Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Politisk kultur

Kommunal uppfostran, nej tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 15/11:Corren.

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Gränslös kommunpolitik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng Marie Bergman på 70-talet, decenniet då även det privata utropades som politiskt. Det är en socialistisk idé att göra allt till politik.

Den offentliga makten måste ha fria tyglar för att kunna stöpa om världen och människorna i enlighet med den ideologiska lyckoutopin. Man måste ingalunda vara hårdhudad marxist för att agera som politiken saknade gränser. Attityden lever och frodas i varierande grad inom alla partier.

I viss mån är det en effekt av välfärdsstatens utveckling. Från början var det en fråga om att åtgärda trängande sociala problem. Som det epokgörande beslutet 1913 att införa folkpensionen, så att medborgarna kunde få en tryggad ålderdom.

Den politiska sfären var då mycket begränsad, men tilläts svälla eftersom politikerna levererade reformer som tillgodosåg grundläggande och legitima behov hos befolkningen. I slutet av 60-talet förklarade en stolt finansminister Gunnar Sträng (S), som själv fötts i gammal statarbarack 1906, att välfärdsstaten i princip var färdigbyggd.

Uppgiften som återstod var egentligen bara administration. Målet att göra Sverige till ett drägligare och rättvisare samhälle var ju nått. Men politiker ur senare generationer än Strängs kunde inte nöja sig med det.

Ambitionerna hade gradvis utsträckts till att också förändra mänskliga beteenden och värderingar. Numera tycks offentliga ingrepp i detta syfte så accepterade i den svenska politiska kulturen att inte ens borgerligheten gör något större motstånd, tvärtom.

Exempelvis har ledande företrädare för både Folkpartiet och Moderaterna talat om nödvändigheten att reformera människors könsroller genom lagstiftad kvotering av privata bolagsstyrelser. Särskilt Folkpartiets vilja till ideologisk styrning av familjelivet har redan manifesterat sig i deras omhuldade pappamånadskvotering av föräldraförsäkringen.

I Linköping gjorde den borgerliga alliansen vår kommun till en Fairtrade city 2009 för att främja ”etisk handel” och påverka oss till en moraliskt riktigt konsumtion av varor som bananer, kaffe och te. Flera forskningsstudier, bland annat från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock att Fairtrades alternativa handelssystem leder till en dyr och olönsam överproduktion när ordinarie marknadsmekanismer sätts ur spel.

Men frånsett detta, varför ska kommunen uppfostra oss till att äta en viss sorts bananer och dricka en viss sorts kaffe?

Den nya majoriteten, där Folkpartiet ingår, har glatt fortsatt på den inslagna pekpinnelinjen. Nu har politikerna i stadshuset bestämt sig för att minska Linköpingsbornas köttkonsumtion och öka vår aptit på ekologisk mat. Dessutom ska de lära oss vikten av att cykla mera.

”Vi vill inte tvinga någon till en viss livsstil”, förklarade Rebecka Gabrielsson (FP) i Corren den 30/10. Ändå är personliga livsstilsförändringar precis vad hon vill använda politikens instrument till. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiken inte kan blanda sig i och ingen aspekt av tillvaron är fredat område.

Ur liberalt perspektiv är det djupt oroande. Politikens roll bör vara att sätta ramar. Inte att diktera vad det goda livet innebär. Det är upp till varje enskild Linköpingsbo att bestämma.

Möjligheternas duo

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:Corren.

”Politik ist die Kunst des Möglichen”, sa gamle järnkanslern Otto von Bismarck och enade Tyskland utifrån ett fragmenterat lapptäcke av småstater. Inför valet den 14 september finns goda skäl att påminna om Bismarcks paroll. Är politik det ”möjligas konst” även i Sverige?

Valresultatet lär göra vårt partipolitiska landskap till en lika plottrig och svårmanövrerad historia som den tyska nationen var innan Bismarck tog tag i saken. Även om mätningar indikerar att Alliansen verkar spurta ganska bra på upploppet, är chansen att hänga kvar i Rosenbad väldigt osäker.

