Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Löfven misslyckas katastrofalt och vinner ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:

I SCB:s stora partisympatimätning för november får Socialdemokraterna hela 29,4 procent. Det betyder att partiet inte bara ligger högre än valresultatet 2018. Utan också att S endast backat med blygsamma 4,3 procentenheter sedan SCB:s föregående mätning i maj. Det kan förvisso synas som ett rejält ras.

Men mot bakgrund av pandemikrisens hantering måste Socialdemokraterna sägas ha kommit märkvärdigt billigt undan på väljarbörsen. I synnerhet som statsminister Stefan Löfven vägrat medge att regeringen gjort några fel.

Den övergripande strategin har opolitiska tjänstemän på Folkhälsomyndigheten fått stå för. Bristfälligheterna i coronatestningen – rena rama genomklappningen i Östergötland – har lastats på regionerna. Att skyddet av vårdtagarna på äldreboendena varit skandalöst otillräckligt, ja även det är främst någon annans sak. Löfven sväljer icke en klunk ur den bittra kalken.

Nog finns skäl att rikta kritik mot hur diverse systemaktörer på lägre nivåer skött sig. Och nog kunde beredskapen varit väsentligt bättre på många håll. Men i en bråddjup nationell kris är det regeringen som bär det tyngsta ansvaret för att leda landet genom vedermödorna och se till att systemet klarar rycken när det verkligen gäller. Det torde vara en betydande del av poängen med att alls ha en regering.

Sveriges misslyckande i bemötandet av pandemin är en tragedi som börjat eka varnande över världen. På ledarplats i amerikanska Washington Post trumpetades den 1 december ut: ”Swedens anti-lockdown experiment flopped. Now it faces av wave of pandemic pain”.

Tidningen noterar att Sverige har såväl dramatiskt högre dödstal i covid-19, som antal konstaterade nya smittfall, jämfört med övriga Norden. Även om vårt land nu, sent omsider, tvingats ändra kurs mot hårdare restriktioner, slår Washington Post fast att det finns en viktig lärdom att dra av Sveriges tidigare milda linje: ”pröva den inte, om du vill rädda liv”.

Inget vackert betyg. Den så kallade ”Sverigebilden” utomlands lär sannolikt för långt tid framåt präglas av det blågula coronahaveriet. Men ”regeringsbilden” hos väljarna här hemma är trots allt förbluffande positiv, om man ska tro SCB.

Borträknat Liberalerna, som befinner sig fortsatt under isen, och inräknat Vänsterpartiet, samlar regeringssidan över 50 procent i opinionen. Alternativet högerut (M, KD och SD) får nöja sig med 45,1 procent. Någon säker prognos för ett maktskifte kan knappast utfärdas. Stefan Löfven må vara en föga imponerande statsminister. Men som politisk överlevnadskonstnär tycks han i absolut särklass.

Hur ser planen ut, Ulf Kristersson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:

Moderniseringen av LAS har artat sig till en himla politisk röra. Nyligen kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter och på måndagen gavs beskedet att Svenskt Näringsliv, LO och PTK inte är villiga att befria partierna från den bittra kalken genom att försöka igen.

Alltså ska det enligt januariavtalet istället bli lagstiftning, ett färdigutrett förslag remissas, som riksdagen sedan bara har att klubba. Tycker C och L.

Men när sanningens minut om LAS-reformen närmat sig har S börjat knorra och åla sig, så det klubbslaget verkar inte självklart.

Stefan Löfven lär få räkna med det onda ögat från sina borgerliga samarbetspartier om han kryper bort från den liberaliserade arbetsrätt som utlovats. Efter att offrat Alliansen och släppt fram Löfven till statsministerposten kan nog C och L svårligen tolerera att lämnas med brallorna nere i den prestigetunga LAS-frågan.

Håller däremot Löfven ord och bär LAS-utredningens lagförslag till riksdagens bord som den sista droppe vatten, då hotar V att utlösa misstroendevotumets hela havet stormar.

Men det vore blott att ta som munväder, trots att SD och KD deklarerat sig redo att ställa upp på V-barrikaden. Det krävs ju även att M slår yttervänstern följe för att välta Löfven ur sadeln.

Och det kan V glömma, slog Ulf Kristersson fast i Aftonbladet den 1/10: ”Vi kommer inte använda ett hot mot den här regeringen för att stoppa reformer som vi tycker är absolut nödvändiga, nej”.

