Skrivit i Corren 6/2:

Han är både en av de mest produktiva och lästa författarna genom tiderna. Han skrev över 300 romaner och 4000 noveller, med en total upplaga kring 1,4 miljarder exemplar. Vi talar naturligtvis om Georges Simenon (1903-1989), skapare av den berömda kommissarie Maigret i Paris.

Denne piprökande och psykologisk skarpsinniga gestalt figurerar i en serie om dryga sjuttiotalet böcker, de flesta av påfallande hög litterär kvalitet. Märkligt nog har de annars så deckartokiga svenskarna aldrig fattat något bredare tycke för Simenons franska polis. Nyutgåvor finns inte att uppbringa. Den intresserade svenska läsaren får istället sätta hoppet till antikvariaten eller bibliotekens magasin.

Situationen är dessvärre typisk för den franska litteraturens ställning. Frankrike tillhör de främsta kulturnationerna i världen, men på den svenska marknaden möts franska författare oftast med kallsinne. Känslorna är desto varmare för engelskspråkiga berättare. Bland översatt skönlitteratur är den anglosaxiska dominansen bedövande.

Det är symptomatiskt för hur andra språk och kulturområden tenderar att marginaliseras i förhållande till det engelska. Globaliseringen är ett faktum, internationaliseringen tilltar, ändå går vi själva mot en sjunkande standard gällande flerspråkigheten. EU har som mål att alla unionens medborgare ska tala två språk utöver modersmålet. Men vad gör vi i Sverige?

I senaste numret av det borgerliga samhällsmagasinet Neo intervjuas Anders Bodegård, aktuell med en kritikerrosad nyöversättning av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary. Han är milt uttryckt kritisk mot hur humanioran hamnat i strykklass: ”Man drar ner på språkundervisningen, alltså franskan håller på att tyna bort både i skolan och i den högre utbildningen. Universiteten tar bort språken”, säger Bodegård och sammanfattar läget som ”katastrofalt”.

Det är ingen överdrift. I grundskolan är bara engelskan obligatoriskt främmande språk. Bland eleverna som väljer att också studera ett annat språk i senare årskurser hoppar var femte av. På rader av högskolor och universitet (Södertörn, Göteborg, Karlstad, Örebro, Mälardalen) avvecklas språk som franska, italienska, spanska, etc. Från politiskt håll är utbildningsdepartementet måttligt intresserade och prioriterar hellre ämnen som teknik och matematik. Signalen är tydlig: flerspråkighet är inte viktigt.

Men utan att exempelvis behärska tyska eller franska minskar möjligheterna för vidare studier utomlands, likaså chanserna att arbeta och göra affärer internationellt, världen förkrymps, vår horisont beskärs. Det räcker att läsa några av Simenons utsökta Maigretdeckare, där mycket av tjusningen är just dess specifikt franska ton och doft, för att förstå vad vi förlorar.