Kategoriarkiv: Politisk kultur

Politiker med kurage

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/6:

Linköpingsmoderaten Finn Bengtsson är inne på slutvarvet som riksdagsledamot på östgötabänken. Han kommer, som bekant, inte att kandidera för ytterligare en mandatperiod. Det är beklagligt. Hans frispråkiga röst har varit ett salt i debatten med bitande kritik av partielitens toppstyrning och bristen på interndemokrati.

Att Finn Bengtsson vägrat vara del av något kuvat ”knapptryckarkompani” visade han genom sitt rakryggade motstånd mot den beramade Decemberöverenskommelsen 2014, då borgerligheten kastrerade sig själva och överlämnade styret av Sverige till en reformsvag, skattehöjande vänsterregering trots att väljarna valt en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.

Särskilt nu, när vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det maktbärande etablissemanget, behövs fler av Finn Bengtssons orädda kaliber och fasta integritet. Självklart inte bara inom Moderaterna, utan i alla partiorganisationers led.

Därför har också Finn Bengtsson varit med att instifta ett pris i sitt eget namn, menat att uppmuntra till värnande av demokratin genom politiskt civilkurage. Årets pristagare presenterades under onsdagen: Amineh Kakabaveh, riksdagsledamoten från Vänsterpartiet som uppmärksammat hedersförtrycket i den islamistiska invandrarkulturen. Ett brännande angeläget ämne, men tydligen så känsligt att Amineh Kakabaveh inte längre ansågs önskvärd på Vänsterpartiets vallista i Stockholm.

Sedan hon sommaren 2015 riktat offentligt ljus mot hur moralpoliser i förorterna begränsar kvinnors och unga flickors liv, förnekar dem rätten till individualitet, självständighet och frihet, reagerade hennes partiledning bisarrt nog med kalla handen. Amineh Kakabaveh har vittnat om utfrysning och om anklagelser att sprida falska rykten, detta alltså av sina egna kolleger i det parti som kallar sig feministiskt!

Kostnaden för att våga tala om den religiösa fundamentalismen blev i hennes fall hög. Men vad blir då kostnaden för Sverige om vi inte i bred enighet förmår ta tag i problematiken med könssegregerade utanförskapsområden och vildskäggiga extremister som avskyr det öppna samhällets värderingar? Toleransen mot intoleransen är farlig, och den blir inte mindre farlig om frågan lämnas till islamofobiska rasister att illvilligt exploatera.

För sitt mod att stå upp för grundläggande medmänskliga och demokratiska ideal är Amineh Kakabaveh en värdig mottagare av Finn Bengtsson-priset.

Sekterismen sliter sönder demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/11:

Ett år har passerat sedan olyckan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. I ett alternativt, trevligare universum hade segraren kunnat heta Joe Biden. Många demokrater hoppades på honom istället för Hillary Clinton och tror idag att Barack Obamas sympatiske vicepresident lyckats bättre än henne i de avgörande delstater som gav Trump nycklarna till Vita huset. Men Biden avstod från att kandidera.

I sin kommande memoar, som släpps nästa vecka, förklarar han varför. Joe Biden är säker på – och det sannolikt med rätta – att han skulle vunnit över den mindre populära Hillary Clinton i primärvalen om Demokraternas nominering till presidentposten.

En starkt bidragande anledning till att Biden ändå lämnade walkover, var att han inte hade lust och ork att utsättas för den hårda smutskastningskampanj som Clintons ihärdigaste supportrar hade i beredskap. Det säger något om det politiska klimatets polarisering och urartning.

Clinton fick själv en tuff match i det egna partiet mot vänsterutmanaren Bernie Sanders, vars anhängarskaror avskydde Hillary med febrig religiös hetta. På detta sedan Donald Trump, som slog alla tidigare bottenrekord och eldade sina väljare med rena hatretoriken.

Trump jämförde Clinton med djävulen, lovade att kasta henne i fängelse och deltagarna på hans kampanjmöten jublade i blodtörstig fanatism. En civiliserad, anständig man av gamla stammen som Joe Biden kan knappast klandras för sin ovilja att kandidera på sådana villkor. Men om de mer lämpade flyr fältet, vad blir konsekvensen? I USA ser vi resultatet.

Det Biden i grunden blev offer för var den moderna politikens utveckling mot sekterism, där större mekanismer är i rörelse än det traditionella meningsutbytet kring olika idéer och förslag. Det är ett djupt osunt fenomen som tenderar att omöjliggöra demokratins nödvändiga element av måttfullhet, respekt, hyfs och kompromissorientering.

Som den amerikanske journalisten och författaren David Brooks nyligen skrev i DN (5/11):

”Idag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid. Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen”.