Den vuxne i rummet hade talat. Sakpolitiken var viktigare. Tills den plötsligt inte var det längre. Troligen pressad mer militanta gräsrötter i partiet och rädd för ytterligare väljarläckage till SD, bytte Kristersson ogenerat fot.

Under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda försökte han rent av i kör med Jimmie Åkesson hetsa Jonas Sjöstedt till att trycka på misstroendeknappen á la skolgårdsbusens klassiska manér: ”haha, du vågar ändå inte, du vågar inte!”.

Okej, tänk om det blir skarpt läge och Sjöstedt faktiskt vågar. Då ska således M också trycka på knappen, fälla Löfven med anledning av en ”absolut nödvändig” LAS-reform som hela borgerligheten annars hett åstundar och bli delansvariga för att Sverige kastas in i regeringskris som bonus till pandemieländet och den värsta ekonomiska nedgången landet drabbats av i mannaminne.

Är det planen, Kristersson? Hur ser din idé ut för att själv bilda regering? Med KD och SD? Mandaten är otillräckliga. Orkar du inte vänta till det ordinarie valet 2022 utan siktar på ett uppslitande nyval nu mitt i all övrig bedrövelse? Tror du att det blir en jackpott i väljarkåren eller vad är kalkylen?

Vi som brukar betrakta M som ett seriöst och ansvarstagande parti har lite svårt att hänga med i svängarna, Ulf.

Fusket i klassrummen har nått oanade höjder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:

Att det fuskas på högskoleproven är tyvärr inte ovanligt. Att det fuskas med betygssättningen på grund- och gymnasieskolor är heller inte sällan förekommande.

Elever får rosiga glädjebetyg i handen och går vidare till högre studier, där lärarna inom akademin mer eller mindre årligen larmar om studenternas risiga förkunskaper och låga utbildningsnivå. Många kan inte ens skriva och läsa ordentligt, men har ändå släppts ut med godkänd examen.

För att göra ont värre tenderar även högskolor och universitet att fuska. Lundaprofessorn Mats Alvesson skrev kritiskt i GP den 7/8 om hur kraven ofta sänks i syfte att kunna hålla en hög genomströmningstakt och förhindra avhopp. Läroanstalternas ledningar prioriterar ”kundnöjdhet”, volym och ekonomi.

Resultatet, menar Alvesson, är att åtskilliga studenter får en ”curlingutbildning” av diskutabel kvalitet, med konsekvens att de sedan får problem att göra ett bra jobb i arbetslivet.

En viss grad av fusk är nog också i den bästa av mänskligt möjliga världar svårt att hejda helt. Men vad ska man tro om fuskeriets utbredning i det svenska utbildningssystemet när även Skolverket och det ansvariga regeringsdepartementet beslagits med ruffel och båg?

Utbildningsminister Anna Ekström (S) strålade som en sol när resultaten av den senaste PISA-undersökningen presenterades i december 2019. Det är OECD-ländernas jämförande prestigemätning av 15-åringars läsförståelse, samt kunskaper i matematik och naturvetenskap. Sveriges prestationer var länge inte mycket att hurra för.

Men i utvärderingen av PISA-proven som gjordes 2018 visade det sig att vårt lands elever – klart statistiskt säkerställt – förbättrat sig i samtliga tre ämnen. ”Oerhört glädjande”, trumpetade Ekström och hävdade att ”svensk skola står stark” (DN 4/12 2019).

Det hade man ju innerligt hoppats vore sant. Expressen kunde dock den 2/6 avslöja att Skolverket fuskat i PISA-mätningen. Mot OECD:s regler hade en stor mängd invandrarelever plockats bort från proven och betydande felberäkningar gjorts. Framgången i den internationella rankningen byggde alltså på friserade siffror.

Anna Ekström tvingades då be OECD att syna den pinsamma saken. Men statsrådet gav samtidigt Skolverket i uppdrag att ”förhandla” med OECD om de bestämmande villkoren för utredningen, vilket Expressen avslöjat i en ny bomb (7-8/9).

Med andra ord försöker Skolverket och regeringen rädda ansiktet genom att fuska bort en oberoende granskning av det egna PISA-fusket. Nu står dom där med brallorna nere och fötterna ännu djupare i skandalklaveret.

