”Sverige framstår allt mer som ett underskottsområde i säkerhetshänseende. Den stabiliserande roll för regionen som ett någorlunda starkt försvar skapar finns inte.”
Johan Tunberger, tidigare analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, i SvD den 27/1 2009.
Förra veckans svenska regeringsbeslut om att lägga sig platt för Kreml och släppa fram den ryska gasledningen i Östersjön gör onekligen Tunbergers bistra konstaterande än mer aktuellt.
När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var god. Det var den inte. Istället hade vårt land i optimistisk anda nedrustat försvaret efter det stora kriget 1914-1918, förvissad om att Nationernas Förbund skulle reda ut internationella konflikter i fortsättningen.
Uppvaknandet blev brutalt. Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. Satsningen blev klar 1946. Men då hade Hitlertyskland redan kapitulerat sedan ett år tillbaka…
Det är en myt att historien upprepar sig, ty varje händelseförlopp är unikt. Dock har historien en märklig förmåga att imitera sig själv. Därför är det med viss ruelse man måste konstatera att Sverige åter gjort ungefär samma säkerhetspolitiska misstag som från epoken mellan de bägge världskrigen.
Ty efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning drabbades den svenska försvarsplaneringen av en ny våg av lättsinnig fredsoptimism. Fokus sattes på militära insatser långt borta i avlägsna länder, som exempelvis nu sker i Afghanistan. Samtidigt reducerades förmågan att försvara våra egna, fysiska gränser dramatiskt. Kalla kriget var ju över, eller hur?
De rosenröda illusionerna krossades som över en natt när Ryssland drog i krig mot Georgien förra året. Yrvaket fick det svenska försvarspolitiska etablissemanget handfasta belägg för att 1700-talsfilosofen Immauel Kants vision om den eviga fredens tid fortfarande inte stod för dörren. Tvärtom hade vi i vårt närområde en auktoritärt styrd, aggressiv militär stormakt med värderingar och intressen som väsentligt skiljde sig från våra egna.
Vi måste se realiteterna i vitögat. Ryssland har på ett demonstrativt tydligt sätt visat att man inte drar sig för att använda våld, hot och utpressning mot grannar som ingick i dess forna Sovjetimperium. Framtida konflikter med till exempel småstaterna i Baltikum, eller med tidigare ryska vasaller i Östeuropa (som Ukraina), kan leda till en oförutsägbar händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser – även för Sveriges del.
Gasledningen i Östersjön, som regeringen Reinfeldt tvingats acceptera, understryker Rysslands dominanta maktpolitiska ambitioner. I höst har vi fått bevittna en jättelik rysk militärmanöver, Zapad 2009, kring våra kuster. Ett av manöverns uttalade syften var att öva försvar av just gasledningar…
En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:
”Risken finns för att det blir ökad rysk militär närvaro i vår närhet och då måste den svenska flottan stå väl rustad att kunna kontrollera kusten och våra gränser.”
Heder åt honom! Han duckar i alla fall inte för debatten. Dessvärre står vi försvarsmässigt med brallorna nere som följd av den militära hårdbantning som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar ansvarar för.
”Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”.
Det skrev Fredrik Lindvall och Fredrik Westerlund, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, på debattsajten Newsmill den 19/9. Läget ter sig alltså väldigt dystert.
Ska Sverige kunna stå upp för grundläggande värden som fred, frihet och demokrati i Östersjöregionen bör vi också ha medel att kunna försvara dem. Om jag tolkar Gustav Nilsson korrekt är han inte främmande för en upprustning av flottan. Jag delar den uppfattningen.
I december 2007 fattade regeringen beslut om att bygga två nya ubåtar på Kockums varv. Inga kontrakt är ännu skrivna, dock. Det är bra. Ty snarare än ubåtar borde vi istället bygga fler militära korvetter, som i ytläge ordentligt och konkret kan markera svensk närvaro i Östersjön.
