Kategoriarkiv: Politisk kultur

Kyrkovalets månglare sänker tröskeln för Sverigedemokraterna

Publicerad den av
Svara

Och så var det valrörelse igen. Fast stoj, stim och heta debatter märker man inte mycket av.

Nej, kyrkovalet brukar sällan ha förmågan att sätta väljarnas hjärtan i brand. Förra gången det begav sig, 2005, var det endast 11 procent av de röstberättigade som grep möjligheten att påverka styret i den forna statskyrkan.

Vad göra åt denna vissna uppslutning?

Asarums och Ringamålas församlingar, belägna i Blekingekommunen Karlshamn, tror sig ha funnit receptet. För att öka väljarintresset lottas det ut presentkort bland folk som går till valurnan. Med ett värde av 200 kronor kan de sedan shoppa loss i lokala butiker.

Kyrkoherden Mats Lundgren förklarar i Radio Blekinge (11/9) att det annars är svårt att få väljarna engagerade. Det saknas frågor som bränner till. Alla partigrupper tycker ungefär likadant, menar han.

Verkligen?

Gäller det även Sverigedemokraterna, som nu satsar på att öka sin representation i kyrkan?

Om gängse kandidater har bekymmer med att formulera skiljeämnen och relevanta budskap i övrigt, borde de väl åtminstone ha någon klar ståndpunkt gällande vilket utrymme främlingsfientliga krafter bör ha i organisationen.

Sverigedemokraterna betraktar nämligen kyrkovalet som viktigt. Inte minst som en plattform för högre politiska målsättningar. Som de själva förkunnar på sin hemsida bidrar varje SD-röst ”till att stärka partiets ställning inför kommande riksdagsval. Ju bättre det går i kyrkovalet ju bättre är förutsättningarna för riksdagsvalet nästa år!”.

Personligen är jag varken medlem i Svenska kyrkan, eller ens religiös. Ändå kan jag inte låta bli att undra: om inte intoleransens nakna företrädare ger skäl nog för övertygade kristna humanister att resa motstånd och mobilisera väljare – vad krävs då?

Detta tragikomiska försök att fiska röster genom att vifta med presentkort gör knappast heller situationen bättre. I praktiken är det ju att underkänna den egna saken, att kyrkan inte förmår ta sig själv på riktigt allvar.

Förvisso må Asarums och Ringamålas församlingar vara blygsamma till storleken. Men signalen de sänder ut till resten av landet riskerar att få desto större betydelse, då man bidrar till att ytterligare sänka respekten för kyrkovalets vikt i allmänhetens ögon. Och vilket parti lär väl tjäna på det?

Dessutom borde sådant ogenerat schackrande med våra demokratiska processer vara djupt ovärdigt för Svenska kyrkan i synnerhet.

Missminner jag mig inte, så spelar väl Jesus en tämligen central roll för församlingsverksamheten. Var det inte han som en gång statuerade exempel genom att driva ut månglarna ur templet?

Men i Blekinge drar hans anhängare istället in månglarna i kyrkan. Ridå.

Sex och kokain

Publicerad den av
Svara

”Jag såg vackra flickor och kokain som en väg till framgång och ett sätt att medvetet bygga upp kontakter med den offentliga förvaltningen.”

Det säger den italienske affärsmannen Gianpaolo Tarantini, anklagad för koppleri och narkotikabrott. Bland annat misstänks han både försett premiärminister Silvio Berlusconi och representanter för den politiska oppositionen med lättfotade unga damer.

Vem är överraskad? Roms makthavare har ju alltid kunnat konsten att roa sig kejserligt. 

Om utopismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Herbert Tingsten skrev en gång om ideologiernas död. I den mogna demokratin hade de eldfängda ideologiska striderna falnat till förmån för den upplysta och toleranta kompromissen för det gemensamma bästa. 

Kanske inte så jättekul samhälle att leva i för brinnande själar med radikala politiska idéer.