”Det ska vara ordning och reda i skolans klassrum – och ordning och reda i skolans styrning”, deklarerade Stefan Löfven i tisdagens regeringsförklaring. Och det ska han snacka om.

Ett sjujäkla deppigt debacle

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:

”Det är en sjujäkla satsning på välfärden”, frustade statsminister Stefan Löfven (S) när han och centerledaren Annie Lööf under måndagen mötte pressen om kommande statsbudget.

Ett rejält tilltaget miljardregn över äldreomsorg, hälso- och sjukvård, kommuner och regioner, är att vänta från de regeringssamverkande januaripartierna i coronakrisens spår.

Men när pandemins värsta fas – förhoppningsvis – ser ut att klinga av, har de gamla huvudvärksfrågorna kriminalitet och integration stormat upp på den politiska agendan igen.

Nyligen var det otäcka kravaller i Malmö och Ronneby med attacker på blåljuspersonal, och den organiserade brottslighetens våldsamma härjningar i samhället bara fortsätter. Löfven kallar regeringens utlovade välfärdssatsning ”historiskt kraftfull”. Kraften förtas dock obevekligen om det historiskt brister i välfärdens mest basala förutsättning – lag och ordning. Vad blir annars tryggheten värd?

Löfven och Lööf hade där en smula otur med tajmingen. Ty under måndagen offentliggjordes även en forskningsrapport från Linköpings universitet som gav svidande underbetyg åt polisens förmåga att stoppa gängvåldet.

”Operation Rimfrost”, den omskrutna speciella polisinsatsen i Malmö mellan november 2019 och juni 2020, beskrivs som ett fiasko. Polisen har överdrivit effekterna, i realiteten har föga förändring åstadkommits. Och trots att larmsignaler funnits sedan länge om växande knarkhandel och radikaliserade våldstendenser i gängmiljön, har det polisiära ledarskapet misslyckats att hantera situationen på grund sin låsning vid föråldrade tänkesätt och metoder.

Problemet med statens krackelerande våldsmonopol är naturligtvis vidare än så och kan inte lösas av enbart av en reformerad polis, vilket också Linköpingsforskarna påpekar.

De rättsliga myndigheterna har svårt att tackla unga och allt respektlösare återfallsförbrytare. Förebyggande sociala åtgärder lämnar en hel del övrigt att önska. Segregation och utanförskap i invandrartäta bostadsområden är en vådlig jordmån för tacksamt exploaterande av kriminella element.

I Ekots lördagsintervju (5/9) konstaterade biträdande rikspolischef Mats Löfving att Sverige idag härbärgerar 40 maffialiknande klaner, slutna släktbaserade nätverk som bedriver grov systematiserad brottslighet. Löfving förklarade fenomenet med att den svenska synen på integration ”ibland är lite naiv”.

Hur som helst är det chockerande att en liten grupp yrkeskriminella kunnat skapa sig ett fotfäste för att ställa till sådan stor skada för alla andra människor i detta land.

I sex år har Stefan Löfven varit statsminister och burit det yttersta ansvaret för utvecklingen. Han är en hygglig karl, men på det kriminalpolitiska området måste resultaten betecknas som ett sjujäkla deppigt debacle.

Ditt läskedrickande är inte statens ansvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:

Jennie Nilsson tillhör inte regeringens ivrigaste linslus. Få skulle anklaga henne för att gjort något direkt väsen av sig sedan hon upphöjdes till statsråd förra året. Det är nödvändigtvis inget dåligt tecken.

Som landsbygdsminister (S) har Jennie Nilsson haft den sympatiska förmågan att smyga under den kakafoniskt blippande partipolitiska utspelsradarn likt regeringens egen motsvarighet till Calvin Coolidge, den lågprofilerade amerikanske presidenten på 1920-talet som brukade kallas ”Silent Cal”.

Han var, som ni förstår, föga talträngd. Ordknappheten var ett medel för att inte låta sig stressas av alla kravställare och särintressen. Coolidges credo var nämligen att den största politiska konsten är att avstå från handling. Politiker verkar ju ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt skylta med rastlös aktivitet, tävla om att snabbast gripa in, lägga till rätta, föreslå åtgärder, hojta högt.

Men inte sällan kan det klokaste vara att hålla sig cool, vila på hanen och välja sina strider. Man måste veta när och om det verkligen är motiverat att rycka ut med den politiska brandslangen. Annars riskerar det bara att bli trassligt värre helt i onödan.