En god, faktisk beredskap är nödvändig för att hävda vårt lands integritet och stärka Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör. Men det brådskar. Låt oss aldrig stå lika handfallna som 1939 igen!
Beskedet var egentligen lika säkert som ett rekommenderat brev på posten. Precis som väntat föll Reinfeldt undan för Ryssland och godkände Nord Streams gasledning i Östersjön.
Symptomatiskt nog var det miljöminister Andreas Carlgren (C) som skickades fram för att meddela beslutet inför pressen på Rosenbad. Regeringen har nämligen valt att behandla ärendet som uteslutande en miljöfråga.
Carlgren försökte låta som en hårding och talade om ”23 månader av tuff miljögranskning”. Vem nu han och Fredrik Reinfeldt trodde sig kunna föra bakom ljuset med den charaden…
I själva verket är miljöaspekterna naturligtvis bisaker i sammanhanget. Men används för att maskera Sveriges impotens på det område som saken i grunden handlar om: säkerhetspolitik och stormaktsstrategi.
Nord Streams planerade gasledning från Viborg till Greifswald är ett tyskt-ryskt projekt. Tyskland är i skriande behov av energi, liksom övriga Europa. Ryssland i sin tur ser möjligheten att genom gasledningen muta in Östersjön (en månghundraårig strävan) och samtidigt knyta upp ett av EU:s kärnländer i ett beroendeförhållande till Kreml.
Mot kombinationen Ryssland-Tyskland hade lilla Sverige aldrig en chans. Ett nej till gasledningen fanns inte i korten. Särskilt som Sverige idag även är EU:s ordförandeland och måste sitta still i båten för att inte riskera att få ledarskapsförmågan undergrävd. Reinfeldt hade helt enkelt inte råd att ta den striden.
Alltihop belyser småstatens utsatthet när de stora grabbarna klampar fram på arenan. Ryssland, som uttryckligen betraktar gasledningen och sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken, är på väg att lägga en dominerande skugga över Europas norra flank. Därutöver kan Kreml tänkas använda gasvapnet för att spela ut EU-länderna mot varandra och splittra unionen.
Sverige var illa förberett och tvingades huka denna gång. Så är vi dock inte dömda att göra även framöver. Men vi måste då acceptera de kalla realiteterna och handla därefter.
Bland annat behöver vi stärka vår militära försvarsförmåga i hela Östersjöregionen. Det är nödvändigt för att trovärdigt kunna hävda respekten för Sveriges integritet och beslutsamhet. Oss bråkar man inte med! Därutöver behöver vi – som alla utsatta mindre länder – starka och pålitliga allierade, som kan backa upp oss i krissituationer.
Frågan är emellertid om Reinfeldts alliansregering är byxad att ta upp en sådan besk diskussion med väljarna. Jag tvivlar, tyvärr.
Sedan avslöjandet om att han under åren 1967-1972 varit informatör åt KGB, har Jan Guillou envist bagatelliserat sin insats i Sovjetunionens tjänst. Det hela rörde sig bara om några allmänna politiska rapporter och löst snackande med en kontaktman.
Vad är sant? Många har krävt att att Guillou utan omsvep lägger alla korten på bordet, däribland statsminister Fredrik Reinfeldt.
Till Expressen den 27/10 säger Reinfeldt:
”Jan Guillou möter ett berättigat ifrågasättande. Det bästa han kan göra nu är att reda ut vad som egentligen har hänt… I övrigt kan jag notera att det som har hänt kanske ger litet perspektiv på uttrycket att ha lik i garderoben.”
Men även Reinfeldts parti har tydligen sina egna KGB-lik i garderoben. I alla fall om man får tro uppgifterna i Lars Tobissons välskrivna och intressanta memoarer Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka (2009).
Tobisson berättar där om följande episod när han i mitten av 70-talet tog över uppdraget som partisekreterare från sin företrädare Bertil af Ugglas. Ugglas var partisekreterare åren 1969-1974, alltså ungefär samtidigt som vänsterextremisten Guillou stod i KGB:s sold. Den ryska underrättelsetjänstens tentakler sträckte sig emellertid även högerut på den politiska skalan.
