Kategoriarkiv: Politisk kultur

Frikänd och nu…?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:Corren.

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, är frikänd från det sista av de åtta mord han dömts för. Därmed ligger ett historiskt rättshaveri i öppen dager. Justitieminister Beatrice Ask (M) vill ha en oberoende utredning, i syfte att granska eventuella ”strukturella fel” i rättssystemet.

Okej, fint. Dock säger hon samtidigt att enskilda individers agerande är ”närmast omöjligt att pröva” då det gått så lång tid. Vilket betyder att det personliga ansvaret hos rättsstatens inblandade representanter, som tidigare åklagaren Christer van der Kwast och förre justitiekanslern Göran Lambertz, i praktiken skyfflas bort.

Preskriberat, shit happens, sorry. Kwast och hans gelikar får väl stå där med den moraliska skammen, om de har någon. Deras febriga tröst efter att finna och fälla en svensk seriemördare byggde på en självsuggererad fiktion, där en neddrogad och svårt psykiskt sjuk man förmåddes att erkänna sig vara något som närmast liknar en folkhemmets Hannibal Lecter.

När nu tillnyktringens timme är slagen kvarstår det värsta, det mest svåruthärdliga: åtta människor är fortfarande döda och flera mördare går ännu fria. Förmodligen kommer dessa mördare aldrig att kunna ställas till svars.

Glöm heller ej detta: den svenska rättsstaten korrigerade sig inte på eget bevåg. Det var journalisten Hannes Råstams idoga grävande i härvan som framtvingade korrigeringen från den offentliga maktapparatens sida. Ytterligare en aspekt att begrunda.

När pengarna inte längre räcker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:Corren.

Trots att Alliansregeringen sänkt skattetrycket något är det fortfarande ett av de hårdaste i världen. Ändå räcker det inte, larmar Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Ska vi upprätthålla samma omfattning på den offentliga sektorns välfärdstjänster om 20-25 år som i dag, tvingas enskilda medborgare slanta upp rejält till systemet. Kommunerna måste höja skatten med cirka 10 kronor fram till 2035. Främsta anledningen är demografisk.

Andelen äldre i samhället ökar, samtidigt som antalet svenskar i arbetsför ålder stagnerar. Stefan Ackerby, biträdande chef på SKL:s avdelning för ekonomi och styrning, efterlyser i Gefle Dagblad den 14/6 en bred diskussion om hur denna brännande framtidsfråga ska lösas.

Fortsatt rationalisering i den offentliga verksamheten krävs, men också tydligare prioriteringar är av nöden. Det blir tuffa beslut som väntar, vilket SKL flera gånger förr försökt påtala.

Men hittills har politikerna generellt föredragit ducka bakom sina talarstolar och undvikit att ta diskussionen. Ur deras perspektiv är det knappast roligt att leverera obekväma besked som innebär nedskärningar, minskade åtaganden och större ansvar åt individen.

Sådant brukar ju anses som rena skräcken i vår politisk kultur, där väljarna vant sig vid ett samhälle med synnerligen långtgående offentliga ingrepp.

Andra sidan av det klirrande myntet är dock denna: Även om svenska folkets skattetolerans alltjämt är remarkabel internationellt sett, finns rimligen en smärtgräns för hur mycket mer som är möjligt att plocka från arbetande människors plånböcker.

Skulle exempelvis Alliansens RUT- och jobbskatteavdrag plötsligt ätas upp av skattechockande kommuner, är det inte osannolikt att det blir liv i luckan när vanligt folk upptäcker hur hushållsekonomins marginaler smälter ihop och krymper i accelererande takt.

Alltså måste vi börja prata allvar om vilken nivå som är godtagbar för den offentlig verksamheten, och vilka rågångar som politiken bör hålla sig inom. Nu finns i princip inga alls, egentligen existerar knappast ett helt från den politiska sfären oberoende svenskt civilsamhälle.

