Secretly, I wanted to look like Jimi Hendrix, but I could never quite pull it off.
– Bryan Ferry
Jag har lyckas komma över ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons frågas ut om allt mellan himmel och jord. Och ett svar var onekligen mycket otippat… se nedan i herr Simmons egen handstil:
Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare.
Kanske är det något svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen ”to the death” för att vinna varje boll.
Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Hur är serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få veta mer!
Nåväl, när det gäller idrottsutövande måste Gene numera definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen.
Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley sportar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).
Vad hade världen varit utan The Beatles? Den hade naturligtvis fortsatt att snurra. Men knappast på samma sätt.
Den brittiska gruppen är integrerad i vårt gemensamma DNA och revolutionerade verkligen tillvaron på 60-talet. Musikaliskt, kulturellt, socialt, ekonomiskt, politiskt. Och de fyra Liverpoolkillarnas påverkan har aldrig klingat av.
The Beatles fick, som inga andra artister varken före eller efter dem, globalt inflytande över oräkneliga människors liv. Bandets intensiva karriär var en kreativ explosion som sprängde inte bara konstnärliga gränser.
Ungdomsgenerationen som samlades kring dem smittades av energin, inspirerades av sina förebilder att söka egna vägar, ifrågasatte rådande ordning och den äldre samhällselitens ställning var inte längre lika självklar.
Plötsligt blev de yngre en reell maktfaktor som etablissemanget måste ta väsentligt större hänsyn till. Signifikativt är att också den högdragne franske presidenten Charles de Gaulle såg sig tvungen att markera popkulturellt intresse. ”Även om jag inte känner The Beatles personligen, hyser jag en stor beundran för dem”, lät de Gaulle meddela från sitt Palais de l’Élysée.
På andra sidan järnridån misstänkte Kreml att The Beatles var västmakternas hemliga vapen mot Sovjetunionen i kalla kriget. Gruppen älskades av de unga ryssarna som följaktligen tappade intresset för marxismens trista testuggande, och myndigheternas indoktrinering att det kapitalistiska väst representerade dödsfienden upphörde att fungera.
På så vis bidrog faktiskt The Beatles till att öststatskommunismen eroderade, och senare föll.
Tveklöst är det en händelse av format när Sverige denna torsdag får besök av Paul McCartney. Det var han, inte John Lennon, som var den djärvaste musikaliske pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, var drivande bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den utsökta medleykompositionen på Abbey Road.
Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut.
The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att föredömligt lägga av i exakt rätt tid. Även hans solokarriär bjuder på åtskilliga höjdpunkter, särskilt tidiga album som Ram, Band on the Run och McCartney II.
Den nu 73-årige Paul McCartney som ikväll spelar på Tele2 Arena i Stockholm är mer än en legendarisk musiker. Han är en kulturell statsman vars betydelse för samhällsutvecklingen under 1900-talets senare hälft inte bör underskattas.
Ace Frehley
Space Invader
(Steamhammer/SPV)
Betyg: 4/5
Den tidigare KISS-gitarristen Ace Frehley, enligt myten hemmahörande på planeten Jendell, har landat igen. Med besked. Detta måste vara hans bästa prestation på egen hand sedan det legendariska KISS-soloalbumet 1978, som distanserade bandkollegornas respektive alster både försäljnings- och kvalitetsmässigt.
Låtmaterialet är kanske inte är lika starkt som den gången, men är synnerligen njutbart för alla som gillar rak, riffbaserad 70-talsrock. Det svänger, det kränger, gitarrspelet är blixtrande, distinkt och rått personligt.
Vad ska man säga? Det finns bara en Ace och KISS utan honom kommer alltid att kännas som en tämligen urvattnad historia. Lyssna på den här plattan och ni förstår varför. Rock on, Spaceman!
(Recenserat i Corren 20/8)
Rockstjärnor tenderar att ha en obesvarad kärlek till filmens värld. Åtskilliga är de som efter storstilade succéer på musikscenen, även ansett sig kunna briljera på vita duken.De flesta har skändligen tvingats inse att skomakaren bör bli vid sin läst. Ta bara de gamla brittiska glamrockarna Slade, som bjuder på ett rejält pinsamt magplask i Slade in Flame. Eller?
Fel, fel, fel. Faktum är att detta oförtjänt bortglömda alster från 1975 (i regi av Richard Loncraine) förmodligen är en av de bästa rockfilmer som gjorts. Sladegrabbarna är förstås inga professionella skådespelare. Ändå är deras rollprestationer som medlemmar i den fiktiva gruppen Flame häpnadsväckande övertygande.
Filmen gestaltar hur ett rockband under sena 1960-talet når toppen, men faller sönder under trycket av sina egna framgångar och den korrupta musikbranschens cyniska krav. Klassisk storyline, dock skildrat med en engagerande diskbänksrealism som nästan påminner om vad Ken Loach brukar syssla med.
Mot bakgrund av Slades image som sorglösa partyröjare, var väl misstanken nära till hands att de skulle valt att figurera i en lättviktig historia med fåniga upptåg á la Hard Days Night eller Help. Istället överraskar gruppen genom att gå motsatt väg i denna påfallande mörka, samhällskritiska film.
När Slade fick chansen att verkligen säga något tog de sannerligen tillfället i akt. Deras personliga erfarenheter av 60-talets engelska popscen kan inte ha varit alltför muntra – och här ger de igen med besked på giriga managers och skrupelfria skivbolagsdirektörer som lika gärna kunnat sälja tvål och tandkräm.
Även organiserade gangsters är framme för att brutalt roffa åt sig av pengarna som de unga, naiva musikidolerna genererar när efterkrigstidens nya tonårskultur blev en ekonomisk maktfaktor att räkna med. Bakom kulisserna på den numera så romantiserade ”Swinging London”-eran dolde sig onekligen en ganska grym värld.
Konstnärligt är filmen en triumf. Dock blev avståndet till publikens förväntningar för stort. Sladefansen bestod främst av yngre ungdomar, som varken kunde ta till sig berättelsen eller budskapet. Många konfunderades och förmådde inte skilja mellan verklighetens Slade och påhittade Flame i biosalongen.
I filmen uppstod till exempel svåra slitningar mellan den sångare som Noddy Holder spelade och basisten Jim Leas karaktär. När bandet började turnera igen efter att Slade in Flame haft premiär, tvingades Noddy Holder ofta förklara från scenen: ”We wuz only acting, me and Jim is friends really”.
Tyvärr blev skapandet av denna lysande film en grov karriärmässig missräkning, som bidrog till att Slade hamnade i kommersiell utförsbacke under resten av 70-talet. Senare skulle gruppen göra magnifik comeback (ni minns kanske dunderhitsen Run Runaway och My Oh My?), men originalgruppen är nu upplöst sedan många år.
Slade in Flame finns utgiven på DVD. Se den gärna en regnig eftermiddag om du inte har något bättre att göra. Det gjorde jag. Lite populärkulturell spis av gammalt gott märke skadar aldrig. Särskilt som man i detta fall påminns om att flydda tider ingalunda var så oskyldiga som man i nostalgins skimmer ibland kan får för sig. Och det gäller ju inte bara musikbranschen.