”Det är kurser, konferenser, resor, prat, prat, prat! Det är denna pratbluff som behöver avslöjas.”
– Gunilla Carlsson, biståndsminister (M), kräver mindre flum och mer resultat av SIDA. Utmärkt. Gäller det inom politikens värld i övrigt också?
Raoul Wallenbergs gärning är enastående, närmast ofattbar. Han fattade ett personligt, moraliskt beslut att stå upp mot nazisternas mördarmaskineri i Budapest 1944 och lyckades rädda tiotusentals judar undan gaskamrarna. På DN Debatt menar Folkpartiets Carl B Hamilton att Sverige sviker Wallenbergs anda när riksdagen slirar om EU-byråkratins finanspakt.
Den parallellen påminner mig om hur Pierre Schori en gång jämförde Raoul Wallenbergs hjältemod med dagisfröknar som kämpade mot överinskrivningar av barn på förskolan. Georg Klein, själv ungersk jude som undkom Förintelsen med en hårsmån, har med en lika provokativ som tänkvärd formulering sagt att vi svenskar är ett ”fredsskadat” folk.
När framträdande politiker inte förmår se bråddjupet mellan det civilisatoriskt existentiella och problem av i sammanhanget tämligen perifer natur, är jag benägen att ge Georg Klein rätt. Hamiltons huvudlösa relativisering av Raoul Wallenberg och Förintelsen kan nog bara ske i ett idylliskt litet land utan egna kollektiva erfarenheter av den moderna historiens krig, ockupation och massmord.
Över Stockholm faller blöt decembersnö. Och Socialdemokraterna med den. I Sifos sista opinionsmätning för året samlar S nu bara 14,8 procent av huvudstadens invånare bakom sig. Detta alltså i landets viktigaste valdistrikt, där nyckeln till regeringsmakten ligger. Siffrorna kan rimligen inte tolkas som annat än rent katastrofala.
En tydligare indikator på partiets genomklappning och oförmåga att finna fotfäste i det moderna 2000-talets samhälle kan man knappast begära. Särskilt som Miljöpartiet seglat upp som i praktiken jämnstort med S i Stockholms trendkänsliga väljarkår (13,7 procent). Unga och pigga gröna slår gamla och tröga röda på den politiska fronten. Se där ett memento för framtiden.
Även nationellt fortsätter S-raset. Totalt är stödet nere i deppiga 25,4 procent, medan Moderaterna parkerat sig på trygga och glada 34,4 procent. Ingen trevlig julklapp för Håkan Juholt, men kallt sett: vad annars att begära? Botten är dessutom säkerligen inte nådd ännu.
Att enbart skylla krisen på Juholts tragikomiska person, hans kroniska återfall i omdömeslösheter och allmänt bristande ledarskapsförmåga håller dock inte. Ännu dummare är förstås de socialdemokrater som bittert odlar konspirationsmyter om att det är journalisterna som bär skulden för allt ont som drabbat partiet. Bra media förtjänar man. Liksom dålig. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en god tumregel.
Det avgörande problemet för S handlar om nya idéer och attraktiv sakpolitik. Där gapar förrådet tomt. Istället verkar många odla en romantiserad bild av Olof Palme och 1970-talet, som om denna epok skulle varit Socialdemokraternas blomstringsperiod då man gjorde allt rätt. Gå hem och läs er historia, som den tidens FP-ledare Gunnar Helén sa.
Palme må varit en lysande stjärna retoriskt, därtill med en personlig karisma som få. Men generellt blev konsekvenserna av hans ledarskap ett brott mot Tage Erlanders mera pragmatiska hållning, att S på ett olyckligt sätt radikaliserades vänsterut, att samförståndsandan mellan fack och näringsliv raserades, att de borgerliga partierna flyttade fram sina positioner och att S var ytterst nära att förlora kampen om regeringsmakten 1973. Och sedan även gjorde det 1976. Och igen 1979.
På vilket sätt skulle idoliseringen av Palmes misslyckanden kunna få S på fötter idag? Det är helt obegripligt, möjligen utslag av någon slags eskapism baserad på sagor. Socialdemokraterna borde göra sin hemläxa och läsa historien om inte bara Palme, utan främst Ernst Wigforss. Då kanske man nyktrar till lite grann och kan börja överraska positivt.
Vi skulle ju i viss mån kunna jämföra nuvarande situation för S med 1920-talets. Även då rådde ideologisk vilsenhet om utvecklingen. Exempelvis grubblades det över vad partiets gamla krav om att socialisera ekonomin och näringslivet egentligen innebar (en intern utredning begravde sedermera frågan). Dock hade S fortfarande många skarpa hjärnor som kunde analysera läget och dra slutsatser därefter. En av dem var alltså Wigforss.
Han menade att S-politiken måste vara vetenskapligt grundad. Rationalitet, empiri och fördomsfrihet sattes i högsätet. S fick aldrig låta sig låsas av dogmer som hos marxisterna, utan skulle vara öppen för anpassning både praktiskt och ideologiskt efter hur verkligheten de facto såg ut. Om dagens S förmådde återgå till den attityden hade nog opinionssifforna i Stockholm och övriga landet sett annorlunda ut.
Men några politiska analytiker av Ernst Wigforss kaliber finns inte längre kvar. De tycks, ironiskt nog, snarare rymmas inom de nya Moderaternas sfär. Resultaten är också talande.
Jag råkade läsa ett inlägg på Facebook av en välmenande och socialt engagerad person på vänsterkanten. Denne hävdade att den blå regeringen skurit ned på psykiatri- och kriminalvården för att kunna sänka skatterna. Därför fanns inte pengar till att driva en verksamhet värd namnet.
Själv delar jag uppfattningen att psykiatrin, kriminalvården och stora delar av den sociala sektorns insatser för våra mest utsatta medmänniskor i samhället lämnar mycket övrigt att önska. Skandalöst mycket, till och med.
Bara för att nämna ett litet exempel från den bistra verkligheten. I Linköping såg jag förra sommaren hur missbrukare och psykiskt sjuka hänvisades till taskiga baracker på en campingplats strax utanför stan. Detta i brist på kvalificerat, anpassat boende. Ändå är inte Linköping direkt någon fattig kommun.
Sverige är heller inget fattigt land. Och att regeringens omtalade skattesänkningar i sig skulle lett till utslagning, misär och allmän återgång till 18oo-talet är bara enfaldig demagogi. Förvisso har skatternas andel av BNP minskat sedan den borgerliga alliansen vann valet 2006. Då var skattetrycket 48,3 procent. Fyra år senare var siffran 45,8 procent. Knappast någon dramatisk skillnad av högerbrutal Djingis Khan-karaktär.
Man kan också räkna annorlunda. Under Fredrik Reinfeldt som statsminister betalade svenska folket totalt 1517 miljarder kronor i skatt år 2o1o. Det motsvarar i reda pengar en ökning av intäkterna med 162 miljarder kronor jämfört med 2005, då Göran Persson fortfarande styrde och ställde i riket. Faktiskt. (Källa SCB)
Således är inte offentliga resurser problemet. Utan hur dessa resurser används. Man hade kunnat ha råd till anständigt boende med utbildad personal åt stackarna i Linköping. Man hade kunnat ha råd att nationellt satsa på välbehövliga och socialvetenskapligt förankrade åtgärdsprogram för missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, et cetera.
Ändå sker det inte. Och det skedde heller inte när vi hade en regering av röd kulör. Faktum är politikerna generellt sett visat ett ljumt, för att inte säga kallsinnigt, intresse för dessa grupper i åratal. Att lova och genomföra riktiga sociala insatser för narkomaner på gatorna, eller brottslingar i fängelser, ger ju inga röster. Populärare är däremot att hojta om hårdare straff och fler batonger. Trots att det bevisligen hjälper föga. Ja, det hjälper snarare noll.