Förvisso finns det massor av ideella föreningar och organisationer. Men idealiteten bygger i icke ringa grad på att stat, kommun och landsting ständigt pumpar in åtskilliga miljarder kronor i skattebidrag till det mesta mellan himmel och jord. Skälen är ofta behjärtansvärda.

Man vill bland annat stödja kollektivt idrottande och kulturutövande, studiecirklar och samhällsengagemang på alla upptänkliga områden (i synnerhet de politiska partierna är väldigt duktiga på att finansiera sig skattevägen). Säg vilket intresse du har, samla ihop en liten grupp och alltid finns det något bidrag att hämta.

Det borde vara hög tid att göra upp med denna modell. Det är inte bara en kostnads- och prioriteringsfråga som rör bevarandet av välfärdsstatens kärna.

Det ligger också ett egenvärde i att återupprätta ett starkt, självständigt civilsamhälle som står fritt från maktens inflytande och där särskilt vuxna människor så långt som möjligt kan axla ansvar för både sig själva och varandra.

Dans och champagne med Kennedy

Publicerad den av
Svara

Bradlee on Kennedy

Journalistlegendaren Ben Bradlee (Newsweek, Washington Post) skriver om Vita huset under JFK-eran i boken Conversations with Kennedy:

”This was the third of the White House dances, like the rest a dazzling mixture of ‘beautiful’ people from New York, jet-setters from Europe, politicans, reporters (always reporters) who are friends, and Kennedy relatives. The crowd is always young. The women are always gorgeous…

The champagne was flowing like the Potomac in flood, and the president himself was opening bottle after bottle in a manner that sent the foam flying over the furniture. ”

Om Fredrik Reinfeldts regeringshov i jämförelse får man väl säga som en gång Per Ahlmark: Vår fattiga politik!

Svensk film i politikens klor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

I Sverige finns få frizoner där inte politiken tränger sig på, så varför skulle filmen vara fredad från den offentliga maktens omsorger och ingrepp? Att vi ska ha en särskild politik för en av våra mest populära konstformer ifrågasätts knappast alls.

Nuvarande ordning tillkom 1963 då affärsmannen, kulturdebattören och socialdemokraten Harry Schein tillsammans med partikompisen och finansministern Gunnar Sträng i korporativistisk anda sydde ihop den svenska filmbranschen med staten. Som följd fick vi Svenska filminstitutet (SFI), vars förste hövding naturligtvis blev Schein själv.

SFI är en stiftelse som bland annat ska stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Verksamheten finansieras både av statliga skattepengar och genom statens filmavtal med branschorganisationerna. Varje gång du köper en biobiljett ingår en tioprocentig avgift som klirrar i SFI:s kassa. Stiftelsens styrelse utses av regeringen (förstås).

På Harry Scheins gamla VD-stol sitter i dag Anna Serner. Hon tycks främst vara besjälad av en fråga, vilken handlar mindre om direkt konstnärliga ting och mer om politik. Nämligen att den svenska filmen ska bli jämställd. Exakt jämställd.

På SFI:s hemsida förkunnas följande:

”Jämställdhetsperspektivet genomsyrar allt som görs på Svenska Filminstitutet: från produktionsstöd till val av filmer att lyfta fram från arkivet, från stöd till visningssektorn till rekrytering av ny personal. Filminstitutet har som mål dels att vara en jämställd arbetsplats, dels att skapa förutsättningar för en jämställd filmproduktion…

I 2013 års filmavtal har jämställdhetsmålet skärpts, vilket innebär att produktionsstöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent.”

Eller som Serner själv uttryckte det när hon tillträdde som Filminstitutets chef hösten 2011: ”Det ska vara 50-50, allt annat är larv”.

Siffran 50 gäller också antalet år som SFI funnits. I måndags jubileumsfirade man på den internationella filmfestivalen i Cannes med att slå på trumman för sitt jämställdhetsarbete. Sverige ska vara en föregångare i världen, är tanken. Enligt Anna Serner har många andra länder visat nyfikenhet.