Lars Tobisson skriver på sidan 193:
” Tidigt märkte jag också ett utländskt intresse för min person. Det hade inte gått många dagar efter mitt tillträde, förrän det ringde i telefonen. En röst förklarade på god men bruten svenska, att han var tjänsteman på den sovjetryska ambassaden och ville bjuda mig på lunch. Jag frågade min företrädare till råds.
– Det är min KGB-spion, sade Bertil af Ugglas. Nu har även du fått honom som överrock.
Det förvånande mig att höra att Bertil hade ställt upp för regelbundna samtal med denne man. Förbindlig och väluppfostrad som han var hade han inte förmått tacka nej, men ansåg sig endast ägnat sig åt kallprat. Jag var mindre artig och mera rädd för att försäga mig, så jag avböjde kontakten…”
Endast kallprat? Tog också Bertil af Ugglas emot någon form av betalning för sina tjänster – som de famösa flaskorna från den ryska ambassadens välförsedda spritförråd?
Troligtvis rörde sig alltihop om ganska substanslösa och oskyldiga samtal. Men i denna världen finns ingenting som är helt säkert. Bertil af Ugglas går inte att fråga, han avled redan 1977. Däremot borde det finnas rapporter bevarade i KGB:s arkiv om vilka slags informationer Ugglas egentligen lämnade.
Fredrik Reinfeldt kan väl försöka få upp några av dessa kort på samma offentliga bord som han uppmanat Jan Guillou att redovisa sina.
Avslöjandet om att Jan Guillou varit betald informatör åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB under fem år, från 1967 till 1972, tycks ha slagit ner som en bomb i folkhemmet.
Och nog är det anmärkningsvärt att mannen som av många beundras som en av Sveriges främsta journalister haft ett sådant maffigt skelett i garderoben.
Men är det förvånande?
Jan Guillou har under sin karriär med stor iver och betydande framgång försökt framställa sig som Riddaren av Det Fria Ordet. Ändå har han konsekvent befunnit sig långt ute på extremismens vänsterkant där pressfrihet (och demokrati) knappast stått särskilt högt i kurs.
Guillou har varit aktiv medlem i den militanta kommunistiska sekten KFML, senare SKP. Han har stött, sympatiserat med och propagerat för samvetslösa palestinska terrororganisationer som DPFLP och PFLP. Han har samtidigt med aldrig sinande entusiasm förbannat Israel – Mellanösterns enda demokrati, liksom USA – världens viktigaste demokrati. Och så vidare.
När kalla kriget rasade valde han inte stå upp för frihetens och demokratins värden. Han valde de facto att liera sig med krafter, vilka spottade på och ville krossa det öppna samhälle som Sverige, USA, Nato och Israel representerade. Detta är redan känt sedan åratal.
Är det då så underligt att en figur med Guillous värderingar och politiska meriter även återfanns i KGB:s sold? Oavsett hans pudlar och slingerbultar i denna affär, torde väl nu skammens stigma ohjälpligt ha hunnit upp honom.
Mannen var – och är – en humbug. Om något kan sägas överraskande, är det väl snarare att inte fler sett detta tidigare.
Det är inte varje dag man får träffa amerikanska toppmilitärer, om än pensionerade sådana. Men ett gyllene tillfälle gavs igår på Marinmuseum i Karlskrona, där amiralen William J Holland höll ett föredrag om USA:s marina strategi under kalla kriget.
För oss som är vana att betrakta Östersjön som den stora frontlinjen i kampen mellan öst och väst, blev det hela ett nyttigt perspektivbyte.
Holland, som under sina aktiva år var expert på ubåtsjakt och även arbetade med kärnvapenstrategi, förklarade frankt att USA:s eget engagemang i området var starkt begränsat.
