Kategoriarkiv: Statsvetenskap och författningsfrågor

Räta på ryggen, ledamöter!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

”Gör kronan på hans hjässa lätt och all din tro till honom sätt”, sjöng riksdagsledamöterna traditionsenligt för Carl XVI Gustaf innan monarken i går höll sitt tal och förklarade att riksdagen kunde påbörja sitt nya arbetsår.

Ceremonin kan tyckas som en oförarglig ritual. Men vad är det för signal den egentligen sänder? Borde inte riksdagsledamöterna förklara all sin tro till demokratins ideal, i stället för att underdånigt lovsjunga en icke-vald person vars märkliga ämbete bygger på ojämlikhet, distansering och förtrollning?

All makt utgår från folket, förkunnar regeringsformen. Det är således vi, som genom våra valda ombud i riksdagen, utgör kronan i folkstyret. Inte kungen. Så vad har han då i parlamentet att göra?

Inget alls, menade Peter Althin och Mia Sydow Mölleby från Republikanska föreningen på tisdagens DN Debatt. De ansåg att talmannen fortsättningsvis själv skulle öppna riksmötet och be kungen stanna hemma i sitt slott. Knappast någon orimlig ståndpunkt.

Å andra sidan, om man vill vara lite elak: är inte denna ceremoni samtidigt ganska symptomatisk för en institution där ledamöterna är vana att böja sina nackar? Riksdagen ska vara det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Men ironiskt nog påminner parlamentet om en modern variant av 1700-talskungen Adolf Fredrik. Formellt förkroppsligande han den högsta makten. Men i praktiken var han reducerad till blott en namnstämpel för regeringsbesluten och fyllde sina dagar med att svarva snusdosor.

Förra året utkom Ann-Marie Pålsson med en uppmärksammad bok om sin period som riksdagsledamot för Moderaterna. Hon hävdade att Sverige hade världens svagaste och mest osjälvständiga parlamentariker. Bokens titel var i sig talande: Knapptryckarkompaniet.

Ledamöterna var helt i händerna på sina partiledningar och utrymmet för eget agerande var minimalt. Som tillhörande regeringskoalitionen skulle Pålsson och hennes partikamrater enbart verkställa besluten som dikterades från Rosenbad.

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, uppges statsminister Fredrik Reinfeldt ha rutit åt den moderata riksdagsgruppen vid ett tillfälle.

Hennes redogörelse är djupt nedslående läsning, men vittnesmål med liknande innehåll är inte ovanliga från ledamöter även ur andra partier. Känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget är återkommande.

Uppenbart är att regeringskansliets inflytande svällt på bekostnad av parlamentets. Bara en sådan sak att ministrarna föredrar att portionera ut nyheter om statsbudgeten till medierna innan den presenteras för riksdagen, tyder näppeligen på större respekt för folkets valda ombud. Som vi själva som röstat fram dem sällan ens vet namnen på för övrigt.

Möjligen skulle riksdagens ställning kunna stärkas dels genom ett mer renodlat personval, dels genom att ledamöternas antal skärs ned från dagens 349 anonyma stycken till, låt säga, 149. Då kunde ansvaret bli tydligare och ledamöternas incitament att räta på sina kuvade ryggar förbättras.

Lågt valdeltagande – ett sundhetstecken?

Publicerad den av
1

”Det är klart att det är en oerhörd besvikelse”, suckar demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP). ”Ett stort nederlag för svensk valdemokrati”, konstaterar statsvetarprofessorn Sören Holmberg. ”Ett demokratiskt fiasko”, skriver Aftonbladets Katrine Kielos.

Ja, som väntat var det relativt få som röstade vid omvalet i Västra Götaland. Endast 43 procent av drygt 1,2 miljoner röstberättigade axlade sitt – som det brukar heta – demokratiska ansvar. Men å andra sidan. Om inte politiken upplevs som relevant och angelägen, vem är det då fel på? Väljarkåren?

För övrigt är det som man i svensk debatt anser att högt valdeltagande vore något slags självändamål. Dock skulle vi i den mogna demokratin tvärtom kunna se lågt valdeltagande som ett sundhetstecken. Faktiskt. Heta och upprivande ideologiska konflikter har klingat av, det råder konsensus om den allmänna färdriktningen, skillnaderna mellan de etablerande partierna är små och teknokratiskt betingade, det mesta i samhället funkar i stort sett ganska hyfsat och vilket politiskt block som styr saknar existentiell betydelse. Egentligen inte så illa, va?