Därmed ser den engagerade insatserna så höga i den politiska kampen att inte en tum mark får släppas. Utrymmet för hälsosam distans försvinner, blicken förmörkas av livsavgörande känslor. Partiföreträdare av skild falang blir till existentiella fiender som måste krossas.

Vi är inte förskonade från liknande stämningar i Sverige. Det räcker att kasta ett öga på åsiktskrigandet i sociala medier. Skoningslöshet, hån och förintande personangrepp är digital vardagsmat. Enligt Brottsförebyggande rådet drabbades tre av tio svenskar med politiska förtroendeuppdrag av hot, trakasserier eller våld under valrörelsen 2014. I valet nästa år befarar SKL, Sveriges kommuner och landsting, att det blir ännu värre och vill inrätta en hjälplinje för utsatta politiker (SVT 8/11).

Vi har alla ett ansvar. Detta kan inte fortsätta.

Osund politisk sekterism

Publicerad den av
Svara

I dag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid.

Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen.

– David Brooks, DN 5/11.

Diplomati då och nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

I flera synnerligen läsvärda memoarböcker berättar Gunnar Hägglöf (1904-94) om sitt fascinerande liv i toppolitikens salonger. Hägglöf tillhörde den gamla stammen av högklassiga svenska diplomater som med finess och bravur värnade vårt lands intressen under många oroliga 1900-talsdecennier. Som chef för UD:s handelsavdelning 1939-44 lyckades han ro hem handelsavtal med såväl Tyskland som Storbritannien, vilket säkrade försörjningen till det av kriget isolerade Sverige.

Hägglöf var sedan ambassadör i London och Paris, där han utvecklade förtroliga kontakter med storheter som Winston Churchill, Anthony Eden och Charles de Gaulle. Flera av Hägglöfs samtida kolleger gick heller inte av för hackor, som Erik Boheman (1895-1979).

Bland mycket annat spelade han en viktig roll för att dra Finland ur fortsättningskriget mot Sovjetunionen de kritiska åren 1943-44. Gunnar Jarring (1907-2002) var ytterligare en lysande begåvning, ständigt i händelsernas centrum i Washington, Moskva, FN och Mellanöstern. Av luttrade journalister kallades han ”the clam” (musslan) för sin förmåga att aldrig yppa något avslöjande.

Den briljante Wilhelm Wachtmeister (1923-2012) måste också nämnas. Epoken Palme tärde hårt på relationerna med USA. Men som långvarig Washingtonambassadör 1973-89 bidrog Wachtmeister genom sin smartness, kunnighet och allmänt respekterade person att återställa Sveriges anseende i den amerikanska supermaktens styrande kretsar.

Yrkesdiplomatiska stjärnor som dessa har haft oskattbar betydelse för vårt land på den internationella scenen. Tiderna förändras förvisso, men inte alltid till det bättre.

Som medborgare och skattebetalare finns skäl att ifrågasätta tendensen att numera göra ambassadörsposter till födkrokar för avsuttna partipolitiker, som inte sällan är mindre kvalificerade och lämpade än skolade karriärdiplomater. Tjänar detta verkligen nationens bästa?

Regeringen är enligt grundlagen ålagd att enbart ta hänsyn till förtjänst och skicklighet när den gör statliga utnämningar.

Det vore därför väldigt intressant att få veta på vilken grund meriterade företrädare av den professionella diplomatkåren ställdes åt sidan när inbitna S-politruker som Carl Tham blev ambassadör i Tyskland (2002-06) eller när Margareta Winberg blev ambassadör i Brasilien (2003-2007). Winberg kunde inte ens språket och Tham visade sina diplomatiska talanger genom att självsvåldigt kräva bojkott av Israel.

För lång och trogen S-tjänst avtackades Pierre Schori med posten som svensk FN-ambassadör i New York (2000-04). Där utmärkte han sig genom att offentligt jämföra USA:s dåvarande president George W Bush med Mugabes tyranni i Zimbabwe och lät världen förstå att Vita huset stank av McCartyism.

Lärdomarna av detta? Inga, uppenbarligen. Regeringen har adlat den förre olycksalige S-ledaren Håkan Juholt till ambassadör på Island. Som nyinstallerad diplomatisk representant för vårt blågula konungarike har han från sitt isländska residens trumpetat ut att han vägrar sätta sin fot i fosterlandet de närmaste åren och att Sverige hotar att bli en diktatur (SvD 15/10).

Att vår svenska ”le corps diplomatique” devalverats en del sedan Hägglöfs, Bohemans, Jarrings och Wachtmeisters dagar är knappast ett djärvt konstaterande.

Håkan Juholt. För sin förtjänst och skicklighet utsedd till vår man i Reykjavik.

