Kategoriarkiv: Storbritannien

En Pontus till stan, tack

Publicerad den av
Svara

Pontus Hultén

Skrivit i Corren 27/9:Corren.

Flottan hade länge ockuperat den fina ön Skeppsholmen, mitt i Stockholm. Men på 1950-talet var det slut. Militären utrymde området och kvar stod två gamla exercishallar.

Dit kom Pontus Hultén som ett yrväder en aprilafton och ingenting var därefter sig likt. Milt uttryckt. Lokalerna där flottans matroser svettats togs över av några radikala konstälskare och Moderna museet var fött.

Hultén var dess ledare åren 1959-73, en lekfull kulturrevolutionär med laserskarp blick för det hippaste inom samtidskonsten. Det var i New York allting hände, så Hultén åkte dit och såg till att det även hände i Stockholm.

Pionjärutställningar som Rörelse i konsten och Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan gav erkännande åt 60-talets avantgarde och lade grunden till museets internationella ryktbarhet.

Det var på Skeppsholmen som världens första retrospektiva utställning med Andy Warhol ägde rum. Andra omsusade konstnärer som förändrade perspektiven och öppnade våra ögon för nya världar var Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg, John Cage, Roy Lichtenstein, Jasper Johns, Öyvind Fahlström och allt vad de hette.

Happenings, konserter, filmvisningar och allehanda upptåg avlöste varandra. Knarriga kritiker förfasade sig i tidningarna och politikerna stönade i riksdagshuset på andra sidan strömmen. Vilken oreda! Galenskaper! Ska detta kallas konst!

Men människor flockades i tiotusental för att beskåda det underbara spektaklet. ”Jag förstår ingenting men det är ju roligt!”, löd en besökares typiska kommentar mindes Pontus Hultén skrockande långt senare.

Vad Tore Wretman betydde för den svenska krog- och matkulturen, Björn Borg för tennisen och ABBA för populärmusiken, betydde Hultén för konstlivet.

Äntligen har hans liv och arbete satts på pränt i en rejält läcker bok, Pontus Hultén, Hon & Moderna av konstnären Andreas Gedin, där den fantastiska metautställningen Hon – en katedral står i fokus.

Det var en kioskvältande publiksuccé till installation på Moderna sommaren 1966 i form av en jättelik, färgsprakande gravid kvinna – signerad Niki de Saint Phalle. Skulpturens sköte fungerade som entré för besökarna. Inne i kroppen fanns verk av P O Ultvedt, Jean Tiguely och Ulf Linde – bland annat en läskedrycksautomat, en guldfiskdamm, en biograf, medvetet fejkade målningar och en rutschkana.

Alltsammans var uttryck för Hulténs vision om det lustbetonade utopiska kulturhuset och utgjorde ett slags zenit på 60-talets gränsöverskridande muntra möjlighetsanarkism, innan överpolitiseringen och grälsjukevänsterns pekpinnemagistrar fryste ner klimatet vid 70-talets ingång.

Pontus Hultén avled 2006, men det hindrar inte att detta kreativa dynamiska kraftpaket till museiman och konstentreprenör fortsätter att vara en inspiratör. Vore det inte spännande om vi försökte förvalta andan av hans arv i Linköping?

Kulturlivet här är ju lite däst och lojt, ärligt talat. En kommun av Linköpings storlek borde kunna bättre och inte nöja sig.

Vi skulle behöva mer fart, spetsig fantasi och ökat utrymme för själsliga utmaningar. Till mycket är det kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande; får människor att växa och upptäcka vidare dimensioner av tillvaron. Hultén som idémässig riktningsvisare för ett kulturellt vitalare Linköping – varför inte?

Gjorde Tony Blair fel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/7:Corren.

I januari 2010 verkställde det befriade Iraks regering dödsdomen mot Ali Hassan al-Maji. Han var kusin till Saddam Hussein och en av diktatorns värsta hantlangare.

När Saddam invaderade Kuwait 1990 blev Ali Hassan al-Maji guvernör i den ockuperade Gulfstaten och styrde med blodig järnhand tills den USA-ledda FN-koalitionen kastade ut förtryckarna.

Vid Bagdadregimens krigsnederlag gjorde Iraks kurder och shiamuslimer uppror. Ali Hassan al-Maji fick ännu en blodig merit. Han krossade resningen med lika brutala metoder som vanligt.