Men vilkas fel är allt detta, egentligen? Är det politikernas? Eller är det vi i väljarkåren som bär det yttersta ansvaret? En sak är säker. Det handlar inte om att det numera skulle vara ebb i den offentliga skattekistan. Tvärtom.
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Under 90-talets början gav Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.
Få andra publicister har med sådan klarhet och lärdom analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket.
För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens anda: Vänstern och tyranniet. Skriften var en uppgörelse med ledande svenska politiker och intellektuella som efter 1968 hånglat med blodsbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro.
Böckerna startade en intensiv idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Många som då tillhörde Tingstens och Ahlmarks supportrar är idag knutna till Reinfeldts regering som ministrar, tjänstemän och riksdagsledamöter, eller verkar som ledarskribenter i borgerlig press.
Vad har de lärt? Själv har jag ställt mig den frågan åtskilliga gånger. Nu jublar vi åt att Khadaffis vidriga regim i Libyen äntligen faller. Sverige har, på NATO:s begäran, sänt dit JAS-plan för att hjälpa rebellerna att krossa en av världens brutalaste diktaturer.
Men förra året sände samma regering handelsminister Ewa Björling (M) till Tripoli för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning, som var menad att stärka murarna runt Khadaffis fängelserike.
Ewa Björling är även med IT-minister Anna-Karin Hatt (C) ansvarig för att halvstatliga Telia kränger elektronik till diktaturen i Vitryssland. Elektronik som Lukasjenkos KGB-drängar använder för att bekämpa landets demokratiaktivister.
Och som en föga hedrande krona på verket har vi Carl Bildt som utrikesminister, en man vars kostym är nedkletad i blod och olja efter sina smutsiga affärer med folkmordsregimen i Sudan för Lundin Petroleums räkning åren 2000-06.
”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, skrev Per Ahlmark ilsket i DN häromåret. Denna upprördhet var han från liberalt håll i stort sett ensam om.
Gällande vänsterns synder kan borgerlighetens folk uppenbarligen skrika väldigt högt. Men när högern förnedrar sig härskar tystnadens ryggradslösa konformism. Det är inte bara motbjudande. Det är ett intellektuellt och moraliskt förräderi.
”Det är klart att det är en oerhörd besvikelse”, suckar demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP). ”Ett stort nederlag för svensk valdemokrati”, konstaterar statsvetarprofessorn Sören Holmberg. ”Ett demokratiskt fiasko”, skriver Aftonbladets Katrine Kielos.
Ja, som väntat var det relativt få som röstade vid omvalet i Västra Götaland. Endast 43 procent av drygt 1,2 miljoner röstberättigade axlade sitt – som det brukar heta – demokratiska ansvar. Men å andra sidan. Om inte politiken upplevs som relevant och angelägen, vem är det då fel på? Väljarkåren?
För övrigt är det som man i svensk debatt anser att högt valdeltagande vore något slags självändamål. Dock skulle vi i den mogna demokratin tvärtom kunna se lågt valdeltagande som ett sundhetstecken. Faktiskt. Heta och upprivande ideologiska konflikter har klingat av, det råder konsensus om den allmänna färdriktningen, skillnaderna mellan de etablerande partierna är små och teknokratiskt betingade, det mesta i samhället funkar i stort sett ganska hyfsat och vilket politiskt block som styr saknar existentiell betydelse. Egentligen inte så illa, va?
Då är det väl ändå svårt att peka finger åt människor som utnyttjar sin rätt att inte delta i partivalen? Demokrati är i grunden ett verktyg. Inget som per definition är gott i sig självt. Det avgörande måttet på ett anständigt samhälle handlar istället om hur den franska revolutionens klassiska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap tillämpas. Och tiger hälsan still (någorlunda i alla fall) är det nog inte ologiskt att motivationen hos väljarna faller, och att de föredrar att engagera sig i något som för dem synes viktigare än traditionell partiröstning.