Hon ska ha fått inbjudningar från när och fjärran för att prata om den blågula genusfokuseringen på vita dukens område. Framtiden får väl utvisa om utlandet är lika intresserade av att se det konkret filmiska resultatet också.

Ambitionen att involvera fler kvinnor i det traditionellt mansdominerade filmskapandet är förvisso lovvärd. Kulturen blir alltid rikare av ökad mångfald och större spännvidd. Könet som parameter ska inte underskattas när det gäller exempelvis val av ämnen, perspektiv, sättet att berätta, etc.

Men det är samtidigt en parameter bland åtskilliga andra. Att medvetet sträva mot att sänka trösklarna så att fler kvinnliga begåvningar ska få möjlighet att göra film är en sak. Dock förefaller Filminstitutets nuvarande metod för detta riskabelt fyrkantig. Om könsfaktorn tillåts överskugga allt annat inom filmproduktionen är det inte nödvändigtvis till gagn för filmkonsumtionen.

Personligen anser jag det djupt olyckligt att reducera konst till instrument för ideologiska mål, hur behjärtansvärda de än må vara. SFI:s kvoteringsoffensiv är säkert helt i linje med den politiska riksdagsmajoritetens vilja, något annat vore ju svårt att tänka sig.

På SFI:s nya webbsatsning ”Argumented Society” skriver både kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) om sina feministiska favoritfilmer. En tydlig signal om vad makten önskar att filmbyråkratin ska verkställa.

Men blir filmerna bättre och publiken lyckligare för det? Tillåt mig tvivla. Snarare kan man tolka könskvoterandet som ett sätt att undfly det grundläggande kvalitetskravet som är det statliga filmstödets raison d’etre.

Jämför gärna med 70-talet, då socialistisk klasskampsideologi kletade ner det svenska kulturlivet. Hur väl mådde kulturen av detta politiserande? Hur mycket av denna produktion står sig i dag? SFI upprepar gamla misstag när man låter sig korrumperas av politiken istället för att stå upp för konsten på konstens egna villkor.

Jag tycker att Anna Serner har skäl att begrunda vad hennes föregångare Harry Schein med luttrad skepsis skrev i sina memoarer efter att han lämnat Filminstitutet 1978:

”Det skadar inte att komma ihåg att konsten liksom vetenskapen har funnits före alla ideologier, före alla partier och folkrörelser, till och med före byråkratin. Antagligen kommer den att överleva dem alla, trots alla statsbidrag”.

Harry Schein

När dragningskraften upphört

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/Corren.5:

KD har startat en skolkampanj. Någon som vet vad den handlar om? Någon som ens märkt av dessa skolkampanjande kristdemokrater?

Skolan är förvisso het, men konkurrensen i just den frågan är också mördande på det politiska marknadstorget. Kanske är efterfrågan på ännu ett skolfrälsande riksdagsparti mättad.

KD har länge levt farligt i riksdagsspärrens dödsskugga och senaste Sifomätningen på 2,7 procent bekräftar situationens allvar. Hotet om att partiet ska ramla ur riksdagen är inte nytt och kristdemokraterna måste vara luttrade vid det här laget. När det drar ihop sig till skarpt läge på valdagen har räddningen ofta varit moderata stödröster.

Men kan KD även räkna med denna hjälp 2014? Fortsätter kräftgången på samma låga nivåer är risken att KD uppfattas som förlorat, och lojaliteten bland borgerliga väljare upplöses inför utsikten att deras röster ska bli värdelösa. Fredrik Reinfeldt lär då få svårt att sitta kvar som statsminister.

Å andra sidan: om inte KD anses relevant för väljarkåren, vad är meningen med föreningen? Göran Hägglund är en sympatisk person och han har träget försökt muta in ett eget utrymme åt sitt kultur- och socialkonservativa parti.

För några år sedan lanserade han begreppet ”verklighetens folk” och utsåg KD till ”politikens gränspolis” gentemot civilsamhället. En intressant ansats, som fick stor medial uppmärksamhet. Men folket i stugorna gäspade.

