Skol-TV. Det var grejer det. Här är ett autentiskt klipp från 70-talets briljanta flumskoleperiod, som Jan Björklund gjort sig en hel politisk karriär på att bekämpa. Den tondöva tråktomten måste ju ha en skruv lös. Jag menar, vem gillar inte Ted Gärdestad?
Skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008) var från mitten av 60- till början av 80-talet verksam som konsult och ledande expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington, DC. Hans stora uppgift var att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp ett fungerande skolväsende.
Några år efter pensionen blev Mats Hultin Craelius tillfrågad av riksdagens revisioner att berätta om sina erfarenheter från Världsbanken. Revisionen var särskilt nyfikna på det omfattande utvärderingssystem som Världsbanken utvecklat för att mäta kvalitet och effektivitet i olika länders utbildningsprogram.
Något liknande fanns inte i Sverige vid denna tidpunkt. Förbluffande nog verkade varken utbildningsdepartementet, eller andra instanser som ansvarade för den svenska skolan, ens måttligt intresserade av utvärderingar överhuvudtaget!
Vilka faktorer var då viktiga för att nå bästa möjliga resultat i utbildningen? Mats Hultin Craelius redovisade sina slutsatser från två decenniers internationellt arbete med frågan.
Om skolklasserna var större eller mindre spelade ingen roll. Ej heller hade skolans lokaler någon betydelse. Det avgörande var kvaliteten på lärarkåren. Länder som satsade på sina lärare, gett dem god utbildning och hög prestige, hade lyckats bra. Länder som inte gjorde det, hade lyckats betydligt sämre.
Riksdagens revisorer skrev en rapport om saken. Men något praktiskt politiskt genomslag fick den väl inte. Tyvärr. (Förre riksdagsledamoten Hans Lindblad har ett målande kapitel om denna episod i sin synnerligen läsvärda bok Jag var för snäll, 1994).
Proletäriseringen av det svenska lärarkollektivet är utan tvekan ett allvarligt hot mot Sveriges möjligheter att hävda sig som kunskapsnation. Först på senare år har denna insikt spridit sig, inte minst tack vare Folkpartiets envisa opinionsarbete. Det ska detta parti ha en eloge för, oavsett vad man kan tycka om FP:s skolpolitik i övrigt.
Det ligger i allas intresse att vi får så skickliga, kompetenta och välutbildade lärare som det bara går. FP har sedan gammalt drivit frågan om införande av lärarlegitimation, som nu blivit ett lagförslag från regeringen. Eftersom S har välkomnat propositionen är riksdagens klubbslag mest en formalitet.
Jag är dock tveksam till lärarlegitimationen, som uppenbart är ett oblygt försök att kapitalisera på det ansedda läkaryrket och dess system med legitimationer. En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det?
Metoden är väl inte direkt övertygande och trovärdigheten knappast hundraprocentig. Med all respekt för lärarna, så är ändå läkarnas verksamhet väsensskild. Det är naturligt och nödvändigt att samhället kräver legitimation av en yrkeskategori som bokstavligen kan göra skillnad mellan andra människors liv och död. Så är faktiskt inte fallet med lärarkåren, varför legitimation även för denna grupp känns som en tämligen påklistrad åtgärd.
Vill vi verkligen höja lärarnas prestige och öka rekryteringen av begåvningar, är det ofrånkomligt att det behövs mer än symboler. Nämligen pengar.
Det är ingen hemlighet att svenska lärare sedan 70-talet haft en vissen löneutveckling, vilket mer än något annat bidragit till att urholka yrkets status. Symptomatiskt är att lärarkåren samtidigt tenderat att domineras av kvinnor, medan männen föredragit karriärer inom andra områden.
2008 gjorde OECD en jämförelse av lärarlönerna i Europa, viktade mot levnadskostnadsindex. Av 32 undersökta länder hamnade Sverige på plats 24, samma nivå som Slovenvien. I Tyskland, som traditionellt värdesatt bildning och kultur, hade lärarna löner som i genomsnitt var dryga 60 procent högre än hos oss! Även i Finland och Danmark var löneläget avsevärt bättre.
