The property of the people belongs to the people. To take it from them by taxation cannot be justified execept by urgent public necessity. Unless this principle be recognized our country is no longer secure, our people no longer free.
– Calvin Coolidge, USA:s president 1923-1929.
Skrivit i Corren 17/6:
Nyligen lät kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke meddela att hon aldrig kan ”acceptera att medborgarnas skattepengar används till att organisera hatretorik och ökad polarisering”.
Därför ska skärpt kontroll ske av skattestöd som betalas ut till etniska organisationer och trossamfund. Statsrådet medgav att regeringen tidigare duckat i detta känsliga ärende, ”men nu tar vi itu med frågan på allvar” (DN 1/6). En utmärkt markering.
Bara två veckor senare står det klart att staten, genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, gett över halva miljonen skattekronor till Sveriges förenade muslimer (SFM). Organisationen har ansökt om bidraget i syfte att arbeta förebyggande mot islamofobi.
Dock har SFM en historik som knappast är klockrent förenlig med den bidragsbeviljande myndighetens redan tidigare uttalade krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värden.
Det har förekommit återkommande, graverande uppgifter om såväl underblåsande av våldsbejakande extremism som avsky mot homosexuella inom SFM:s hägn.
”Jag ser massvis med frågetecken. Vi pratar om en grupp som bjudit in hatpredikanter och vars salafistiska inriktning på många sätt är själva motsatsen till tolerans”, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp (DN 16/6).
Uppenbarligen finns en oviljans och ängslighetens slapphet att gå till botten med problematiken, trots oklanderliga regelverk och regeringens officiella signaler.
I våras höll Turkiska riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani ett beryktat tal på Sergels torg i Stockholm, där han utropade ”död åt armeniska hundar” och att ”vi kan låta blodet flyta” inför jublande meningsfränder. Turkiska riksförbundet mottar årligen hundratusentals skattekronor i bidrag.
Förra året frystes statsbidragen till en moské i Halmstad, där imamen betecknat homosexualitet som ett förkastligt virus. Men den ansvariga myndigheten, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, reagerade först under pressen av medias avslöjande.
Vad atmosfären av religiös/ideologisk extremism i vissa miljöer kan leda till vet vi. Det minsta man kan begära är att inte det öppna, toleranta och demokratiska samhällets antagonister sponsras med offentliga medel.
Är det så svårt att hålla koll på bidragskranarna, kanske regeringen borde fundera på varför frivilligt religiöst och etniskt engagemang för vuxna medborgare alls ska skattesubventioneras.
Skrivit i Corren 15/6:
Känt sedan länge är att skatter inverkar på mänsklig aktivitet. Det kan handla om arbetsvilja, investeringar, affärsbeslut, et cetera. Därför är det viktigt att skatterna utformas klokt, så att inte enskilda människors strävsamhet hämmas och samhällets välståndsbildande krafter skadas.
Republikanen Andrew Mellon, USA:s finansminister under den gyllene jazzåldern som följde på första världskriget, beskrev det slagkraftigt i sin klassiska bok Taxation. The People’s Business (1924):
”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.
Mellon var bland annat oroad över den höga amerikanska marginalskatten, ett arv från Demokraternas administration 1913-21. Innan kriget hade marginalskatten (alltså måttet på vad den enskilde tvingas skatta bort av en inkomstökning) varit 7 procent, men därefter skruvats upp till som värst 73 procent.
”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon och förklarade att sänkt skattetryck till en viss skärningspunkt både kunde göra medborgarna och staten rikare.
Det lät som ett reptrick, men fungerade. Ett centralt inslag i Mellons reformprogram var att reducera just marginalskatterna, vilket skedde i flera steg till att 1929 vara nere i 25 procent. Det visade sig att varje gång marginalskatten sänktes minskade inte skatteintäkterna, utan ökade.
Det är samma fenomen som på 70-talet ”återupptäcktes” med lanseringen av den berömda Lafferkurvan (döpt efter den amerikanske ekonomen Arthur Laffer). Allt detta har direkt bäring på Sverige idag.
