Det som var viktigt hemma var arbete och därutöver var Evert noggrann med att man skulle behandla alla människor lika. Han brukade säga att ’en ren krage och putsade skor är den ram inom vilken personligheten får utvecklas – vad personen för övrigt vill lägga i den ramen är hans ensak’.
– Sven-Bertil Taube i DN om sin far, en klok man.
Skrivit i Corren 8/5:
Du låter dig väl inte förfalla i hemmakarantänen? Sluta hasa runt i foppatofflor, säckiga mysbrallor och sladdrig t-shirt. ”To choose clothes, either in a store or at a home, is to define and describe ourselfs”, som Alison Lurie skriver i The Language of Clothes (1981).
Nu är hög tid att se över garderoben inför sommaren, då förhoppningsvis pandemin äntligen klingar av. Kläder är inte plagg allena. De uttrycker vår identitet, verklig eller önskad, och representerar en iscensättning av jaget.
”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra”, skalade den unge finlandssvenske poeten Henry Parland på det glada 1920-talet. Orden ligger i linje med det moderna dandyideal som kanske mer än någon annan Oscar Wilde bildat modell för.
Dandyn har sitt ursprung i 1700-talets engelska aristokrati, yngre sprätthökar som kommit hem från den gängse bildningsresan på kontinenten (”Grand tour”) och skrytsamt anammat nya vanor och luxuöst klädmode. Nästa sekel skedde en spännande utveckling. I takt med medelklassens växande betydelse demokratiserades dandyn. Den iögonfallande pråligheten försvann. Stilen blev mer sober och stram, extravagansen försköts snarare till detaljerna.
”Den sanna perfektionen av människan ligger inte i vad man har, utan i vad människan är”, skrev Oscar Wilde i The Soul of Man under Socialism (1891). Dandyns kännetecken blev individualisten som skapar sitt jag, finner sin egen suveränitet i trots mot det gamla vittrande ståndssamhällets barriärer och konventioner, visar att vem som helst kameleontiskt kan byta bakgrund och skepnad efter behag. Den du vill vara bestämmer du!
Wildes frihetliga påverkan ekar genom hela 1900-talet. Konstnären Nils Dardel är ett tidigt berömt exempel på den gränsöverskridande dandyn, även swingpjatten som Karl Gerhard besjöng i Jazzgossen får sägas höra dit, liksom den hedonistiska 80-talsgruppen Lustans Lakejer (som med Johan Kinde i spetsen kontroversiellt deklarerade att ”kläderna är viktigare än musiken”). Arvet manifesteras hos inflytelserika populärkulturella ikoner som David Bowie, Bryan Ferry och Andy Warhol. Men också briljant hos Madonna – dandyn måste inte vara manlig!
Som typisk dandy är du välskräddad och estetiskt medveten, men snobbig? Inte nödvändigtvis. Hellre en smula lekfullt ironisk. En dos leende distans i hållningen är att rekommendera. Man ska aldrig ta sig själv på för stort allvar. Fast slarva inte med detaljerna! Det kan vara en kravatt, ett fickur i en diskret mönstrad väst eller en snygg kavajslagsnål. Den senare attiraljen är något underskattad, men kan förbluffande effektivt piffa upp din mundering och ge relief åt din personlighet. Om man har förstånd att välja nål med smak och måtta.
Pins att spöka ut sig i finns det oceaner av, det mesta är skräp. Allt plastigt och blaffigt går naturligtvis bort, billig produktreklam definitivt, undvik absolut nålar med politiska budskap såsom partimärken. Dylikt otyg riskerar bara att stöta bort hederligt folk.
Förutom det primära syftet att förhöja det sofistikerade åt klädseln en grad eller två, ska du vinna på kavajslagsnålen, bli aningen intressantare. Själv bär jag gärna en guldnål med en liten stiliserad luftballong, symboliserande friheten att sväva genom tillvarons rymder likt aeronauten Camille Flammarion.