Från politiskt håll talas det gärna vackert om att Sverige ska ha en skola i världsklass. Men då finns det skäl att erinra om vad John F Kennedy en gång sa:
”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.
En manlig lärare i Göteborgstrakten har dykt upp i bara mässingen framför sina 13-åriga elever, rapporterar DN idag.
Problemet torde vara ungefär lika utbrett som lärare och elever i burkor.
Vi väntar nu ivrigt på skolminister Jan Björklunds krav om förbud mot naket folk i plugget.
I tidskriften Skolvärlden, som utges av Lärarnas Riksförbund, läser vi en debattartikel som slår ett slag för införande av skoluniform. Skribenten är en moderatpolitiker vid namn Ann-Louise Trulsson, ordförande i utbildningsnämnden i Karlskrona och präst till professionen.
Som tungt argument för sin sak anför hon bland annat:
”De problem med våld och sexuella trakasserier mot kvinnliga elever som förekom under några veckor på en av Karlskronas gymnasieskolor hade troligtvis varit enklare åtgärdat om eleverna varit klädda i skoluniform.”
Vilket väl låter misstänkt likt en implicit plädering för att dessa uniformer bör vara uppsydda som burkor? Vi ser fram mot nästa nummers eldfängda replik av skolmajoren Jan Björklund (FP).
Suck. Skolpartiledaren Jan Björklund förnekar sig inte. Skolk ska skrivas in i betyget.
Innovativt tänkt där, Batong-Janne. Hjälper säkert jättemycket. En tydlig signal, att ställa krav är att bry sig, vi gör upp med snällismen, bort med flummet, hårda puckar och raka rör, etc.
Hur vore det om Folkpartiet slutade att skolka från socialliberalismen istället?
(”Utbildningsministern har bara skolk på hjärnan”, skriver Expressen, läs här.)
”Skola, skola, skola.”
Erik Ullenhag, partisekreterare, svarar på tidskriften Fokus fråga om vilket som är Folkpartiets viktigaste budskap inför valet. Är det inte lika bra att FP snart gör slag i saken och fusionerar sin verksamhet med Lärarnas Riksförbund?
Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (15/7) om ett inslag i den nya skollagen, som säger att barn ska kunna placeras i särskola utan föräldrarnas medgivande:
Ska föräldrar tvingas att sätta sitt barn i särskola? Det förefaller som en principvidrig paragraf i den nya skollag, som precis klubbats igenom av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Vad hände med det berömda köksbordet där familjerna skulle få fatta besluten över sina egna liv?
Man kan erinra om artikel 26 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar”. Å andra sidan stadgas även att ”utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo”.
Verkligheten är sällan enkel. Tyvärr kan det finnas tragiska fall där familjen lever i förnekelse om sitt barns tillstånd. Särskola är dock ingen skamskola. En grav utvecklingsstörning kräver anpassad undervisning, något annat vore ett svek mot den aktuella individen.
Därför måste vi nog acceptera att myndigheterna får möjlighet att ingripa, om inte ens samtal och vädjanden vid köksbordet hjälpt.
Inför skoluniform! Det krävde Ann-Louise Trulsson (M), utbildningsnämndens ordförande i Karlskrona under veckan som gick. Motivet sades bland annat vara att uniformering av eleverna skulle leda till bättre ordning.
Suck. Förutom att skoluniform är en bisarr och motbjudande idé i ett fritt samhälle som saknar sådana traditioner inom utbildningsväsendet, måste väl detta klassas som det lokala årets mest uppenbara skendebatt. Har man inget annat att komma med inför valet, kan man ju alltid väcka en pseudofråga.
Facit av Trulssons fyra år som utbildningsnämndens ordförande är ju knappast smickrande: omfattande ekonomiska underskott, tuffa besparingskrav, hot om avgång, långvarig beslutångest, oro bland elever, föräldrar och skolpersonal som svävat i ovisshet om vad som gäller.
Kort sagt, rena cirkusen.
I rättvisans namn kan dock inte Ann-Louise Trulsson lastas för allt detta. Liksom är fallet med barn- och ungdomsnämndens habile ordförande Jan-Olof Pettersson (FP), har hon tvingats brottas med kommunalrådet och femklöverledaren KG Svenson (M).