Men bara något år efter Tingstens förkunnelse rullade 1968 års värsta vänstervåg igång med tillbedjan av Marx, Mao, Lenin och Castro. Per Ahlmark har i sin bok Vänstern och tyranniet (1994) förtjänstfullt åskådliggjort hur dessa stollerier förpestade Sverige under ett galet kvartsekel. 

Idag har kommunismens träldomsläror gjort bankrutt och dess företrädare kan stå där med skammen (om de har någon). Å andra sidan har vi fått en värld där vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och förintelse för att uppnå sin medeltidsmässiga gudsstat på jorden.

Svensk militär deltar på FN:s mandat i Afghanistan just för att hindra dessa fundamentalister från att på nytt göra landet till en mänsklig avgrund – och exportör av blint slående massdöd (11/9!). Att en gammal Berlinmursnostalgiker och Lenindyrkare som Lars Ohly kräver att Sverige måste retirera från detta uppdrag är följdriktigt. 

Samhällsomstörtande utopister har, trots att deras visioner må skilja sig åt, släktband som sällan förnekar sig. Radikalt blod är tjockare än ideologiskt vatten. 

En närmast övertydlig illustration är Hitler och Stalin, som aldrig upphörde att känna djup beundran för varandra, även när deras stater drabbade samman i det vidrigaste krig som historien dittills skådat. 

Valet i Afghanistan den 20 augusti är ett litet stapplande steg på den svåra vägen mot demokratisering, frihet, jämlikhet och försoning för ett plågat och utsatt folk. Det kommer med all sannolikhet att dröja mycket lång tid innan målet uppnåtts. Men tills dess är det avgörande att USA, FN och Sverige är uthålliga och håller fast vid sitt engagemang. 

Här hemma kan man förvisso ofta uppleva leda vid politiken. Fredrik Reinfeldts teknokratiskt inriktade moderater och den tilltagande partiträngseln i mittfåran inger sällan känslan av entusiasm och lidelse.

Tingstens tes om ideologinernas död verkar på svensk botten vara lika aktuell nu som när den först formulerades. 

Men även idag vet vi inte vad som väntar runt hörnet. En ny form av 68-vågen, fast med andra förtecken? Utanför våra gränser räcker det att kasta blicken mot det samhälle som talibanerna gjorde av Afghanistan. 

Deras utopi var mycket extrem, dock visar exemplet vad brinnande, radikala idealister är kapabla att utföra när de får fritt spelrum. Tänk tanken om även de unga svenskar som okritiskt hyllade Mao fått samma obegränsade utrymme att stöpa om Sverige när det begav sig… 

Trots allt är jag benägen att hålla med Svenska Dagbladets förträfflige Richard Swartz, som i dagens tidning (18/8) ger oss följande memento för framtiden:

I Bibeln står att de ljumma skola utspys. Men för ett samhälle är just de ljumma och milda att föredra. Redan de gamla grekerna visste att metron– måttfullhet och jämvikt – är både individens och gemenskapens ideal. Utopin eller Trotskijs permanenta revolution är andra beteckningar för Helvetet.

Henry Kissinger + Twisted Sister = sant!

Publicerad den av
Svara

I senaste numret av det brittiska magasinet Classic Rock reminiscerar Twisted Sisters frontman Dee Snider kring sin karriär som hårdrockare. 

En anekdot handlar om ett stjärnögt möte med Zeppelingitarristen Jimmy Page vid en hyllningsfest för den legendariske skivbolagsbossen Ahmet Ertegun på Atlantic Records. Dee Snider minns den lyriska känslan:

I remember standing in the buffet line with Jimmy, Mick Jagger and Henry Kissinger, thinking: ”How the hell did I get here?”

Henry Kissinger?! Frågan är väl snarare hur USA:s gamle utrikesminister hamnade i detta otippade sällskap av dekadenta, hårdpartajande rockmusiker… 

Fast det är klart. Kissinger var ju famös för sin förmåga att ständigt dyka upp i alla möjliga sammanhang, bara det fanns tillräckligt många fotoblixtar och celebriteter närvarande.

