Happy birthday and shine on – wherever you are.
”If someone thinks that love and peace is a cliché that must have been left behind in the Sixties, that’s his problem. Love and peace are eternal.”
Dr Winston O’Boogie (9 okt 1940 – 8 dec 1980)
Born in the USA släpptes på min födelsedag den 4 juni 1984. En bättre present när man fyller femton år kan man väl knappast få? Tack än en gång, Bruce! You made my day.
Albumet innehåller dessutom en av de låtar jag håller högst i Springsteens repertoar; Bobby Jean. Jag trodde förstås länge att låten handlade om en tjej. Och för mig kommer det alltid att vara så. En sång att spela i bitterljuva stunder när tankarna råkar vända till flickor som man mött, älskat och som av en eller annan anledning försvunnit ur ens liv. Tja, vi har väl alla varit med om trallen.
Men egentligen är Bobby Jean skriven som ett farväl till gitarristen och polaren Steven Van Zandt. Han hade då nyligen hade lämnat E Street Band för att satsa på en egen karriär. Enligt uppgift missnöjd med Springsteens mer kommersiella inriktning.
Fast som The Boss sjunger i Atlantic City på den föregående skivan Nebraska (1982):
Well now everything dies baby that’s a fact
But maybe everything that dies someday comes back
Och för paret Springsteen och Van Zandt blev det faktiskt så. ”Little Steven” gjorde comeback i E Street Band 1999 och har lirat där sen dess. Vem vet? En dag kanske din egen Bobby Jean återvänder till kvarteret… Rock on!
Favoritmedlem i The Beatles? Min är George Harrison, coolast i gruppen. Men skulle jag tvingas välja mellan John Lennon och Paul McCartney, tar jag Paul. Och får därmed leva med stigmat att det bland mainstreamfansen naturligtvis är oerhört mycket creddigare att digga Lennon.
Än sen? Vissa fakta går inte att bortse ifrån. Det var inte Lennon, utan McCartney som var den djärvaste och mest insatta musikaliska pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, och var drivande kraft bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den långa, utsökta medleykompositionen på Abbey Road.
Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut. The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att fördömligt lägga av precis i rätt tid.
Och hade gruppen ändå fortsatt, skulle Paul McCartney sannolikt aldrig levererat den magnifika Maybe I’m Amazed. Låten ingick på hans första soloalbum McCartney (1970) och skrevs som en hyllning till nyblivna hustrun Linda. Hon hade – enligt Paul själv – räddat honom från att ohjälpligt sjunka ner i depressionens drogmissbruk när bolaget Apple ruttnade ihop till en enda enorm härva av trassel och bråk.
Maybe I’m Amazed är en fantastisk kärlekssång. Men också en frihetsdeklaration från en nyförlöst McCartney, som återvunnit sin inre jämvikt och nu tar sats mot en egen karriär, bortom The Beatles och in i framtiden.
Jag älskar den här låten – på en gång så överväldigande, gripande, smittande, härligt drabbande. Tveklöst bland det bästa Paul McCartney någonsin gjort, om inte det bästa. Själv rankade han nyligen Maybe I’m Amazed som den sång han helst vill bli ihågkommen för. Det är inte svårt att förstå honom.
En legendar inom rockbranschen har tagit ner skylten. Bill Aucoin har avlidit, 66 år gammal. Han upptäckte KISS på en klubb i New York under 70-talets början och var bandets manager åren 1973-82.
Tillsammans med skivbolagsbossen Neil Bogart blev Aucoin en drivande kraft bakom KISS’ väg till stjärnorna. Utan Aucoins målmedvetenhet och kreativa känsla hade knappast KISS blivit ett sådant unikt populärkulturellt fenomen. Originaltrummisen Peter Criss kallar Bill Aucoin för gruppens femte medlem och det ligger nog mycket i det.
Bill Aucoin kan tveklöst räknas till samma talangfulla division som Peter Grant, Stikkan Andersson och Brian Epstein. De gjorde måhända inte världen bättre. Men bra mycket mer underhållande.
(Classic Rock har en informativ artikel om Aucoin här.)
”Jag har gillat Kiss sedan 1970-talet.”
Mona Sahlin, partiledare (S), kommer ut som hårdrockare i Expressen (12/6).
Sahlin är även känd som en hängiven diggare av Bruce Springsteen. Därmed distanserar hon lätt Fredrik Reinfeldt, som föredrar Da Buzz och Magnus Uggla. Den enda borgerliga partiledaren som kan ge Sahlin en match om creddigast musiksmak är Göran Hägglund. Han gillar Pink Floyd och The Clash!
Härlige gentlemannen och fantomskribenten Björn Hellberg brukar – med all rätt – ofta kallas för ”tennisorakel”.
Men något musikorakel verkar han inte vara.
Jag bläddrar i Hellbergs ännu mycket läsvärda biografi Björn Borg från 1977. Och finner följande rader om den unge tennisgudens favoritartister:
”Visste ni t ex… att Björn i skrivande stund ännu inte sett sina ‘popidoler’ Elvis Presley, Rod Stewart och John Elton i ‘levande livet’ men att han hoppas kunna arrangera att få träffa dem under det år som kommer?”