Som noteras i en färsk rapport av nationalekonomen Jacob Lundberg vid tankesmedjan Timbro, har vi nu världens hårdaste marginalskatt: 60 procent. Kombinerat med arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter blir den effektiva skatten 77 procent på högre inkomster.
I praktiken betyder det att flit, utbildning och ansträngning straffas, antalet produktiva arbetstimmar i ekonomin sjunker, för att inte tala om orättfärdigheten det innebär att frånta människor mesta frukten av deras möda.
Dessutom är det ett självskadebeteende av de styrande politikerna, eftersom skatteunderlaget till välfärdssystemet och annan offentligfinansierad verksamhet – inkluderat anslagen till yrkespolitikernas försörjning, nota bene – påverkas negativt.
I Timbrorapporten föreslås skrotande av hela den statliga inkomstskatten (vilken slår till vid löner från 37 000 kronor och uppåt). Det hade gett dryga miljonen svenskar mycket lindrigare marginalskatt i storleksordningen 20-28 procent. Den stimulansen beräknas stärka statskassan med 10 miljarder kronor i ökande intäkter.
Litar man inte på Timbros kalkyler och resonemang, kan man ju alltid studera Andrew Mellons politik som bevisligen gav vinstutdelning i levande livet.
Skrivit i Corren 31/5:
När Stefan Löfven härförleden ombildade sin regering valde han att peta framtidsministern Kristina Persson. Men inte folkhälsoministern Gabriel Wikström. Detta, kära läsare, kan vi se som ett talande tecken.
Nuets nyfikna politiska blick mot morgondagen gör sig icke längre besvär. Istället har det nostalgiska svärmeriet för 1970-talets kollektivistiska etatism vunnit en klar seger. Och vad behövs då en framtidsminister till?
Låt er ej förledas av Gabriel Wikströms påfallande ungdomliga lekamen. Såväl i mentalitet som till ministergärning är han en ogenerad ålderman. Likt en vålnad från fornstora S-dagar representerar Wikström förbehållslöst den gamla paternalistiska överhetstraditionen att göra medborgarnas privata leverne till en statsangelägenhet.
”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, deklarerar han utan att darra det minsta på manschetten. Nya moralistiska förbudslagar hotar bolmande tobakskonsumenter, även det betydligt ofarligare snuset har hamnat i skottgluggen.
Förmynderikorståget stannar förstås inte där. Folket kan bli för feta och röra sig för lite. Detta oroar Wikström mycket. Myndighetsapparaten har således fått i uppdrag att projektera ett batteri av interventionistiska åtgärder. Ty som ministern alamistiskt förkunnat: ”Sitta är bland det farligaste man kan göra. Det är det nya röka”.
Bror Rexed jublar sannolikt saligt i sin himmel. Han var Socialstyrelsens S-märkta generaldirektör 1968-78 och offentlig folkuppfostrare par excellence.
Han ansåg att svenskarna i det allt mer teknikorienterade samhället riskerade att bli på tok för passiviserade. Särskilt bilkörning och TV-tittande brännmärktes som två stora hälsofaror därvidlag. Omfattande kampanjer syftande till ”förändring av vanor och traditioner ifråga om kost och fysisk aktivitet” drogs igång.
Bland annat kolporterades beskäftiga instruktionsfilmer hur vi enligt statsmaktens uppfattning piggare skulle börja arbetsdagen genom övningar i hurtig morgongymnastik och näringsriktig frukost.
Den giftige kåsören Stig Ahlgren i legendariska tidskriften Vecko-Journalen anande dock mindre altruistiska motiv bakom Socialstyrelsens offensiv till allmänhetens fromma. I en artikel under rubriken ”Födointaget” fick den ansvarige myndighetschefen sina fiskar (eller snarare pekpinnar) varma:
Är det var och ens personliga lycka och välgång som bekymrar vår Storebror, generaldirektör Rexed? Nej, det är de ekonomiska aspekterna på produktions- och inkomstbortfall, där samhället kommer in i bilden i fråga om vård- och omsorgskostnader. Rätt uppfödda enligt broilerprincipen, ehuru inte avsedda att stekas, möjligen rotera på skattespettet, ska vi hållas vid prima liv hela vår produktiva ålder för att sedan lämnas åt sidan för att tyna bort av uttråkning.
