Kategoriarkiv: Politik

Det blåser hårt från vindkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/10:

”Jag blir förfärad när någon talar om för mig att vi måste bygga ut vindkraftsparkerna i massiv skala för att klara energiomställningen. Vindkraften gör jorden visuellt obeboelig”, säger Alain Finkielkraut.

Han är filosof, ledamot av Franska akademien och en flitig röst i fransk samhällsdebatt. Miljöforskningens främsta uppgift, menar han, är att ”rädda det som återstår av skönheten i världen”.

Konträrt intellektuella av Finkielkrauts kaliber är vi inte bortskämda med i vårt eget land. Men i en nyutkommen bok från Timbro – Kriget mot skönheten. Ett reportage om förfulningen av Sverige – blir han kongenialt åberopad av författaren och journalisten Fredrik Kullberg som inte heller är odelat förtjust i vindkraft.

Under senare år har svensk vindkraft, pådriven av staten och industrikapitalet, utvecklats i rasande takt. Numera finns drygt 4000 vindsnurror installerade som 2019 gav oss 20 TWh, vilket motsvarar 12 procent av Sveriges totala elproduktion. Och mer ska det bli.

Energimyndigheten och Naturvårdsverket vill skapa förutsättningar för att öka vindkraftens elproduktion till 100 TWh år 2040 (jämförelsevis producerade den idag dominerande kärn- och vattenkraften vardera cirka 64 TWh fossilfri el 2019).

Det kanske låter som en fin idé. Som energikälla har vindkraften också populär status bland allmänheten. Men är vi beredda på vad det i praktiken innebär med den gigantiska utbyggnad som krävs och planeras? Uppenbarligen verkar den partipolitiska överheten ha sina dubier.

Talande nog har regeringen annonserat en snabbutredning med syfte att avskaffa det kommunala vetot mot vindkraftsbyggen, ett direkt övergrepp mot det lokala självstyret enligt den maktfullkomliga principen att ändamålet helgar medlen.

Boende och friluftsvänner som får en modern vindkraftspark inpå knuten upptäcker snart, som Fredrik Kullberg skriver, att den sannerligen inte är någon idyll, utan: ”en bullrande, blinkande industrizon med kluster av två hundra meter höga turbintorn. Vidsträckta produktionsytor genomkorsade av spindelvävsliknande underhållsvägar och kraftledningar, prickad av vändplaner, transformatorstationer och upplag”.

Det är vad 4500 kvadratkilometer av Sveriges territorium – ett helt Bohuslän! – väntar på att omvandlas till, visar Kullbergs granskning av Energimyndighetens scenario för den yta som vindkraften framöver måste ta i anspråk.

Det betyder väldiga ingrepp i känsliga miljöer och en svensk landskapsbild som estetiskt knappast förändras till det vackrare. Men människor i berörda kommuner kan glömma att protestera. Staten vill bara storskaligt kunna blåsa på och inte låta sig hindras av något lokalt tjafs. Tycker ni det är acceptabelt i en liberal demokrati som vår?

Hur ser planen ut, Ulf Kristersson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:

Moderniseringen av LAS har artat sig till en himla politisk röra. Nyligen kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter och på måndagen gavs beskedet att Svenskt Näringsliv, LO och PTK inte är villiga att befria partierna från den bittra kalken genom att försöka igen.

Alltså ska det enligt januariavtalet istället bli lagstiftning, ett färdigutrett förslag remissas, som riksdagen sedan bara har att klubba. Tycker C och L.

Men när sanningens minut om LAS-reformen närmat sig har S börjat knorra och åla sig, så det klubbslaget verkar inte självklart.

Stefan Löfven lär få räkna med det onda ögat från sina borgerliga samarbetspartier om han kryper bort från den liberaliserade arbetsrätt som utlovats. Efter att offrat Alliansen och släppt fram Löfven till statsministerposten kan nog C och L svårligen tolerera att lämnas med brallorna nere i den prestigetunga LAS-frågan.

Håller däremot Löfven ord och bär LAS-utredningens lagförslag till riksdagens bord som den sista droppe vatten, då hotar V att utlösa misstroendevotumets hela havet stormar.