Något alternativ som kan ta över existerar inte. De rödgröna blir måhända större än Alliansen rent matematiskt. Vad hjälper det?

S, MP och V är en heterogen skara av stridande viljor, utan ens ett rudimentärt försök till gemensamt program. Dessutom handikappades de av att SD sannolikt får en förstärkt ställning som vågmästare i riksdagen. Som lök på laxen hotar eventualiteten att även tvingas hantera Schymans ytterkantsfeminister.

Att stackars orutinerade Stefan Löfven ska kunna bilda någon slags handlingsduglig regering av denna föga avundsvärda röra, tycks stå i paritet med uppgiften att be honom skapa ett akvarium av en kastrull fisksoppa. Om väljarkåren hindrar den traditionella blockpolitiken från att fungera, vad göra?

Gnälla över folkets dumhet och beklaga demokratins tillkortakommanden? Men vräker väljarna spelet över ända kanske de faktiskt menar något med det; en signal av genomskådande, en önskan om moget statsmannaskap rent av? Enligt opinionsinstitutet Ipsos föredrar 36 procent av väljarna en blocköverskridande regering (DN 29/8). Det är rationellt.

Egentligen har ju S och M upphört att vara varandras huvudmotståndare, annat än retoriskt och maktegoistiskt. Jämfört med den djupa ideologiska klyfta som fanns mellan ärkerivalerna Bohman och Palme på 70-talet, står Reinfeldt och Löfven idag så nära varandra sakpolitiskt att de nästan kunnat tillhöra samma parti.

Ur det vidare perspektivet har S och M sedan mitten av 80-talet varit bärare av samma reformagenda som liberaliserat och moderniserat Sverige. Ingetdera parti vill längre kännas vid radikala systemskiftesidéer, som socialistiska löntagarfonder eller en nyliberal omstöpning av välfärdsstaten. Bägge är pragmatiska teknokratpartier i mittfältet, som utvecklar systemet i takt med tiden för att kunna bevara det.

Nästa mandatperiod kräver lösningar på en rad tuffa utmaningar. Ett aggressivt Ryssland gör att Sverige måste få rätsida på försvars- och säkerhetspolitiken, snabbt och övertygande. Beslut behöver fattas om kärnkraftens villkor, utan tryggad energiförsörjning äventyras tillväxt och sysselsättning.

Eländet inom bostads- och arbetsmarknaden pockar på strukturella reformer. Skolkrisen, sjukvården och integrationsbekymren är andra områden som står högt på dagordningen.

Har vi då råd att förlora fyra dyrbara år åt grälsjukt parlamentarisk kaos, halvmesyrer och utpressningspolitik från ansvarslösa småpartier? Knappast.

Ungefär hälften av EU:s medlemsländer styrs av blocköverskridande regeringar, bland andra Europas ekonomiska motor Tyskland. Är politiken det möjligas konst där, kan också Löfven och Reinfeldt visa prov på det här.

Poeten betraktar valrörelsen

Publicerad den av
Svara

-

Det partipolitiska käbblet intresserar inte mig, det är lika tråkigt i Sverige som i Belgien, jag har aldrig röstat. Det hemskt att se dessa valaffischer nu som förfular landskapet. På 1970-talet hade någon skrivit på en husvägg: ”Hur det än gick i valet så var det du som förlorade” med två utropstecken efter.

– Bruno K Öijer, intervjuad i DN 7/9.

Du betalar bankskatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

Alltid mer, aldrig nog. Politikernas behov av pengar är oändligt, därför att de tenderar att låta politikens gränser sträckas ut i det oändliga.

I vårt system har medborgarnas möjligheter att bygga upp en egen politikeroberoende välfärd i princip släckts, eftersom huvuddelen av deras arbetsinkomster slukas av det offentliga. Mycket av detta sker genom ”dolda” skatter, som sällan eller aldrig redovisas tydligt och som politikerna helst inte talar om.

Vilket man kan förstå, utifrån deras utgångspunkter. Det kanske blir dålig stämning i folkdjupet om det dagligen och stundligen pedagogiskt klargjordes att vanliga löntagare varje månad totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt.