Att Jennie Nilsson av Expressen rubricerats som Sveriges mest okända minister skulle således kunna båda gott. Hoppet om att hon anammat Silent Cals framgångsrika politiska filosofi har dock nu i sommarvärmens sista skälvande dagar fått en allvarlig knäck.

Cancerfonden och Sveriges konsumenter larmade häromveckan att butikerna i vårt avlånga land saluför läskedrycker som innehåller mycket socker. Ett överhängande hot mot folkhälsan, blasket gör människor feta och sjuka! Staten måste införa skatt på läsk!

Plötsligt ångade Jennie Nilsson in i SVT-rutan, utropade att hon ”reagerade starkt” på det läskiga larmet och förklarade sig öppen för kravet på statlig reglering av sockerhalten via skattevapnet, om inte tillverkarna bättrade sig.

Men är det statens uppgift att stävja skadlig överkonsumtion av läsk? Istället för att genast falla undan för enskilda organisationers medialt uppmärksammade problembeskrivningar, borde landsbygdsministern lugnt förklara att det måste vara någon måtta på paternalismen.

Det är föräldrarnas skyldighet att inpränta sunda hälsovanor hos sina barn och ransonera sockerdrickat. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sina egna kroppar och undvika destruktivt beroende av läsk och godis. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen.

Om regeringen ska ta något ansvar i läskedrycksfrågan, så är det att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. Men det gjorde alltså inte landsbygdsministern. Hon är ju, trots allt, en svensk S-politiker.

Moderaterna har rätt om public service

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/8:

I USA har Donald Trump återkommande attackerat journalister som varande ”folkets fiender”. I de högerauktoritärt styrda EU-länderna Polen och Ungern har de statliga public service-kanalerna kidnappats och gjorts till regimlojala propagandabasuner.

I början av året krävde Sverigedemokraterna att SVT- och SR-cheferna kallades till uppsträckning inför riksdagens kulturutskott, eftersom partiet bland annat retat sig på hur ungdomsbrottsligheten hade diskuterats i enskilda programinslag.

Sådan är högerpopulismen. Ett utmärkande drag är avskyn mot journalister som yrkesmässigt granskar, speglar och problematiserar. Medier som inte ständigt bekräftar den egna, ideologiskt cementerade verklighetsuppfattningen är per definition instrument i den nationsföraktande vänsterliberala elitens händer. En het dröm är att ta kontrollen över public service-bolagen och tvinga dem till anpassning efter partipiskan.

Kan en liknande förfärande utveckling som i de gamla östblocksländerna Polen och Ungern även drabba oss? Det finns skäl till vaksamhet. Trots att Sverige är en mogen demokrati är inte heller vi vaccinerade mot högerpopulismens locktoner.

Mot denna bakgrund kan det tyckas som en bra idé att ge public service-bolagen ett särskilt grundlagsskydd i Sverige. En parlamentarisk kommitté har diskuterat frågan, men det har slutat i bråk och tandagnisslan.

Att SD vägrat befatta sig med ett grundlagsskydd är utifrån deras speciella motiv förstås stilenligt. Dock är det motståndet från Moderaterna som fått justitieminister Morgan Johansson (S) att explodera i anklagelser om demokratisk opålitlighet. Vad är förgripligt i den linje som M förespråkat?

Partiet är rörande ense om värdet av saklighet och opartiskhet i de statliga mediebolagens sändningstillstånd. Partiet vill generellt värna yttrandefriheten och oberoendet hos alla mediebolag, inklusive public service. Men avvisar ett särskilt grundlagsskydd för SVT, SR och UR då det riskerar att binda public service än närmare staten, konservera nuvarande bolagsstruktur och dess privilegierade modell för mångmiljardförsörjning via skattemedel.

Det är en fullt legitim ståndpunkt. Att bygga extra förstärkta murar kring svensk statsmedia blir samtidigt murar att gömma sig bakom för att avvisa en seriös diskussion om andra sätt att organisera och finansiera public service. Det blir också murar som verkar försvårande på debatten om ett smalare, men vassare public service med mindre lättköpt tingel-tangel och mer av drama, kultur och kvalificerad samhällsdebatt. Det är inte demokratiskt rimligt.

Ska public service garanteras från otillbörlig politisk påverkan är och förblir det bästa skyddet att helt enkelt inte släppa fram politiska vettvillingar till makt och inflytande i staten.