Den som undrar vad som driver Gabriel Wikström i hans nitiskhet finner måhända svaret i Ahlgrens citerade stycke. Naturligtvis värnar en skattehungrig regering av Löfvens snitt om ett sådant fynd – en från värsta 70-talet återuppståenden Rexed, strävades efter att hälsotrimma undersåtarna friska och raska i de sunda statsfinansernas intresse.
Vakna rätt med Storebror! Välkommen till folkhemmet anno 1970-tal.
Skrivit i Corren 27/5:
Står du och svär vid macken igen? Ja, det är dyrt att fylla tanken till bilen. Men skyll inte hålen i plånboken på marknaden. Hade den fått råda vore din kassa betydligt stadigare.
Boven i drivmedelsdramat sitter på annat håll. Mer än 60 procent av vad du betalar per liter bensin är nämligen politikerpengar, det vill säga skatt.
Och pålagan är fiffigt konstruerad för att mjölka ut mesta möjliga från dig som fordonsägare. Du tvingas inte bara pröjsa koldioxidskatt och energiskatt (vid årsskiftet höjdes den sistnämnda skatten igen, med 48 öre per liter bensin och 53 öre per liter diesel).
Ovanpå dessa skatter har politikerna även lagt skatt på själva konsumtionen, det som kallas moms. Det blir alltså skatt på skatten. Vad brukar sådan orimlig kostnadssättning kallas i andra sammanhang? Pröva ett ord på fem bokstäver: ocker. Men det stannar inte vid detta.
Våra folkvalda har uppfunnit ännu ett statligt inkomstmaximerande trix. Drivmedelsskatterna kommer framöver att räknas upp årligen med två procentenheter över konsumentprisindex. Det sker helt automatiskt, utan att nya riksdagsbeslut behöver tas.
För oss bilåkande människor i civilsamhället betyder det att hålen i våra plånböcker bara grävs djupare och djupare över tid. Inom blott några år kommer Sverige att ha de internationellt värsta drivmedelsskatterna. Redan idag står pålagorna inte i någon som helst vettig proportion till vad bilismen kräver i exempelvis vägslitage och utsläpp.
Statens väg- och transportforskningsinstitut visade i en rapport från 2014 att biltrafiken länge överbeskattats, kostnaden som bilisterna betalar är dubbelt upp än vad som är motiverat strikt miljömässigt och samhällsekonomiskt.
Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.
Men detta är, de facto, inte politiskt comme il faut. Drabbade medborgare har inget parti att vända sig till, då partiväsendet gällande drivmedelsskatterna fungerar som en kartell. Rösta rött eller blått, det är likgiltigt.
Minns vad Magdalena Andersson (S) sa i valrörelsen: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten” (Expressen 17/8 2014). Sedan blev hon finansminister och väljarna blåstes all världens väg.
All beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är bara en form av legaliserad stöld.
– Calvin Coolidge, USA:s president 1923-29.
Skrivit i Corren 25/4:
Skattetrycket i Sverige är ett av det hårdaste i världen. Märkligt nog tycks aldrig våra styrande få pengarna att räcka. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – fråntogs svenska folket totalt 1653 miljarder kronor i skatt.
Ingen nåd visar heller Löfvens S/MP-regering, som med ivrigt bistånd av det forna kommunistpartiet sträcker sig än djupare ner i våra plånböcker.
Över 50 miljarder kronor i ökade skatter är att vänta närmaste åren (Skattebetalarnas förening har på sin hemsida en pedagogisk genomgång av Löfvens redan beslutade och aviserade pålagor). Hur svarar Alliansen på detta?
I fredagens SvD gavs besked om huvuddragen i de borgerliga partiernas skuggbudgetar. Bland annat går man med skattehåven regeringen helt eller delvis till mötes. Man vill dra in mer skattepengar från alkohol, tobak, personbilar, den finansiella marknaden, miljöområdet och fastighetsbranschen.