Men eftersom medborgarna vant sig vid att ansvaret för deras välfärd främst åvilar det allmänna – och offentliga pengar är allas pengar – har kraven ständigt ökat på vad den politiska sfären måste leverera. Det som Tage Erlander på 50-talet betecknade som ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Vi också kalla det för välfärdsgirighet, i sin tur ytterligare underblåst av partiernas kostsamma löften.

Det är ju den inarbetade metoden för politiker att skaffa sig stöd och röster, genom olika utgiftsdrivande ”satsningar” för att slå vakt om det offentliga systemet. Däremot är det ingen som går till val på ett program för att krympa socialstaten och istället överlåta mer makt och ansvar på den enskilde i det civila samhället. Ett sånt paradigmskifte, mot en individualiserad välfärdsmodell där huvuddelen av medborgarnas pengar stannar hos dem själva, skymtar inte vid horisonten.

Nåväl, sådan är det politiska kulturen i Sverige. Problemet, det eviga problemet, är notan. Nuvarande regering har sänkt vissa skatter i syfte att stimulera drivkrafterna till arbete och företagande. Detta inte i första hand för att stärka människors egenmakt, det är snarast en bisak i sammanhanget.

Utan för att garantera pengaflödet från den närande sektorn till de offentliga kassorna. Det har lyckats i så motto att skatteintäkterna aldrig varit större. Ändå räcker pengarna inte. Redan ingångna åtaganden i kombination med ytterligare önskelistor äter upp resurserna. Alltså sneglas det mot nya intäktskällor. Från vänster till höger har idén om en särskild bankskatt blivit ett frestandet recept.

Banksektorn är som en skyddad verkstad (affärsriskerna är statens – läs skattekollektivets – i slutänden), konkurrensen är begränsad, vinsterna är höga och folkets förtroende är lågt. Att klämma åt bankerna och sno dem på ett antal sköna miljarder – det lär näppeligen några omfattande väljarskaror protestera mot, tvärtom.

Fast bankskatten är i egentligen populistisk en bluff, ty vem får betala? Direktörerna? Aktieägarna? Det är lika troligt som att Elvis lever och har hälsan på en hamburgerbar i Honolulu.

Det är inte bankerna som kommer att drabbas av politikernas pålagor. Det är kunderna som på patenterat vis får kompensera bankernas minskade vinstmarginaler genom diverse kreativa avgifter. I realiteten blir bankskatten ännu en indirekt (”dold”) beskattning av svenska folket.

Alltid mer, aldrig nog. Som sagt.

Den ruttna vapenbyken

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 21/8:

Saudiarabien är stadigt parkerat på människorättsorganisationen Freedom House årliga skamlista över de ”värsta av de värsta” diktaturerna i världen. Tyranniet är en medeltida mardröm av spöstraff, halshuggningar och råbarkad kvinnoapartheid.

Statsreligionen är en kvävande, extrem variant av islam: wahhabismen. Den sprider Saudiarabien också internationellt genom finansiering av moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där företrädesvis unga män indoktrineras i en våldsbejakande religiös fanatism. En perfekt rekryteringsbas för islamistiska terrornätverk av typen al-Qaida.

2009-2010 förde Saudiarabien ett blodigt krig i Jemen. Tusentals civila slaktades. Året därpå ingrep saudisk militär i Bahrain och slog ner upproriska demokratiaktivister. Saudiarabien borde kort sagt vara så förbjudet ett land kan bli för svensk vapenexport. Enligt det officiella regelverket.

Hörnstenarna i Sveriges utrikespolitik är ju främjandet av demokrati, solidaritet och mänskliga rättigheter. Inte motsatsen. Men bortom vackra deklarationer och en synbarligen sträng lagstiftning, finns en annan verklighet som avtäcks i den nyutkomna boken Saudivapen. Hycklande politiker, ljugande tjänstemän och hemliga spioner – en politisk thriller om svensk vapenhandel.

Författare är Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, de bägge SR-journalisterna vilka våren 2012 i en serie Eko-reportage avslöjade skandalen med den vapenfabrik i Saudiarabien som Sverige lovat bygga.