I omvärlden är al-Maji främst känd genom sitt öknamn: ”kemiske Ali”. Det gavs han 1988 efter giftgasbombningen av den kurdiska staden Halabja. 5000 civila män, kvinnor och barn dog. Under 80-talet var denne Kurdistans slaktare ansvarig för att ha mördat uppåt 100 000 människor i norra Irak.

Om minnet av Saddam Husseins vidriga diktatur bleknat i allmänhetens medvetande, borde ”kemiske Alis” gärningar tjäna som korrektiv mot glömskan.

Statsmannen Tony Blair. Foto Wikimedia CommonsDet är särskilt aktuellt nu, med anledning av att Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair fått förkrossande kritik av en brittisk kommitté som utrett bakgrunden till Irakinvasionen 2003. Bland annat hävdas att Blair borde väntat med att engagera brittisk militär tills alla fredliga medel att hantera Saddam var uttömda. FN var heller inte med på fälttågsnoterna.

Och som bekant: några lager av massförstörelsevapen i Irak som det då larmades om hittades aldrig.

Att Tony Blair reservationslöst slöt upp bakom USA:s president Bush orsakade stormande protester i Storbritannien. Kriget anses ohjälpligt ha fläckat den tidigare så uppburne Labourledarens anseende.

Helt klart nonchalerade också USA-alliansen svårigheterna att bygga upp ett demokratiskt samhälle av det Irak som tyranniet totalt förött. Sekteristiskt kaos och islamistisk terror har plågat landet sedan dess. Tony Blair vidhåller ändå att han gjorde rätt. Ska vi tro honom?

Betänk naturen av Saddam Husseins välde i tre decennier och det ständiga, överhängande hot han utgjorde i Mellanösternregionen. Två gånger startade Saddam anfallskrig mot sina grannar, Iran 1980 och Kuwait 1990.

Han skickade missiler mot Saudiarabien och Israel. Han var bortom allt tvivel besatt av att producera kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen. Atombombprojektet var nära sin fullbordan innan det första Gulfkriget satte käppar i hjulen.

Han hånade världssamfundet genom att systematiskt bryta mot en uppsjö bindande FN-resolutioner, den viktigaste var 1441 som krävde fullständigt samarbete med FN:s vapeninspektörer. Kanske borde vi tacka en lycklig stjärna att USA och Storbritannien slutligen ingrep när övriga FN uppenbarligen inte förmådde ta sig själv på allvar?

Vi vet att Saddam bibehöll avsikten och kunskapen att återstarta sitt program för kärn- och kemvapen när FN-inspektörerna var borta och sanktionerna lättats.

Under Saddam Hussein var Irak ett enda stort fängelse där statsapparaten firade dagliga orgier i terror, tortyr och mördande. Inkluderat kriget mot den egna befolkningen beräknas hans diktatur ha dödat två miljoner människor. Fyra miljoner irakier tvingades i landsflykt.

Dagens Irak må vara en tragedi. Men hur hade det varit om Saddam fått sitta kvar? Minns ”kemiske Ali”.

Saddam

Alternativet att låta Saddam hållas förskräcker.

Brexit? Take it easy, please!

Publicerad den av
1

Union Jack

Skrivit i Corren.Corren 27/6:

Politik är ofta en fråga om tajming, konsten att leverera rätt grej i rätt tid. Och segern för Brexit i den brittiska folkomröstningen är verkligen en rökare i krysset.

För fel lag på planen, en skara skymningsaktörer som står i harnesk mot det öppna, liberala samhället och den friare världsordningen efter 1989: Vladimir Putin i Ryssland, USA:s Donald Trump, Frankrikes Marine Le Pen, SD i Sverige, alla dessa vulgärnationalistiskt auktoritärt populistiska krafter som andats morgonluft under senare år.

För dem kom Brexit likt en perfekt serverad exploderande dynamitgubbe i det europeiska huset. Gratulerar. Nu hoppas de att konsekvenserna blir att väggar och tak rasar samman. EU slits sönder i en okontrollerad process, även Storbritannien kan upplösas om Skottland (och möjligen även Nordirland) separerar för att undgå Brexit.

Det vore en mardrömslik geopolitisk försvagning av Europa, osäkerheten i ett redan oroligt världsläge riskerar att tillta dramatiskt och ofredens draksådd spridas. Men varför skulle det bli så?

