John och Jackie på tennisbanan 1953.

Skrivit i Corren 1/6:

Den 2 juni 1957. Ett historiskt ögonblick. På Roland Garros besegrar Sven Davidson amerikanen Herbie Flam med setsiffrorna 6-3, 6-4, 6-4. Det är tredje gången gillt för boråsaren. Både 1955 och 1956 är han i finalen, men tvingas ge sig för övermakten.

Nu är det dock äntligen Davidsons tur att få triumfera på ”djävulens röda grus” i Paris. Därmed blir han den första svenska Grand Slam-vinnaren någonsin i singel. Ett par veckor senare når han semifinalen i Wimbledon och rankas detta år som trea i världen.

1958 slår Davidson till igen. Med Ulf Schmidt vinner han ytterligare en Grand Slam-titel när de bägge blågula tennismusketörerna går segrande ur Wimbledons dubbelfinal.

Innan epoken Björn Borg var Sven Davidson (1928-2008) vår odiskutabelt största stjärna. Fast betalt efter förtjänst fick han aldrig. Parissegern gav honom egentligen bara äran och en ståtlig pokal (brukligt var istället en bunt sedlar under bordet, fransmännen smusslade till Davidson en summa motsvarande ungefär 16 000 kronor – i dagens penningvärde).

Tennisens redan då förlegade gentlemannaideal stipulerade att endast ”amatörer” fick delta i de officiella turneringarna. Proffsen stängdes ute och spelade i egna tävlingar.

Att idrotta för pengar ansågs ofint, särskilt i det puritanska Sverige – vilket naturligtvis begränsade möjligheterna att rekrytera talanger som kunde satsa fullt ut.

Stämningsläget skildrades i Rekord-Magasinet hösten 1957: ”I länder som Australien, Amerika och England är det lättare därför att man på tennis utan skrymteri, ser ett yrke som dans eller teater. Men i Sverige måste den, som söker världsklass i tennis, bryta igenom ett starkt konventionellt motstånd i hela sin sociala krets, som ogillar honom för att ‘han kastar bort sina bästa år’.”

Davidson lyckades senare bidra till att den kvävande amatörregeln slopades. Stilenligt blev Paris 1968 den första Grand Slam-turneringen som öppnades för proffsen.

Själv övergav Davidson Sverige för Kalifornien. Som han förklarade 2002: ”Jag blir galen när jag kommer hem och lyssnar på Aktuellt och andra vänstervridna nyhetsprogram. Det i svenska ögon förkättrade USA är faktiskt ett bra land att bo i”.

Om det är grus-VM i Paris, så är det!

På lunchen idag hade jag förmånen att träna med Bragd-Birger Andersson från superduperlegendariska Davis Cuplaget 1975. Fick mig en rejäl genomkörare. Det är bra krut i den mannen fortfarande kan jag säga. ”Inte hopplös”, löd hans omdöme om mina utsikter på tennisbanan. Känns tryggt inför starten på grussäsongen.

Skrivit i Corren 9/1:

Davis Cup 1975, del 4: Aldrig tidigare hade Sverige varit i final. Nationen var på helspänn, avgörandets stund var inne. Skulle Borg hålla?

Dagarna före jul, 19-21 december, var Kungliga tennishallen i Stockholm utsåld till sista bänk. 4000 upphetsade åskådare satt på läktarna och miljoner tittare följde evenemanget framför TV:n.

Kort före matchstart meddelade Bergelin att Birger Andersson fick stå över finalen. Istället skulle Ove Bengtson bli Borgs sekundant även i singlarna. Ett tufft beslut i ljuset av Bragd-Birgers status som nationalhjälte. Men Bengtson hade odiskutabelt bättre resultat på snabba inomhusunderlag.

I fredagens första match mötte Björn Borg den tjeckiske tvåan Jiri Hrebec. Innan spekulerades det om Borgs sviktande form sedan han för två veckor sedan utklassats av Ilie Nastase. När Hrebec öppnade med att omedelbart bryta Borgs serve såg det oroväckande ut.

Men det var enda gången. Borg blåste Hrebec av banan med 6-1, 6-3, 6-0. Därefter följde Ove Bengtsons match mot Jan Kodes, tjeckernas lagankare. Bengtson kämpade väl och tvingade Kodes att slita rejält, men förlustsiffrorna blev 6-4,2-6, 5-7, 4-6.