Reducera inte Olof Palme till blott en olöst mordgåta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:

Det står nu bittert klart att sanningen om mordet på Olof Palme troligtvis aldrig kommer att uppdagas. Den över tre decennier långa polisutredningen slutade som den började: i fiasko.

Risken är att tyvärr att detta haveri för evigt reducerar människan och politikern Palme till en gäckande deckargåta, ett mordoffer i en blodpöl, nedskjuten av en mystisk gärningsman försvunnen i en labyrint av skuggor.

Jag tycker Palme förtjänar ett värdigare öde, att vi hellre minns och diskuterar honom som den han var i livet. Stridbar och kontroversiell, älskad och avskydd, ständigt i elden. Mina egna sympatier för Palme på det sakpolitiska planet var och är begränsade, hans demokratiska socialism förblir mig främmande.

När Palme övertog statsministerposten 1969 från Erlander hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur fick dock den ekonomiska tillväxtmaskinen att hacka. Men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp bortom all rim och reson 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte konkurrera internationellt, botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagarnas villkor hade han aldrig. Löntagarfondseländet som Palme expedierade åt LO är det tydligaste exemplet.

Samtidigt sköt skattetrycket i höjden, det utbröt ett infekterat gräl om kärnkraften, den konformistiska välfärdsstatens fogar knakade och missnöjet började gro med det byråkratiska pampväldet. Vid tröskeln till 80-talet blåste det in nya politiska vindar över Sverige.

Marknadsliberalism och individualistiska ideal fick en renässans, ett epokskifte i Reagans och Thatchers ideologiska favör. Palme klarade dåligt att navigera i det klimatet.

Förvisso lyste hans stjärna starkast på den utrikespolitiska scenen. Han spelade en viktig, beundransvärd roll i kampen mot det vidriga apartheidförtrycket i Sydafrika. Men jag ger inte mycket för hans konfrontativa hållning mot USA och Israel, ointresset för det europeiska samarbetet, det revolutionsromantiska gullandet med PLO, Kuba och Vietnam.

Ändå saknar jag Olof Palme kolossalt. Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som manade till engagemang och tvingade människor att ta ställning. Politiken fick en annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de hade snudd på existentiell betydelse.

Jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vem av dagens svenska politiker kommer ens i närheten av att kunna tända känslor som honom? Palme var unik. Han förargade mig på ett festligt sätt som ingen annan. Så tomt det blev när han försvann!

Hur länge håller stödet för Löfven?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

SCB:s väljarsympatiundersökning bekräftar den gamla sanningen: i nationellt utsatta situationer tenderar medborgarna att sluta upp bakom de styrande. Medan coronapandemin sänkt Sverige i djup kris har stödet för det socialdemokratiska regeringspartiet rusat. Sedan SCB:s förra mätning i november noterar S en ökning med 8,7 procentenheter till 33,7 procent.

Ingen dålig uppryckning – så länge den varar. Faktiskt kan siffrorna redan vara i dalande. SCB:s opinionsbarometer må anses som den mest tillförlitliga. Men mätperioden (29 april – 27 maj) kan ha gett ett resultat som inte är helt aktuellt.

Strax innan månadsskiftet maj/juni redovisade Sifo ett ras i förtroendet för regeringen med drygt 10 procentenheter och även Folkhälsomyndighetens förtroende var naggat.

Av allt att döma finns ett växande tvivel kring den svenska krishanteringsförmågan. Det är knappast märkligt mot bakgrund av vårt lands förskräckligt många avlidna i covid-19 (idag snart närmare 5000 människor totalt), och alla dessa flagranta brister som kommit i ljuset gällande beredskap, skyddsutrustning, samordning, et cetera.

Ansvaret faller blytungt på regeringen. Framöver kan coronakrisen, som under våren lyft Stefan Löfven till oanade höjder i opinionen, bli hans stora Akilleshäl och siffrorna för S sjunka lika snabbt som de har stigit. Söndagens partiledardebatt i SVT indikerade att tuffare tag väntar. Den politiska borgfreden är bruten.

Oppositionen har uppenbart känt att vinden börjar vända och sniffar slagläge, tydligast hos KD och SD. Ebba Busch riktade hårda smällar mot den statsminister hon tidigare förklarat sig gå i armkrok med.