Att Brexit skulle utlösa en kedjereaktion i olyckans favör är naturligtvis icke givet. Lika lite som Wienkongressens länge framgångsrika europeiska ordning hade behövt spåra ur i avgrunden 1914, om bara den epokens ledare haft vett att hålla sina huvuden något kallare efter skotten i Sarajevo. Så ta det lugnt och sansat, please!

Storbritannien har i sekler varit en omistlig hörnsten för liberalism, frihet och tolerans. Dess försvar är EU:s starkaste, dess marknad är EU:s vitalaste, dess kultur har en attraktion som inget annat land på kontinenten.

Hämndgiriga tankar som vädrats på att britterna ska straffas med ofördelaktiga avtal med EU vid utträdet (om det blir av) är dumheter i kubik. EU-höjdarna borde istället göra sitt yttersta för att ge britterna en sån generös överenskommelse som det bara går, och värna om att Storbritannien inte delas.

Samtidigt måste EU ta signalen om det folkliga missnöjet med den oavsättliga, välgödda Brysselelitens monsterprojekt på grundligaste allvar. Idén om att gradvis likrikta Europa till en fullfjädrad federal union bör förklaras som felaktig, skadlig och dödfödd.

Fokusera på det viktiga: att den sameuropeiska andan mellan demokratierna är levande och att den gemensamma marknaden är konkurrenskraftig. Leder Brexit till kloka reformer och hanteras smart kan det på sikt bli till Europas fördel. I annat fall lär Putin, Le Pen och Trump få skäl för sitt jubel.

Brexit the Movie

Publicerad den av
Svara

https://www.youtube.com/watch?v=UTMxfAkxfQ0#t=20

En även ur liberalt svenskt perspektiv se- och tänkvärd film, som frihetligt pläderar för Brexitlinjen i brittiska folkomröstningen den 23 juni. Nödvändigtvis är det inte en lysande idé att Storbritannien lämnar EU. 

Samtidigt kan man fråga sig vad som behövs för att bryta Brysseladelns förskansning bakom osunda maktstrukturer, överpolitiseringen som korrumperar den europeiska gemenskapstanken och regleringsblockerandet av en tillväxtvänligare marknadsekonomi.

Thatcher för Brexit?

Publicerad den av
Svara

Margaret H. Thatcher

Skrivit i Corren 18/5:Corren.

Margaret Thatcher är tillbaka i den politiska hetluften. Inför folkomröstningen den 23 juni huruvida Storbritannien ska lämna EU eller ej, har spekulationer kring hennes förmodade åsikt blivit ett slagträ i debatten.

Nyligen offentliggjordes ett brev från 1993, där hon redovisade sin syn på det då färska Maastrichtavtalet. Thatcher hade redan avgått som premiärminister och det föll på efterträdaren John Majors lott att få med ett motvilligt Toryparti på Maastrichttåget.

Det lyckades, dock inte utan en hård och bitter intern strid. Själv höll Thatcher distansen, men skrev till en av sina lojala anhängare att hon absolut inte skulle godtagit Maastricht: ”Det går emot brittiska intressen och är skadligt för vår parlamentariska demokrati”.

Det var med Maastrichtavtalet som Europeiska Gemenskapen (EG) bytte skepnad till EU. De centralistiska ambitionerna taggades upp rejält med sikte på skapandet av en allt tätare politisk och ekonomisk union.

Självklart skulle därför Thatcher idag förespråkat utträde – Brexit – och hennes negativa uppfattning om Maastricht är beviset, menar en del Toryprofiler tvärsäkert.

Inte alls, hävdar andra partimedlemmar och tidigare Thatchermedarbetare lika trosvisst. Hon må personligen ogillat mycket av EU. Men som kylig politisk realist skulle hon accepterat de omförhandlade villkoren för Storbritanniens medlemskap och gett David Cameron sitt stöd.

De skilda meningarna är symptomatiska för det konservativa regeringspartiets djupa och långvariga splittring i den infekterade EU-frågan. Vilken sida Thatcher verkligen skulle valt i folkomröstningskampanjen kan förstås ingen veta, hon gjorde ju exit från jordelivet 2013.

Man kan emellertid utan vidare karaktärisera hennes misstro mot den svällande EU-apparaten som profetisk. Frihandel och mellanstatligt samarbete var en sak. Men Brysselelitens imperieliknande maktsträvanden och tendenserna till överbyråkratisering var Thatcher en svuren fiende till.