Lördagens dubbel ansågs som DC-finalens nyckelmatch. Enligt ritningarna skulle Hrebec vara Kodes parhäst. Dock var tjeckerna rädda efter Hrebecs nervösa uppträdande i matchen mot Borg. Därför kallades reserven Vladimir Zednik in som ersättare. Normalt hade Zednik en formidabel serve och kunde bli vådlig.

Borg och Bengtson behövde inte oroa sig. Zedniks psyke klappade ihop och spelade så uselt att den stackars Kodes tycktes ha tre motståndare på banan. Borg och Bengtson vann med betryggande 6-4, 6-4, 6-4.

Efter tjeckernas bleka insats var söndagens utgångsläge mycket gott. Men tennis är ju sporten där allt kan hända (det hade inte minst Bragd-Birger bevisat), så trygg kunde ingen vara.

Till och med koncentrationsfenomenet Björn Borg fick sina cirklar rubbade av den nerviga uppgiften som väntade honom: ”Jag har aldrig sovit så här dåligt före en match. Bara 4-5 timmar mot normala 8-9. Spelade matchen mot Kodes flera gånger i natt. Vaken i min säng. Jag vann alla med 3-0!”. Ett profetiskt resultat.

Borg, med sitt Busterpannband och sin Donneyracket, bröt genast Kodes serve och spelade oerhört skärpt. Kodes jobbade hårt och räddade heroiskt fyra matchbollar. Den femte slog han i nät med en misslyckad backhand. Läktarna exploderade.

Borg hade inte bara vunnit med 6-4, 6-2, 6-2. Han hade säkrat den första inteckningen i Davis Cup-bucklan någonsin. Sverige ledde med oslagbara 3-1, saken var klar, att Ove Bengtson föll mot Hrebec i sista matchen betydde ingenting.

”Att vinna Davis Cup är något man bara drömt om, aldrig att man skulle få uppleva det själv”, utbrast Lennart Bergelin. Det var ett av svensk idrottshistorias största ögonblick. Utan tvekan Björn Borgs förtjänst till övervägade del.

Borg vann samtliga sina tolv singelmatcher med enbart två förlorade set totalt! En grym prestation. Ända måste DC-debutanten Birger Andersson räknas som den verklige mirakelmannen, han som i kritiska matcher slog spelare rankade skyhögt över honom själv.

Tyvärr förärades Bragd-Birger & Co aldrig bragdpriset. Svenska Dagbladets jury föredrog att belöna slalomfantomen Ingemar Stenmark. Lennart Berglins Davis Cup-lag fick nöja sig med kungliga medaljen av åttonde storleken. Och det väl heller inte fy skam?

Skrivit i Corren 8/1:

Davis Cup 1975, del 3: Hoola Bandoola Band försökte sätta P för vidare svenskt Davis Cup-spel med sin nya grammofonsingel Stoppa matchen.

Det var en rasande rocklåt från Sveriges populäraste proggorkester vars ledare Mikael Wiehe sjöng:

”Fascisterna regerar med terror och tortyr / Sen snackar dom om laganda / Ja, det är nästan som man spyr / Medan bönderna och jobbarna hålls i schack med militär / Så kan dom rika spela tennis / Men som ska jävlar inte spela här!”

På andra sidan nät i Båstad, den 19-21 september, väntade nämligen pariastaten Chile.

Nyligen hade landets socialistiske president Salvador Allende störtats i en blodig militärkupp av general Pinochet. Att Sverige skulle ha idrottsutbyte med jutans drängar var otänkbart, menade vissa. Stämningen var så hätsk att det chilenska tennisesset Jaime Fillol mordhotades.

Bojkott vore idiotiskt, hävdade tennisentusiasterna, och det inte endast av idrottsliga skäl. Utan även av politiska. Med walk over skulle ju Chile få en gratisbiljett direkt till världsfinalen med allt vad det innebar av gyllene PR-möjligheter för Pinochetdiktaturen.

Lennart Bergelin kommenterade ilsket bojkottkraven med följande ord: ”Idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten!”.

Inga argument bet emellertid på de omkring 6000 demonstranter som flockades i den skånska tennismetropolen. Förre statsministern Tage Erlander (S) höll protesttal utanför arenan, där aktivisterna stämde upp ”Internationalen” i akt och mening att störa spelarna.

Lyckligtvis uteblev de befarade kravallerna. 1200 poliser (!), varav 43 hästburna, bevarade ordningen – även det skedde till priset av att läktarna gapade halvtomma kring dramats huvudpersoner.

