Kategoriarkiv: Ryssland

Ska Sverige vara värnlöst?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 14/1:

”Ryssland utgör inte på något sätt ett militärt hot mot Sverige och kommer sannerligen heller inte att göra det i framtiden. Att påstå något annat är bara tramsigheter.”

Det sa Håkan Juholt i Svenska freds tidskrift Pax nr 2, 2007. Han var då en av Socialdemokraternas tyngsta försvarspolitiker, bland annat hade han suttit ordförande i försvarsberedningen under flera år. Juholt må i vanligt ordning formulerat sig yvigt och raljant.

Men orden belyser ändå tämligen väl inställningen som länge var förhärskande inom det politiska försvarsetablissemanget. Bland partierna fanns enighet om att Ryssland efter Sovjetepokens kalla krigande var borta ur hotbilden. Något omfattande och kostsamt militärt försvar av våra gränser behövdes inte.

Året efter Juholts tvärsäkra uttalande i Pax, slog Ryssland till med fullskaligt krig i Georgien. Aggressionen blev ett brutalt uppvaknande för Sveriges nedrustningsoptimistiska riksdag och regering. En omsvängning tycktes vara på gång, även från alliansens ledande parti Moderaterna, som övergivit sin tidigare traditionellt försvarsvänliga linje.

Utrikesminister Carl Bildt fördömde skarpt hökarna i Kreml. Karin Enström, moderat ledamot av försvarsutskottet, fyllde i: ”Det visar att vi måste ha ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga problem med det” (Sydsvenskan 3/9 2008).

Sedan var det tyvärr som den yrvakna svenska tigern beslöt att somna igen. Men den ryska björnen gjorde det inte, utan fortsatte att vässa klorna. Nyrik på gas- och oljepengar kunde Kreml öka sin militärbudget dramatiskt.

I torsdags annonserade Putin att Rysslands flotta till år 2020 ska förstärkas med över hundra nya krigsfartyg och ubåtar. Prislappen för denna satsning motsvarar 864 miljarder kronor. Vad betyder det för Sveriges strategiskt känsliga position som Östersjöstat? Vår egen flotta består i dag endast av fyra ubåtar och sju otillräckligt beväpnade ytstridsfartyg.

ÖB Sverker Gustafsson larmade nyligen om att vi bara kan försvara oss i högst en vecka mot ett begränsat angrepp. Detta kommenterade Karin Enström, numera försvarsminister, som tillfredsställande och menade att ”man ska akta sig för att dra några förhastade slutsatser” om Rysslands rustningsiver (DN 9/1). Nähä. Sov gott då.

Vi andra har dock all anledning att bekymra oss för vårt anorektiska försvar. Inte för att Ryssland lär invadera Sverige. Utan därför att den svenska svagheten medför påtagliga risker för finlandisering, alltså ett demoraliserade klimat av gradvis anpassning och undfallenhet när en stormaktsgranne spänner musklerna.

Ska vi med trovärdighet kunna hävda respekten för Sveriges integritet är ett starkt försvar nödvändigt. Oss bråkar man inte med, vi kan bita ifrån!

Men när Moderaterna uppvisar samma lättsinniga nonchalans som Håkan Juholt, då har vi problem.

Vem värnar Sverige?

Publicerad den av
1

Skrivit i Sydöstran 7/9: 

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och värna sin egen befolknings trygghet. Därför vi har ett militärt försvar.

Säkerhetspolitiken har förvisso många aspekter. Det kan exempelvis handla om diplomatiska relationer, ekonomisk samverkan, bistånd, agerande inom internationella forum som EU och FN.

Men så länge vi fortfarande lever i en ofullkomlig värld där inte lammen sover med lejonen, går det aldrig att bortse från den gamla hårda sanningen: ytterst sitter alltid makten i gevärspipan.

Detta kunde man tycka att våra folkvalda företrädare i regering och riksdag nu borde fundera allvarligt över. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut är det som Sverige bestämt sig för att den eviga fredens tillstånd inträtt i vårt närområde.

