Skrivit i Corren 28/4:

Steve McQueen sa: ”Att köra racerbil, det är livet, allt som händer före och efter är enbart väntan”. John F Kennedy sa: ”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”.

Det här blev ju knivigt. Vem av dessa odödliga trendsettare till manliga stilikoner ska vi tro på?Då coolhetsfaktorn hos McQueen och JFK väger lika tungt, synes dilemmat ohjälpligt. Vad är hippast, bil eller cykel? Det tål att grubblas på. Men förtvivla icke! Det finns en elegant salomonisk lösning på problemet.

Vad får vi om vi fusionerar McQueen och JFK, bil och cykel? Jo, naturligtvis: en cykelbil. En sån – velomobil med ett finare uttryck – måste logiskt vara The King of Cool på färdmedelsfronten. Ni kanske skrattar. Då ska ni veta att cykelbilar en gång var hur populära som helst.

Svårt att tro? Häng med – nu drar vi likt Marty McFly i Back to the Future åter i tiden. Inte till 50-talets USA som i filmen. Utan till beredskapsårens Sverige i verkligheten.

Världen har precis satts i brand utanför våra gränser. Krigsutbrottet medförde, bland mycket annat, ransonering av mat och andra basvaror samt en radikal omställning av nationens transportapparat. Privatbilism förbjöds i september 1939, däcken beslagtogs av staten för militära ändamål.

Ett år senare stoppades all tilldelning av bensin för civilt bruk. Istället cyklades det som aldrig förr i vårt avlånga land. Ett belysande mått är antalet cyklar som polletterades av SJ. 1939 var de 500 000. Fem år senare var siffran 2,7 miljoner. Det blev snart brist på cykeldäck, så även dessa ransonerades.

Saknaden efter ett riktigt fordon att erövra vägarna med gnagde dock svårt i själen hos många svenska män. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Det dracks således inte bara rikligt med surrogatkaffe i Sverige dessa år, det kördes även surrogatbil.

Ty vad kan inte en händig karl med längtan efter egen bil göra av gamla cykeldelar och lite plywood? Fram med verktygslådan och i garaget står snart parkerad en cykelbil. Att bygga och trampa ett sådant – givetvis strömlinjeformat – muskeldrivet fartvidunder blev en veritabel folkrörelse några år på 40-talet. Här förenades den utbredda ingenjörsvurmen med lika tidstypiska frisksportarideal.

Pådrivande i utvecklingen var Teknik för Alla – ”tidningen som konsekvent bekämpar osunda och förflackande tendenser i tiden, som vill ersätta de passiva och försimplade nöjena med exempelvis modellbygge och hemslöjd i olika former”, enligt en ledare 1943.

Teknik för Alla gav käcka konstruktionstips och predikade med optimistiskt allvar cykelbilens välsignelser: ”hur oändligt skönt i dessa dagar att sätta sig tillrätta vid ratten och för full maskin ånga fram genom det vårliga landskapet”.

I spalterna refererades från SM i cykelbilsracing, en tävling som arrangerades 1942-49 och som under kriget kunde samla 10 000 åskådare på läktarna.

I Landskrona fanns en fabrik för tillverkning av cykelbilen Exon – enligt reklamen ”lättkörd och lättrampad” med en ”synnerligen praktisk och bekväm inredning”, ”konstruerad av landets framgångsrikaste tävlingsförare i S.M. 1943”. Pris, inklusive hjul och gummi, 380 kronor.

Annars lockade pressen med eggande annonser, där hemmabyggaren för en mer överkomlig summa kunde beställa ritningar till modeller som Pedobilen, Raketen, Alga och Velo-bilen. Den mest legendariska av alla var cykelbilen Fantom – även kallad ”den rullande vålnaden” – som föddes i det bleka skenet av en skrivbordslampa någonstans i Borås, februari 1944. Upphovsmannen hette Kjäll Andersson.

Något äldre läsare av dessa rader minns måhända den lika torra som förföriska annonsen i Hobbexkatalogen för hans Fantomritning? Den satte hjärtat i brand hos generationer av unga pojkar och män (även mig, ska erkännas). Fram till början av 90-talet beräknas ritningen ha sålts i 100 000 exemplar!

Hur många Fantombilar som byggts är dock en annan sak. I det synnerligen intressanta praktverket Folkhemmets farkoster (2003) har författaren och journalisten Claes Johansson gått till botten med frågan. Efter egna försök konstaterar han att cykelbilen Fantom är ”lika smidig att förfärdiga som en genomsnittlig rymdraket”.

Leta gärna upp Johanssons alster på biblioteket och prova själva. Originalritningen finns i boken.

”Det råder inget som helst tvivel om att när cykelbilen lämnat experimentstadiet… kommer den att bli ett fortskaffningsmedel att räkna med”, slog Teknik för Alla tvärsäkert fast 1942. Men glansperioden blev kort. När kriget var över och bensinen åter flödade, försvann de pedaldrivna plywoodfarkosterna snabbt från folkhemsscenen.

Fast allt trampande – på cykel eller i surrogatbil – gav förstås svenskarna mycket välbehövlig motion. I kombination med beredskapsårens sparsamma, men nyttiga kosthållning gjorde det underverk för folkhälsan.

Vi lär aldrig ha varit så friska som det magra året 1942. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Enligt Hans Dahlbergs bok I Sverige under andra världskriget (1986) förklaras detta med att det fanns en reell fara att fokusera all ångest och oro på, samt meningsfulla uppgifter att hugga i med.

Stundar möjligen en ny vår för cykelbilen?

I jämtländska Östersund har den fiffige Mikael Kjellsson tillverkat prototypen av en modern variant. Den har fyra hjul, heltäckt tältkaross, den har både trampor och en liten elmotor (praktiskt i brantare uppförsbackar), väger 70 kilo och vänder på en femöring. Sista tiden har uppmärksamheten varit enorm för denna udda skapelse.

Mikael Kjellsson har lagt ut en demonstrationsfilm på Youtube som hittills visats mer än två miljoner gånger. ”Jag hoppas på massproduktion i framtiden. Närmsta plan är dock att sätta ihop ett kit så att den som vill kan bygga en cykelbil själv”, säger han i Östersunds-Posten (23/4).

Vem vet, det här kan vara morgondagens melodi. Våra politiker höjer ju ständigt skatten för ägare av vanliga personbilar, och inte minst i Linköping finns en ständig iver att försvåra för privatbilismen i kommunens centralare delar. Dock har vi i stan ett fint nät av utbyggda cykelvägar. Förutsättningarna för velomobilens återkomst torde alltså vara goda.

Den som inte vill vänta på marknadsdebuten av Mikael Kjellssons cykelbil, kan redan nu vända sig till Leitra i Danmark. Det företaget har sedan 80-talet tillverkat och sålt trehjuliga cykelbilar med kaross i glasfiber. Dessa ser så futuristiskt coola ut att till och med Steve ”Bullitt” McQueen nog inte skulle haft nått emot dem.

Cykelbilar av modell Leitra.