Visst hade man intresse av att hålla koll på de sovjetiska baserna. Men Östersjön var för USA:s del ett litet, närmast perifert innanhav. Det militära ansvaret delegerades här till Danmark och Västtyskland, som även hade uppgiften att stänga utloppen till Atlanten vid händelse av konflikt.
Det var kanske inte heller så konstigt. USA hade ju världshaven att bevaka, i synnerhet norra Atlanten där den enorma armadan av sovjetiska ubåtar gärna opererade. Men enligt Holland höll ryssarnas ubåtar tekniskt sett ganska dålig standard. De lyckades aldrig nå samma höga klass som tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget, eller jänkarnas under kalla kriget.
USA skilde också i sitt strategiska tänkande mellan ”The NATO Navy” och ”The Real Navy”. Den sistnämnda var alltså USA:s egen marin som gjorde det verkliga jobbet, medan de europeiska allierades flottenheter mest var att betrakta som hjälptrupper till havs.
Hade då USA utfört några egna ubåtsoperationer i Östersjön? Sånt kommenterar vi aldrig, sade Holland.
Veckan som gick blev ett bakslag för Stalins supporterklubb i Ryssland. Den liberala tidningen Novaja Gazeta friades från anklagelser om att ha ”förtalat” den gamle sovjetdiktatorn genom publiceringen av hans omfattade brottsregister.
Det var Stalins barnbarn Jevgenij Dzjugasjvili som stämt tidningen inför domstol, men han gick alltså bet. Detta trots att Dzjugasjvilis advokat försökte hävda att Stalin egentligen var ”landets förste demokrat”.
Att utnämna Stalin till något sådant tyder onekligen på en ganska kreativ tolkning av begreppet. Tyranni och folkstyre borde annars rent logiskt stå i motsats till varandra.
Men för Stalin var ju ingenting omöjligt, om vi får tro hans beundrare. Som exempelvis vänsterpartiets förre partiledare C H Hermansson. Han skrev följande visdomsord i tidningen Ny Dag, våren 1953:
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän… Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapade teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens osv. På vart och ett av dessa områden är hans insatser gigantisk. Ingen människa kan förstå vårt tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter.”
Kanske är det just sådana skriftstudier som inspirerat Bert Karlsson till hans senaste politiska snilleblixt i genren cirkelns kvadratur: att Sverige behöver en ”demokratisk diktator”.
Ayatollorna i Iran förnekar det stenhårt. Inga kärnvapen är under utveckling. Sådana planer är helt väsensfrämmande för den islamiska republiken. Atombomber? Aldrig någonsin. Promise!
Orden klingar lika ihåligt nu som då. Faktum är att Iran haft avancerade ambitioner att skaffa sig kärnvapen ända sedan 70-talet. Först under shahens regim, sedan blev det mullornas tur.
”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta den faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”, förklarade exempelvis Irans dåvarande president Ali Khamenei 1987.
Ett par år senare intog han positionen som landets högste politiska och religiösa ledare när Rouhollah Khomeini avgick med döden. Strax därefter bröt det första Gulfkriget ut. Iran gav då ökad prioritet åt sitt nukleära program.
Inte minst Pakistan och dess ökände atombomsfader Abdul Qadeer Khan blev en viktig samarbetspartner. Även Ryssland och Kina har gladeligen bistått Iran med kunskap och utrustning inom kärnteknikområdet.
Och så har det fortsatt. Bara för några dagar sedan ertappades mullorna ånyo med fingrarna i den radioaktiva helvetesburken. Trots omfattande hemlighetsmakeri, lyckades inte islamisterna längre dölja att de uppfört en ny anläggning för urananrikning.
Vad har då Iran att säga till sitt försvar denna gång? Gissa. Det intensiva experimenterandet har enbart fredliga syften…
Men gårdagens provokativa provskjutning av långdistansmissilerna Shabab-3 och Sejil-2 talar ett helt annat och betydligt hotfullare språk.