Vår militärorganisation är nedrustad till anorektiska nivåer, med undantag för flygvapnet, vilket som bekant ska uppgraderas med Super-JAS. Omställningen från invasions- till insatsförsvar har i praktiken betytt att politikerna verkar mena att Sveriges säkerhet bäst värnas med små truppstyrkor på andra sidan jordklotet som i Afghanistan.

Samtidigt har Ryssland återfallit i diktatur under Putin, börjat visa aggressiva tendenser och inlett en massiv upprustning av en ny generations vapensystem till lands, till sjöss och i luften. Enligt Putins planer ska nära 800 miljarder dollar satsas på militären till år 2020.

I detta sammanhang bör också gasledningen Nord Stream i Östersjön förstås. Det är inte enbart frågan om ett energiprojekt. Denna pipeline innebär även en rysk revirmarkör i havet. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet.

Makt måste kunna mötas med motmakt. Men vilken motmakt besitter Sverige? Till sjöss har vi fem, otillräckligt bestyckade, Visbykorvetter. Minimibehovet ligger snarare, enligt officerare jag talat med på marinbasen i Karlskrona, kring tolv för att flottan ska fungera effektivt.

Sverige riskerar knappast att invaderas. Men när vår svaghet gör att vi saknar förmågan att sätta oss i respekt, finns risken att Sverige ”finlandiseras”. Alltså att vi i framtiden tvingas anpassa oss efter stormaktsdiktat och att vårt lands suveränitet urholkas.

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Korvetter är viktigare än ubåtar

Publicerad den av
2

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är i farten dessa dagar. I SvD skriver han med anledning av att regeringen vill beställa nya ubåtar till flottan: 

”Försvaret hade en särskilt anställd utlandsstyrka, avsedd för militära insatser långt borta. Men mellan försvaret av Sverige och insatser internationellt var det ett glapp. Försvarspolitiken hade länge saknat ett tydligt perspektiv för närområdet – Östersjön, Norden och EU.”

Nu ska det bli ändring på det, lovar den gode Tolgfors. Fint. Om Alliansregeringen fått upp ögonen för bristerna i försvaret av våra egna nationella gränser är det sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Ryssland precis satt igång med bygget av det gigantiska gasledningsprojektet Nord Stream. 

Leder det till att Östersjön i praktiken blir ett ryskt innanhav? Det är kanske att ta i. Men vi bör inte vara naiva om Kremls ambitioner. Nord Stream handlar om energi. Men det handlar i än högre grad om geopolitik och maktstrategi. Med gasleveranserna till den energitörstande västeuropeiska kontinenten hamnar främst EU:s nyckelmedlem Tyskland i en ömtålig beroendeställning.

Samtidigt fungerar Nord Streams pipeline som en enda lång rysk kontrollmarkör i Östersjön. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet. 

Makt bör dock mötas med motmakt. Annars blir det oundvikligen vår store, och inte särskilt pålitliga, granne i öst som dominerar showen. Vi måste därför tydligt kunna sätta oss i respekt, hävda vår integritet och låta förstå att Östersjön är ett fritt och öppet hav.

För detta krävs en starkare, större och synlig svensk flotta. 

Frågan är då om inte Tolgfors navigerar snett. Ubåtsvapnet i all ära. Men borde inte en satsning på fler korvetter ha högre prioritet i sammanhanget?

Fem stycken av Visbyklass är helt otillträckligt i ljuset av den hotande situationen. Enligt yrkesofficerare jag talat med på Marinbasen i Karlskrona ligger behovet snarare kring tolv. Det skulle vara minimiantalet för att kontinuerligt kunna upprätthålla ett slagkraftigt marint ytförsvar (givet att samtliga dessa korvetter också bevärdigas med offensivt fungerande vapensystem, vilket absurd nog inte är någon självklarhet!). 

Intervjuad om ubåtssatsningen säger emellertid Sten Tolgfors att byggandet av gasledningen Nord Stream inte har varit viktigt för regeringens beslut. Nej, och det märks. Vad har då varit viktigt?

Att rädda arbetstillfällen och ge exportmöjligheter åt Kockums? 