En vuxen man i rummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Som FN:s generalsekreterare levde och verkade Dag Hammarskjöld i toppolitikens centrum. Det är en adrenalinstinn, hård, kampfixerad, oförlåtande miljö. Hammarsköljd kunde också vara en riktig tuffing när det gällde. Det är betecknande att stormakterna efter honom aldrig igen godtagit en FN-ledare av samma starka och självständiga kaliber.

Hammarskjöld var en ovanlig person på sin position. En maktmänniska, samtidigt djupt mänsklig, intellektuell, reflekterande – ljusår från skräniga figurer likt Donald Trump. När Hammarskjölds flygplan dödsstörtade i Nordrhodesia 1961 var han, typiskt nog, i färd med att översätta den judiske filosofen Martin Bubers briljant insiktsfulla verk ”Ich und Du”.

Hammarskjöld hade tagit stort intryck av Bubers tes om det goda samtalets och den öppet prövande diskussionens brobyggande betydelse. Han delade även Bubers kritik av det politiska språket, som med sin konfrontativa oförsonlighet tenderar att trasa sönder den mellanmänskliga förståelsen och få en avhumaniserande effekt. ”Jag tror i princip han har rätt”, noterade Hammarskjöld bekymrat.

Jag vet inte vilket förhållande Ulf Kristersson har till varken Dag Hammarskjöld eller Martin Buber. Kanske inget alls. Men med det tonläge som Kristersson inlett sitt nya uppdrag som Moderaternas partiordförande gissar jag på en viss influens ändå.

Hans jungfrutal vid partiets extrastämma innehöll några lovande nyckelord: ”Jag tror att Sverige behöver värderingsbunden pragmatism, det är ett vuxet förhållningssätt till politik och samhälle”. Sannerligen, vilken kontrast vore inte det till den omogna vulgarisering som tyvärr förgiftar mycket av vårt politiska klimat och tävlingen om maktens köttgrytor.

”Detta spel är ett ovärdigt spel”, för att tala med Herbert Tingsten – och i förlängningen farligt som Martin Buber konstaterade. Marineras det offentliga meningsutbytet i billig plakatretorik, medvetna missförstånd och förintande personangrepp brutaliseras vi som människor och samhällsutvecklingen med oss. Det tycks Ulf Kristersson förstått.

Under söndagskvällens partiledardebatt i SVT avvek han positivt från sina konkurrenter genom en lugn, resonerade, saklig stil. Bland bråkiga tonåringar var han den vuxne mannen i rummet. Tittarnas reaktion? Enligt Demoskops mätning blev Kristersson vinnaren med högst betyg av alla. Det är hoppfullt. Inte i första hand för Moderaterna.

Utan för demokratin. Den måste inte vara prisgiven åt trumpifieringens drängslagsmål.

Bilen utmanar makten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/10:

Med modernismen kom bilen. Men när den blev var mans egendom anmälde sig ett problem hos folkhemselitens sociala ingenjörer. Förr hade vanligt folk levt tämligen stationärt, då medlen till individuell rörelse i rummet inte medgav någon större vardaglig aktionsradie. Utvecklingen av massbilism under 1900-talets senare hälft sprängde begränsningarna på ett direkt revolutionerande sätt.

Hos överheten har det i alla tider funnits en tendens till ogillande av fria rörelsemönster bland populasen. Sådant är en existentiell utmaning mot maktens behov av kontroll och styrning. De som i paternalistisk anda vill forma och ordna samhället efter en bestämd ideologisk vision, kan av nödvändighet inte godta en alltför tillåtande grad av spontanitet och gränsöverskridande i systemet.

Frihetspotentialen som fanns i den växande bilismen kunde rubba det kollektivistiska politiska projektets ramar i Sverige.

Författaren Lena Andersson har skrivit om hur folkhemsingenjörerna medvetet strävade efter att bygga miljonprogrammets förorter så att bilen skulle slås ur sinnet på invånarna: ”Den planlagda frånvaron av biltrafik motiverades med att det var hälsosamt. Men egentligen handlade det om privatbilismen som omoralisk, irrationell och egoistisk” (DN Kultur 6/7).

Den attityden till individuellt folkligt bilåkande präglar ännu politiken, trots att Sverige rent allmänt blivit mycket liberalare idag – eller kanske just därför. Praktiskt taget råder konsensus i partipolitiken om att försvåra, fördyra och hindra privatbilism. Att moderna bilar blivit allt säkrare, miljövänligare och bränslesnålare spelar ingen roll.

I städerna ska bilarna motas bort, folket ska cykla eller åka buss. Beskattningen hårdnar ständigt, riksdagen har till och med uppfunnit en automatiskt beslutad årlig höjning av pålagorna på drivmedel.

Nu skymtar dock slutet på bensin- och dieselepoken, en fullskalig elektrifiering väntar runt hörnet. Det kan man tycka är enbart utmärkt, men symptomatiskt nog oroar det makthavarna i statsapparaten.

