Kategoriarkiv: Politisk kultur

Partiet som brottas och våndas

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 25/10:

I sin senaste bok, En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris, vittnar förre finansministern Kjell-Olof Feldt om ett samtal med Tage Erlander under 80-talets början. Den åldrade S-patriarken varnade för att partiet skulle låta sig påverkas av de marknadsliberala vindar som då börjat svepa över västvärlden.

Socialdemokraterna måste nämligen förbli ett antikapitalistiskt parti. Den antikapitalistiska utopin var nödvändig som ett socialt kitt i rörelsen och för att hålla rågången mot borgerligheten, menade Erlander.

Orden belyser den kluvna inställning som Socialdemokraterna alltid haft till marknaden. Genom historien har partiet både varit skarpt kritisk mot den, och i pragmatisk anda intagit en accepterande hållning. Utan kapitalismen som ekonomisk motor vore ju den resursslukande välfärdsstaten omöjlig.

Men att rent ideologiskt omfamna marknadstänkandet vore också omöjligt. Vad blev det av Socialdemokraterna då? Ett socialliberalt parti bland andra? Det egna existensberättigandet hade fallit samman.

Arbetsrörelsens självbild bygger på upplevelsen av politisk exceptionalism, en slags gyllene (men samtidigt praktiskt svårdefinierad) väg mellan marxism och liberalism.I grunden är det identitetsbehovet av den antikapitalistiska utopin som spökar i Socialdemokraternas vånda kring privata vinster i välfärden. Den traditionella industrikapitalismen kan man bejaka.

Med den växande tjänsteekonomin är det svårare. RUT-avdrag? Helst inte. Det är endast den borgerliga reformens popularitet bland väljarna som fått Socialdemokraternas ledning att motvilligt godta en egen, snålare variant. Men att enskilda bolag kan göra pengar på verksamheter inom vård, skola och omsorg? Någonstans måste gränsen dras och striden stå.

LO kräver non-profit, flera S-distrikt mobiliserar för hårda regleringar, vinsttak och förbud. ”Festen är slut. Det är dags för er att dra”, utropade Malmös röda kommunalråd Anders Schönström nyligen till näringslivets välfärdsföretagare. ”Vi måste kraftigt agera i den här branschen”, hotade LO:s vice ordförande Tobias Baudin förra veckan.

Tongångarna i rörelsens led minner om när Olof Palme brännmärke privat barnomsorg som ”Kentucky Fried Children” och instiftade en lag (Lex Pysslingen, 1984) i syfte att stjälpa daghem som drevs i aktiebolagsform.

Nuvarande partiledaren Stefan Löfven är dock en förnuftigare man. Något dumdristigt vinstförbud vill han inte ha. Men hårt pressad söker han en kompromiss, presenterad i gårdagens DN: krav på öppen bokföring i vårdföretagen. Ges skattebetalarna insyn kan det tvinga ner vinstmarginalerna, hävdar han.

Fast räcker det som antikapitalistiskt köttben åt LO och partivänstern? Socialdemokratin lär fortsätta att brottas med både vinstfrågan och sin självbild länge än.

Vad vill vi med EU?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:

Ack, kära gamla Europa! Vi måste verkligen börja prata om det. Framtiden alltså. Vi behöver, mer än någonsin, en genomgripande diskussion om vad vi egentligen vill med det europeiska integrationsprojektet.

Låt gärna utgångspunkten vara Nobels fredspris, som EU tilldelades i år. Nog var det tämligen ironiskt att EU fick priset just i denna stund, när hela unionen skakar under trycket av en svår finanskris, massiv skuldsättning och eurons krossade förhoppningar. Centrifugala krafter har satts i rörelse som ingen vet konsekvenserna av.

Men den gyllene medaljen från Nobelkommittén i Oslo kan ändå tjäna som en nyttig påminnelse om vad EU i grunden handlar om: att göra slut på den militanta nationalismen, att säkra fred och frihet åt Europas folk. Detta är EU:s kärnuppdrag, något som tyvärr riskerar att hamna i bakgrunden av Brysselbyråkratins ogenerade ambitioner att i praktiken bygga ett federalt, politiskt imperium.

