Stockholm ler, det känns när Stockholm ler
Stockholm ler, det är en vän som ler
Hela da’n går som en karavan
av skönhet genom sta’n…
– Lars Forssell
Här, i Ferdinand Bobergs charmanta Stockholmspalats, kunde man möta Zarah Leander med ett glas champagne i handen. Stieg Trenter rökte tankfullt efter precis avklarad måltid och funderade på ännu en deckargåta åt Harry Friberg. Sven Stolpe vinkade till sig servitrisen och beställde in en ny grogg. Samtliga borta för länge sedan, liksom det legendariska vattenhålet restaurang Rosenbad. Den en gång livfulla byggnaden har blivit ett gated politikercommunity. En kulturhistorisk tragedi.
I helgen såg jag Moderna museets stora sommarutställning om Nils Dardel och Peter Le Marcs aviserade sista konsert, någonsin, på Skeppsholmen. Här hänger jag utanför Stockholms slott och är, som synes, tämligen nöjd med bägge upplevelser. Konst, musik, Stockholm. Kungligt laddad för en ny arbetsvecka på tidningen.
En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.
Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.
Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.
Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.
Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.
Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.
Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.
I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.
Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.
Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.
På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.
Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”
Vi har nostalgiafton hemma. Dricker billigt rödtjut, lyssnar på gamla punkskivor. The Clash, Ramones, Sex Pistols, ungdomens hjältar. Plötsligt slinker en katt bland hermelinerna in i spellistan.
Det är A Tribute to Jack Johnson med Miles Davis, en musikalisk hyllning till den första färgade världsmästaren i tungviktsboxning. Fantastiskt album, explosiv jazzfusion.
Miles var personligen ganska explosiv, därtill själv utövare av ”the noble art of self defense”. Under ett Sverigebesök tränade han boxning på Södermalm, lockade upp klarinettisten Putte Wickman i ringen och gav honom storstryk. Den svårt mörbultade Wickman lyckades dock få in ett slag över Miles öra, så att han tvingades spela trumpet halvdöv på Konserthuset senare samma kväll.
Ja, det ska faktiskt ha hänt. Den 31 oktober 1967, på boxningsklubben Sparta, Kocksgatan 24 i Stockholm, för att vara exakt. I denna klubb var för övrigt författaren Stig ”Slas” Claesson medlem. Om Miles Davis även spöat upp honom är oklart, men det skulle inte förvåna.
Vi lyssnar färdigt på albumet och återvänder till The Clash. Enighet råder kring bordet: Jazz är farligt, punk är trevligt.