Kategoriarkiv: Politisk kultur

En dag för Raoul

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/1:

Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat.

Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.

Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann.

Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.

Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla!

Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.

Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot ”den andre” – jude, muslim, färgad eller något annat – tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.

2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här.

Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.

Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.

Prince och vapenvansinnet

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Jag lyssnar på Prince och albumet Controversy. I låten Annie Christian sjunger han om mordet på John Lennon och mordförsöket på Ronald Reagan. I en refräng utropar Prince: Everybody say gun control! Gun control!

Skivan släpptes i oktober 1981. Bara några månader tidigare hade John Hinckley avlossat skotten mot Reagan, och inte ens ett år hade passerat sedan Mark Chapman skjutit Lennon till döds.

Bägge gärningsmän var unga och uppenbart psykiskt störda. Att sådana personer med lätthet kunde komma över skjutvapen måste vara fel. En nyvald president nästan mördad och en älskad Beatlesmedlem nermejad. Vad mer skulle krävas innan USA:s generösa vapenlagar stramades åt?

Prince var sannerligen inte den enda som försökte uppmana till hårdare restriktioner. Snart skulle även Reagans förre pressekreterare Bill Brady driva frågan. Han var med Reagan under attentatet, en av Hinckleys kulor träffade honom i huvudet. Brady överlevde, dock svårt handikappad. Hans hjältemodiga kamp väckte breda sympatier.

Men det skulle dröja till 1993 innan kongressen antog lagen som bär hans namn, The Brady Bill. Den gick ut på att alla som ville handla skjutvapen skulle få vänta några dagar innan vapnet kunde hämtas från affären. Detta i syfte att möjliggöra bakgrundskontoll av köparen. I praktiken har lagen tyvärr visat sig tandlös.

De senaste åren har trenden istället tydligt pekat mot ökad liberalisering. Fyra dagar har nu gått sedan den ofattbara tragedin på lågstadieskolan i Newton, Conneticut. Tolv döda flickor, åtta döda pojkar, sex döda kvinnor. Alla mördade av ännu en psykiskt sjuk ung man med skjutvapen. USA är i landssorg.

Jag lyssnar på Princelåten från 1981. Everybody say gun control! Gun control! Ja, vad mer kan nu rimligen krävas?

Nya oliberala Moderaterna

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Visst finns dåliga exempel på privatiseringar. Ta vårdcentralen Serafen, som Alliansstyrda Stockholms läns landsting 2007 sålde till mottagningens egna läkare. Prislapp: knappt 700 000 kronor. De följande fyra åren drar de nya ägarna in mångmiljonvinster innan vårdbolaget Capio köper Serafen för omkring 20 miljoner kronor. Vänsteroppositionen kritiserade affären och detta med all rätt.

De borgerliga hade ju praktiskt taget skänkt bort offentlig egendom för en spottstyver. Sånt kan knappast betecknas som god förvaltning av skattebetalarnas pengar. Istället blev Serafen en tacksam symbol att peka på för privatiseringsmotståndarna och skadade förtroendet för reformvilliga liberala krafter som vill öka valfriheten och effektivisera välfärdssystemen.

Men vad Serafenhistorien i grunden illustrerar är ingalunda att försäljningar till privata utförare är av ondo. Utan inskärper snarare betydelsen av att privatiseringar måste skötas professionellt och på marknadsmässiga villkor. Att Alliansen i Stockholm uppträdde som naiva träskallar är inget seriöst argument mot hela projektet för att åstadkomma större mångfald i utbudet av välfärdstjänster.

Inom Socialdemokraterna och LO hörs högljudda krav på att enskilda välfärdsaktörer måste förbjudas att göra vinst. Dessutom tyder opinionsmätningar på en viss skepsis bland folk över vad förnyelsen kan innebära.  Det är naturligt att förändringar möter oro.

Det finns alltid de som fördrar det ”som gammalt och fornt varit haver” (för att citera motståndarna till Gustav Vasas moderniseringsprojekt på 1500-talet). Tror man på det man gör finns dock föga anledning att blekna. Istället desto viktigare att pedagogiskt förklara vad som står på spel och bilda opinion för sin sak.

Nya Moderaterna väljer emellertid ett mindre hedrande alternativ: att sätta upp ett blött finger i luften och väljarmaximera politiken efter vindriktningen för dagen. Tryggare tillsammans heter en ny rapport från det ledande regeringspartiet och bara den S-doftande titeln är talande.

I rapporten, lanserad på söndagens DN Debatt, pläderas för en omprövning i synen på privatiseringarnas samhällsnytta. Bland annat hävdades i DN att ”det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige”. Med ”gemensamt ägande” menas alltså den politiker- och byråkratkontrollerade sektorn i stat, kommun och landsting.