Dessutom vill Alliansen klädsamt populistiskt ”freda” skola, äldreomsorg och sjukvård från besparingar – en säker signal till den offentliga sektorn att ta det lugnt med kostnadsmedvetenhet, innovation och effektivisering.
Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett typiskt politiskt syndrom, vanligt i välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra.
Samtidigt har förmågan att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras.
Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.
Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien på 70-talet försökte han bryta den evigt uppskruvade spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på politikerna.
De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt. På så vis avsåg Reagan att disciplinera skatteivern, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare.
Som han elegant förklarade: ”You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control.”
Reagan lanserade ett tillägg till Kaliforniens författning, som innebär en procentuell lagstadgad begränsning av skattetrycket. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent. Utöver detta, skulle all framtida skattelagstiftning kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft.
Just detta förslag blev aldrig verklighet. Men uppmärksamheten kring Reagans djärva initiativ i skattefrågan bidrog till ett frihetligt uppvaknande i 70-talets USA och till Reagans egen seger i presidentvalet 1980.
Tänk om något enda svenskt parti hade modet att skilja sig från mängden, våga stå för ett genuint alternativ och föreslå en skattepolitik likt Reagans. Om inte annat för debattens skull. Tänk om. Det partiet kanske till och med skulle kunna vinna viss framgång.
Reagan gick det ju, trots allt, ändå inte så tokigt för.
Antag, rent hypotetiskt, att du meddelar Skatteverket att du, under hänvisning till den negativa föreningsrätten, utträder ur de politiskbyråkratiska organisationerna stat, landsting och kommun. Därför avser du fortsättningsvis inte att betala skatt längre.
Du har tröttnat på att den politiska klassen tar 7 av 10 kronor ifrån dig varje månad, år ut och år in (utan att ens ha anständigheten att redovisa det verkliga skattetrycket som drabbar vanligt folk). Nu vill du istället behålla alla dina egna pengar, klara dig själv som en vuxen och fri människa, bara vara ifred och ha det trevligt, tack och hej!
Vad skulle hända? Tillåts du att i vårt svenska samhälle bli din egen herre? Knappast. Förr eller senare kommer systemets anställda knektar – med de våldsmonopolkontrollerande partiernas välsignelse – att sparka in dörren på ditt hus och med gevärspipan som yttersta argument tvinga dig till underkastelse.
En stilla undran: är detta att klassa som demokrati eller tyranni?
Let us never forget this fundamental truth: the State has no source of money other than money which people earn themselves. If the State wishes to spend more it can do so only by borrowing your savings or by taxing you more. It is no good thinking that someone else will pay—that ”someone else” is you. There is no such thing as public money; there is only taxpayers’ money.
– Margaret Thatcher, tal vid Torypartiets konferens i Blackpool, 14/10 1983.
I en studie av den libertarianske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe (The Western State as a Paradigm: Learning from History, 1997) läser jag om monarkinernas era i Europa seklerna fram till 1914 (vid krigsutbrottet fanns endast tre republiker på vår kontinent: Schweiz, Frankrike och – sedan 1911 – Portugal).
När styret utgick från tronen motsvarade inte statens beskattning av samhällets arbetande och producerande sektor mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt, förkunnar Hoppe. Efter att den gamla världen slagits i spillror tog partipolitikerna över ruljansen, staten expanderande kraftigare än någonsin och skattetrycket steg till svindlande nivåer jämfört med innan.
Hans-Hermann Hoppe är milt uttryckt inte förtjust, och menar att den folkliga friheten tagit på tok för mycket stryk av monarkiernas detronisering (en kritik han har utvecklat i den kontroversiella boken Democracy: The God that Failed, 2001).
Själv ångrar jag förstås nu omedelbart allt elakt jag sagt och skrivit om kungen genom åren. Skicka riksdag och regering på porten, front mot Republikanska föreningen, Tjabo till makten! Hm…
Christian Dahlgrens Blogg 