Jimmie Åkesson var också på den obarmhärtiga krigsstigen efter att länge stått offside när pandemin knuffat bort hans paradfrågor invandring och brottslighet från debattens centrum (symptomatiskt backar SD rejält i SCB med 5,7 procentenheter till 17,1 procent samtidigt som M återtagit prestigepositionen som andra största parti).

Att Åkesson desperat vill komma in i matchen igen är förståeligt. Men hans krav på statepidemiolog Anders Tegnells avgång är inte bara patetiskt, det är typiskt för SD:s motbjudande rallarsvingspopulism där personliga attacker på politiskt underställda tjänstemän i förvaltningen dessvärre inte är ovanliga. Ska någon ställas i skottgluggen för Sveriges missgrepp under pandemin är det statsministern.

Men vilka är oppositionens företrädare att larma och göra sig till? Nyss var ju samtliga partiledare rörande eniga om hur förträfflig den svenska coronastrategin var och att regeringen skötte sig så bra som man kunde begära. Att kritik visat sig berättigad är en sak. Den bör dock helst vara seriös, konstruktiv och utan beskäftig efterklokhet för att vara till nytta. Annars lär det enbart bli svårare att rida ut den omfattande nationella kris som ännu pågår.

Den rökta regeringen som kom igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/4:

Statsvetarprofessor Sören Holmberg, valoraklet på SOM-institutet i Göteborg, hade tittat djupt i statistiken och analyserat opinionsströmningarna. Domen var obeveklig: ”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt”.

Visst, då – 2007 – såg det onekligen mörkt ut för den styrande Alliansen. En upphämtning som kunde ge Reinfeldt & Co förnyat förtroende i valet 2010 var knappast möjlig, enligt Holmbergs erfarna blick på sifferserierna.

Under normala omständigheter skulle kanske inte statsvetarprofessorn sedan suttit med ägg i ansiktet och tvingats äta upp sin rökta prognos till middag varje dag i veckan. Men helt oväntat kom ju den internationella finanskrisen 2008/09 att skölja in över Sveriges gränser.

Finansminister Anders Borg höll huvudet kallt och navigerade rutinerat genom stormar och blindskär. Väljarna fann det oklokt att byta ut regeringsbesättningen. Det blev fyra år till för Alliansen i Rosenbad.

Tycker ni också att den politiska situationen av idag fått konturerna av ett déjà vu? S/MP-regeringen och dess knaggliga resonemangsäktenskap med C och L verkade tills helt nyligen hopplöst stekt i opinionen, medan SD hade problemformuleringsprivilegiet i fortsatt stadigt grepp.

Så sent som i februari visade Svensk väljaropinions sammanvägda siffror ett nytt bottenrekord för S: 23,7 procent. Plötsligt kom en internationell kris att slå ner som blixten från klara himlen igen, denna gång i form av ett elakt virus från Kina.

Den akuta hanteringen av coronapandemin överskuggande naturligen alla andra frågor. SD hamnade totalt offside med sin anti-etablissemangspopulism och väljarna började i allvarets stund istället sluta upp kring den tidigare så mörbultade Löfven.

På skärtorsdagen den 9 april rapporterade Sifo en rekordökning i stödet för S till 30,6 procent. Krisen fick också januaripartiernas omaka kvartett att, åtminstone tillfälligt, svetsas ihop till en nära nog lika samkörd konstellation som salig Alliansen.

Har vi här en valvinnare 2022? Förutsatt att Sveriges folkvettsstrategi i bemötandet av pandemin blir lyckosam är nog oddsen mycket goda. I annat fall är regeringen spiksäkert rökt – vågar jag mig påstå med pinsam risk att dela Sören Holmbergs öde.

För övrigt är det väl pikant att finansminister Magdalena Andersson fått rollen av Anders Borg. På hans tid klagade den rödgröna oppositionen över att den M-ledda regeringen inte vräkte på med ännu fler skattemiljarder för att rädda Sverige ur finanskrisen. Nu i coronakrisen är det samma klagovisa, fast från M på oppositionsbänken över att Andersson inte lättar generösare på lädret.

Tja, måhända är det sant som Mark Twain sa att historien aldrig upprepar sig – men den rimmar! (Och bara för att jag skrev det, torde jag förstås garanterat bli rökt som Sören…)

Hög tid att gräva upp geddesyxan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson.