Om faran med tidningsläsning

Jag botaniserar lite allmänt i klippboken Crazy, man, crazy! – en samling av Beppe Wolgers’ kulturartiklar i Stockholmpressen åren mellan 50- och 60-tal.

Råkar fastna för en intervju med Per Wästberg, den är från februari 1959. Han är mitt i steget, ska strax göra en längre resa till södra Afrika, och förklarar:

”Det är farligt att läsa tidningar, svenska vill säga, om man är intresserad av politik. Man blir så lätt föraktfull. Höga skatter eller låga, ett eller två barnbidrag, fördummar TV mer än Vilhelm Moberg, jag vet inte – allt är med i samma hopplösa trista byk. Hamnar man i sörjan förlorar man sin själ.”

Betrakta auktionsutroparna som försöker överrösta varandras rubriker i rapporteringen från dagens valrörelse. Vad har egentligen förändrats på 50 år?

Själv överväger jag att segla till Kap Verde.

Leve valstugan!

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten apropå att partiernas valstugor nu slagit upp portarna i Linköping:

Om jag inte minns fel dristande sig en gång Lars Tobisson, då partisekreterare i Moderaterna, att ifrågasätta nyttan av valaffischer. Spelade de egentligen någon roll för valutgången? Var det dyrbara affischerandet på gator och torg inte bara ett onödigt slöseri med pengar, trycksvärta och papper?

Han sammankallade sina kolleger i övriga partier och föreslog ett gemensamt avskaffande. Enligt historien höll alla med Tobisson. I princip. Men att bryta den invanda traditionen var ändå för vågat. Affischerna blev kvar.

Det var nog bra. Visst skulle det kännas tråkigt och fattigt utan denna demokratins färgglada utsmyckning? En valrörelse kan inte enbart bedrivas på distans via tidningar, TV eller bloggar. Den måste också synas och märkas konkret i vår egen vardag.

För detta har även valstugorna en viktig betydelse. De signalerar aktivitet, inbjuder till möten och jordnära diskussion mellan väljare och kandidater. Det talas mycket om sociala medier i detta digitalfokuserade tidevarv. Men vad är väl socialare än möjligheten att ses öga mot öga?

Alla dessa dagar…

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (13/8) om de vänsterhäntas dag:

Okej, vänsterhänta har varit stigmatiserade genom historien. Måhända kan vi härleda skulden till de gamla faraonerna.  I egyptisk mytologi är det ”solens vänstra öga” som sprider allmänt elände, medan ”solens högra öga” skänker lycka och välgång.

Bibeln för traditionen vidare genom att systematiskt associera vänster med otrevligheter. Två bibliska gestalter finns exempelvis utpekade som vänsterhänta (Joab och Ehud), bägge är givetvis mördare. Toleransen var låg fram till slutet av 1960-talet ungefär, då vänsterhänthet ännu betraktades som ett lyte. Men numera?

Jag har svårt att se vänsterhäntas problem år 2010 som så pressande att man måste utlysa en särskild dag för detta. Även om syftet är gott, tenderar uppmärksamheten ändå att gå förlorad i inflationen av alla dessa dagar som redan finns för allting. Geologins dag. Tangons dag. Grannens dag. Kanelbullens dag. Och så vidare.

Lite ransonering, snälla. Annars riskerar verkligt viktiga dagar som Världsaids-dagen (1/12) eller Förintelsens minnesdag (27/1) att drunkna i almanackans kakafoni.

Friggeboden – en liberal frihetssymbol

Ledare i Östgöta Correspondenten (7/8):

Vad gör FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan numera? Svaret stod i tidningen Sydöstran förra veckan. Han bygger en friggebod på sitt sommarställe i Blekinge.

En händelse som ser ut som en tanke. I år är det nämligen 30-årsjubiluem för friggeboden, en av svensk politiks populäraste reformer. Hur många av dessa små stugor som snickrats ihop sedan 1980 är svårt att uppskatta, men idag lär det finnas långt över en halv miljon.

Det var dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo (FP) som drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Under 70-talet krävdes till och med bygglov för lekstugor.

Över hela det svenska samhällsfältet låg vid denna tid en tung, grå filt av detaljregleringar, myndighetskontroll och statsförmynderi. Tron på politikens allmakt och ingenjörsmässiga styrning hade ännu ett starkt grepp om sinnena. Friggeboden blev ett trendbrott. Plötsligt fick vem som helst – med ett minimum av restriktioner – möjlighet att smälla upp ett litet hus på 10 kvadratmeter (senare ökat till 15) på sin egen tomt. Det betraktades som mycket radikalt.

Föga förvånande hade remissrundan innan lagen trädde i kraft bjudit på starkt motstånd. Var inte detta att ge medborgarna ett ansvar som de inte kunde axla? Instanserna oroades bland annat för ett anarkistiskt byggande som hotade att förfula hela den svenska landskapsbilden.

Men Friggebo backade inte och succén blev omedelbar. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, minns Birgit Friggebo i en tillbakablick (Expressen 21/7). Bara det är väl ganska talande för hur trånga folkhemmets väggar hade blivit. Detta inträffade alltså ungefär samtidigt som politikerna på fullaste allvar diskuterade ett förbud mot parabolantenner…

Elaka tungor säger stundtals att friggeboden är det enda lyckade inslaget från den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Nog kan dagens alliansministär framstå som ett mirakel av sammanhållning och effektivitet i jämförelse.

Ständiga regeringsombildningar, grälsjuka bråk och splittring om kärnkraften, kombinerades med valhänt hantering av en drabbande lågkonjunktur med arbetslöshet, varvs- och tekokris. Fälldin, Ahlmark, Bohman, Ullsten & Co har sällan fått ett direkt bländande betyg av eftervärlden.

Men då bortses från något högst väsentligt. Innan 1976 hade Socialdemokraterna regerat i 44 år, unikt i den demokratiska världen. Kollektiviseringen, monopoltänkandet, byråkratiseringen och pampväldet började bli alltmer kvävande. 70-talets maktväxling innebar i sig en mental förändring.

Ett fönster slogs upp mot ett friskare klimat, de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle inleddes och gick inte att rulla tillbaka. Det blev heller inte något parabolförbud och friggebodarna står här än.

Som symbol för en öppnare epok – vår egen – är den lilla stugan helt klart värd att fira. Lycka till med hammaren, Kofi Annan!

Blott byråkratin är odödlig

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (31/7) med anledning av inrättadet av den nya Försvarsexportmyndigheten:

Jag hittar ett gammal pressmeddelande på Folkpartiets hemsida. I alarmistisk stil utropar riksdagsledamoten Tobias Krantz att det krävs krafttag mot tillväxten i den statliga byråkratin. ”Det är dags att sätta stopp för det socialdemokratiska myndighetsraseriet”, slår han fast.

Detta var innan valet 2006. Idag sitter Tobias Krantz inte längre i opposition, utan är statsråd i alliansregeringen och kollektivt ansvarig för tillkomsten den nya Försvarsexportsmyndigheten. Intentionerna bakom den låter ju bra. Som det brukar när nya myndigheter skapas.

Dock har Krantz och hans kamrater försökt rensa i byråkratirabatten. 2007 var antalet statliga myndigheter 468, i våras var de 390 stycken. Men enligt Statskontoret är siffrorna skenbara. Verksamheterna i sig har inte minskat, det handlar främst om ändrade organisationer.

Sorry, Folkpartiet. Ronald Reagan hade nog ändå rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Den eviga byråkratin…

Och så var det snart valrörelse igen. Politiker från alla håll dyker upp i buskarna, lovar runt och håller tunt.

Eller? Tvärtemot gängse uppfattning brukar faktiskt svenska politiker var ganska bra på att försöka infria sina löften till väljarkåren.

Dock kan man undra hur Alliansens utlovade bantning av den vildvuxna myndighetsfloran egentligen ska räknas. Särskilt Folkpartiet slog på trumman 2006 för att minska antalet myndigheter. Hur gick det?