Knappt hade Richard Nixon gett den tidigare anonyme akademikerprofessorn en entrébiljett till maktens centrum i Vita huset 1969, innan Kissinger började slå mynt av den nyvunna berömmelsen.

Man kunde kanske tro att Henry Kissinger borde haft agendan fulltecknad med redan tidskrävande uppdrag som att avsluta Vietnamkriget, trappa ner kapprustningen mot Sovjetunionen eller tina upp de bottenfrusna relationerna med Kina. 

Men i skytteldiplomatens stressiga almanacka tycktes det ständigt finnas luckor för andra högintressanta uppgifter. Hade exempelvis Hollywood galapremiär på en storfilm som Gudfadern (1972) var det inte svårt att gissa vem som skulle dyka upp och mingla. Den entrébiljetten fick förresten Kissinger genom att lägligt bli kompis med Paramountchefen Robert Evans. 

För övrigt grep Kissinger gärna tillfällen att få möta vackra filmdamer på tu man hand. Bland annat dejtade han Bondbruden Jill St. John och Bergmanbruden Liv Ullman. Och såg förstås till att stolt skylta med dem i skvallerblaskorna. 

Nu var måhända inte Henry Kissinger själv utseendemässigt den attraktivaste killen i stan. Men som han sade i en sedermera bevingad replik i New York Times 1973: ”Power is the ultimate aphrodisiac”. 

Och Kissingers jetsetliv är ingalunda historia än. 86 år gammal är han still going strong som linslus i den professionella underhållningsvärlden.

När tennismästaren Roger Federer vann den senaste Wimbledonfinalen och därmed slog Pete Sampras rekord i antal Grand Slamsegrar – vem tror ni inte hade lyckats nästla sig på kändisläktaren då? 

Riksdag i ständig utförsbacke

Publicerad den av
1

”Vårt land har ju under de senaste årtiondena gått betydligt framåt, både kulturellt och materiellt. Det enda som verkligen har gått tillbaka i kvalitativt hänseende är Riksdagen”.

Så skrev finansmagnaten Marcus Wallenberg i ett brev till historikern Carl Grimberg sommaren 1930.

Skallet mot vårt parlament är alltså inget nytt under solen. Snart 80 år efteråt suckas det åter över hur hopplös riksdagen är. Svenska Dagbladet larmade i söndags om att rekordmånga ledamöter (8,6 procent) tagit sin hatt och gått under innevarande mandatperiod.

Den gamla vanliga omvittnade känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget anges som  huvudförklaring till avhoppen. En ström av ledarkommentarer under måndagen dundrar om ”riksdagens kris”, kräver att parlamentet måste göras ”piggare”, inskärper att ledamöterna måste få större individuellt svängrum, et cetera.

Okej. Men skall man döma av hur debatten sett ut genom åren förefaller riksdagen vara i ständig, kronisk utförsbacke. Två exempel.

I boken Hegeland om Helgeandsholmen (1996) summerade moderaten Hugo Hegeland sina erfarenheter från riksdagsarbetet 1982-1994. Han beskrev hur ledamöterna maldes ner till att bli ”maktlösa marionetter och färglösa talmaskiner”.

Per Gahrtons doktorsavhandling Riksdagen inifrån (1983) tog utgångspunkt från författarens upplevelser i folkpartiets riksdagsgrupp 1976-1979. Slutsatsen blev ungefär densamma som Hegelands. 

Ledamöterna tvingades huka under diktat uppifrån och den enskildes inflytande blev därefter. Gahrton konstaterade att riksdagens beslutsfunktion blivit kraftigt försvagad och dess roll för svensk samhällsutveckling allt mer blygsam. 

Frågan vi idag borde ställa oss är väl snarare varför någon vettig människa överhuvudtaget fortfarande söker sig till detta själlöshetens och tristessens näste för att frivilligt träla som levande stämpeldyna under partipiskornas slag.

Allvarligt talat. Viss reformering är nog befogad. Inte minst behövs riksdagens ställning stärkas för att balansera statsrådsberedningens svällande maktanspråk.