Ty om inte Iran siktar på kärnvapen, vad är det då för poäng att satsa resurser på sådana sofistikerade vapenbärare?
Risken för ett atomkrig upphörde inte med Berlinmurens fall. Med bomben i händerna på irrationella ayatollor blir faran snarare större än tidigare. Tiden börjar oåterkalleligen att rinna ut. Omvärlden har knappast råd att stå passiv länge till.
Åren 1979-1985 brukar av historieskrivarna betecknas som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen var Sovjetunionen åter på offensiven. Det ryska imperiet gjorde framstötar i Afrika, invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa. Frosten bet även kring Sveriges knutar.
I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstigningsövningen som någonsin skett i Östersjön. En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från den baltiska kusten, strök längs svenskt territorialvatten och gick till fingerad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 81 (”Väst 81”).
Signalen var tydlig: det är vi – ryssarna – som behärskar Östersjön!
Kommande veckor sker en slags repris på manövern. Bara namnet ger en symbolisk fingervisning om vilka maktpolitiska ambitioner som råder i dagens Kreml: Zapad 2009.
Förutom landstigning, är ett av de uttalade målen med denna militära kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar. Det är knappast ett sammanträffande.
Projekteringen för bygget av det rysk-tyska konsortiet Nord Streams 120 mil långa jättepipeline på Östersjöns botten, från Viborg till Greifswald, är i full sving. En del av sträckningen kommer att löpa inom svensk ekonomisk zon. Trots att regeringen Reinfeldt ännu inte gett klartecken, håller tusentals rördelar redan på att bunkras upp här i Karlskrona.
Att vår regering skulle klara av att stoppa bygget är dessvärre orealistiskt. Den pågående remissrundan har mest karaktären av en charad. Kanske är det just denna insikt som är det verkliga motivet bakom att länsstyrelsen i Blekinge inte ens formulerat någon åsikt om gasledningen? Det tjänar ändå inget till.
Tyskland är ett av EU:s kärnländer, Europas viktigaste ekonomi och har skriande behov av energi. Vad har Sverige att sätta emot när tyskarna går samman med stormakten Ryssland? Dessutom skulle även påtryckningar från andra energitörstande EU-länder göra ett eventuellt nej från regeringen Reinfeldt mycket svårt. I framtiden beräknas nämligen 80 procent av unionens förbrukning av fossilgas levereras från Ryssland.
Därför är det hög tid att vi ser sanningen om gasledningens maktstrategiska betydelse i vitögat.
För Kreml är det rena jackpotten. Nord Strems huvudägare är energijätten Gazprom, som kontrolleras av den ryska staten. Och Ryssland har glasklart formulerat att dess energiexport inte enbart handlar om att samla många sköna slantar i Kremls kassakista. Energin ska också vara ett offensivt verktyg i utrikespolitiken.
Vad detta innebär har vi bland annat tidigare sett i Ukraina och Georgien, när dessa länder fallit i onåd hos Kremls makthavare. Gasleveranserna stryptes, priserna chockhöjdes.
Genom Nords Streams gasledning kommer Tyskland praktiskt taget att bindas upp i ett långvarigt beroendeförhållande till Ryssland. De potentiella utpressningsmöjligheterna mot EU blir magnifika. Det behöver inte gå så långt som till öppen konflikt.
Blott det implicita hotet räcker för att Tyskland ska gravitera in i större anpassning till ryska positioner. Frågan gör sammanhållningen inom EU delikat. Medlemsstater som tills nyligen stått under sovjetisk dominans – som Polen, Estland, Lettland, Litauen – lär näppeligen ta lätt på att semidiktaturen Ryssland ånyo utökar sin maktsfär.
Den 9 november kan vi fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Något år senare upplöstes Sovjetunionen (en händelse som Vladimir Putin betecknat som 1900-talets största geopolitiska katastrof). Men den period av avspänning som då följde i Europa är nu på väg att förbytas till ett frostigare läge.