Nu resonerar jag förstås teoretiskt och principiellt här, eftersom ämnet är värt att problematisera då man ju bör skilja på mål och medel. Annars lär vi hamna ganska snett. Som att det började hojtas om införande av röstplikt (ett absurt och frihetsinskränkande instrument, som snarare undergräver medborgarskapet än stärker det). Jag tycker det är bra att rösta och har själv alltid gjort det.
Jag beklagar att inte partierna i Västra Götaland förmådde mobilisera väljarkåren i högre grad än de gjorde. Särskilt som det idag finns ett parti som mält sig ur de anständiga partiernas krets – Sverigedemokraterna. När den organiserade främlingsfientligheten är på frammarsch finns alla skäl i världen att utnyttja sin rösträtt. Detta givetvis för att stärka de goda krafterna på de ondas bekostnad. Uppenbarligen misslyckades man ånyo både från höger till vänster att höja medvetenheten om vilka värden som står på spel när SD vädrar morgonluft och intoleransen breder ut sig.
Detta är det verkligt allvarliga.
Idag är det omval i Örebro och regionen Västra Götaland. ”Tveka inte, gå och rösta”, lyder rubriken i fet stil över hela Borås Tidnings förstasida (pappersupplagan). Det är kära vännen och chefredaktören Stefan Eklund som pläderar för vikten av att regionens medborgare ska ta sitt demokratiska ansvar (texten finns här). Oantastligt, egentligen.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis inför den här typen av uppmaningar. Särskilt från oberoende tidningar. Det finns i allmänhet en ton av moraliserande kring valdeltagandet som jag har svårt för. Ungefär som att folk vilka inte röstar är lite korkade. Slappa. Obildade.
Så behöver det inte alls vara. Det kan finns fullt rimliga orsaker till att man tvekar. Eller inte vill gå till valurnan – vilket ju även det är en handling. Personligen skulle jag förvisso röstat om jag bodde kvar i Borås, jag har röstat i samtliga val jag varit berättigad till sedan 1988.
Men icke-valet, i synnerhet det medvetna icke-valet som att rösta blankt, är faktiskt helt okej. Och människor som handlar så är värda samma respekt som de röstande. Gilla det eller inte. Dock innebär frihet och demokrati även rätten att avstå och istället klippa gräsmattan.
S
pekulationer, intriger. Detta tragikomiska skådespel. Pär Nuder? Veronica Palm? Sven-Erik Österberg? Lena Sommestad? Mikael Damberg? Hjalmar Brantings dödsbo?
Socialdemokraterna fortsätter att välja partiledare som katolska kyrkan väljer påve bland sina kardinaler. En bysantinsk process med mysticistiska drag, som bara denna är symptomatisk för ett parti i skriande behov av modernisering. Hur vore det med företrädare som faktiskt sa: Jajamen! Jag kandiderar. Och detta är vad jag vill, vad jag står för.
Sedan kunde medlemmarna ta ställning. Gärna genom primärval. Öppet och rakt. Det vore ett folkrörelseparti värdigt 2000-talet. Men istället ska vi sitta och invänta den vita röken från Sixtinska kapellet på Sveavägen.
Patetiskt.
”Och framför allt väntar vi väl på något litet enda försök att visa att politik inte bara är ett jättelikt kafferep där den tror sig populärast som kan servera flest kakor.”
Pär Rådström, Sveriges coolaste författare, kommenterade årets valrörelse redan i tidskriften Folket i Bild nr 51/52 1962.
Är det någon som vet vilken flåshurtig politiker som började tjata om ”ända in i kaklet”?
Stryp då den personen.
Efter att ha hört denna mördande infektionshärd till smittokliché femtusensexhundrasjuttiosju gånger (minst) av aktiva i valrörelsen, har jag god lust att tippa en långtradare full med kakel över närmaste valstuga.
Christian Dahlgrens Blogg 