Alternativt brukar jag ha en förgylld nål med Gustaf V:s monogram på kavajen, fungerar väldigt bra som ”conversation starter”! Den har inget med rojalism att göra, utan är en skämtsam hyllning till racketfantomen Mr G som etablerade tennisen i Sverige och under somrarna spelade notoriskt usel dubbel på Särö i min halländska hemmakommun Kungsbacka. Därtill älskar jag Gustaf V:s sardiner.
En annan kul grej att lyfta fram är spatserkäppen, närmast en signatur för Henry Parland, och bland moderiktiga herrar i förra seklets början en lika given accessoar som hatt och handskar. ”Att gå med käpp hör till överklassens njutningar”, förkunnar odödliga etikettbibeln Mannen i sino prydno. Kursbok i savoir vivre (1925) och förklarar vidare:
”Man stöder sig icke på käppen annat än om det är skralt med benen. Man svänger ej med den, ej heller manövrerar man med den på något annat sätt som kunde riskera medborgarnas ögon. Käppen är fullständigt onyttig, men elegant.”
Av någon märklig anledning har spatserkäppens roll som stilmarkör hamnat på undantag. Det är förstås djupt beklagligt, ty vad är en stadspromenad utan gentlemannamässig utrustning? Nej, gångstavar duger sannerligen inte som ersättande attribut. Kan ni ens tänka er sådana i händerna på Oscar Wilde!
Vi lever utanför / Vi tittar på vår värld / Vi trivs nog bäst så här / – ett liv i exil.
– Major Tom Wolgers (1959-2020), eskapist, estet, lustans lakej, geni.
Skrivit i Corren 12/8:
Johan Kinde, frontfigur i Lustans Lakejer, blev hösten 1981 mycket omtalad för det underbart provokativa uttalandet att ”kläderna är viktigare än musiken”. Inte långt från sanningen heller!
Helt klart var utseendet i alla fall minst lika viktigt som musiken i New Romantics-vågen. Den svepte fram från Storbritannien åren kring 1980 med grupper som Spandau Ballet, Duran Duran och Visage.
På svensk botten blev den oöverträffade företrädaren Lustans Lakejer, ett tidigare punkband från Åkersberga som sadlat om i eskapistisk riktning, influerade av Roxy Music, David Bowie och Japan.
Jag älskar fortfarande den ogenerade verklighetsflykt och det skamlösa poserande som denna nyromantisk rörelse inbjöd till. Äntligen fick den på glitter svältfödda ungdomen i det gamla gråa socialstats-Sverige känna en befriande fläkt av Gatsbydekadens, glamour och drömmar om det ljuva livet. Om jag själv gavs en krona för alla gånger jag kollat på ikonen Bryan Ferry i Roxy Musics Avalon-video, skulle jag säkert haft råd att mer än drömma också.
Mitt intresse för stil, estetik och klassiskt herrmode har jag hursomhelst i hög grad Ferry och Lustans att tacka för. Faktiskt i sådan hög grad att jag dessa dagar frestas att travestera Johan Kinde och deklarera att ”kläderna är viktigare än politiken”. I ett avseende stämmer det nämligen, eller har tills nyligen stämt.
Det tar emot att erkänna det, men det gäller min instinktiva inställning till en specifik del av den svenska smittskyddspolitiken mot coronapandemin. Det handlar om bärandet av munskydd, som statsepidemiologen Anders Tegnell envist vägrat rekommendera i Sverige. Belägg saknas för att ansiktsmasker minskar spridningen av covid-19, hävdar han.
Jag har villigt köpt hans argumentering, jag har gladeligen litat på hans vetenskapliga expertis – men utifrån den i sammanhanget givetvis fullständigt ovidkommande och triviala åsikten att munskydd inte funkar estetiskt! Jag menar, det går bara inte att ha munskydd i kombination med en snygg kostym – eller vit smoking som Bryan i Avalon – utan att ruinera det coola utseendet.
Puckat? Absolut, det är dock snarare mera vanligt än ovanligt att människan rationaliserar sina tankelinjer och beslut på dylikt vis. Man söker argument som passar känslan och övertygar sig själv om hur himla rätt man har. Det kan sannerligen straffa sig.