För Sveriges del borde det vara uppenbart vad Nord Streams gasledning och Zapad 2009 betyder. Ryssland har ingalunda gett upp sin sekelgamla strävan att muta in Östersjön och därmed ta kommando över Europas norra flank.
Vilka militära och säkerhetspolitiska slutsatser – om några – drar vi svenskar av det?
I april 1952 reste statsminister Tage Erlander till USA, officiellt gällde det ett privatbesök hos amerikanska släktingar. Det egentliga skälet var ytterst hemligt: beställning av amerikansk radarutrustning till det svenska luftförsvaret.
Förutsättningen för leveransen var dock att Sverige anslöt sig till USA:s embargopolitik mot Sovjetunionen när det gällde strategiskt försvarsmateriel. Erlander godtog villkoren, men allt skedde i lönndom.
Särskilt viktigt var att inte ryssarna fick veta något. Sverige var ju ett alliansfritt land. På pappret.
Några år tidigare hade regeringen gjort arrangemang för att kunna ta emot västallierat attackflyg på svenska flygbaser och även inlett militärt stabssamarbete med Natolandet Norge. Med Erlanders radaravtal fick Sverige i praktiken status som hemlig medlem i den västliga försvarsalliansen.
Men i Washington fanns den svenske flygattachen Stig Wennerström som kablade vidare uppgifterna till Sovjet. Den 13 juni 1952 sköt ryskt jaktflyg ned en svensk DC 3:a, späckad med sofistikerad signalspaningsutrustning, över internationellt vatten i Östersjön. Den svenska försvarsstaben uppfattade genast vinken. Ryssarnas oprovocerade angrepp var en varning. Sverige hade gått för långt i sina Natokontakter.
Historien återberättas i Jan Linders Svår neutralitet. Sverige under två sekel (Infomanager förlag 2003) och bygger bland annat på uppgifter som forskaren Wilhelm Agrell vaskat fram i arkiven.
Händelserna har fått förnyad aktualitet när nu vraket av DC 3:an upphittats av några privatpersoner på havsbottnen utanför Gotska Sandön. Ännu har inte Göran Perssons regering bestämt sig om planet skall bärgas eller ej. Ärendet är känsligt. DC 3:an sätter åter fokus på hyckleriet kring den svenska neutralitetspolitiken, som var en av socialdemokraternas mest omhuldade käpphästar under kalla krigets år 1946-89.
Sovjetunionen hade förslavat östra Europa efter andra världskriget och hotade att även lägga resten av vår kontinent under kommunismens ok. USA och dess västeuropeiska allierade svarade med att bilda Nato 1949, men Sveriges mäktige utrikesminister Östen Undén kände stark motvilja mot USA och odlade istället en romantisk rosenröd bild av Sovjet. Att Sverige öppet skulle ansluta sig till Nato var otänkbart för Undén.
Han brännmärkte borgerliga politiker för deras fördömande av Stalins terrorregim, hävdade på fullt allvar att Sovjet var ett rättssamhälle, visade förbluffande likgiltighet för Raoul Wallenbergs öde och uttryckte förståelse för den ryska ockupationen av våra baltiska grannländer.
I den neutralitetsdoktrin som socialdemokraterna proklamerade för väljarna representerade folkhemmet en tredje väg mellan stormaktsblocken. Sverige accepterade varken ”borgerlig storkapitalism” enligt västmodell eller kommunism enligt östmodell. Framtidens melodi var den blågula demokratiska socialismen.
Arvet från Undén fördes vidare av Olof Palme, som blev partiledare och statsminister 1969. Han ville driva en så kallad ”aktiv neutralitetspolitik” i ambitionen att göra Sverige till en moralisk stormakt. De bägge supermakterna utmålades som lika goda imperialistiska kålsupare, vilka hotade de små staternas oberoende. Sverige skulle på den globala arenan värna dessa länders okränkbarhet genom rollen som en slags sanningssägare om tillståndet i världen.