Facit fick vi i våras. Siffrorna förefaller talande. De statliga myndigheterna har minskat från 468 till 390 stycken. Men i viss mån är det en synvilla. Statskontorets utredare Michael Borchers förklarade i SVT:s Rapport den 9/4:

”Det är inte minskad verksamhet eller ändrade åtaganden utan framför allt ändrade organisationer… det är inte så mycket som har lagts ned eller tagits bort.”

Den offentliga byråkratins imperium verkar synnerligen svår att rubba. Ronald Reagan hade nog ändå rätt när han luttrad konstaterade:

”A goverment bureau is the nearest thing to eternal life that we’ll ever see on this earth.”

Klarsynte Saramago ur tiden

”…som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar.” 

Så löd motiveringen när Svenska Akademien tilldelade 1998 års Nobelpris i litteratur till José Saramago. Orden tycker jag fångar essensen i Saramagos författarskap ovanligt bra.

I fredags lade han dock ner pennan för gott, 87 år gammal. Eller snarare ung. Det fanns en anda av rebellisk friskhet och infernalisk spjuveraktighet hos denne Portugals vanvördige son som aldrig åldern rådde på. 

I dessa valtider rekommenderar jag gärna en av hans sista romaner, Klarsynen.

Vad händer om folket spontant tröttnar på den politiska klassens floskler och stillsamt röstar blankt i överväldigande skaror? Hur reagerar makten på en sådan förödande misstroendeförklaring? Det kan väl aldrig vara en genuin protest, måste det inte ligga en konspiration av lömska samhällsomstörtare bakom…? 

Läs, roas och skräms!  

År efter år och ingen i Centern visste?

I fredags avslöjade SVT:s Rapport att en av Centerns riksdagskandidater i Stockholm är en antisemitisk propagandist. Mannen heter Ove Svidén, står på Centerlistans plats 26 och tänkte driva en personvalskampanj inför höstens val.

På sin hemsida (här) hävar Svidén, bland annat mycket annat, att judarna var ansvariga för terrorattentaten den 11 september och det judiska folket arrangerat Förintelsen. Så här skriver han exempelvis om bakgrunden till Israels grundande 1948: 

Denna uråldriga attityd till offer finns kvar i modern tid. Därför kunde de äldste judarna inse att ett offer skulle behövas för att verkställa den utlovade drömmen: ‘Nästa år Jerusalem.’ Därför gick de med på att välja ut de 5 miljoner judar som var mindre lämpade för att bli pionjärer i ett nytt land. Samtidigt gav det ju västvärlden det dåliga samvete, som möjliggjorde staten Israels bildande.”

Botanisera gärna själva bland Svidéns texter och åsikter, om ni orkar. Man storknar väldigt fort. Hemsidan är späckad med bisarra konspirationsteorier i övermått och röjer en föreställningsvärld som komplett absurd. Ingen någorlunda normalbegåvad person kan undgå intrycket att Ove Svidén är en uppenbar sjövild stolle och politisk extremist. 

Av hemsidan framgår med all önskvärd tydlighet att Svidén spridit sina sjuka idéer under flertalet år. Han var i farten redan vid förra valet 2006. Då åtnjöt han plats nio på Centerns riksdagslista. 

Men det krävdes först negativ uppmärksamhet i media innan Centern förmådde sig till att reagera. Igår kungjorde Stockholmsdistriktets ordförande Per Ankersjö att hans styrelse efter ett panikinkallat möte beslutat begära att Ove Svidén stryks från årets valsedel och även utesluts ur partiet: 

”Stockholmscentern vill med detta handlande tydligt markera att de åsikter och värderingar som Svidén luftat på sin hemsida och i fredagens sändning av Rapport är fullkomligt oacceptabla och oförenliga med såväl kandidatur som medlemskap i Centerpartiet.”