Och det är något som jag inte ens önskar min värsta ovän.
KG Svenson har under mandatperioden haft notoriskt svårt att fatta obekväma men nödvändiga beslut. Gång på gång har förslag från nämnderna skjutits ned. Rädsla för kortsiktiga opinionsförluster, total avsaknad av politisk fingertoppskänsla och en närmast patologisk oförmåga att finna breda lösningar i en situation där egen majoritet saknas, har fått Karlskrona att lika ett skepp utan roder.
Om väljarna har rätt att kräva ordning och reda någonstans är det sannerligen i kommunstyrelsen. Kanske skulle politikeruniform på KG & Co göra susen?
I mitten av april kom Skolverkets nya riktlinjer. När partierna knackade på skolornas dörrar under valåret fick ingen särbehandling ske. Antingen släpps samtliga in. Eller inga alls.
Denna rekommendation till landets rektorer var feg, ryggradslös och ynklig. Skolverket orkade inte ta strid för att hävda skolans demokratiska uppdrag och har i praktiken devalverat skolans värdegrund till ett dokument av tomma ord. Konsekvenserna har på många håll blivit rent bisarra.
I vissa skolor portas varenda politiskt kotte. Varken LUF, SSU eller MUF är välkomna. Andra skolor, som Vilhelm Mobergsgymnasiet i Emmaboda, bjuder till och med aktivt in nazister!
Även i Karlskrona råder öppna spjäll. Eller nästan. Gymnasiet af Chapman har nu beslutat att alla partier som finns representerade i kommunfullmäktige får komma och försöka övertyga eleverna om sina förträffligheter.
Den främsta vinnaren är förstås Sverigedemokraterna, Karlskronas tredje största parti. Vilket måste kännas som en skön revansch för den lokale ledaren Richard Jomshof, tungt namn även på central nivå inom SD.
Samme Jomshof har nämligen sedan tidigt 2000-tal ett förflutet som lärarvikarie i samhällskunskap på af Chapman. Denne skåning hade då precis flyttat till Karlskrona i syfte att starta upp en lokalavdelning för SD. Ett smart drag från hans utgångspunkt.
Kommunen har traditionellt sett haft en oproportionerligt stor mottaglighet för högerextrema yttringar, från slutet av 20-talet ända in i våra dagar. Det fanns alltså en tacksam politisk reservoar att exploatera. Jomshof har också varit mycket framgångsrik därvidlag.
Men att samtidig vara samhällskunskapslärare och främlingsfientlig propagandist gick naturligtvis inte ihop. Efter upprörda protester tvingades Richard Jomshof avbryta vikariatet på skolan.
Han fick sparken, kort sagt. I synnerhet tack vare ett berömvärt och principfast agerande från Socialdemokraterna, som satt vid makten under denna mandatperiod. Även den borgerliga oppositionen applåderade avskedandet.
Själv grät Richard Jomshof ut i medierna och spelade rollen av martyr:
”Jag är nationalist och vill stoppa massinvandringen till Sverige. Jag har rätt att ha den uppfattningen utan att drabbas i mitt arbete. Jag är mot det multikulturella samhället” (Sydöstran 15/2 2002).
Man kan dock rimligen fråga sig varför elever med invandrarbakgrund skulle behöva utsättas för en sådan figur i katedern. Eller några elever överhuvudtaget. Skolan varken kan eller får vara värdeneutral. Fascister borde inte höra hemma i våra skolor.
Men tiderna förändras uppenbarligen.
Richard Jomshof är idag inte bara välkommen som SD-politiker till af Chapman.
Den 18/2 i år rapporterade SVT:s Blekingenytt att samtliga partier i Karlskrona svängt 180 grader och välkomnade honom tillbaka som lärare igen, om Jomshof så önskade (endast S var tveksamma). Och varför inte? Våta fingrar i luften brukar ju tydligt indikera vartåt vinden blåser.
SD är bevisligen väldigt populära i stan. Sådan väljarkår, sådant politiskt klimat. Att resa motstånd kan kosta många röster. Arma elever. Arma föräldrar. Arma Karlskrona.