Dessa tendenser har förstärkts påtagligt under senare tid, när tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike kräver utökade överstatliga befogenheter, som en bankunion med gemensam finansinspektion, för att få krisen under kontroll. Det hävdas att något alternativ inte finns, att vi måste rusa snabbt, snabbt i denna enda vägens riktning om inte sönderfall och elände ska drabba oss.

Men något mycket väsentligt fattas. Ty var är det folkliga mandatet? Invånarna i EU:s medlemsländer förväntas bara ge sitt blinda godkännande till konstruktionen av en långtgående federal apparat, vars omfattning saknar tidigare motsvarighet på vår kontinent. Det är äventyrliga steg in i det okända, som hotar kullkasta det statsmännen i sina slutna sammanträdesrum försöker rädda.

Den brittiska historikern Anthony Beevor, som skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, fångade problematiken väl i en intervju nyligen. Från sitt perspektiv betonar han folkstyrets avgörande betydelse och ser med oro på EU:s utveckling mot maktfullkomlig elitism:

”Demokrati däremot motverkar nationalism – demokratier går inte i krig mot varandra. Men när man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Och om det monstret börjar sprattla på allvar, då är vi väldigt illa ute. Nu gäller det att se kallt nyktert på situationen. Krisen ger trots allt möjligheter att rätta det som varit fel och återställa fokuset. Värna den inre marknaden, frihandeln, den gränsöverskridande rörligheten och skyddet av mänskliga rättigheter.

Det är fullt tillräckliga ambitioner som ger betydligt sundare förutsättningar för fortsatt fred mellan Europas länder än någon svällande superstat.

Den eviga byråkratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

I söndagens Dagens Nyheter fanns en platsannons: Handläggare sökes till Nämnden för hemslöjdsfrågor. Den hugade kunde läsa mer på deras hemsida: ”Nämnden för hemslöjdsfrågor, NFH, är en statlig myndighet under Kulturdepartementet. NFH stärker hemslöjden i hela Sverige genom att planera, driva och följa upp aktiviteter med såväl kulturella som ekonomiska perspektiv”.

Inget ont om slöjd och dess utövare. Men är det nödvändigt med en statlig byråkrati för sådan verksamhet?  Frågan blir särskilt aktuell mot bakgrund av en ny bok, Alliansens myndighetspolitik, som ekonomen Henrik R S Olsson skrivit på tankesmedjan Timbros uppdrag. Han påminner om vad borgerligheten lovade innan segervalet 2006.

Den vildvuxna myndighetsfloran som frodats under det socialdemokratiska maktinnehavet skulle rensas rejält. Det krävdes besparingsprogram, införande av tak för myndigheternas tillväxt, et cetra. Så vad har då hänt efter sex borgerliga år?

Enligt Henrik R S Olssons granskning är svaret nedslående. Antalet myndigheter har förvisso minskat något, från 247 till 234 stycken. Men siffrorna är skenbara, eftersom det mest handlar om organisationsförändringar. Byråkraterna är ungefär lika många som förr, deras verksamheter tenderar att leva vidare under nya beteckningar.

Ett symptomatiskt exempel är Statens biografbyrå. Trots att filmcensuren avskaffats och det egentliga uppdraget alltså bortfallit, har myndigheten bara ändrat namn till Statens medieråd och ökat personalen under hänvisning till att man numera ämnar ge råd om barn och ungdomars mediesituation. Skulle inte föräldrar och skola kunde sköta detta lika bra eller bättre?

På senare tid har flera myndigheters vidlyftiga representation skapat braskande rubriker och indignerade kommenterar. Avslöjandet om Tillväxtverkets festande fick till och med dess generaldirektör på fall.

Men krognotorna som skrevs ut på skattebetalarnas bekostnad var förstås bara småpotatis i sammanhanget och skymde sikten för vad som borde varit väsentligare att diskutera: vad ska vi ha Tillväxtverket till? Vilken nytta för det svenska näringslivet gör Tillväxtverkets budget på närmare 4 miljarder kronor om året? Det vore intressant att se en utvärdering på detta, om det överhuvudtaget finns någon.

Totalkostnaden för de statliga myndigheterna uppgick 2011 till 210 miljarder kronor, vilket borträknat för inflationen är högre än 2006. Det förefaller lätt att instämma i Henrik R S Olssons slutsats att resurserna borde kunna utnyttjas effektivare. Han menar att myndigheter som saknar ”central betydelse för medborgarnas grundläggande trygghet och välfärd” har föga existensberättigande.