”Europa har redan överlevt helt andra försök att uniformera kontinenten. Alla hade de högmodet gemensamt, och inget av dem förunnades någon varaktig framgång. Inte heller icke-våldsversionen av ett sådant projekt kan sägas ha någon gynnsam prognos. Alla imperier i historien har haft en begränsad halveringstid, tills de misslyckats genom sin omåttliga expansion och sina inre motsägelser”.

Orden är inte Thatchers, utan den tyske intellektuelle vänsterliberalen och Europavännen Hans Magnus Enzensbergers i den uppmärksammade debattboken Det mjuka monstret Bryssel (2012). Han varnar där för det europeiska mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s medborgare och göra demokratin till en chimär.

Ett Storbritannien som sliter sig loss från Bryssel skulle medföra åtskilligt tumult och osäkerhet. Är det önskvärt? Tveksamt. De faktiska konsekvenserna av ett sånt radikalt steg är svåra att sia om.

Men i längden behöver det inte nödvändigtvis betyda en katastrof ur liberalt perspektiv. Kanske är Brexit snarare vad som behövs för att punktera EU:s elefantiasis och tvinga igång en genomgripande reformering av det europeiska samarbetet i sundare, frihetligare riktning.

God Save the Queen

Publicerad den av
Svara

Queen Elizabeth II

Those holding the power – the prime ministers who lead the government when their party achieves a parliamentary majority – come and go with the vagaries of election, while the Queen endures as head of state. She lacks the power to govern, but she has a sort of negative power. Because she is there, no prime minister can be number one.

“She makes a dictatorship more difficult, she makes military coups more difficult, rule by decree more difficult,” said Robert Gascoyne-Cecil, the 7th Marquess of Salisbury, a Conservative politician and former leader of the House of Lords. “It is more difficult because she occupies space, and due process must be followed.”

– Sally Bedell Smith, Elisabeth the Queen. The Life of a Modern Monarch, 2012.

Den apolitiska brittiska hållningen

Publicerad den av
Svara

Auberon Waugh

Jag är övertygad om att intelligenta, utbildade och belästa engelsmän varken är vänster eller höger, utan är uttråkade av politik och betraktar alla politiker med förakt. Det är min politiska bekännelse, i den mån jag har någon.

– Auberon Waugh, journalist, 1939-2001.

Evelyn Waugh

Jag har aldrig röstat i ett parlamentsval. Jag tänker inte rösta i år. Jag kommer aldrig att rösta om inte en moralisk eller religiös fråga står på spel (såsom förbud mot katolska skolor). Storbritannien är inte en demokrati. Alla makt kommer från kronan. Domare, anglikanska biskopar, soldater, matroser, ambassadörer, hovpoeten, brevbäraren och i synnerhet ministrar finns tack vare monarkens vilja.

Under de senaste trehundra åren, särskilt under de senaste hundra, har kronan anammat vad som för mig framstår som en mycket riskabel process för att välja sina rådgivare: allmänna val… Genom att tillskansa sig suveränitet har folken i många civiliserade länder ådragit sig en rastlös och frustrerad känsla av ansvar, som står i vägen för deras rätta arbete att förtjäna sitt uppehälle och utbilda sina barn… Jag har ingen ambition att rådge min monark i hennes val av tjänstefolk.

– Evelyn Waugh, författare, 1903-1966.

Kvinnan bakom Winston

Publicerad den av
Svara

Recenserat i Corren 16/3:Corren.

Bok: Clementine Churchill. En biografi
Författare: Sonia Purnell
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska media

När Nancy Reagan, USA:s första dam 1981-89, nyligen avled var det många som lyfte fram hennes stora betydelse. Ronald Reagan hade inte blivit president utan stödet från sin briljanta hustru. Hon tjänstgjorde i det tysta som viktig rådgivare och var utåt en vinnande profil som bidrog till den optimistiska bilden av Reaganåren då det åter blev ”morgon i Amerika”.

Något liknande erkännande har kvinnan bakom en annan av 1900-talets främsta statsmän aldrig fått, trots att hennes roll snarare var av än större vikt i formandet av förra seklets öden. Ändå är hon knappt synlig i historieböckerna, pikant nog även i de prominenta verk om första och andra världskriget som skrevs av hennes man: Winston Churchill.