Bakgrunden till historien är kalla krigets slut och den därpå följande nedrustningen av försvaret i Sverige och övriga västvärlden. Vår högt utvecklade vapenindustri behövde därför, nu mer än någonsin, andra kunder för att överleva.

Som det oljerika Saudiarabien. Dit ville Saab sälja ett militärt radarsystem åren kring millennieskiftet. Försvarsdepartement under Leni Björklund (S) backade upp Saab som vore svenska staten en integrerad del av företagets marknadsavdelning.

Dock siktade Saudiarabien på egen kapacitet att tillverka vapen. Och krävde att Sverige, i gengäld för köpet av Saabs radar, hjälpte till med teknologi och kompetens för detta. Inga problem. 2005 slöt S-regeringen ett synnerligen långtgående samverkansavtal med den saudiska regimen.

Myndigheten FOI (Försvarets forskningsinstitut) skulle bygga vapenfabriken via ett bulvanbolag för att kringgå lagar och insyn. Inspektionen för strategiska produkter, som ska övervaka att reglerna för vapenexport följs, var med på noterna.

Det var även den borgerliga regeringen som tillträdde 2006. Tills Sten Tolgfors (M) blev försvarsminister. Han ville stoppa vapenfabriken. Av detta blev intet sedan Marcus Wallenberg, ordförande i Saab, förklarat för regeringen att konsekvensen för svenska affärsintressen i Saudiarabien då hamnade i allvarlig fara.

Boken Saudivapen beskriver i förödande detalj hela den unkna härvan, inte minst makthavarnas skrupelfria försök att vilseleda media och allmänhet. Den solkiga sanningen är att politiker, myndigheter och industri bakom kulisserna sitter i knät på varandra för att slå vakt om vapenexporten. Cyniskt och korrupt? Onekligen.

I vågskålen ligger emellertid massor av jobb, stora pengar och bevarandet av Sveriges ställning som avancerad ingenjörsnation. Vad har inte Saab betytt för Linköping exempelvis? Men det är civilisatoriska värden vi sätter på spel, hemma och utomlands.

När elden är lös

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

I går lyfte två Black Hawk-helikoptrar från Malmen för att hjälpa till i kampen. Samtidigt förbereder sig Universitetssjukhuset i Linköping för att ta emot fler skadade svenskar.

Situationen har påfallande likheter med något som vi har varit förskonat från i två hundra år. Det för oss nutidsmänniskor i välfärdsstaten Sverige otänkbara. Det som bara händer andra, i främmande länder. Krig. Vilket det lyckligtvis inte är.

Däremot något annat som vi också mest är vana att läsa om tidningarna och eller betrakta i TV-rutans sken. Hur naturkatastrofer utomlands plötsligt förvandlar tillvaron till ett inferno, skoningslöst ödelägger kulturlandskap, tvingar människor att desperat fly från sina hotade eller förstörda hem.

Nu händer det här. Skogsbranden i västmanländska Sala kommun kallas den värsta som drabbat Sverige i modern tid. På räddningstjänstens brandskala mellan lägsta nivån 1 och den högsta 5, klassas rådande läge i området som 5E. Bokstaven efter siffran står för extrem.

Det kan alltså inte bli allvarligare. Sedan i torsdags har elden härjat fritt och är ännu inte under kontroll. Trots att räddningstjänsten fått bistånd av det svenska försvaret är uppenbarligen våra egna resurser otillräckliga. Sverige har därför vädjat till EU om assistans.

Eldsläckningsplan från Italien sades vara på väg. Men fastnade visst i Polen på grund av dåligt väder. Må flygplanen som Frankrike utlovat ha bättre lycka.

Medan elden i går rasade vidare på sitt femte dygn och slukade ständigt nya kvadratmeter mark, satt enhetschefen Jan Wirsén från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i SVT och försäkrade att Sverige har ”en bra beredskap för att hantera olyckor och kriser”. Verkligheten indikerar dock något annat.

