Kategoriarkiv: Skola

Skolverket kapitulerar för extremhögern

Publicerad den av
2

Som vanligt när det är valår trängs partierna i skolporten, ivriga att komma in och försöka fånga eleverna för deras sak. Inget fel i detta. Tvärtom. 

Skolorna har goda skäl att bereda eleverna möjlighet till personliga möten och diskussioner med politiska företrädare under ordnade förhållanden. Dels som ett inslag i samhällsutbildningen, dels som ett led i den demokratiska fostran som ingår i skolans uppdrag. 

Men om då icke-demokratiska partier knackar på dörren? Kan även representanter för organiserat hat och ideologisk illvilja mot vissa människor tillåtas vandra över tröskeln?

Sverigedemokraternas frammarsch de senaste åren har ställt problemet på sin spets. SD finns trots allt numera invalda i mängder av kommunala fullmäktigeförsamlingar och landsting. Efter den 19 september kan SD också sitta i riksdagen. De har ett folkligt mandat i ryggen. Ska de då kunna stängas ute? Eller måste SD behandlas på samma villkor som exempelvis Moderaterna eller Socialdemokraterna? 

Dilemmat har fått skolledare runt om i landet att två sina händer. Vad är acceptabelt? Var går egentligen gränsen? 

Den 15 april kom Skolverkets svar. Och beskedet var otvetydigt: det finns inga gränser alls.

Släpper en skola in ett parti, måste man släppa in samtliga. Till och med uttryckliga förespråkare av hets mot folkgrupp är okej, enligt Skolverkets jurist Ulrika Lindmark:

”Man kan inte utestänga ett parti bara på dess politiska åsikter. Inte ens om det strider mot värdegrunden.”

Konsekvenserna har snabbt visat sig. Antingen låser rektorerna sina portar helt och vägrar tillträde för några partier överhuvudtaget. 

Eller också låter skolledarna all form av eget omdöme, ansvar och anständighet fara. Vad som hänt i Emmaboda är lika groteskt som illustrativt.

Där har rektor Bo Oscarsson på Vilhem Mobergsgymnasiet bjudit in nazisterna i Svenskarnas Parti, som det ökända Nationalsocialisk Front idag heter, till en diskussions- och debattdag på skolan. 

Onekligen ett ganska vågat drag av ett gymnasium uppkallat efter en av Sveriges främsta antinazister och diktaturmotståndare. Jag törs inte ens tänka på vad som skulle drabbat Oscarsson om den eldfängde liberalen Moberg fortfarande vore i livet.

Men nazisterna jublar förstås över detta gyllene tillfälle att sprida sin vidriga propaganda. På Svenskarnas Partis hemsida förkunnar vice partiledaren och ärrade NSF-veteranen Anders Ärleskog belåtet:

Skolorna är en väldigt viktig plattform för att sprida vårt budskap, inte minst eftersom det är ungdomen som är Sveriges framtid.

Enligt vad samma nazister uppger har de också välkomnats med öppna famnen av Staffansgymnasiet i Söderhamn. Dryga 60 år efter Auschwitz börjar tydligen Adolf Hitlers arvtagare bli rumsrena igen. (Att det officiella Sverige i samma veva beslutar att ge presstöd till de judefientliga högerextremisterna i Nationaldemokraterna gör sannerligen inte saken bättre!)

Att något är sjukt torde vara uppenbart. Skolverkets nya riktlinjer innebär i praktiken en ryggradslös kapitulation för demokratins fiender, ett tragiskt exempel på det fria samhällets oförmåga att hantera utmaningen mot dess ideal och grundvalar.

Sverigedemokraterna blir inte mer legitima för att de vunnit röster i val. Snarare gör detta faktum det än angelägnare att bekämpa dem – och i synnerhet upplysa unga människor om vilka otäcka idéer som är partiets drivkraft. 

Tolerans mot intoleransen leder däremot bara i en riktning. Mot avgrunden. 

Mer att läsa:
Christoph Andersson: ND är isolerade på sin högerkant  (Sydsvenskan 25/4).

Bloggförbud i Lund

Publicerad den av
5

Sociala medier är heta grejer. Särskilt på Lunds universitet, där några studenter driver en institutionsblogg om vad som händer och sker på campus. Men inte utan restriktioner.

Innan studenterna fått sätta sig framför tangentbordet har de tvingats underteckna ett avtal om att låta bli ”kontroversiella ämnen som religion och politik”. Intressant att ett modernt universitet förbjuder diskussion om samhällsfrågor. 

Mottot för Lund i cyberrymden är tydligen en uppdaterad version av Uppsalas gamla devis: Att blogga fritt är stort, att blogga rätt är större.

Har möjligen studentkåren funderat på att såga ned några magnolior i protest?