Dit torde Nämnden för hemslöjdsfrågor rimligen höra. Men den har funnits sedan 1981 och är ännu ohotad. Alliansens misslyckade reformering av byråkratin tyder väl på att Ronald Reagan hade rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Arbetslinjen ska även gälla politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

”En resväska, en ryggsäck och en golfbag – det blir mitt liv i framtiden!” Med detta glada utrop tog kommunalrådet Kjell Söderström (S) i Arboga farväl av politiken och åkte till Filippinerna.

Det var i september 2004. Och på Filippinerna är han fortfarande kvar. Uppehället står skattebetalarna i Arboga kommun för, 300 000 kronor varje år. Pengar som rullar in på Söderströms konto utan att han behöver göra ett handtag fram till ålderspensionen. ”Hur ser ditt liv ut i dag, jobbar du någonting?”, frågade SR:s Ekoredaktion honom förra hösten. ”Nej, jag kan väl hjälpa till lite i dykshopen”, blev svaret.

På detta sätt var det sannolikt inte meningen att de ekonomiska trygghetssystemen för avgångna heltidspolitiker skulle fungera. Enligt SR:s granskning kvitterar 450 tidigare politiker i kommuner och landsting ut visstidspension för en summa på mer än 70 miljoner kronor om året. Krav på nytt jobb finns inte.

Liknande generösa villkor kan före detta riksdagsledamöter njuta av. Alla som suttit i riksdagen minst sex år och som hunnit fylla 50, är garanterade arbetsfri inkomst till 65-årsdagen. Notan kostar skattebetalarna 63,3 miljoner kronor om året.

I våras avslöjade SVT att 45 tidigare riksdagsmän som avgått efter valet 2010 ännu lever på inkomstgarantin. Den som utnyttjat garantin längst är förre S-riksdagsledamoten Lena Klevenås från Älvsborgs län. Hon lämnade sitt uppdrag 1998 och har enligt en intervju i Fokus (nr 11/2012) bland annat använt tiden sedan dess för att skriva en bok ”om att vara illojal mot sitt parti”. Att istället vara lojal mot sina gamla väljare i löntagarkollektivet och skaffa egen försörjning har tydligen inte föresvävat henne.

Så här kan vi givetvis inte ha det. Uppenbart är att systemet slagit väldigt fel om det gynnar framväxten av ett nytt slags frälse, en klass av politiska förtidspensionärer i arbetsför ålder som skyggar för civila yrken. Att ha haft tunga företroendeuppdrag i demokratins tjänst, som exempelvis prestigefyllda kommunalrådsposter, kan näppeligen utesluta möjligheten till nya karriärer.

Många kommuner, vars ekonomiska läge redan är hårt ansträngt, har nu börjat få nog och inlett en översyn av visstidspensionerna, bland annat Norrköping. Även i riksdagen pågår en utredning för att skärpa villkoren.

Rimligt vore med en tidsbegränsad omställningsförsäkring under ett år, kopplat till en karantänsregel när det gäller uppseendeväckande sidbyten typ Björn Rosengren. Att han som näringsminister med ansvar för Telia från ena dagen till den andra hoppade av för att bli rådgivare åt konkurrenterna i Kinnevikskoncernen var knappast någon etisk fläckfri affär.

Men vad gäller huvudspåret får aldrig råda tvekan, oavsett om man är politiker eller vanlig knegare: arbete, inte bidrag.

Obama lever farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Det vore magstarkt att kalla årets amerikanska presidentval för en gäspning. Men det har knappast varit någon pulshöjare heller. Den våg av smittande entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset för fyra år sedan är för länge sedan borta.

Numera framstår hans gamla slagord ”Yes, we can!” mest som en pinsam påminnelse om grandiosa förhoppingars krasch mot en bister verklighet. I dag är Obama en påfallande luggsliten president vars ledarskapsförmåga reser allvarliga frågetecken. Minns 2008! Vilket var hans viktigaste löfte? Inte sjukvården.

Utan att Obama skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, bli en brobyggare mellan demokrater och republikaner, och vara den samlande kraften för USA:s färd mot en ljusare framtid. Facit? Klimatet är mer polariserat än någonsin.