Signalen till liberala reformister är således att Moderaterna nu prioriterar omsorgen om rådande offentliga maktsystem före marknad, frihet och pluralism. Utrymmet för att stärka enskilda människors inflytande och rulla tillbaka den politiska klassens dominans riskerar därmed att krympa dramatiskt, samtidigt som omvandlingstrycket för att skapa en bättre fungerande välfärd minskar.

Det är illa för Sverige.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Demokrati under hot

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 11/12:

I januari 2011 sköts den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet. Det skedde under ett politiskt möte i Arizona. Giffords överlevde mirakulöst trots svåra skador. Gärningsmannen Jared Lee Loughner greps snabbt av polisen och ansågs psykiskt störd. Nyligen dömdes han till livstids fängelse.

Det är ingen tvekan om att Loughner agerade ensam. Dådet hade dock speciella omständigheter. Innan hade nämligen den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens drottning Sarah Palin publicerat en lista över 20 förhatliga demokratiska kongressledamöter vilka skulle ”oskadliggöras”. Samtliga hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Sarah Palins avsikt var förstås inte bokstavligt menad. Men hennes militanta retorik och bildspråk kan ha bidragit att trigga en virrpanna som Loughner till handling. Det hela kan tjäna som en tragisk illustration av dagens polariserade politiska klimat i USA. Tonläget mellan partierna har blivit allt hårdare, allt oförsonligare.

Polemik, stundtals hetsig, ligger i demokratins natur. Men tillåts känslorna svalla så högt att meningsmotståndare tenderar att avhumaniseras kan konsekvenserna bli ödesdigra.

I jämförelse med USA är den etablerade politiska debatten i Sverige ett under av mildhet. Att även idyllen har mörka stråk står dock smärtsamt klart efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Det var exceptionella händelser som visade att också det otänkbara är tänkbart. Skyddet av våra ledande politiker har blivit bättre sedan dess, tack och lov.

Men kanske finns fortfarande en kvardröjande naivitet i synen på hur utsatta de förtroendevalda i den svenska demokratins tjänst faktiskt är. Glopord, hatmejl och anonyma hotelser på nätet från väljare som tappat balansen är tyvärr inte ovanliga.

I går offentliggjorde Brottsförebyggande rådet en rapport kallad Politikernas trygghetsundersökning, den första genomgripande kartläggningen i sitt slag. Alla ordinarie ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag har tillfrågats. Resultatet är djupt oroande: var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Bland partierna är Sverigedemokraterna överlägset mest utsatta.

Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Att ogilla andras åsikter är en sak. Men utan grundläggande respekt för människorna i politikerkostymen äventyras demokratin som system. Trenden att vräka ur sig grovheter på nätet får inte nonchaleras. Ta bara rasistsajten Avpixlat som nu manar till aktiv förföljelse av misshagliga politiker och journalister. Fråga Gabrielle Giffords vad sånt i värsta fall kan medföra.

Vapenskandalen rullar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.

Det hänger på hantverket, Obama!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

President John F Kennedy var allt som hans vicepresident Lyndon B Johnson inte var: ung, stilig, briljant talare, inspirerande personlighet, mästerlig i TV.

Johnson däremot betraktades av många som en klumpig bonnläpp från Texas, trots att han tidigare varit en imponerande vass majoritetsledare i senaten. Men under Kennedys glittriga period i Vita huset blev Johnson reducerad till en maktlös nolla, ofta hånad i Washingtons innekretsar.

Inför presidentvalet 1960 hade han utsetts till Kennedys parhäst enbart av taktiska skäl. Johnson behövdes för att locka röster i sydstaterna i kampen mot Kennedys republikanske rival Richard Nixon. Johnson levererade, men när segern var vunnen uteslöts han från inflytande. Tills skotten i Dallas den 22 november 1963…

Om denna period handlar fjärde delen i Robert Caros monumentala biografi över Lyndon B Johnson, The Passage of Power, som utkom i våras. Det är en gediget skriven, djupt fascinerande bok. Inte minst kan man av Caros skildring få en tankeställande relief  till dagens politiska situation i USA.

Barack Obama har ibland liknats vid Kennedy; bägge bländande retoriker med stark karisma, bägge nådde den högsta makten med det inspirerande budskapet om nytt hopp för Amerika. Och bägge fick stora problem att få kongressen med på noterna.

För Obama har det varit rena kriget senaste åren, läget sägs vara helt låst. Polariseringen mellan republikaner och demokrater omöjliggör nödvändiga reformer, främst gällande de katastrofala statsfinanserna.