Stolliga studenter skämmer ut Lund

Publicerad den av
3

Lunds studentkårer (LUS) sågar regeringens kommande proposition om avgifter för studenter utanför EU/EES-området. Bokstavligen.

Under flera år har nämligen LUS hotat med ta fram motorsågen och fälla de anrika magnoliorna på universitetsplatsen i Lund som protest. Och på måndag skulle det verkligen ske, annonserade LUS-ordförande Christian Stråhlman nyligen:

”När man slutar att behandla alla studenter lika finns det inte plats för blommande magnolior på universitetsplatsen. Magnoliorna är en symbol för den ljusnande framtid. Det finns ingen ljusnande framtid när plånboken hos studenterna blir viktigare än kunskaperna.”

En smaklös ploj? Eller allvar? LUS har i vilket fall nu lovat skona magnoliorna sedan rektorn Per Ericsson inskärpt att han också tar avstånd från studentavgifterna. Konstigt bara att Ericsson inte regerat lika starkt mot studenternas bisarra sätt att vädra sina krav.

Att använda skadegörelse och vandalism som politisk påtryckningsmetod är självfallet totalt förkastligt. Den form av ”argumentering” som LUS förfallit till, drar enbart skam över studenterna själva och borde vara djupt generande för Lund som universitetsstad.

Man kan väl hoppas att Lunds mer balanserade studenter vaknar upp och väljer att låta sig representeras av mognare företrädare framöver. 

I övrigt är regeringens förslag om avgifter bra. Utomeuropeiska studenter ska välja att plugga vid svenska lärosäten för att dessa håller internationell toppklass. Inte för att deras främsta konkurrensmedel är gratis entré. 

Avgifterna ger ökade incitament för universiteten att vässa sin attraktionskraft, liksom mer resurser till att höja utbildningarnas kvalitet. Studenter från Tredje världens fattiga länder kan få hjälp att finansiera sina studier genom möjligheten att söka stipendier. Nog finns det fortsatt plats för blommande magnolior!

Thomas Bodström och de friterade kycklingbarnen

Publicerad den av
Svara

– Kentucky Fried Children!

Olof Palme spottade ut orden med synbarlig avsmak. Ingen tvekan fick råda om vilken uppfattning Sveriges statsminister hade om privata daghem.

Jämförelsen med den amerikanska snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken gjorde saken glasklar: det skulle bli barnomsorg på löpande band där ungarna for illa medan profithungriga kapitalister rullade sig i sedelbuntar.

För tjugofem år sedan vållade Pysslingen AB en mycket upphetsad debatt i Sverige. Några daghemsföreståndare hade tröttnat på den kommunala byråkratin. Istället startade de i samverkan med näringslivet ett privat företag, Pysslingen, som utmanade det offentliga barnomsorgsmonopolet.

Den socialdemokratiska regeringen rasade över tilltaget. Socialminister Sten Andersson såg mera rött än vanligt och Lisbet Palme förklarade upprört i Aftonbladet: ”Jag tar klart avstånd från deras experiment i att göra vinst på barn. Deras experiment är ju att ta pengar från staten och stoppa i sin egen ficka” (22/3 1984).

Finansminister Kjell Olof Feldt tog det emellertid lugnare. Han hade svårt att förstå sitt partis rabiata motstånd.

”Det är väl snarare så att sådan konkurrens bara leder till ytterligare förbättring av de offentliga systemen”, menade han i intervjuboken Samtal med Feldt.

Det var som att svära i kyrkan.

Efter att boken publicerats i juni 1984 fick han mellan fyra ögon motta en rejäl utskällning av Olof Palme. Samtidigt dundrade LO mot finansministerns kätterska högeravvikelser.

Resultatet blev hur som helst att regeringen detta orwellska år stiftade den famösa Lex Pysslingen, en lag som förbjöd statliga bidrag till daghem som drevs i vinstsyfte.

Numera är dock lagen historia, avskaffad efter den borgerliga valsegern 1991. Företaget som drabbades av Olof Palmes krigsförklaring lyckades också rida ut stormen.

Verksamheten har idag utvecklats till en koncern, som driver 81 privata förskolor och skolor i Sverige. Förra året omsatte Pysslingen 829 miljoner kronor, vinsten uppgick till 26 miljoner.

Ett lyckligt slut? Alla glada?

Inte alls.

Fortfarande, ett kvarsekel senare, ringer orden om ”Kentucky Fried Children” i många socialdemokraters öron. Att sitta i opposition har tydligen också eldat på nostalgin över ålderstigna vänsterståndpunkter. Ledande företrädare som Carin Jämtin hävdar att friskolor som ger ekonomisk avkastning till sina ägare bör förbjudas.  