Ett skäl är, föga förvånade, pengar. Det blir ett skattebortfall på många, många miljarder om medborgarna upphör att tanka fossilbränsle vid macken. Energimyndigheten laddar därför med att undersöka införandet av en kilometerskatt på personbilar som ny kassako. IVL Svenska Miljöinstitutet och Chalmers tekniska högskola har fått uppdraget skissa på ett förslag.

I ett pressmeddelande förkunnar Anders Roth, projektledare och expert på hållbar mobilitet vid IVL Svenska Miljöinstitutet, följande intressanta ord: ”Vi går mot en allt mer automatiserad och elektrifierad fordonsflotta, vilket i grunden är positivt, men när den fossildrivna biltrafiken minskar och vi tankar mindre bensin och diesel kan skatteintäkterna minska. Samtidigt finns också en risk att körsträckorna ökar, i takt med att självkörande fordon blir lättillgängliga och billiga”.

Läs den sista meningen en gång till. Ni ser, ränderna går aldrig ur. En framtid där vi vanliga dödliga susar omkring kors och tvärs i billiga, lättgängliga och självkörande elektriska bilar – vilken mardröm!

Fri folklig rörlighet har alltid uppfattas som något subversivt.

Partierna och pengarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.

Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats.

Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.

”Follow the money”, som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen Alla presidentens män. Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.

Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?

Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som – trots allt – gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.

Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.

Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.

Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.

Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.

Deja vu all over again

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

”Vi vill bedriva en aktiv näringspolitik i bred bemärkelse. Inom det arbetet är det prioriterat att skapa enkla förutsättningar för att starta och driva företag”, säger näringsminister Mikael Damberg (S) i tidningen Entreprenör.

På det kan man svara med en sång av John Fogerty: ”I’ve seen this all before / It’s like deja vu all over again”.

De enklare förutsättningar som Damberg talar om är en ständig politikerrefräng. Minns ni Simplexgruppen? Den tillsattes för snart tjugo år sedan, 1998, när Dambergs föregångare Björn Rosengren och Mona Sahlin basade för näringsdepartementet. Simplexgruppen skulle visa att nu var det allvar med att lätta den byråkratiska regelbördan som stal tid, kraft och resurser från landets företagare.

Trots fagert tal hände tyvärr inte mycket. Bristen på resultat gjorde att Rosengren och Sahlin fick schavottera i offentligheten under det mindre smickrande epitetet ”pratministrar”.

Denna flopp blev ett av Alliansens trumfkort inför maktskiftesvalet 2006. Sverige fick en ny näringsminister i den frejdlige Maud Olofsson (C). Hon satte regelförenkling högt på agendan. Målet var att 25 procent av företagarnas politikertillverkade administrativa kostnader skulle bort före valet 2010. Hur det gick?

Illustrativt är det bistra bemötandet Maud Olofsson fick när hon framträdde på Företagarförbundets stämma våren 2010. En entreprenör i cateringbranschen gav uttryck åt den samlande besvikelsen: ”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag. Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten”.

Trots blåsningen klarade Alliansen återvalet, året efter ersattes Maud Olofsson av Annie Lööf som C-ledare och näringsminister. Förnyade ansträngningar att reformera regelkrånglet annonserades.

”Jag vill att företagarna ska kunna lägga sin tid och sitt engagemang på att utveckla sina företag och sina produkter och tjänster och inte på onödiga administrativa uppgifter eller att fastna i myndigheters telefonköer”, deklarerade Annie Lööf. Men i konkretion blev det även med henne i stort sett inte mer än pratbubblor.

Att det inte är enkelt att förenkla torde stå klart. Försök klippa en regel i trasslet, så får det återverkningar på massor av andra ställen i den offentliga apparaten och utmanar diverse revirbevakare som värnar och gärna vill expandera sina intressesfärer. Det institutionella motståndet är oftast för starkt.

Någon djupare politisk förståelse för företagens villkor, som krävs för att tackla och övervinna denna problematik, ligger heller inte naturligt för partierna.

Situationen påminner om vad Rudyard Kipling skrev: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Den politiska kulturen är väsensskild företagarnas, vilket nu med dagens näringsminister Mikael Damberg är tydligare än på länge. Trots att han påstår sig vilja prioritera förenklingar – som skulle göra företagarna mindre politiskt exponerade – väger det lätt mot alla samhällsinterventionistiska ambitioner som regering och riksdag har.

Konsekvensen? Björn Rudström, vd på företaget Pacwire, suckar i tidningen Entreprenör: ”Det är nästan omöjligt att hänga med i regelfloran. Det bara läggs på hela tiden”.

Ett land i sönderfall?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.