Men ibland får kritiken en obehaglig biton av förakt mot den parlamentariska demokratin som sådan. Nedlåtande prat om ”knapptryckande robotar” har jag faktiskt lite svårt för vid det här laget. 

Kan det inte vara så att alla människor helt enkelt inte passar som parlamentariker? 

Det subtila som vapen

Publicerad den av
Svara

Slagkraftig samhällskritik behöver varken vara skrikig eller agitatorisk. Det kan bli betydligt giftigare om tonläget skruvas ned.

Ett intressant exempel är Måns Månssons dokumentär H:r Landshövding, som nyligen haft biopremiär. Månsson har under ett halvår följt Anders Björcks arbete som statens högste representant i Uppsala län.

Med ett stillsamt, närmast meditativt bildspråk skildras Björck när han klipper blågula band, sår en åker under Linnéjubileet, tar emot det japanska kejsarparet, etc. Den ena hopplöst uppstyltade ceremonin avlöser den andra.

Anslaget påminner om Tom Alandhs dokumentärfilm Kungen och jag (2004). På sitt återhållna, lugna sätt satte Alandh fokus på Carl XVI Gustafs minst lika själlösa jobb som monark.

Majestätet åker på ett tragikomiskt stelt statsbesök till Slovakien, delar ut militära fälttecken i Kristinehamn, gratulerar en 100-årig pensionär i Tyresö… Som betraktare grips man till slut av passionerat medlidande med denne stackars människa, vars tillvaro tycks bestå av en orgie i livslång, förgylld tristess. Att skyndsamt byta statsskick till republik framstår främst som en humanistisk välgärning.

Varför finner vi det nödvändigt med alla dessa i grunden tomma, tråkiga och substanslösa rituler som landshövdingar och monarker är menade att utföra? Behöver vi ämbeten som egentligen bara är en form av samhällelig teater?

Månsson och Alandh tvingar fram frågeställningar som är omöjliga att inte reflektera över. Och detta just genom att avstå från hårda puckar och skjutjärnspropaganda. Publiken sänker garden och blir på så vis mera mottagliga för filmernas budskap.

Det subtila är kanske revolutionens bästa vapen…

(Borås Tidning 2008-12-11)

Att segla är nödvändigt

Publicerad den av
Svara

Navigare necesse est, sade den gamle romaren Pompejus på sitt klingande latin någon gång innan Kristi födelse. Att segla är nödvändigt.

Den klassiska sentensen sitter som vore den inpräntad i själen med marmorskrift hos många av oss.

Ständigt denna längtan efter hav och skärgård. Behovet av saltstänkt bris och rullande vågor. Att i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen och vara omsluten av blåa ytor så långt blicken når.

Det är i grunden uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, bryta sig fri. Och få andra situationer bjuder på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att befinna sig till sjöss med vindfyllda segel.

Att lätta ankar är för åtskilliga svenskar mer än bara ett ordinärt semesternöje.

Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade och gråtoniga vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, ogina chefer, amorteringar, näsvisa myndighetsbyråkrater och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.

Egentligen tillhör medborgarna av båtfolket en egen nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle.

Frågan är förstås om sådana människor inte utgör potentiella femtekolonnare i vårt konformistiska socialstatssystem, där politiker och ämbetsmän tagit sig rätten att lägga snart sagt samtliga aspekter av svenskarnas liv under sin domvärjo.

Allt i den heliga trygghetens och jämlikhetens namn.

Friheten till sjöss, den marina livsstilen, kan föda idéer som hotar fundamenten i den kungliga socialdemokratiska statsideologin med dess icke ringa mått av förmyndarmässighet (vilket visar sig i allt från cykelhjälmstvång till konfiskatoriska inkomstskatter).

Tänk om människor, vana att sköta sitt roder också i styv kuling, börjar resa krav på att vilja bli sin egen kapten även på landbacken?

Kommer man till kärnan tror jag att socialdemokraternas envisa hot om att införa obligatoriskt statligt båtregister, båtskatt och båtkörkort handlar om detta: försök till desarmering och kontroll av en irriterande frizon som riskerar kullkasta deras maktanspråk.