Men det vore blott att ta som munväder, trots att SD och KD deklarerat sig redo att ställa upp på V-barrikaden. Det krävs ju även att M slår yttervänstern följe för att välta Löfven ur sadeln.

Och det kan V glömma, slog Ulf Kristersson fast i Aftonbladet den 1/10: ”Vi kommer inte använda ett hot mot den här regeringen för att stoppa reformer som vi tycker är absolut nödvändiga, nej”.

Den vuxne i rummet hade talat. Sakpolitiken var viktigare. Tills den plötsligt inte var det längre. Troligen pressad mer militanta gräsrötter i partiet och rädd för ytterligare väljarläckage till SD, bytte Kristersson ogenerat fot.

Under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda försökte han rent av i kör med Jimmie Åkesson hetsa Jonas Sjöstedt till att trycka på misstroendeknappen á la skolgårdsbusens klassiska manér: ”haha, du vågar ändå inte, du vågar inte!”.

Okej, tänk om det blir skarpt läge och Sjöstedt faktiskt vågar. Då ska således M också trycka på knappen, fälla Löfven med anledning av en ”absolut nödvändig” LAS-reform som hela borgerligheten annars hett åstundar och bli delansvariga för att Sverige kastas in i regeringskris som bonus till pandemieländet och den värsta ekonomiska nedgången landet drabbats av i mannaminne.

Är det planen, Kristersson? Hur ser din idé ut för att själv bilda regering? Med KD och SD? Mandaten är otillräckliga. Orkar du inte vänta till det ordinarie valet 2022 utan siktar på ett uppslitande nyval nu mitt i all övrig bedrövelse? Tror du att det blir en jackpott i väljarkåren eller vad är kalkylen?

Vi som brukar betrakta M som ett seriöst och ansvarstagande parti har lite svårt att hänga med i svängarna, Ulf.

Den heta LAS-potatisen tillbaka i Löfvens knä

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

Svenskt Näringsliv, LO och PTK misslyckades att komma överens. Förhandlingarna om uppdaterade spelregler på arbetsmarknaden slutade i oenighet, trots att parterna sade sig vara nära att gå i mål. Tråkigt. Särskilt som det är så illa tajmat att floppa just nu.

Coronapandemins ekonomiska konsekvenser är svidande. För att underlätta omstarten och stimulera sysselsättningen hade det betytt mycket med en flexiblare arbetsrätt. Bara den psykologiska signalen att parterna kunnat ta egenansvar för en sådan reform hade gett en välkommen positiv skjuts framåt.

Av detta blev tyvärr intet. Måhända ligger det en poetisk rättvisa i att frågan studsar tillbaka på politikernas bord igen. Det är ju den partipolitiska sfären som bär skulden till trasslet från början.

1938 var ett mörkt år på många vis. Dock en ljuspunkt för svenskt del. Det historiska Saltsjöbadsavtalet slöts, som kom att tjäna Sverige synnerligen väl. Bärande princip var att arbetsgivare och fack själva skötte ruljangsen på arbetsmarknaden, utan att staten lade sig i och stökade till det.

Principen bröts på det radikala 70-talet, när S och LO inte orkade hålla undan längre för Folkpartiets vänsterpopulistiska krav på att lagstifta om anställningsskydd.

Sedan dess sitter vi fast i en reglering som dels var objektivt onödig (det ograverade Saltsjöbadsavtalet fungerade bra som det gjorde på denna punkt), dels anpassades efter industrisamhällets idag förbisprungna förhållanden, dels rubbade maktbalansen på arbetsmarknaden i facklig favör och låste S att omhulda en lag som partiet tidigare inte ville ta i med tång.

Men med januariavtalet ifjol tvingades S köpa en uppmjukning av LAS av C och (ironiskt nog) det till Liberalerna omdöpta FP. Den eftergiften var sannolikt central för att Stefan Löfven skulle kunna klänga kvar vid statsministerposten.

Då arbetsmarknadens parter försuttit chansen att göra upp, blir förmodligen regeringens initierade utredning om ett reformerat LAS aktuell att sätta i verket efter pågående remissrunda.