Mer att läsa:
Skolverket kapitulerar för extremhögern
SD och Karlskrona, en tragisk historia
SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism”
”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…”
Som vanligt när det är valår trängs partierna i skolporten, ivriga att komma in och försöka fånga eleverna för deras sak. Inget fel i detta. Tvärtom.
Skolorna har goda skäl att bereda eleverna möjlighet till personliga möten och diskussioner med politiska företrädare under ordnade förhållanden. Dels som ett inslag i samhällsutbildningen, dels som ett led i den demokratiska fostran som ingår i skolans uppdrag.
Men om då icke-demokratiska partier knackar på dörren? Kan även representanter för organiserat hat och ideologisk illvilja mot vissa människor tillåtas vandra över tröskeln?
Sverigedemokraternas frammarsch de senaste åren har ställt problemet på sin spets. SD finns trots allt numera invalda i mängder av kommunala fullmäktigeförsamlingar och landsting. Efter den 19 september kan SD också sitta i riksdagen. De har ett folkligt mandat i ryggen. Ska de då kunna stängas ute? Eller måste SD behandlas på samma villkor som exempelvis Moderaterna eller Socialdemokraterna?
Dilemmat har fått skolledare runt om i landet att två sina händer. Vad är acceptabelt? Var går egentligen gränsen?
Den 15 april kom Skolverkets svar. Och beskedet var otvetydigt: det finns inga gränser alls.
Släpper en skola in ett parti, måste man släppa in samtliga. Till och med uttryckliga förespråkare av hets mot folkgrupp är okej, enligt Skolverkets jurist Ulrika Lindmark:
”Man kan inte utestänga ett parti bara på dess politiska åsikter. Inte ens om det strider mot värdegrunden.”
Konsekvenserna har snabbt visat sig. Antingen låser rektorerna sina portar helt och vägrar tillträde för några partier överhuvudtaget.
Eller också låter skolledarna all form av eget omdöme, ansvar och anständighet fara. Vad som hänt i Emmaboda är lika groteskt som illustrativt.
Där har rektor Bo Oscarsson på Vilhem Mobergsgymnasiet bjudit in nazisterna i Svenskarnas Parti, som det ökända Nationalsocialisk Front idag heter, till en diskussions- och debattdag på skolan.
Onekligen ett ganska vågat drag av ett gymnasium uppkallat efter en av Sveriges främsta antinazister och diktaturmotståndare. Jag törs inte ens tänka på vad som skulle drabbat Oscarsson om den eldfängde liberalen Moberg fortfarande vore i livet.
Men nazisterna jublar förstås över detta gyllene tillfälle att sprida sin vidriga propaganda. På Svenskarnas Partis hemsida förkunnar vice partiledaren och ärrade NSF-veteranen Anders Ärleskog belåtet:
Skolorna är en väldigt viktig plattform för att sprida vårt budskap, inte minst eftersom det är ungdomen som är Sveriges framtid.
Enligt vad samma nazister uppger har de också välkomnats med öppna famnen av Staffansgymnasiet i Söderhamn. Dryga 60 år efter Auschwitz börjar tydligen Adolf Hitlers arvtagare bli rumsrena igen. (Att det officiella Sverige i samma veva beslutar att ge presstöd till de judefientliga högerextremisterna i Nationaldemokraterna gör sannerligen inte saken bättre!)
Att något är sjukt torde vara uppenbart. Skolverkets nya riktlinjer innebär i praktiken en ryggradslös kapitulation för demokratins fiender, ett tragiskt exempel på det fria samhällets oförmåga att hantera utmaningen mot dess ideal och grundvalar.
Sverigedemokraterna blir inte mer legitima för att de vunnit röster i val. Snarare gör detta faktum det än angelägnare att bekämpa dem – och i synnerhet upplysa unga människor om vilka otäcka idéer som är partiets drivkraft.
Tolerans mot intoleransen leder däremot bara i en riktning. Mot avgrunden.
Mer att läsa:
Christoph Andersson: ND är isolerade på sin högerkant (Sydsvenskan 25/4).
Christian Dahlgrens Blogg 