Då är det väl ändå svårt att peka finger åt människor som utnyttjar sin rätt att inte delta i partivalen? Demokrati är i grunden ett verktyg. Inget som per definition är gott i sig självt. Det avgörande måttet på ett anständigt samhälle handlar istället om hur den franska revolutionens klassiska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap tillämpas. Och tiger hälsan still (någorlunda i alla fall) är det nog inte ologiskt att motivationen hos väljarna faller, och att de föredrar att engagera sig i något som för dem synes viktigare än traditionell partiröstning.

Nu resonerar jag förstås teoretiskt och principiellt här, eftersom ämnet är värt att problematisera då man ju bör skilja på mål och medel. Annars lär vi hamna ganska snett. Som att det började hojtas om införande av röstplikt (ett absurt och frihetsinskränkande instrument, som snarare undergräver medborgarskapet än stärker det). Jag tycker det är bra att rösta och har själv alltid gjort det.

Jag beklagar att inte partierna i Västra Götaland förmådde mobilisera väljarkåren i högre grad än de gjorde. Särskilt som det idag finns ett parti som mält sig ur de anständiga partiernas krets – Sverigedemokraterna. När den organiserade främlingsfientligheten är på frammarsch finns alla skäl i världen att utnyttja sin rösträtt. Detta givetvis för att stärka de goda krafterna på de ondas bekostnad. Uppenbarligen misslyckades man ånyo både från höger till vänster att höja medvetenheten om vilka värden som står på spel när SD vädrar morgonluft och intoleransen breder ut sig.

Detta är det verkligt allvarliga.

Rösta – eller ägna dagen åt trädgården

Publicerad den av
Svara

Idag är det omval i Örebro och regionen Västra Götaland. ”Tveka inte, gå och rösta”, lyder rubriken i fet stil över hela Borås Tidnings förstasida (pappersupplagan). Det är kära vännen och chefredaktören Stefan Eklund som pläderar för vikten av att regionens medborgare ska ta sitt demokratiska ansvar (texten finns här). Oantastligt, egentligen.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis inför den här typen av uppmaningar. Särskilt från oberoende tidningar. Det finns i allmänhet en ton av moraliserande kring valdeltagandet som jag har svårt för. Ungefär som att folk vilka inte röstar är lite korkade. Slappa. Obildade.

Så behöver det inte alls vara. Det kan finns fullt rimliga orsaker till att man tvekar. Eller inte vill gå till valurnan – vilket ju även det är en handling. Personligen skulle jag förvisso röstat om jag bodde kvar i Borås, jag har röstat i samtliga val jag varit berättigad till sedan 1988.

Men icke-valet, i synnerhet det medvetna icke-valet som att rösta blankt, är faktiskt helt okej. Och människor som handlar så är värda samma respekt som de röstande. Gilla det eller inte. Dock innebär frihet och demokrati även rätten att avstå och istället klippa gräsmattan.

En fransk skåning upptäcker Amerika

Publicerad den av
Svara

Våren 1831 seglade den unge franske aristokraten Alexis de Tocqueville till New York för att studera den märkliga nationen USA, skapad genom revolution och frihetskrig dryga 50 år tidigare.

Tocqueville reste runt i landet och nedtecknade flitigt sina intryck. Han konstaterade bland annat att amerikanerna gillade hårda sängar, inte drack rödvin till maten vareviga dag och att deras myggor både större och ilsknare än i Frankrike.

I februari 1832 tog han båten hem igen. Sedan blev det några år av tystnad, men Alexis de Tocqueville var ingalunda overksam. Tvärtom var han fullt upptagen med att reflektera över sina upplevelser. Han satte dem på pränt i två tjocka band, publicerade 1835 och 1840 under titeln De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika).

Det var en skarpögd analys av det djärva amerikanska experimentet i folkstyre och liberalism. Tocquevilles slutsats blev att demokratins och jämlikhetens idéer var ödesbestämda att erövra världen. Verket fick stort inflytande, till åtskilliga reaktionära makthavares förtret i Europa. De höll med näbbar och klor hårt på sina nedärvda privilegier och önskade förmodligen att Tocqueville borde ha drunkat i Atlanten innan han hunnit tillbaks med budskapet om att friheten faktiskt fungerade over there.