Större delen av övriga världen har föreskrivit munskydd i trängre miljöer. WHO har rekommenderat det. Enligt nyhetsrapporteringen kommer alltfler studier som visar att munskydd har effekt och minskar smittspridningen. Vad har då Tegnell för egentlig grund att dissa ansiktsmasker?
Jag tvivlar på att han har samma värdelösa ursäkt som mig med bakgrund i nyromantikens besatthet vid klädstilen.
På den tiden när man var ung, trodde på Beach Boys och hängde hemma hos Lotta Holgersson.
Skrivit i Corren 16/10:
Den finlandssvenske poeten Henry Parland, det unga modernistiska geniet som rycktes bort alltför tidigt 1930, utmanade sin samtid med att sätta värde på det skenbarligen ytliga och triviala. I en fyndigt formulerad dikt skrev han:
”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra.”
Att ytan, som plaggen vi bär, har en icke föraktlig betydelse lät redan romaren Quintilianus förstå i sin berömda sentens ”vestis virum reddit” – kläderna gör mannen.
Det var också något som Sara Danius skarpsinnigt lyfte fram när hon visade vilken fatal miss den gängse litteraturvetenskapen gjort i frågan. Där hennes akademiska kollegor tenderade att förstrött betrakta kläder som blott och bart atmosfärskapande rekvisita i romankonsten, såg istället den modeintresserade Danius något av central vikt.
Ett bländande exempel är hennes studie av Stendhals klassiker Rött och svart (1830) om den äregirigt karriärsträvande plebejen Julien Sorels försök att bli del av aristokratin i Paris.
”Det går alldeles utmärkt att sammanfatta intrigen”, påpekade Danius i en av sina alltid lika lärda som stilistiskt eleganta essäer, ”bara genom att beskriva huvudpersonens textila transformationer”. Ty hur tar sig Sorel fram i den värld som annars klassbarriärerna stängt för honom? ”Lösenordet heter kläder, rätt kläder”.
Klädernas politiska och socialt identitetsmarkerande funktion lekte själv Sara Danius dråpligt med när hon blev professor i estetik vid Södertörns högskola.
Lärosätet har rykte om sig att vara vänsterpräglat, vilket Danius observerade tog sig uttryck i en uniformerande klädstil av det sjabbigare slaget. Den progressiva tillhörigheten demonstrerades med kläder som signalerade att man inte alls brydde sig om kläder. Efter inspiration från bland andra högerikonen Margaret Thatcher valde Sara Danius istället att på skoj klä sig helt fel: i knytblus.
Skämtet blev så framgångsrikt att knytblusen blev ett signaturplagg för Danius – med en senare väsentligt allvarligare innebörd då hon skamligt tvingades bort som Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare.
Knytblusen laddades om till en feministisk kampsymbol mot den unket patriarkala makt- och tystnadskultur som möjliggjort åratal av sexuellt våld även i kretsen kring Akademiens upphöjda olymp.
Danius tog en stilenlig hämnd på de som kullkastade hennes försök att städa upp Gustaf III:s svårt skandalfläckade institution. På sin sista Nobelfest lyste hon överlägset starkast, såväl visuellt som moraliskt, i en flammande orange-rosa kreation – ett storslaget utropstecken till klänning som sent ska glömmas.
Kläderna må göra mannen, men ingen hade därvidlag en suck mot Sara Danius. Vad vi kommer att sakna henne!
Det var på den tiden när man fortfarande var tuff, counter culture, bodde i indiantält och stoltserade i thisha med batiktryck. Ack, forna dagars ideal. Katten vid min sida är Misse Måns. Honom saknar jag fortfarande.
Det är härligt att få blommor.
Alltid Windsor, alltid rätt.
Råkade passera en herrekipering i Stockholm som hade några trevliga skor i skyltfönstret. Jag kunde dock inte bestämma mig för vilken modell som jag gillade bäst. Så jag köpte alla tre. Snygga dojjor kan man ju aldrig få för många av, eller hur?
Christian Dahlgrens Blogg 