Dock har S knorrat över utredningen, som man menar har slagsida åt arbetsgivarhållet. Risken är att det färdiga lagförslaget urvattnas och att januarisamarbetet knakar på kuppen. Som inte det vore nog viftar det LAS-kramande V med misstroendevotumets hammare och skära. KD är inte ovilliga att ansluta sig till riksdagens rödgardister, säkert inte heller SD.

M är emellertid nyktrare och Ulf Kristersson sa under torsdagen nej till att sluta upp bakom V:s hot om att fälla Löfven. Det hade ju varit sakpolitiskt märkligt och taktiskt cyniskt i överkant att avsätta honom med anledning av en borgerlig drömreform (förutsatt att den blir det, nota bene). Dessutom vore det kanske lite magstarkt med en regeringskris i coronakrisens ekonomiska kris också.

Svensk politik á la Marx

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

Ryktet om Marx död måste vara starkt överdrivet. På den svenska politiska arenan verkar han vara vid tämligen god sprattlande vigör och åtnjuta ett icke ringa partiöverskridande inflytande.

Groucho Marx, alltså. Han som deklarerade sin djupt kända övertygelse enligt den obetalbara devisen: ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”.

Denna marxistiska tes visade sig icke minst Stefan Löfven besjälad av i veckan, när han anklagade Vänsterpartiet för att legitimera Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets nya sannolika partiledare Nooshi Dagostar är nämligen på krigsfot mot regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Hon vill riva ut den ur budgeten, ge pengarna till ”välfärden” istället, och har fått SD att axla stridsrustningen tillsammans med henne.

V:s förhoppning är nu att även M och KD ska ansluta sig till denna Grouchopakt mellan riksdagens ideologiska motpoler på ytterkanterna. M och KD, som vanligen säger sig gilla skattesänkningar fast tydligen inte just den här, har hittills lämnat avvaktande svar på det oheliga frieriet.

Men att den borgerliga oppositionsduon tvekar, beror knappast på att M och KD skulle vara principiellt främmande för varken sällskapet eller att torpedera budgetordningen. I början av året hade de inga bekymmer att slå sina påsar ihop med V och SD i syfte att stoppa ett liknande förslag från regeringssidan.

Eller snarare från S/MP-regeringens samverkande borgerliga januaripartier C och L, om man ska vara mer petig. Tanken om en generell sänkning av ungdomars anställningskostnader har sitt ursprung hos dom. Socialdemokraterna har tidigare – men det var uppenbarligen förr det – dömt ut idén som ineffektiv och bortkastade pengar. Den åsikten delar M och KD fortfarande.

Men Svenskt Näringsliv applåderar förslaget som ett viktig krisinsats i coronapandemins mörka kölvatten. Och en mäktig organisation som Svenskt Näringsliv, traditionellt närstående borgerligheten och kanske främst M, är ju lite jobbig att komma på kant med.

Något sådant problem har förstås inte V, ej heller SD och att kampera ihop som vapenbröder när det passar möter inga principiella hinder för dessa ärrade gamla budgetpirater. Det borde väl Stefan Löfven veta. Ska vi snacka om att legitimera SD? Låt oss friska upp minnet.

Vem var det som först gick i bräschen för att hissa Jolly Roger i riksdagsmasten och gå till attack mot praxis att budgeten måste antas (eller förkastas) i sin helhet?

Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S villigt ombord Jimmie Åkesson i den rödgröna båten hösten 2013 och sköt glatt sönder Alliansregeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten. Hej, Groucho!

Så går det när man struntar i Edmund Burke

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:

Politiken ska generellt sett vara försiktig med mer omfattande ingrepp i samhällslivet. Där får man nog medge att Edmund Burke, den anglosaxiska konservatismens fader, hade en poäng som vi svenskar i världens ivrigast modernaste land gärna borde begrunda.

Ty slår utfallet av maktens storstilade åtgärder snett, är skadorna svåra att göra ogjorda och de negativa konsekvenserna tvingas vi ofta leva med för lång tid framåt. Många av dagens aktuella problem har också sin rot i gamla politiska missgrepp.

Ta den dysfunktionella bostadsmarknaden. Boven framför andra är hyresregleringen, införd redan 1942. ”Den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning”, kallade den nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck detta förunderligt segdragna sovjetliknande priskontrollsfiasko.