Mikael Wiehe var inte på plats, men tyckte i senare att demonstrationen delvis lyckades: ”Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.”

Tumultet rubbade inte den iskalle Björn Borg. Han spelade återigen hem sina bägge singlar, och svarade dessutom för en lysande dubbelseger tillsammans med Ove Bengtson. Men det var Bragd-Birger som gjorde Sverige historiskt genom att i söndagens första singelmatch överraskande spöa Patricio Cornejo i tre raka set.

Det gav Sverige en ointagbar ledning med 3-1, finalplatsen var säkrad! Bergelins ojämna lag hade mot all förmodan krånglat sig hela vägen genom turneringen. Nästan. Strax efter Båstad spelades den andra semifinalen i Prag mellan Tjeckoslovakien och tennisstormakten Australien (som vunnit Davis Cup massor av gånger, senast 1973).

Utgången hade avgörande betydelse för Sverige. Som Björn Borg förklarade: ”Mot Australien borta på gräs har vi högst en 10-procentig chans, medan vi däremot är favoriter 60-40 här hemma”.

Turligt nog för svenskarna hade inte Australiens blytungt meriterade spelare Rod Laver, Ken Rosewall och John Newcombe möjlighet att åka till Prag. Den australiensiska B-laget besegrades av tjeckerna utan större problem. Liksom för Sverige var det första gången Tjeckoslovakien nådde finalen i Davis Cup.

Läs om äventyrets upplösning imorgon!

Skrivit i Corren 7/1:

Davis Cup 1975, del 2: Birger Anderssons chanser mot tyske stjärnan Karl Meiler var omöjliga, sa alla. Sverige betraktades allmänt som utslaget.

Innan matchen började, packade teamet från SVT ned sina kameror. De flesta svenska pressreportrar skyndade besviket till flygplatsen medan deras tyska kolleger belåtet myste över ölglasen i klubbhuset. Endast en formalitet återstod innan Sverige var eliminerat. Då briserade bomben.

Birger Andersson trotsade alla odds och slog Meiler i tre raka set. Publiken satt som levande frågetecken medan svensken vann poäng efter poäng. Alla väntade på att Meiler skulle rycka upp sig. Förgäves. Tyskens psyke hade rasat totalt i avgörandets stund.

Inte ens när svensken hade matchboll kunde åskådarna tro sina ögon. Den tidigare föraktade Birger Andersson korades till nationalhjälte, nämndes som kandidat till Svenska Dagbladets bragdmedalj och blev i folkmun känd som ”Bragd-Birger”.

I juli gick färden vidare till det kommunistockuperade Lettland, där Sverige mötte Sovjetunionen i Jormala utanför Riga. Borg besegrade ryssarnas nummer ett, Alex Metreveli, en farlig kille som vunnit 41 av 45 DC-matcher för Sovjet åren 1968-74.

Med Teimuras Kakulia slog Metreveli paret Borg och Bengtson i dubbeln. Metreveli triumferade också över Birger Andersson i den sista singeln. Men eftersom både Borg och Bragd-Birger dessförinnan avfärdat ryssarnas svagaste kort Anatolji Volkov i sina singelmatcher, var den ryska björnen skjuten.

Med siffrorna 3-2 avancerade Sverige till Europazonfinal (den första för svensk räkning på 11 år) mot Spanien senare samma månad. Nu såg det tuffare ut. Mycket tuffare. Spanien hade starka namn som José Higueras och Manuel Orantes, en av världens vassaste grusspelare.

Dessutom hade spanjorerna fördelen av hemmaplan i Barcelona. Till detta kom att Borg verkade ur balans. Han klagade över trötthet, tjurade och vägrade att tala med svenska journalister. De skev ändå bara skit, fräste stjärnan.

Även om Borg var sliten, visade han formen när det gällde. Både Higueras och Orantes krossades i tre raka set. Dock blev Borg och Bengtson överkörda i dubbeln mot Orantes och Juan Gisbert. Åter hängde allt på Birger Andersson.

Orantes hade pulveriserat honom på första matchdagen. Ställningen var alltså 2-2 inför den avgörande holmgången mot José Higueras. Kunde den gänglige smålänningen upprepa bedriften från Västberlin?

Efter att inledande sett gått åt pipan föreföll sagan vara all. Men svensken fick upp ångan, samtidigt som Higueras ensidiga baslinjespel kostade spanjoren mängder av poäng.

