Roll over Beethoven!

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Det är 1958, du är tonåring i USA som slår på radion. Plötsligt: ett smittande, eggande gitarrintro – och så rösten som smattrande rytmiskt förkunnar: ”Deep down in Louisiana close to New Orleans / Way back up in the woods among the evergreens / There stood a log cabin made of earth and wood / Where lived a country boy name Johnny B Goode…”

Pang! Soundet, sången, riffet – det sitter direkt, tar sig in nervsystemet, en musikalisk feberbacill som inga antikroppar rår på.

Det måste varit en omtumlande, berusande känsla att höra Chuck Berrys signaturlåt för första gången. Särskilt om du är en ung, hormonstinn kille eller tjej i 1950-talets Amerika; ekonomiskt välmående, men tyngt av ett kvävande konservativt klimat, parat med kalla krigets existentiella kärnvapenångest och McCartyismens kommunistparanoja.

Chuck Berry bröt upp en oas av ljus och oförfalskad livsglädje. Hans musik blev, var och är en tillvarons säkerhetsventil av hopp, inspiration, befrielse. Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the news – en mer välförtjänt Polarpristagare får man leta efter.

Vårdagjämning

Saven stiger, pulsen slår extra slag, det spritter till i kropp och själ. Våren är elektrisk. Vi skakar av oss mörkret, det ljusnar. Dags att samlas igen och förbereda nya äventyr. Phil Lynott och grabbarna i Thin Lizzy pluggar in gitarrerna, årstidens soundtrack är givet.

That jukebox in the corner blasting out my favorite song
The nights are getting warmer, it won’t be long
Won’t be long till summer comes
Now that the boys are here again.

Deep Purple – färgen har inte bleknat

Deep Purple

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

På måndag får Linköping ett extraordinärt musikaliskt finbesök: Deep Purple. Det är alltså gruppen som stod i frontlinjen för hårdrockens genombrott i 70-talets gryning. Correns Christian Dahlgren har fått en pratstund med bandets legendariska sångare Ian Gillan.

Okej, jag är en rutinerad journalist. Jag har gjort tonvis av intervjuer, mött framstående människor inom alla möjliga områden. Man kunde tro att jag är ganska härdad vid det här laget. Men när plötsligt Ian Gillan väntar i telefonluren! Herregud, en av hårdrockens odiskutabelt främsta sångare.

Han som praktiskt taget varit med om att uppfinna den musikaliska genre jag älskat sedan barnsben. Det är bara att erkänna: jag blev febrig av nervositet, fruktade ett totalt fiasko, funderade på att akut sjukskriva mig. Lyckligtvis gick nervdallret snabbt över.

Ian Gillan må vara en odödlig rockikon, men han måste också tillhöra musikhimlens mest okonstlade och genuint trevligaste stjärnor. Och Gillan har skäl att vara på glatt humör. Deep Purples senaste skiva Now What?!, den första sedan Rapture of the Deep 2005, har fått ett lysande mottagande och den brittiska veterangruppen (bildad 1968!) verkar taggat nytända.

– Vår turné har gått väldigt bra hittills. Det nya låtmaterialet fungerar fint med de gamla grejerna. Det kan vara svårt hitta rätt balans mellan nytt och äldre. Men låtarna från vårt senaste album känns verkligen kompatibla med klassikerna i setlistan, säger Ian Gillan.

Deep Purple är utpräglat liveband, ni turnerar frekvent. Hur gör ni för att hålla lågan fräsch och brinnande år efter år?

– Bra fråga faktiskt! Du vet, det är så mycket lättare att turnera i dag. Jag minns hur det var när jag började på 60-talet, innan Deep Purple. Vi åkte runt på vägarna i en gammal skåpbil. Man var ständigt trött av för lite sömn, för mycket jobb och slit. Men nu! Vi har ett eget flygplan, man får sova ordentligt och bekvämt, vi har fantastiska roddare som tar hand om oss. Det enda vi behöver fokusera på är de två timmarna på scenen. Sedan är vi ett band som improviserar väldigt mycket i låtarna, det har Purple alltid gjort, så det blir aldrig tråkigt. Och energin man får tillbaka från publiken! Det håller oss vitala.

Det är heller inte enbart grånande fans som kommer till konserterna. Enligt Gillan har Purple även fått tillskott av en betydande skara yngre beundrare i publikhavet.

– Många är mellan 18 och 25 år, vilket jag först hade svårt att begripa. Men som min dotter sa efter en konsert vi gjorde på Wembley i London häromåret: ”Pappa, fattar du inte – Deep Purple är verkligen coola!”, haha.

Purples mest kända låt är Smoke on the Water som du måste ha sjungit en miljon gånger. Minst. Handen på hjärtat, spyr du inte på den?

– Jag var god vän med Pavarotti, en underbar kille. Han såg några Purple-konserter där vi gjorde Smoke on the Water annorlunda varje gång, ibland lite mer laidback, ibland lite hårdare och snabbare, etcetera. Efteråt sa han: ”Jag är avundsjuk på dig! Så kan jag aldrig göra själv. Jag måste alltid sjunga mina arior exakt likadant, annars dödar publiken mig. Men ni har sån frihet.” Så nej, jag blir inte trött på den alls. Jag älskar att sjunga Smoke on the Water.