Mer att läsa:
Sverige måste rusta upp flottan
Reinfeldt vek ner sig för Ryssland 

Flygkraschen som skakar världen

Publicerad den av
Svara

”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna. 

Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.

Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel. 

Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum: 

”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”

Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet: 

”Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.

En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.

Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa. 

Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS). 

Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc. 

Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt. 

Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan. 

Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:

”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati,  frihet och kampen mot totalitarism.”

Poesin och tyranniet

Publicerad den av
Svara

”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”

Bengt Jangfeldt, översättare och docent i slaviska språk (DN 10/4), aktuell med boken Språket är Gud som handlar om den ryske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky. Han landsförvisades av kommunistregimen i Kreml 1972. 

KGB-kille ska skapa bussiga poliser

Publicerad den av
Svara

I Kreml är Dmitrij Medvedev trött på den ryska poliskårens notoriska hemfallenhet åt korruption och våld. Presidenten kräver en genomgripande reformering.

Inrikesminister Rasijd Nurgalijev, tidigare karriärist i KGB, har fått ansvaret att göra Rysslands poliser ”professionella och sympatiska”. 

Nurgalijev säger dock i en tidningsintervju att han inte är någon ”naturlig reformator”.

Inga problem. Ring Jan Guillou. Han är säkert sugen på nya uppdrag.

Ryska maffian bakom ratten på Saab-Spyker?

Publicerad den av
2

Spykers uppgörelse med GM att köpa Saab är otvivelaktigt en väldigt märklig affär. För att uttrycka det försiktigt. Som om det inte osade tillräckligt katt redan, låter nu Spykers vd Victor Muller förstå att företagets tidigare finansiär Vladimir Antonov är hjärtligt välkommen tillbaka in i bolagsvärmen.

Denne ryske oligark tvingades nyligen ut från Spyker. Annars ville inte GM förhandla om någon Saabförsäljning. Tydligen skedde det efter påtryckningar från svenska staten, formellt Riksgälden, som granskat Vladimir Antonov. Resultatet gav knappast skäl till jubel. Såvida man inte tycker att bagateller som penningtvätt och kopplingar till organiserad brottslighet är mycket att bråka om. 

Vem eller vilka som gav Spyker resurser att köpa loss Antonov från huvudägarskapet vägrar Victor Muller envist att avslöja. Var alltihop en skenmanöver? Misstanken är befogad. GM bryr sig i vilket fall föga. Bara direktörerna i Detroit får slutavtalet färdigt, så kan Spyker göra som de behagar.

Och Victor Mullers budskap i dagens SvD är glasklart: Antonov är hederlige Harry personifierad och när detta ”bevisats” kommer han återta kontrollen över sin tidigare aktiepost. Det blir en delikat huvudvärk för regeringen i Stockholm, som berett vägen för Europeiska Investeringsbankens lån på fyra miljarder kronor till Saab – med garantin utställd på de svenska skattebetalarna.

Vad tänker näringsminister Maud Olofsson och Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren säga oss om den ryska maffians tentakler ertappas i syltburken? ”Sorry…” ?

Mao Zedong är långt klokare än Miljöpartiet

Publicerad den av
Svara

Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:

”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”

Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!

Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte. 

Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.

De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream). 

Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll. 

Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden? 

I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.

Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:

”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”

Deep Purple in Politics

Publicerad den av
Svara

”Boken är en politisk thriller. Mycket kretsar runt mitt förakt för den europeiska unionen.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, kommer ut som författare mot EU. Vilket väl i synnerhet borde glädja den inbitna EU-nejsägaren Lars Ohly i Vänsterpartiet – som också är en hängiven Purplediggare (se exempelvis här).

Och Ohly är i gott sällskap. Hans företrädare, partiledarevikarien Ulla Hoffmann, är en stor Deep Purplefan. Liksom Rysslands president Dmitrij Medvedev! Ännu har vårt gamla blågula kommunistparti vissa gemensamma band med Kreml… 

Men Vänsterpartiet kan nog inte räkna med att försöka engagera Purple som musikaliskt dragplåster under valrörelsen. Mr Gillan himself lär nämligen vara libertarian.