Inte heller KD:s traditionella sakfrågor inom familje- och äldrepolitiken väcker entusiasm. Det omhuldade vårdnadsbidraget är exempelvis ingen kioskvältare. Att KD nu istället trevar efter att göra sig gällande på skolpolitikens område tycks mest bära desperationens drag. Allt annat har ju fallit på hälleberget.

Möjligen vore det för mycket begärt av KD:s aktivister, men för utomstående betraktare förefaller det vettigaste alternativet vara att lägga ner partiet innan 2014 års valrörelse.

Det hade dels kunnat förbättra borgerlighetens chanser att vinna en tredje regeringsperiod, dels blivit en välgörande strukturrationalisering av mängden riksdagspartier. I dag är de åtta stycken, vilket inverkar menligt på de parlamentariska arbetsformerna och den offentliga beslutsmaktens effektivitet (särskilt som konstitutionen från 1975 är anpassad för det antal som då fanns representerade: fem).

Det KD:s kris främst aktualiserar är dock själva existensberättigandet hos en politisk rörelse vars dragningskraft slocknat. Även Centern har samma problem och dess försök till makeover har knappast gjort succé. Vad hindrar då nedläggning eller sammanslagning med något annat parti?

För aktivisterna brukar den egna partiidentiteten sitta så djup att man hellre går under med det sjunkande skeppet än frivilligt ger upp. Dessutom står mycket pengar och åtskilliga människors försörjning på spel. Det totala partistödet på runt fem miljarder kronor fungerar i praktiken konserverande.

Hade däremot partierna tvingats finansiera sig själva på väljarnas nåder, skulle vi nog fått se ett moderniserande förtryckningstryck i det politiska landskapet som kunnat vitalisera den representativa demokratin.

Politikerväldet kväver friheten

Publicerad den av
Svara

”Politiska motsättningar är demokratins livsluft.”, läser jag på ledarsidan i dagens DN. Så kan man se det. Men frihetens livsluft är möjligheten att bara få vara i fred, odla sin egen trädgård och ha det trevligt efter smak och förmåga. Bråka kan väl de göra som känner för att ägna sig åt politiska motsättningar.

Dock: ge fan i att störa övriga som inte bett om att bli inblandade och tycker att livet har andra dimensioner att erbjuda. Rätten att vara privat och slippa beskäftig politisk intervention är vår tids största bristvara. Själv betraktar jag förtrampandet av denna rätt som ett avgörande demokratiskt, ja humanistiskt problem.

Jag vill bo i Österrike-Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra.”

Dessa rader av den portugisiske poeten Fernando Pessoa citerar akademiledamoten Horace Engdahl med längtansfylld avund i sin bok Cigaretten efteråt. Jag förstår honom. Själv drabbades jag av en liknande känsla vid läsningen av författaren Stefan Zweigs klassiska memoarer Världen av igår från 1943.

Zweig växte upp i habsburgarnas Österrike-Ungern kring förra sekelskiftet och tillhörde samma generation av yngre europeiska intellektuella som Pessoa. De var lika hemmastadda i dubbelmonarkins Wien som i London, Paris eller Berlin.

Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Frånsett några mindre väpnade konflikter i kartans marginaler härskade lugn, fred och framtidsoptimism. Vetenskapens landvinningar och industrikapitalismens tillväxtmaskin gav löften om ett dittills oanat välstånd, vars frukter allt fler fick del av.

Demokratin hade ännu inte fått sitt genombrott. Men den politiska sfären var å andra sidan begränsad och i stort fanns klara tendenser till allmän liberalisering av samhällslivet.

Zweig skriver: ”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.

Vad gick snett? Svar: första världskriget som Europa snubblade in i 1914. När krutröken skingrades efter fyra exempellöst blodiga år på slagfälten var den gamla ordningen förödd, tiden hade tvingats ur led och formade nu en radikalt annorlunda verklighet.

Totalitära läror som kommunism, fascism och nazism förgiftade människors sinnen och öppnade vägen mot än värre katastrofer. Men även där demokratin slog rot blev den allomfattande staten normerande. Politiseringen kom att genomsyra hela den moderna tillvaron.