Mot slutet attackerade Higueras desperat på nät, vilket bara förvärrade saken. På matchtavlan stod 3-6, 6-4, 6-3, 6-0. Bragd-Birger hade gjort det igen! Sverige var i semifinal. ”Meningen var att jag skulle in i lumpen, men nu bör man väl få uppskov”, som hjälten uttryckte det.

Spanien var ute ur leken. Nästa motståndare blev… Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band. Läs del 3 imorgon!

Skrivit i Corren 5/1:

Det är 40-årsjubileum för det lika underbara som osannolika Davis Cup-äventyret 1975, det mest oförglömliga av Sveriges tappra försök att erövra tennisvärldens åtråvärda nationspokal.

Förutsättningarna var knappast optimala för lagkapten Lennart Bergelin. Sverige hade bara en toppförmåga: 19-årige Björn Borg. Briljant som få, men övriga spelare var av klenare virke. Reserven Rolf Norberg, 23 år, hade inte gjort mycket för att imponera. 30-årige Ove Bengtson hade sina bästa säsonger bakom sig och reducerades till dubbelankare.

Högre rankade spelare som Kjell Johansson var skadade. Återstod Birger Andersson, 24-åringen från Bodafors i Småland, som efter skrala resultat övervägt att helt sluta med tennisen.

Bergelin kalkylerade djärvt. För att hans ”enmanslag” skulle avancera var Björn Borg piskad att aldrig förlora någon av sina bägge singlar under turneringen. Sedan gällde det att vinna en match till, antingen dubbeln eller någon av de återstående två singlarna.

Några mulna vårdagar i början av maj var det premiär mot Polen bakom järnridån i öststatsgråa Warszawa. Birger Andersson, som aldrig tidigare slagit en boll i Davis Cup, ställdes mot den polske ettan Wojciech Fibak – som vann lätt i tre set. Svensken hånades i pressen och supportrarna skickade hatbrev. ”Det var inga positiva grejer”, ‘ställ upp i damsingeln i Wimbledon och du vinner inte ett set’ och sådana grejer”, mindes Andersson många år efteråt.

Annars gick det som en dans. Det som skapade rubriker var söndagens thriller mellan Borg och Fibak. Osäkerhet rådde om den svenske stjärnan ens skulle ställa upp, då han var inbokad för WCT-slutspel i Dallas dagen därpå. Bergelin och Borg beslöt ändå att chansa, trots det snåla tidsschemat.

Matchstart var 12.30, senast 15.30 måste Borg flyga från Polen. Det blev en rafflande kamp mot klockan, sege Fibak lät sig inte knäckas utan vidare. Men den värsta motståndaren var vädret. Snart föll regndroppar över arenan och den polske lagkaptenen krävde paus, väl medveten om att Borg då skulle tvingas lämna walk over.

Räddningen blev faktiskt Fibak, som sportsligt insisterade att fortsätta matchen. Borg stod som segrare med endast några minuters marginal, kastade sig in i en väntande bil och han precis ombord på planet till WCT-turneringen (där han stupade i finalen mot Arthur Ashe). Birger Andersson putsade därefter siffrorna mot Polen till 4-1.

Dock väntade ett elddop mot Västtyskland på Rotweiss-stadion i Berlin några veckor senare. Där besegrades Birger Andersson av tyske tvåan Hans-Jürgen Pohmann utan krusiduller. Borg mötte sedan tyskarnas främste, Karl Meiler, i en tre timmar lång kanonmatch. Meiler gjorde kanske sitt livs insats. Det hjälpte inte, men Borg fick slita som ett djur för att vinna.

Båda spelare vacklade utpumpade av planen och en muskelstel Borg avstod från att sekondera Ove Bengtson i dubbeln mot Pohmann och Jürgen Fassbender. Bergelin fick istället skicka in Rolf Norberg, för första och enda gången under Davis Cup-året 1975.

Beslutet ledde till en inflammerad debatt, ty utgången blev en svensk brakförlust. Därmed fanns inga möjligheter att gå vidare. Västtysklands ledning med 2-1 gick inte att hämta in. Borg utjämnade visserligen till 2-2 i söndagens match mot Pohmann, men det saknade betydelse. Birger Andersson (rankad nia – i Sverige!) hade förstås inte en suck mot esset Karl Meiler.

Eller? Läs del 2 på onsdag!