Men bland reformsinnade européer var mottagandet desto varmare. Så även i vårt eget avlånga och då tämligen efterblivna land. Den från konservatismen omvände liberalen Erik Gustav Geijer tyckte att Om demokratin i Amerika var en av de bästa böcker han någonsin läst.

Mycket imponerad var också Johan August Gripenstedt, klok och energisk statsman som genom sin modernisering av Sverige lade grunden till ett dittills oanat välstånd. Under debatten som föranledde skrotandet av den antikverade ståndsriksdagen, åberopade Gripenstedt flera gånger Tocqueville som stöd för att Sverige borde få en tidsenligare politisk representation. En ny tvåkammarriksdag blev det så äntligen 1866. Förebilden var tvåkammarsystemet i den amerikanska kongressen som Tocqueville beskrivit.

På sätt och vis är Alexis de Tocquevilles roll i just Sveriges väg mot demokratisering ganska passande. Han tillhörde en gammal adelssläkt från Normandie, uppkallad efter normanderna, de nordiska vikingar under ledning av Gånge-Rolf som fick provinsen i förläning av den franska kronan år 911.

Många av dessa vikingar var äventyrssugna skånska grabbar, som döpte ställena där de slog sig ned efter byarna hemmavid. Det som idag heter Evereaux i Normandie är exempelvis en förfranskning av Everröd, Yvetot är Yvetofta, etc. Och orten Tocqueville (som ätten tagit namn från) hette ursprungligen Tågarp. Alltså skulle Alexis de Tocquevilles anfader möjligen ha varit en skånepåg i förskingringen.

Onekligen något att tänka på nästa gång du passerar originalets Tågarp mellan Svalöv och Landskrona. Dess bidrag till historien är sannerligen inte fy skam.

Det goda urvalet

Publicerad den av
Svara

Det är inte svårt att hitta fel och orättvisor i vårt samhälle. Dock är det sällan som vi reflekterar över den kanske intressantaste frågan: varför fungerar det mänskliga samhället så bra som det ändå gör?

Trots allt är de flesta av oss ganska hyggliga personer som inte begår allvarligare brott, stjäl våra grannars tillhörigheter eller hyser primitiva åsikter i stil med att handikappade bör sättas ut i skogen.

Tvärtom är det normala att vi vill samarbeta, hjälpa varandra och att vi vinnlägger oss om att behandla andra – även främlingar – med respekt och vänlighet. Den samhällsorganisation vi tillsammans skapat är egentligen en fantastisk konstruktion av ömsesidighet och nytta.

Någon motsvarighet inom djurens värld finns inte. Där råder djungelns lag, en brutal kamp för överlevnad i en fientlig omgivning. Inga andra däggdjur äger vår förmåga att samverka med individer som inte tillhör den nära familjekretsen. Schimpansen är genetiskt nästan identisk med oss.

Ändå är vårt uppförande radikalt annorlunda. Hur rimmar det med Darwins teori om det naturliga urvalet? Detta kräver ju att vi alla måste vara ohämmat egoistiska för att inte evolutionen skall sätta stopp för möjligheten att föra våra gener vidare.

Steven Pinker, ledande forskare inom evolutionsbiologin, har dock skakat om gamle Darwin ordentligt. Pinker menar att den biologiska utvecklingen gett människan en unik förmåga till språklig kommunikation, vilken gynnat uppkomsten av ett socialt samspel som går utöver gruppen av nära släktingar.

För att gruppen inte skall bryta samman av egoistisk konkurrens har biologin premierat individer med altruistiskt beteende. Och mer än så: ett moraliskt tänkande.

Vi har alla en förprogrammerad känsla för ont och gott, vi känner skam och har ett rättvisepatos. Om någon drar otillbörliga fördelar på andras bekostnad, har vi en medfödd drift att straffa ut snyltaren från gemenskapen.

Det ger onekligen hoppfulla perspektiv för framtiden. Egoistiska samhällsförstörare som Saddam Hussein, Robert Mugabe och Fidel Castro kan hälsa hem. Inte ens naturen gillar dem.

(Borås Tidning 2003-04-04)