John Elton… Undrar om Borg någonsin lyckades leta upp denne stjärna? Han kanske söker efter honom fortfarande, vad vet jag?
I vilket fall, här är låten Midnight Creeper som med stor värme tillägnas käre Hellberg. Den bör väl vara ganska passande i sammanhanget. Lyssna på de första inledningsraderna i sångtexten så förstår ni nog varför…
Nyligen förlorade Ronnie James Dio kampen mot magcancern. Den legendariska sångarens tragiska bortgång var naturligtvis en enorm förlust för musikvärlden.
Men hans insatser på skivor som Rainbows Rising, Black Sabbaths Heaven and Hell och egna bandets Holy Diver kommer alltid att leva vidare och finna ny publik. Dessa tre album är odiskutabelt några av rockmusikens främsta verk i sin genre.
Min personliga favoritlåt med Dio är dock versionen av Catch the Rainbow på liveskivan Rainbow on Stage (1977). En lyrisk tour the force med Ronnie James Dio och Ritchie Blackmore i absolut toppform.
Synd bara att deras samarbete blev så relativt kortvarigt. Jag är övertygad om att denna upplaga av Rainbow hade potential att nå samma framgångar som både Deep Purple och Led Zeppelin – om Blackmore varit mer fokuserad och uthållig. Samt haft en manager av Peter Grants kaliber.
Å andra sidan skulle vi då inte fått uppleva Ronnie James Dio vitalisera Black Sabbath och ta detta klassiska band till nya höjder. Under senare år återvann Dio vänskapen med Tony Iommi och Geezer Butler. Tillsammans med trummisen Vinnie Appice gjorde dessa herrar en mycket framgångsrik comeback under namnet Heaven and Hell.
Sajten Black-Sabbath.com offentliggjorde häromdagen ett klipp från Heaven and Hells konsert i Atlantic City den 29/8 förra året. Det blev sista gången någonsin Ronnie James Dio stod på scenen. Som en hyllning till honom publicerar jag klippet nedan.
Miss you, late great magical man!
Sol, värme och skrikande elgitarrer. Tiden då hårdrock var något elakt, förbjudet och farligt känns oändligt länge sedan. Numera har metallmusiken blivit ett kärt och traditionellt sommarnöje för stora delar av svenska folket.
Denna dag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av hårdrockfans i alla åldrar och generationer när omåttligt populära Sweden Rock Festival drar igång igen (läs här, här och här).
Och det är bara början. Hårdrocksfestivalerna duggar tätt hela sommaren. Metaltown i Göteborg, Getaway i Gävle, Rock weekend i Söderhamn, Sonisphere och Rock out i Stockholm…
Innan hösten är över oss har vi kunnat njuta av konserter med KISS, AC/DC, Motörhead, Deep Purple, Twister Sister, Iron Maiden, Alice Cooper, Saxon, Joan Jett, Aerosmith, Slayer, Guns N’ Roses and you name it.
Kanske vore det ofint att påminna om vad KD:s dåvarande partiledare Alf Svensson tyckte om denna musik i mitten av 80-talet:
”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse.” (Expressen 17/3 1985)
Det är nog en uppfattning som gamle Alf tvingats revidera vid det här laget. Hårdrocken är väl så integrerad i svensk mainstreamkultur som det överhuvudtaget är möjligt. Tag bara Iron Maiden. Detta band är ungefär lika folkliga som Snoddas eller Vikingarna.
Och vad passar då inte bättre än att ställa sig köket med nitar i kockmössan och laga passade mat därtill?
Förhöj musikupplevelsen med läckra recept ur Hellbent for Cooking. The Heavy Metal Cookbook av Annick Giroux. Här får hela hårdrocksfamiljen heta tips hur man fixar ihop oemotståndligt käk till middagsbordet som Mummified Jalapeño Bacon Bombs, Speed Metal Vegan Tofu eller New Orleans Blood Red Beans and Rice.
För den jaktintresserade hårdrockaren rekommenderas även gitarrhjälten Ted Nugents bok Kill It & Grill It.
Samtliga rätter serveras lämpligen till tonerna av Pete Townshends I Eat Heavy Metal (från rockmusikalen Iron Man):
Det otänkbara har hänt. USA är i chock.
Helhylleparet Al och Tipper Gore går skilda vägar efter 40 års äktenskap. Sånt är förstås alltid tråkigt.
Men personligen kan jag ändå inte låta bli att känna vissa sympatier med stackars Al.
Jag skulle också ha svårt att i längden vara gift med en kvinna, som bär ansvaret för att de amerikanska skivbolagen måste klistra dessa fjantiga, nymoralistiska varningsetiketter på rockplattor:
”We’re fans of your prime minister, by the way.”
Gene Simmons, rockstjärna, förklarar något överraskande i engelska tidningen The Star att hans grupp KISS diggar Gordon Brown.
Det blir säkert den utflyttningshotade Labourledaren på 10 Downing Street väldigt glad över. Brown lär ju behöva alla supportrar han kan få just nu.
Christian Dahlgrens Blogg 