Jasså. Ska vi alltså tro att Ove Svidéns ”fullkomligt oacceptabla” åsikter och värderingar har varit helt obekanta för partiet ända tills nu? Har inte en enda av Svidéns partikamrater i Centern hört något, läst något, misstänkt något förrän Rapport stack mikrofonen under stollens mun? År efter år och ingen fann anledning att lyfta ett finger? 

Per Ankersjö & Co borde rimligtvis för länge sedan vetat vad Ove Svidén gick för. 

Tyvärr fungerar förbluffande ofta den svenska partikulturen på detta vis när rötägg dyker upp i den egna medlemskåren – man mörkar hellre, låtsas inte se, orkar inte ”bråka”, koncentrerar sig på annat, hoppas att problemen ska försvinna av sig själva.

Men sen, plötsligt, faller taket ner. En journalist har fått nys på saken och blir det en väldig fart. Räfst och rättarting, offentliga bedyranden. Vad hade hänt i fallet Svidén om inte Rapport hängt ut honom? Den frågan tål att tänkas på. 

Rödgrönt alternativ, signerat Tage Erlander

Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna bombat den borgerliga regeringen med kritik om jobbskatteavdraget, Alliansens paradnummer.

Nu har den rödgröna oppositionen så äntligen sytt ihop sitt eget budgetalternativ. Och resultatet blir… att i princip hela klabbet får vara kvar. 

Statsminister Fredrik Reinfeldt borde väl bli glatt överraskad av ett sådant erkännande. Men föreföll istället betryckt och snudd på förbannad, när han mötte Mona Sahlin under gårdagens debatt i SVT:s Aktuellt (här och här).

Fast det är klart. Det är kanske inte är så kul att gå in i en valrörelse där motståndaren triangulerat bort ens bästa vapen. Fråga Bob Dole, som blåstes av banan enligt samma metod från Bill Clinton 1996. Eller John Major, som gick ett likadant öde till mötes mot Tony Blair 1997.

If you can’t beat them, join them. Det är en läxa som också Sahlin och hennes koalitionskamrater lärt. 71 miljarder kronor i blå inkomstskattesänkning vs 69 miljarder kronor i rödgrön inkomstskattesänkning. Differens: två miljarder spänn. Inte en avgrundsdjup klyfta mellan alternativen, precis. 

Väljarmatematiken är utan tvekan talande. Socialdemokraterna vill förstås inte riskera att få den breda, strävsamma medelklassen emot sig. Vilket är utmärkt och insiktsfullt även rent ideologiskt. Ofta är det poppis bland intellektuella från både vänster och höger att sparka på medelklassens folk. De är småborgerliga, tröga och saknar verklig horisont utöver sina tre V:n – Villa, Vovve och Volvo. 

Men på många sätt är medelklassen det goda samhällets kitt. Tvånget att ta hänsyn till deras intressen utgör ett hälosamt korrektiv mot alltför äventyrliga experiment och omvälvningar från den styrande elitens sida.

En alienerad medelklass är något av det värsta som kan inträffa, vilket historien tydligt visat. Tag bara massarbetslösheten och rekordinflationen som drabbade Weimarrepublikens Tyskland. Det var medelklassens förlorade förtroende för demokratin som gav Adolf Hitler en karriär.

Ett jämförelsevis mindre drastiskt exempel av annat slag är det svenska riksdagsvalet 1948. Socialdemokraterna hade övermodigt lanserat ett omfattande efterkrigsprogram med starka socialistiska förtecken. Partiet fick storstryk av Folkpartiets Bertil Ohlin och var nära att mista regeringsmakten på kuppen.

Det glömde Tage Erlander aldrig.

Socialdemokraterna förstod att deras folkhemsprojekt vore omöjligt att genomföra utan förankring bland befolkningens medelklassgrupper. Från 50-talet började Erlander klokt och pragmatiskt att anpassa partiets hållning därefter. Mona Sahlin talar gärna uppskattande om Olof Palme. Men det är uppenbarligen i Tage Erlanders fotspår hon praktiskt vandrar.

Det hedrar henne.