Därför är det – mer än någonsin – nödvändigt att fortsätta hissa segel.

(Borås Tidning 2006-07-27)

Karl Staaff i repris

Publicerad den av
Svara

I minnesreportagen kring vår fallne statsminister Olof Palme har helt riktigt påpekats att det fanns kretsar som inte bara avskydde hans politik, utan även hans person. Och att det spreds illvilligt förtal om Palme på vissa högborgerliga middagsbjudningar är ingen hemlighet.

Detta motbjudande, infama skvaller är dock noll och intet mot vad som drabbade statsminister Karl Staaff i 1900-talets början.

Staaff var liberal. Han slogs för införandet av allmän rösträtt, ville omvandla Sverige till en konstitutionell monarki av brittiskt snitt, var skeptisk till den dåvarande rustningsfebern i Europa och murade grunden till folkhemmet genom sociala reformer som den första folkpensionen.

Detta program medförde att Karl Staaff utsattes för våldsamma smädeskampanjer. Staaff beskylldes för att vara en mutkolv, mörka sin egentliga politik att låta ryssarna ta över Sverige, och som kronan på verket sades Staaff även vara homosexuell (oerhört graverande på 1910-talet).

Det såldes till och med askkoppar, formade efter Staaffs ansiktsdrag, där hans fiender kunde släcka sina brinnande cigarrer i den hatade liberalens ögon. Bakom hetspropagandan stod den gamla reaktionära herremannaklassen, som såg sin nedärvda kontroll över statsapparaten hotad.

De fruktade förnyelsens vindar, blotta tanken att tvingas ge upp greppet om maktens förgyllda privilegier gjorde dem både vilsna och rädda.

Ungefär som situationen är för dagens tröttkörda och idémässigt tomma socialdemokrati, som för första gången på evigheter utmanas på allvar om platsen vid köttgrytorna. Reaktionen är talande.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt anklagas inte bara för att ha en dold, kallhamrad agenda bakom den mjukare politik han officiellt står för. Hans person smutskastas i en illasinnad mejlkampanj, som spåras till det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Partistyrelsen skickar runt bildmaterial där Reinfeldt framställs som ett varulvsmonster. En SSU-ombudsman lägger ut fejkade valaffischer på nätet med Reinfeldt som pedofil.

Fler exempel lär vi nog få se framöver. Ty så agerar desperata herremän när marken gungar under deras fötter. Karl Staaff skulle känt igen sig.

(Borås Tidning 2006-03-01)

Tack och lov för Schyman!

Publicerad den av
Svara

Ack, 70-talet. Det var slidkniv och utedass med Gösta Bohman, piprök och fåravel med Thorbjörn Fälldin, satans mördare och diktaturens kreatur med Olof Palme.

Visst är det lätt att bli nostalgisk. Men håll med om att den svenska inrikespolitiken hade större underhållningsvärde förr om åren. Vi som växte upp med färgsprakande koleriker som Palme och Bohman var nog ganska lyckligt lottade.

Oavsett vad man tyckte om dessa partiledare, var de fantastiska personligheter som gjorde den politiska debatten roligare, angelägnare och mer engagerande.
Som en ung MUF-tjej uttryckte det i ett nyhetsprogram dagen efter Palmes tragiska bortgång: – Hur skall man nu orka bry sig?

Nej, det är svårt att påstå att det blir samma fart, fläkt och heta känslor när någon ur den nuvarande partiledarskaran gör sig påmind i offentligheten. Tag Fredrik Reinfeldt eller Lars Leijonborg som exempel.

Bägge är rekorderliga och välkammade herrar, som till och med svärmor skulle kunna acceptera att bänka sig bredvid på söndagsmiddagen. Men handen på hjärtat: knappast några du bjuder in för att höja stämningen på kräftskivan. Att sitta igenom ett helt tal av Leijonborg eller Reinfeldt är ungefär lika spännande som att glo på Anslagstavlan i TV.