Att USA var en demokrati och Sovjet en totalitär monsterstat tillskrevs ingen märkbar betydelse i sammanhanget. Tvärtom fortsatte det ryska tyranniet att bagatelliseras, samtidigt som socialdemokraternas förakt för USA firade nya triumfer.
När USA försökte hjälpa Sydvietnam att slå tillbaka en Sovjetstödd invasion från den stalinistiska regimen i Nordvietnam sågs det som det yttersta beviset på Amerikas ondskefulla avsikter. I ett famöst uttalande 1972 jämförde Olof Palme till och med den amerikanska krigföringen med nazisternas utrotning av Europas judar, vilket fick konsekvensen att USA djupfryste de diplomatiska förbindelserna med Sverige under 18 månader.
Att Sveriges inflytande härmed marginaliserades i väst nonchalerades av regeringen. Istället slöt Palme varma förbindelser med tredje världens ”progressiva” vänsterdiktaturer som Vietnam, Kuba, Tanzania och Nicaragua.
Revolutionsromantiken var påfallande, avsaknaden av frihet och demokrati ursäktades med den ”sociala rättvisa” som dessa u-länder ansågs eftersträva.
Under denna period inledde Sverige även en internationell nedrustningskampanj, som varade till Olof Palmes död 1986. I ett mästrande tonläge gjordes gällande att kalla krigets orsak fanns att söka i kapprustningen i sig, inte i att två väsensskilda samhällssystem stod mot varandra.
Kunde bara parterna förmås att prata ut om diverse missförstånd, skulle freden säkras. När moderater och folkpartister hävdade att verklig fred förutsatte ett demokratiskt Ryssland, förbannade Palme detta som uttryck för en reaktionär ”korstågsanda” och förklarade att Sverige inte sysslande med ”antisovjetism”.
Kreml insåg propagandavärdet i att låtsas stödja freden. Natoländerna tog lyckligtvis aldrig Palmes vidskepelser på allvar.
Men som historien om DC 3:an så förödande visar, vågade trots allt varken Erlander eller Palme ta risken att vårt land ensamt skulle ställas mot Sovjet i en hotande konflikt. USA tolererade det mesta av socialdemokraternas utrikespolitiska krumbukter, då den amerikanska militären värdesatte Sverige som en betydelsefull partner i det strategiska försvaret av Natos norra flank i Europa.
Och Sovjet hade förstås ingen tilltro till Sveriges officiella hållning, inte minst genom storspionen Wennerströms försorg. Neutraliteten var i mångt och mycket avsedd för inhemsk konsumtion, en ”inrikes utrikespolitik” som Gösta Bohman formulerade det. Socialdemokraterna gav neutraliteten moraliska och ideologiska dimensioner som kamouflage för den krassa realpolitiska egennyttan.
Med tiden kom neturalitetsretoriken att befordra en anda av relativism i svensk debatt, som försköt värdeskalorna och undergrävde det idémässiga värnet mot tyranniet.
Neutralism och alliansfrihet framstod som en högre eftersträvansvärd princip, närmast ett mål i sig. Fortfarande, nästan femton år efter Berlinmurens fall, tycks socialdemokraterna liksom stora delar av folkopinionen ha märkvärdigt svårt att befria sig från den demoraliserande barlast som Undén och Palme efterlämnat. Ännu är det nära nog tabu att föreslå formellt medlemskap i demokratiernas försvarsorganisation.
Under åratal har våra myndigheter slingrat sig och bluffat om DC 3:ans uppdrag och bakgrunden till nedskjutningen. Planets åtta besättningsmän gav sina liv för försvaret av Europas frihet. Dessa svenskars gärning förtjänar att lyftas fram i ljuset, samtidigt som Sveriges säkerhetspolitiska ageranden under kalla kriget måste redovisas utan reservationer.
Ty i ett demokratiskt land har folket rätt att veta.
(Borås Tidning 2003-06-25)
Christian Dahlgrens Blogg 