I Expressen säger journalisten Lotta Gröning, som är bosatt i de utsatta trakterna: ”Det finns ingen som vet någonting. Ringer man till krisnumret så säger de att det brinner och det visste jag också. Norbergs kommun visste inget heller, hemsidan pajade direkt”.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) i Dalarna och Mälardalen är skoningslöst kritiska. En snabb insats i ett tidigt skede hade kunnat förhindra katastrofen, menar de bägge LRF-distrikten och anklagar räddningstjänsten för feghet, okunskap och inkompetens: ”Sverige har inte kapacitet och beredskap att klara en sådan här skogsbrand. Så kan det inte få fortsätta. Det är skandal”.

På plats flockas politiker för att inspektera tragedin, uttrycka medkänsla och – om man ska vara cynisk – visa flaggan i media. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) är där, liksom försvarsminister Karin Enström (M) och även S-ledaren Stefan Löfven har aviserat sin snara ankomst.

Också Miljöpartiet meddelar att deras ekonomisk-politiske talesman Per Bolund ämnar dyka upp. Nå, det är självfallet utmärkt att politikerna skaffar sig handfast information och erfarenhet direkt vid frontlinjen. Hoppas de tar ordentligt intryck.

Statens grundläggande uppgift är att värna sina invånares säkerhet. Då måste det finnas en effektivt fungerande beredskap mot olika typer av hot. Som risken för naturkatastrofer. Eller väpnade konflikter. Tycker ni att makthavarna i regering och riksdag verkar axla detta sitt viktigaste ansvar på ett fullgott sätt? Om inte, kom ihåg att du och jag har valt dem.

Farväl till politikersamhället?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/7:Corren.

Pierre-Joseph Proudhon (1809-65) tyckte att samhället han levde i kändes en smula trångt och dundrade:

”Att styras är att bli bevakad, inspekterad, utspionerad, indoktrinerad, moralpredikad för, kontrollerad, befalld och censurerad av personer som varken har visdom eller dygd. Det är att i varje åtgärd och varje handling registreras, stämplas, värderas, patenteras, licenseras, bli beskattad, uppläxad, rättad, besviken. Under förebärande av det allmänna bästa är det att bli utnyttjad, monopoliserad, lurad, rånad och sedan vid minsta protest eller anklagande ord bötfälld, pinad, nedsvärtad, uppiskad, nerklubbad, avväpnad, ställd inför rätta, dömd, satt i fängelse, skjuten, strypt, deporterad, såld, bedragen, svindlad, övergiven, kränkt, vanhedrad. Detta är statsstyre, det är dess rättvisa, det är dess moral!”

Hårda ord. Men så var Proudhon också den förste uttalade anarkisten. Sett till hur statsmakten svällde över alla tidigare breddar efter 1914 fanns ändå korn av förebådande sanning i vad han skrev.

I synnerhet gällande 1900-talets värsta uppfinning: den totalitära diktaturen. Det är som Proudhon anat den politiska megalomanin att diktera, reglera och dirigera människans tillvaro som födde monster av typen Sovjetunionen eller Nazityskland.

Även där demokratin segrade kunde starka tendenser skönjas av kollektivistisk politisering på den individuella frihetens bekostnad. I Sverige byggdes folkhemmet, ett progressivt trygghetsprojekt med många goda och vällovliga sidor.

Dock fanns mindre tilltalande drag av förnumstig paternalism och fartblind social ingenjörskonst. I ideologisk nit skulle medborgarnas liv läggas till rätta. Samhället blev staten, partiapparaterna den nya överheten, modellen för påverkan av egna villkor gick genom politiker, ombudsmän och myndigheter.

Så organiserades det moderna Sverige, strukturerna finns än i dag, fast de börjat murkna. Partiengagemanget faller, folkrörelsernas tid är över, många känner sig främmande för den politiska sfären. Regeringen har därför tillsatt en demokratiutredning i syfte att finna nya vägar in i politiken åt folket.

Kanske är vägen mer att söka ut ur politikens och statens grepp? Som Goehte sa: ”Vilket är det bästa styret? Det som lär oss att styra oss själva.”