Det mesta som sägs är i allmänhet förnuftigt och rimligt, tonläget är sansat och korrekt – och snart börjar man ohjälpligt tänka på när man skulle till tandläkaren eller vad som egentligen händer vid vägbygget därborta.

Det finns dock, tack och lov, ett lysande undantag: Gudrun Schyman. Hon är den svenska politikens Ilie Nastase, som kan ställa till med vilka hyss som helst och bli förlåten på ett ögonblick. Inte undra på, vi skulle ju alla ha mycket tråkigare utan henne.

I torsdags råkade jag av en slump vara i Växjö samtidigt som Schyman höll ett väckelsemöte på Palladium för sin nya skapelse Feministiskt initiativ. Trots att solen var på ett strålande humör utomhus, var det näst intill fullsatt i den gamla biografen.

Och det var nog ingen i publiken som efteråt ångrade att de gått dit. Det bjöds verkligen på show. Ensam på scenen höll Gudrun Schyman låda i en och en halv timme. Hon må prata politik helt uppåt väggarna, ibland blir det rena demagogin.

Men det är inte segt en ringaste minut.

Som estradör är hon outstanding. Under hela anförandet flaxar Schyman livfullt med armarna, förställer rösten i olika lägen för att inskärpa någon poäng eller förlöjliga motståndarens argument, hon slungar ut skruvade retoriska frågor och späckar sitt budskap med humoristiska infall.

När Schyman är som mest i gasen påminner hon nästan om en seriefigur. Den obetalbara mimiken och det fantastiska ordflödet skulle kunna göra henne till en stjärna även i The Simpsons.

Min personliga sympati för hennes vänstervrida talibanfeminism är visserligen noll. Ändå skulle ingen sörja djupare än jag om inte Schyman fanns med i nästa års valrörelse.

Genom sin blotta uppenbarelse höjer hon den politiska temperaturen några välbehövliga grader, och bidrar måhända även till att Lars Leijonborg, Göran Persson & Co tvingas att göra vassare insatser för att fånga väljarnas intresse.

(Borås Tidning 2005-08-24)

Sånt händer inte här…

Publicerad den av
Svara

Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördas i vimlet på ett varuhus i centrala Stockholm. Hon är helt oskyddad, gärningsmannen försvinner obehindrat genom folkmassan och är fortfarande på fri fot.

Säpo tvår offentligt sina händer. Frånvaron av livvakter ursäktas med att det inte fanns någon hotbild mot utrikesministern. Detta trots att Anna Lindh, en av landets mest exponerade politiker, var mitt uppe i en ovanligt hätsk valkampanj.

Bara någon vecka tidigare hade hon antastats av en hotfull missbrukare under ett torgmöte i Gävle. Även då saknades polisskydd. Biträdande näringsminister Ulrica Messing var dock närvarande och lyckades genom sitt civilkurage rädda situationen med att knuffa undan mannen.

Det är omöjligt att inte tänka tanken; kanske hade allt varit annorlunda om Messing även varit med Lindh på NK i torsdags.

Samtidigt med chocken, sorgen och den djupa förstämningen över det brutala våldsdådet, växer vreden över Säpos agerande. Eller snarare brist på agerande. Med all rätt ifrågasätts säkerhetspolisens bedömningsgrunder och arbetssätt.

Intrycket av naivitet, amatörmässighet och brist på grundläggande kompetens är onekligen slående. Säpochefen Kurt Malmströms fåraktiga uppträdande i medierna har inte bidragit till att förändra den bilden, lindrigt uttryckt.

Frågan är ofrånkomlig och upprepas nu gång på gång: har vi ingenting lärt av mordet på statsminister Olof Palme? Även han saknade livvakter under sin sista promenad genom Stockholm.

Olof Palme var en för svenska förhållanden mycket kontroversiell politiker. Han väckte inte bara heta känslor i största allmänhet, utan även rena förtals- och hatkampanjer. Ändå lämnade Säpos åtgärder, såväl gällande bedömning av hotbild som personligt skydd, avsevärt övrigt att önska. Statsministerns bostad i Gamla stan bevakades exempelvis aldrig.