Visst, republikanerna i kongressen har inte precis bjudit till. Sedan 2010 har partiet medvetet obstruerat på alla upptänkliga sätt med målet att sänka den sittande presidenten. Men det är också en effekt av att Obama under sina första år misslyckades att kapitalisera på auktoriteten som valsegern gav honom.

Att den stora sjukvårdsreformen tröskades igenom var historiskt, dock med betänkliga gnissel under hjulen. Smidiga relationer med kongressen kräver en president som gillar det intrikata maktspelet, som njuter av att ömsom smickra, ömsom bryta arm med kongressmän och senatorer, som behärskar taktiserandets konst utan att förlora den långsiktiga strategin ur sikte. Sådant som Lyndon Johnson var en mästare på.

Men Obamas högdragna, stingsliga och predikande uppträdande mot kongressen för snarare tankarna till en annan demokratisk president: Jimmy Carter. Liksom Carter tycks Obama sakna ”the joy of politics”, den kanske mest nödvändiga egenskapen i lagstiftningsarbetet.

Även ur en annan aspekt blir parallellen till Carter oundviklig. När denne fruktlöst sökte återval 1980 belastades han av ansvaret för USA:s risiga ekonomi. 2012 är den ekonomiska situationen än värre. Även om Obama ärvde ett svårt utgångsläge av George W Bush, fattas det efter fyra år övertygande tecken på återhämtning. Det borde innebära ett gyllene tillfälle för republikanerna.

Men den enda någorlunda valbara kandidaten de kunde skaka fram var Mitt Romney, som inte gjorde någon upphetsad. Obamas knappa ledning i opinionsmätningarna berodde till icke ringa del på hans utmanares svaghet. Kampanjcirkusen fram till den 6 november föreföll att bli en skäligen gråtrist affär.

Och så kommer överraskningen: i den första TV-debatten slår Romney mer eller mindre knock på Obama. Medan presidenten gjorde ett slitet, defensivt och grinigt intryck, framstod Romney nästan som en hungrig och vital Ronald Reagan i sina pläderingar för en marknadsliberal nystart av Amerika. Plötsligt är det match igen.

Om Romney kan hålla samma stil distansen ut lär hans chanser öka betydligt. Carter underskattade Reagan 1980 och med känt resultat. Obama får nog akta sig för ett liknande misstag.

Vårt behov av Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 26/9:

Ingen undgår Olof Palme. En kritikerrosad dokumentär gör succé på bioduken, flera läsvärda biografier om honom finns utgivna i handeln (jag vill särskilt rekommendera Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss). Vår fascination för Palme tycks lika stark oavsett politiska sympatier, social bakgrund eller generationstillhörighet. Vad beror det på?

Det finns säkert ett antal förklaringar, varav det tragiska och ouppklarade morddramat naturligtvis bidragit. Men mest är det nog ändå personen och politikern Palme. Han hade en sällsam karisma som är mycket ovanlig bland offentliga makthavare i Sverige. Och framför allt: Palme stod för något. Han var tydlig i sina värderingar, han stred med passion och hetta för ett ideologiskt förankrat budskap, han gav kontrast och relief åt vardagspolitiken.

Detta tror jag idag väcker en längtan hos många, även bland människor långt utanför socialdemokratins traditionella led. Ty Palme förkroppsligade ett alternativ, man var tvungen att förhålla sig till honom, politiken blev spännande och meningsfull. Jag vill ogärna romantisera gårdagen och önskar definitivt inte 70-talet tillbaka med lågkonjunktur, strukturkris, kärnkraftsgräl och löntagarfondselände.

Men beskåda nutidens politiska landskap. De största partierna på bägge sidor blockgränsen har från var sitt håll triangulerat in sig så hårt i mitten att debatten närmast nått komiska dimensioner. De nya Moderaterna vill framställa sig som uttolkarna av de gamla folkkära Socialdemokraterna från Erlanders och Strängs dagar. Det luggslitna originalet, vilset efter två svidande valförluster, börjar i sin tur kopiera plagiatörerna.

Lyssnar man till Leif Pagrotsky, Magdalena Andersson och Stefan Löfven är huvuddragen i den borgerliga alliansens ekonomiska politik plötsligt arbetarrörelsens. Samtidigt har utvecklingen reducerat alliansens småpartier till bleka satelliter runt Moderaterna.