Purple är beryktat för sina många interna bråk och medlemsbyten genom karriären. Men det är historia, Ian Gillan stortrivs med den harmoniska stämning som nu länge funnits i bandet. Jag tar ändå upp det kontroversiella trätoämnet om hur dagens version med Steve Morse (gitarr) och Don Airey (keyboards) egentligen matchar Purples legendariska upplaga med lynniga strängbändaren Ritchie Blackmore och Hammondfantomen Jon Lord. Gillans svar är diplomatiskt.

– Oj. Det är som att jämföra Maria Callas och Pavarotti. Samtliga är musiker i toppklass. Det är mer en personlighetsfråga.

Den aktuella alstret Now What?! skäms inte för sig i alla fall. För första gången har Purple arbetat med demonproducenten Bob Ezrin (med bland andra Pink Floyd, KISS och Alice Cooper på meritlistan), vilket uppenbarligen varit ett rejält lyckokast.

Själv finner jag progressiva tongångar som i attityd påminner om vissa spår från Fireball (1971) och Gillan är inte ovillig att hålla med.

– Du har nog rätt i det. Länge saknade vi inspiration att göra ännu ett album. Men när vi mötte Bob Ezrin sa han till oss att Purples musik är instrumentellt baserad. Plattorna som vi gjorde på 70-talet, som Machine Head och Fireball, hade ju bara sju–åtta låtar. Vi har aldrig varit kommersiellt inriktade, våra influenser är väldigt skiftande. Bob Ezrin blev en katalysator. Han ville att vi skulle göra i studion vad vi brukar göra på scenen, jamma och söka oss fram, och samtidigt återkoppla till Purples musikaliska arv. Det fungerade otroligt väl. Och rent ljudmässigt har vi aldrig låtit så bra som på Now What?!.

Med den kreativa injektionen tycker jag att ni inte borde dröja med att spela in en skiva till.

– Jovisst, dock har vi ingenting planerat. Vårt band har aldrig varit bra på planering (skratt). Men jag hoppas att vi återvänder till studion snart. Det känns som Deep Purple har fått ett nytt momentum. Vi går alla omkring med ett leende på läpparna.

Sleep Purple

Deep Purple

When someone says we have to get an LP together, that’s when we start pulling together songs. We’re all very lazy, but professional enough to churn the songs out just in time. Deep Purple isn’t too dedicated a band. I think we’d all rather sleep.

– Ritchie Blackmore, gitarrist, har tillbakalutad hållning på karriären (Rolling Stone april 1975).

Thåströms färg, Miles Davis kulör eller Dylans?

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

”Alltid rött, alltid rätt.” Det sjöng Joakim Thåström när han på 80-talet var frontfigur i rockgruppen Imperiet. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.

Politiskt förknippar vi rött med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, som vidsträckt spänner från Socialdemokraternas trygghetstörstande folkhemsideologi till stalinismens falska och blodsbesudlade jämlikhetssträvanden.

En smula förvirrande blir det när vi européer blickar mot USA. Ty vilka har draperat sig i rött där? Republikanerna, partiet som många på vår sida av Atlanten snarast förknippar med hjärtlös marknadsegoism och kristen tokhöger (att det också var hemvisten för president Lincoln, slaveriets baneman, tycks färre vara medvetna om).

Den amerikanska vänstern – nå, allt är relativt – som företräds av Barack Obama och Demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till Republikanernas ansvarslösa obstruerande i kongressen som medförde att statsapparaten slogs igen.

Men med tanke på hur illa Republikanerna tycker om Obamas sjukvårdsreform kan dessa med samma rätt associera blått med nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.

Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbart, bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.

Blått är faktiskt den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.

Men min egen älsklingsfärg sedan barnsben är svart. Jo, politiskt är den förstås djupt komprometterad. Dels är det fascismens färg, dels dess motsats: anarkismens. Bägge läror möts dock i bejakandet av våld som metod för samhällsförändring, vilket sannerligen inte gör saken bättre.

Fast det kanske finns utrymme att vara en snäll, demokratisk och liberal halvanarkist då, om man nu ska tvingas koordinera sin politiska uppfattning med favoritfärgen. Personligen anser jag bara att svart är elegant, coolt och uppfriskande punkigt.

Svart är väl också som att inta en outsider-position mot makten, att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i låten Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande klassen av de andra kulörerna, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.

Ritchie Blackmore om Obama, skatterna och Thatcher

Blackmore

Ritchie Blackmore, gitarrhjälten från Deep Purple och Rainbow, talar ut i senaste numret av Sweden Rock Magazine (nr 6/2013). Och det är sannerligen ord och inga visor. Här är några utdrag från intervjun som är gjord av Martin Carlsson:

”I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker.”

”Vill man ha en bra ekonomi borde man ha låga skatter, för då spenderar folk pengar och då skapar de rika fler jobb åt folk. Men den nuvarande presidenten tycks inte fatta det. Han tror bara på att straffa alla människor som kan tänkas ha lite pengar och han vill ha fler skatter.”

”Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige.”

”Hela världen verkar ha blivit galen efter pengar. En massa regeringar är skurkaktiga och slösar bort pengarna och nu vill de ha mer pengar från dessa fattiga människor som måste betala dessa skatter.”

”Jag är ett fan av Margaret Thatcher… Hon räddade England, som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp. Hon kämpade emot det och jag tyckte hon var briljant. Jag önskar vi hade en Margaret Thatcher här i USA. Det skulle stoppa fackföreningarnas järngrepp. Att vara med i facket är en sak och det var en god sak i början. Men nu har de blivit lobbyister och betalar pengar till presidenten så han måste belöna dem när han blir vald.”

Det kanske är dags för gamle Ritchie att släppa gitarren och satsa på politiken? Rock on!