Lättsinnigt undvek Säpo att propsa på regelmässigt skydd av hänsyn till statsministerns personliga önskemål om att få bli lämnad ifred. Men det är naturligtvis ingen ursäkt att skylla på Olof Palmes ovilja mot livvakter. I synnerhet gällande en sådan omstridd toppolitiker som Palme, borde det varit Säpos plikt att ständigt trygga hans säkerhet.

Statsministermordet i februari 1986 brukar sägas vara den händelse som berövade Sverige dess oskuld. Vi var Landet Annorlunda, där höga makthavare kunde röra sig fritt och utan besvär i det offentliga rummet, precis som vanliga medborgare. Terror och politiska mord hände inte här.

I folkhemsidyllen inträffade sällan några uppseendeväckande våldsamheter – tills allting rämnade med skotten på Sveavägen.

Eller gjorde det?

Omständigheterna kring Anna Lindhs död visar något annat. Vi tycks snarare ha levt i ett tillstånd av kollektiv förnekelse, ty Palmemordet har inte förmått ändra vårt mentala verklighetsperspektiv.

Det är som om vi fortfarande önskade oss kvar i 1950-talets Sverige, då kung Gustav VI Adolf och drottning Louise stillsamt och utan vakter kunde gå arm i arm på huvudstadens gator som vilket par som helst.

Inte ens ett statsministermord förmådde rubba fasthållandet vid den öppna politiska samhällsmodell, som är en sådan utpräglad del av vår nationella identitet. Visst borde vi tagit lärdom, och det långt tidigare än efter 1986 års traumatiska upplevelse. Att Sverige inte är någon ofarlig idyll stod klart redan för 30 år sedan.

I april 1971 inträffade det första moderna terrordådet i vårt land. Två kroater, tillhörande den fascistiska Ustajarörelsen, trängde sig in på den jugoslaviska beskickningen i Stockholm och avrättade kallblodigt ambassadören. Polisen grep gärningsmännen utan strid, de bägge dömdes till livstids fängelse.

Tre andra kroater dömdes för medhjälp. Ytterligare två ur samma liga fick fängelse för en dygnslång ockupation av det jugoslaviska konsulatet i Göteborg några månader tidigare. Svenska myndigheter anklagades av den jugoslaviska regeringen för bristfälligt skydd av deras diplomater.

Sympatisörer till ambassadmördarna kapade i september 1972 ett svensk inrikesplan med 86 passagerare, landade på Bulltofta i Skåne och krävde frigivning av de fängslade terroristerna. Polisen stod handfallen. Trots att över 300 flygplanskapningar hade inträffat i världen sedan slutet av 1960-talet, saknade Säpo beredskap.

Sådant hände ju inte här. Fallet sköttes föga förvånande utomordentligt klantigt, regeringen gav räddhågat vika för terroristerna, som sedan flög vidare till Spanien där de gav upp och greps.

I april 1975 var det dags för ett nytt illdåd. Den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av medlemmar ur Baader-Meinhofligan, vilka tog personalen som gisslan. De krävde frisläppande av en lång rad ligamedlemmar ur västtyska fängelser, men den tyska regeringen sade blankt nej.

Den svenska regeringen erbjöd då fri lejd åt terroristerna. Men dessa sprängde istället ambassaden och övermannades av svensk polis när de försökte slå sig ut. Våldsverkarna fick därefter enkel biljett till Tyskland, formellt ansvarig för utvisningsbeslutet var dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon.

Två år senare avslöjades att meningsfränder till Baader-Meinhofligan som hämnd var i färd med en kidnappningsaktion mot Leijon. Den gången förmådde polisen förekomma terroristerna, dock ledde händelsen inte till att skyddet kring våra politiker skärptes. Vilket med smärtsam tydlighet visade sig när Olof Palmeberövades livet.

Och nu är vi alltså där igen. Säpo – liksom alla vi andra – har i tre decennier haft anledning att fundera över vilka hotbilder samhällsutvecklingen medfört. Men illusionens makt har uppenbarligen varit för stark.

(Borås Tidning 2003-09-13)