Man glömmer lätt att Kennedy inte lyckades mycket bättre. Hans största insats var hanteringen av Kubakrisen. Men inrikespolitiskt blev resultatet skralt. Kennedys två viktigaste förslag strandade i kongressen: skattesänkningar i syfte stimulera att en stagnerande ekonomi och medborgarrättslagar för att stoppa diskrimineringen av de svarta.

En järnhård koalition av konservativa sydstatsdemokrater och republikaner från Mellanvästern begravde Kennedys program. Denna majoritet hade också fimpat alla betydande sociala lagförslag sedan 1937 då Franklin D Roosevelt var president. Kennedys filmstjärneliknande charm kunde inte tina upp relationerna, vid mordet hade han i princip givit slaget förlorat.

Entrè: Lyndon Johnson, denne till synes hopplöse figur. Men han grep mästerligt kommandot direkt. Med telefonen som främsta arbetsredskap bearbetade han outtröttligt kongressens ledamöter, lyssnade in deras egna önskemål, lade fram sina, lirkade med genial snillrikhet upp motsättningar och skapade nya allianser.

Bara på dryga halvåret fick han igenom Kennedys avsomnade program, vann därefter i november 1964 en jordskredsseger i presidentvalet och sjösatte ”The Great Society”, den mest ambitiösa sociala reformlagstiftningen som USA någonsin haft.

Dödläge i kongressen? Det tycks snarare vara en fråga om man behärskar det politiska hantverkets konst eller ej. Och Johnson var outstanding. Barack Obama har en del att lära, tycker jag.

Kommer stormen att lyfta Obama?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/11:

Fyra dagar kvar och hur ska det gå? Det mest spännande med 2012 års amerikanska presidentval är dess ovisshet. Mitt Romney har sedan sin starka insats i den första TV-debatten seglat i medvind. I de nationella opinionsundersökningarna är det praktiskt taget dött lopp mellan de bägge kandidaterna.

Men Barack Obama har fortfarande ett knappt försprång i kampen om de avgörande delstaterna, där Ohio anses vara den viktigaste. I de tolv senaste presidentvalen har ingen nått Vita huset utan att ha kammat hem Ohios elektorsröster, och än verkar Obama hålla ställningarna där.

Den stora frågan nu är hur vädret inverkar på valmatematiken. Har orkanen Sandy motverkat Romneys chanser? Medan kampanjcirkusen tillfälligt stannade av under den förödelse som drabbade östkusten, kunde Obama inta positionen som samlande kraft. Hans skickliga katastrofhantering imponerade onekligen.

Notabelt är de översvallande hyllningarna som presidenten fått från New Jerseys guvernör Chris Christie, ett tungt namn inom det republikanska partiet. Bilderna på Obama och Christie, tillsammans inspekterande skadorna efter superstormen, var mättade av viktig symbolik.

Här gav Obama äntligen prov på det enande ledarskap i en svår stund för USA, som han 2008 lovade de amerikanska väljarna att han skulle bygga sitt presidentskap på. Istället har Obamas period i Vita huset polariserat nationen, värre än på mycket länge.

I en kontroversiell bok av journalisten Edward Klein, The Amateur, sågas Barack Obama längs fotknölarna. Förvisso är han en bländande retoriker, men utan förståelse för maktspelets grunder. Klein skildrar en hopplöst amatörmässig president, berusad på illusionerna av sin egen ofelbarhet, en man med grandiosa komplex som varken tål diskussion eller kompromisser. Obama ogillar egentligen politik, han föredrar att predika i tron att alla andra slaviskt ska följa honom mot ljuset likt en slags Messias.

Boken har blivit hårt kritiserad, både från vänster och höger. Faktum kvarstår dock att tycks finnas en kärna av sanning i Kleins utskåpning. Även gamla anhängare till Obama vittnar om presidentens snarstuckenhet, personliga kyla och problem omsätta sina högstämda visioner till praktisk politisk verklighet. De usla relationerna till den lagstiftande makten i kongressen bär syn för sägen. Förmodligen skulle Romney, en utpräglad pragmatiker, ha större möjligheter att sluta leden i kongressen och få bättre styrfart på USA:s ekonomi igen.

Men så har vi då Sandyeffekten. Om det blir en sådan. Kanske blåste orkanen bort tvivlen på Obamas statsmannaskap i många osäkra väljares ögon. Kanske innebar Chris Christies otippade omfamning av Obama att presidenten vann ökad trovärdighet och att Romneykampanjen föll på upploppet. I ett jämt val med hårfina marginaler kan även vädret spela roll. Nästa vecka vet vi.