrade stenkakor med Ulla Billquists brottarhit Min soldat. Att åka tåg i Sverige är onekligen en tidsresa. 

Inte undra på att det ofta är fullkomligt hopplöst att finna kontakter till datorn. Alltså kunde jag inte ens sitta på SJ:s tåg och gnälla. Detta skriver jag istället på ett soligt kafé i Jönköping. Och laddar batteriet för hemfärden. Det lär behövas…