Och som favorit i repris är en ny strid kring just Pysslingen under uppsegling. Den skurkroll i rörelsen som Kjell Olof Feldt en gång spelade, verkar nu övertagits av förre justitieministern Thomas Bodström.

Bodström gillar nämligen Pysslingen.

Han har inte bara låtit sina egna barn gå i Pysslingens privata skolor. Han har även tackat ja till att bli styrelseledamot i företaget.

Kan det bli mera hädiskt?

Riksdagsledamoten och förre biträdande partisekreteraren Håkan Juholt (s) ser lika illrött som vore han Sten Anderssons osalige gengångare.

Enligt Politikerbloggen kräver Juholt ikväll (10/9) att Mona Sahlin ingriper mot avfällingen: ”Jag utgår från att partiledningen förklarar för Thomas Bodström varför detta är så olämpligt”.

Visst. Eftersom Bodström uppenbarligen missat den, får väl Mona Sahlin dra Palmes gamla saga om de friterade kycklingbarnen. 

Segregerande friskolor?

Publicerad den av
1

Länge vägrade socialdemokraterna att godta friskolor i Sverige. Under 90-talet lyckades dock förnyare som Widar Andersson ändra partiets ståndpunkt från motstånd till acceptans.

Men sedan en tid tillbaka förefaller det som om friskolornas vara eller icke vara åter blivit en het stridsfråga inom partiet.

Nyligen ville Carin Jämtin, ledande s-politiker i Stockholm, stoppa friskolor från att drivas med ekonomiskt överskott (DN 28/7 2009). Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hävdar att friskolor på ett dramatiskt sätt ökar segregeringen i samhället (Sydsvenskan 18/8 2008). Den ideologiske nestorn Enn Kokk kräver på sin blogg att partiets ”socialliberaler” – det vill säga friskoleanhängarna – borde lämna socialdemokratin (enn.kokk.se 30/7 2009). Och så vidare.

I höst ska socialdemokraternas kongress fastställa riktlinjerna för utbildningspolitiken. Ska ombuden tvinga Mona Sahlin att gå loss med hammare och skära på friskolesystemet efter en eventuell valseger 2010?

Den tilltänkte regeringskollegan Lars Ohly i vänsterpartiet lär knappast misstycka. Men vad säger miljöpartiet, som åtminstone förr varit varma förespråkare av friskolor?

I vilket fall kan vi nog förvänta oss att gamla vänsterretoriska påståenden kring friskolornas förmenta skadlighet kommer att eka i valrörelsen nästa år. Friskolor isolerar eleverna, tär på gemensamma resurser, hotar integrationen, befäster ogynnsamma sociala strukturer, etc.

Bara en kortare reflektion i sammanhanget. Både socialdemokraterna och vänsterpartiet borde nog – lite otippat kanske – betrakta USA som ett drömland. Där råder nämligen sedan åratal tillbaka en stark politisk uppslutning bakom det offentliga skolväsendets monopolliknande ställning.

Den rådande situationen försvaras också ivrigt av lärarnas lobbyorganisationer. Dessa motsätter sig även individuell lönesättning som ett sätt att stimulera till förbättrad utbildningsstandard. Man ogillar vidare idén att lärarna ska genomgå tester för att kontrollera deras kompetens.

Som Hans Bergström påpekat i sin utmärkta biografi över John McCain (Historiska Media 2008), var denne orädde republikanske senator och presidentkandidat mer eller mindre en ropande röst i öknen när han drev frågan om skolpeng (”vouchers”) och frihet att välja skola för alla.

Få politiker vågar utmana befolkningsmajoritetens stöd för det offentliga skolmonopolet. Ändå finns en tilltagande skara röster som tycker att ett slags friskolesystem liknande Sveriges vore i högsta grad önskvärt. Vilka är de?

Redan rika och välsituerade amerikaner i grönskande, burgna förorter?

Nix! Det är främst inom USA:s spansktalande och svarta minoriteter som förslaget om skolpeng vunnit popularitet.

För dessa traditionellt socioekonomiskt utsatta grupper skulle en förändring i frihetlig riktning tvärtom motverka den hårda segrationen i samhället. Ambitiösa föräldrar kunde då lyfta sina barn ur underpriviligerade miljöer och ge dem ökande möjligheter att lyckas i livet.

Men om svarta och latios strömmade till skolor belägna i vita medelklassområden? Blotta tanken verkar skrämmande för många i USA, där fortfarande underliggande rasistiska attityder frodas.

John McCains progressiva strävan illustrerar problemet. Han valdes in i senaten 1986. Under hela sin tid där har han försök få kongressen till att anta reformförslag om vouchers. Men förgäves.

Tycker verkligen svenska socialdemokrater som Nalin Pekul och hennes övriga meningsfränder att det är bra?

Eller stämmer måhända det amerikanska exemplet till viss form av eftertanke?