Ingen kunde längre som Fernando Pessoa odla sin egen trädgård, oberörd av den nya politiska klassens svällande anspråk på att dirigera, diktera och reglera.

I Pessoas och Zweigs privilegierade förkrigsvärld stod engagemanget för teatern, litteraturen, poesin och konsten i centrum. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman. Tänk om utvecklingen hade fortsatt att löpa längs den linjen.

Effekten av syndafallet 1914 blev istället en abrupt mentalitetsförändring, ett paradigmskifte hos de samhällsbärande skikten där humanisten trängdes ut av politikern och estetiken korrumperades av ideologin.

Hade vi inte varit lyckligare om Österrike-Ungern och det forna Europa funnits kvar och tillåtits blomstra i en uppdaterad 2000-talsversion? Jag vågar faktiskt tro det.

Katten på råttan och råttan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

Ryska bombflygplan dyker upp och gör fingerade angrepp mot vårt land. Kvar på marken står Jas Gripen. Inga piloter finns tillgängliga som kan möta ryssarna och visa att Sverige förmår hävda sin nationella integritet.

Detta hände under påskhelgen, avslöjandet i media har blivit en skandal. Ett antal försvarspolitiker av olika kulörer förklarar sig offentligen bestörta, larmar och gör sig till över den usla beredskapen.

”Jag har inte haft någon sådan information”, ropar exempelvis försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) – likt en personifikation av Hasse Alfredsons drift med okunniga makthavare i revyn Under dubbelgöken: ”Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om!”.

Nu kallas militärens högsta chefer till riksdagen för att redovisa varför inte Sverige kan försvaras, oavsett veckodag eller timme på dygnet.

Allvarligt talat, vad är detta för trams? Det minsta man kan begära av försvarsutskottets ledamöter är väl att de håller sig informerade om hur försvarsmaktens verklighet ser ut. Rimligen kan den inte vara obekant.

Det är dessa politiker som gjort bedömningen att hotbilden mot Sveriges gränser är obefintlig, bestämt att Ryssland är lugna gatan för överskådlig framtid, skrotat hela den gamla beredskapsapparaten och snålat med anslagen så att vår militära kapacitet i dag är nere på anorektiska nivåer.

Ingen information? Snarare en patetisk flykt från ansvaret för konsekvenserna av egna beslut.

Just denna ansvarsflykt, benägenheten att ducka i buskarna när det hettar till, bedyra sin sårade oskuld och peka finger åt andra, tycks vara ett populärt fenomen inom svensk politisk kultur. Betrakta bara tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M).

Han står inför konstitutionsutskottet och hävdar att regeringen inte visste ett skvatt om att Försvarets forskningsinstitut (FOI) bildat ett bulvanföretag i syfte att bygga en vapenfabrik i tyranniets Saudiarabien. Hade verkligen försvarsministern aldrig sett att FOI skickat en hemställan till honom i detta delikata ärende? Tolgfors tittar i taket och upprepar sin version.

I Saudiaffären har samtliga inblandade gjort sitt yttersta för att trötta ut kritiska granskare. Myndigheter, politiker, den borgerliga regeringen som skyller på den förra S-märkta och tillbaka igen.

Kan man spåra en klar tankegång här, så är den att trassla ihop historien så mycket att ingen i slutänden orkar bry sig längre. Ungefär som i den pågående Omar Mustafa-affären i S, där partiets idé om krishantering kan sammanfattas till taktiken ”katten på råttan och råttan på repet”.

Men den som önskar förtroende att utöva makt måste ofrånkomligen vara beredd att axla ansvaret som följer, även när något går fel. Tydligt ansvarstagande i jobbiga situationer brukar i allmänhet också väcka respekt.

Det är ett kvitto på ledarskap, mognad, att man är sin roll vuxen. Motsatsen, makthavare som agerar likt barn bör dock inte förvånas om de tvingas skörda vad de själva sått: förakt.