Detta vill den brittiska journalisten och författaren Sonia Purnell behjärtansvärt ändra på i sin färska biografi om Clementine Churchill (1885-1977).

Det har sagts att Winston var en hopplös loser innan Hitler gav honom en karriär som frihetens och civilisationens räddare. Frågan är om denne märkligt unika personlighet – av Labourledaren Clement Attlee karaktäriserad som ”femtio procents geni och femtio procents dåre” – haft chansen till någon karriär alls, om inte Clementine funnits vid hans sida.

Till mycket var ju den aristokratiske äventyraren Winston Churchill ett vuxet barn; egofixerad, impulsiv, manisk och inte sällan omdömeslös. Belysande är regeringsansvaret för det katastrofala fälttåget vid Dardanellerna 1916, som länge sänkte Winstons rykte och vidare ambitioner.

Lyckligtvis för både honom och oss fungerade Clementine som en balanserande kraft. Hon försökte hålla den turbulente Winston på rätt köl och gjorde ansenliga lobbyinsatser inom det politiska livet till hans förmån, senare även till Storbritanniens och Europas när det gällde att få med USA i kampen mot nazityranniet.

Hon var lika charmigt intagande som klarsynt, bestämd och bitsk. Utan tvekan fanns kapaciteten att nå höga positioner i egen rätt om inte epokens nedlåtande kvinnosyn varit.

Istället fick Winston bli hennes biljett till makt och inflytande. Kärleken dem emellan var äkta och tillgiven. Men det var också ett utpräglat politiskt partnerskap med ärelystet sikte på det gyllene målet: premiärministerposten.

Fast det privat mänskliga priset blev omfattande. Parets barn försummades tragiskt, själv led Clementine av återkommande djupa utmattningsdepressioner som inte tycks upphört förrän Winston gick ur tiden 1965.

Purnells bok är rappt och underhållande skriven. Tyvärr känns den ungefär som att äta en påse chips. För stunden smaklig, men som näringsrik kost finns åtskilligt övrigt att önska. Som läsare saknar man fördjupande analyser och perspektiv vilka kunnat ge skildringen mer märg och relief. Synd. Clementine Churchill hade förtjänat ett fullödigare porträtt.

Tygla EU och värna friheten

Publicerad den av
Svara

EU flaggor

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

Många Europavänner anser förmodligen att David Cameron slår ut sig när han vill ha en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. Och en sådan blir det redan före utgången av nästa år, enligt den regeringsförklaring som drottning Elizabeth II läste upp i veckan.

Visst, det är en djärv attackboll. Men det är upp till Bryssel att returnera. Ett EU utan de frihandelsvänliga britterna vore förstås en hemsk tanke.

Camerons avsikt är dock i grunden god. Brysselapparatens maktfullkomlighet och överbyråkratisering skämmer det europeiska projektet. Nu ökar pressen, hårdare än i mannaminne, på att EU hejdar utvecklingen mot ett fullskaligt mandarinvälde och går back to basics.

För att åter hänvisa till den amerikanske republikanske senatorn Barry Goldwater (1909-1998): ”Frihetens fiende är otyglad makt, och frihetens förkämpar måste slåss mot maktkoncentration varhelst de finner den”.

Det var den federala statsmaktens svällande centralistiska anspråk i USA på 60-talet, liksom fackföreningarnas och de stora industribolagens monopolitiska tendenser, som han talade om. Men orden kunde lika gärna gälla dagens EU.

”Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer”, meddelade drottning Elizabeth i parlamentets överhus under onsdagen. Det låter lovande. En reformering i liberal riktning vore inte en dag för tidigt.

Dels för att bryta ner det toppstyrande byråkratiseringsraseriet, dels för att göra Europas ekonomier mer globalt konkurrenskraftiga. Hur ska vi få EU att börja leverera igen?

Björn Wahlroos, styrelseordförande i Nordea och professor i nationalekonomi, förordar ett lika kärnfullt som klokt recept: ”Vi måste sänka skatterna. Vi måste göra oss av med regleringar och ta bort en massa tokiga EU-regler, var sig det gäller gurkor eller glödlampor eller gud vet vad” (Dagens Industri 28/5).

EU ska inte vara ett överstatligt imperium som styr och ställer i alla upptänkliga frågor. Framtiden ligger i att återvända till Europatankens ursprung: att vara ett ramverk för värnet av freden, friheten och den öppna marknaden.