Även Miljöpartiet är i färd med att överge sin särart genom att anta ett nytt mittenorienterat partiprogram utan vassa kanter. Hur ska väljarna motiveras att gå till valurnorna 2014 om diskussionen bara blir olika nyanser av Anders Borg?

Kvar i den egentliga oppositionen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Knappast konstigt att Olof Palme fattas oss.

Sveriges grisiga vapenaffärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Galen skattematematik

Publicerad den av
Svara

”Skatteutjämningssystemet, som omfattar miljarder kronor, är så pass obegripligt att det inte går att tränga in i för vanliga väljare. Själva formeln se ut som något en galen matematiker hittat på.”
– Olle Wästberg, klok liberal, kritiserar träffsäkert i sitt senaste nyhetsbrev det snurriga kommunala skatteutjämningssystemet som ett demokratiskt problem.

Obildade folkvalda

Publicerad den av
Svara

”När man tittar på vad våra svenska politiker läser – jag blir ju mörkrädd! Förr i tiden brukade man ju bjuda in författare och politiker till olika underhållningsprogram och någon gång har jag varit med tillsammans med en politiker, och jag var chockad i mötet, för jag gick runt och trodde att en politiker var en bildad person.”

– Bodil Malmsten, författare, i senaste numret av tidskriften Fokus (38/2012).

Återbesök i Palmes tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:

Ack, 70-talet! Det var slidkniv och utedass med Gösta Bohman, piprök och fåravel med Thorbjörn Fälldin, satans mördare och diktaturens kreatur med Olof Palme.

För oss som växte upp när dessa färgstarka herrar dominerade den politiska scenen är det lätt att drabbas av nostalgi. Dagens spolformade partiledargeneration framstår som hopplöst distanserad i jämförelse. Särskilt i kontrast till Palme.

Ingen kan mäta sig med honom i strålglans och karisma. Det känslomässiga engagemang han väckte i folkhemmet, bland motståndare och anhängare, saknar motsvarighet. Kanske även rimlighet.

Under min period i låg- och mellanstadiet var Palme lika självklart närvarande i snacket som Fantomen, KISS, bröderna Lejonhjärta och den första Stars Wars-rullen. Tror ni nutidens ungar i småskolan bryr sig ett dugg om Stefan Löfven?

I tisdags såg jag Palmedokumentären på bio. Filmen är både ett gripande personporträtt och en fascinerande återblick på ett nyss svunnet Sverige. Den berättar historien om en mycket begåvad ung man från högborgerliga Östermalm, som efter studier i USA närmast slumpartat sögs upp i socialdemokratins innersta krets.

Redan som 26-åring i början av 50-talet rekryterades Palme som medarbetare till statsminister Tage Erlander. Onekligen ett lyckokast för arbetarrörelsen. Palme gav det knarriga socialdemokratiska regeringspartiet förnyad vitalitet, blev en oumbärlig idéspruta åt Erlander och utgjorde en centralgestalt i bygget av efterkrigstidens blågula samhällsprojekt.

Rekordårens tillväxtmaskin genererade floder av skattepengar, reformerna avlöste varandra. Socialdemokraterna verkade oövervinnerliga. I valet 1968 fick man 50,1 procent av rösterna. Året därpå lämnade Erlander statsministerposten. Landet och partiet var kronprinsen Palmes att regera.

Det som slog mig i biofåtöljen var att Palmes stjärna där och då, hösten 1969, nådde zenit. Egentligen gick det sedan bara utför. Palme fångades av 68-rörelsens vindar, socialdemokratin radikaliserades, den svenska modellens samförstånd mellan arbete och kapital bröts sönder.

Lågkonjunkturens 70-tal blev ett stenhårt politiserat och grälsjukt decennium. Folkhemmets kollektivistiska socialstat krackelerade och borgerligheten knockade den alltmer maktfullkomliga arbetarrörelsen genom att tvinga Palme i opposition 1976. När han sex år senare åter blev statsminister var Sverige på väg in i marknadsliberalismens epok, en tid som Palme varken begrep eller fann fotfäste i.

Nog för att Olof Palme var en fantastisk personlighet. Men hans föråldrade demokratiska socialism är knappast något att känna nostalgi över. Det inrikespolitiska klimatet är också väsentligt sundare, även om underhållningsvärdet i partiledardebatterna inte längre är vad det har varit.