Ta den dysfunktionella skolan. Häromveckan sände UR en uppmärksammad dokumentär, Skrivglappet, som visade att svenska elever knappt ens längre behärskar skriftspråkets grundläggande elementa och har avsevärda bekymmer att formulera sig i begriplig text. Så långt har alltså det intellektuella förfallet gått och hur hamnade vi i den katastrofala utförsbacken?

Det traditionella utbildningsväsendet – byggt på disciplin, kunskap, bildning och beprövad erfarenhet – började experimenteras sönder med grundskolans införande 1962 och den flammande vurmen för socialistiskt färgade radikalpedagogiska idéer. Reformer följde på reformer och så har det fortsatt. Kan resultaten få ett värre underbetyg än att unga människor kan flyta igenom nuvarande skolsystem och lämna det som nära nog analfabeter?

Ta den dysfunktionella polisorganisationen. Den avgörande bakomliggande blundern kan sökas till 1965, då hela polisväsendet förstatligades. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i nära, vardaglig kontakt med lokalsamhället. Men idag har ordningsmakten, som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterat, blivit som ”en tillfällig gäst” och polisen har historiskt aldrig varit längre bort från medborgarna.

Symptomatiskt arbetar mindre än hälften av Sveriges drygt 20 000 poliser i yttre tjänst. Är det konstigt att brottsligheten grasserar? Är det konstigt att den privata säkerhetsbranschen har gyllene tider? Är det konstigt att Linköpings kommun måste anställa egna väktare för att människor ska känna sig trygga på gator och torg i city?

Att kvadda institutioner och marknader är relativt lätt gjort. Att få rätsida på dem igen kan ta generationer. Visdom och moderation i styret är därför att föredra. Vi får väl ändå i liberal optimistisk anda säga att politiken har en del förbättringspotential att jobba på därvidlag.

Edmund Burke, 1729-97.

Ditt läskedrickande är inte statens ansvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:

Jennie Nilsson tillhör inte regeringens ivrigaste linslus. Få skulle anklaga henne för att gjort något direkt väsen av sig sedan hon upphöjdes till statsråd förra året. Det är nödvändigtvis inget dåligt tecken.

Som landsbygdsminister (S) har Jennie Nilsson haft den sympatiska förmågan att smyga under den kakafoniskt blippande partipolitiska utspelsradarn likt regeringens egen motsvarighet till Calvin Coolidge, den lågprofilerade amerikanske presidenten på 1920-talet som brukade kallas ”Silent Cal”.

Han var, som ni förstår, föga talträngd. Ordknappheten var ett medel för att inte låta sig stressas av alla kravställare och särintressen. Coolidges credo var nämligen att den största politiska konsten är att avstå från handling. Politiker verkar ju ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt skylta med rastlös aktivitet, tävla om att snabbast gripa in, lägga till rätta, föreslå åtgärder, hojta högt.

Men inte sällan kan det klokaste vara att hålla sig cool, vila på hanen och välja sina strider. Man måste veta när och om det verkligen är motiverat att rycka ut med den politiska brandslangen. Annars riskerar det bara att bli trassligt värre helt i onödan.

Att Jennie Nilsson av Expressen rubricerats som Sveriges mest okända minister skulle således kunna båda gott. Hoppet om att hon anammat Silent Cals framgångsrika politiska filosofi har dock nu i sommarvärmens sista skälvande dagar fått en allvarlig knäck.

Cancerfonden och Sveriges konsumenter larmade häromveckan att butikerna i vårt avlånga land saluför läskedrycker som innehåller mycket socker. Ett överhängande hot mot folkhälsan, blasket gör människor feta och sjuka! Staten måste införa skatt på läsk!

Plötsligt ångade Jennie Nilsson in i SVT-rutan, utropade att hon ”reagerade starkt” på det läskiga larmet och förklarade sig öppen för kravet på statlig reglering av sockerhalten via skattevapnet, om inte tillverkarna bättrade sig.

Men är det statens uppgift att stävja skadlig överkonsumtion av läsk? Istället för att genast falla undan för enskilda organisationers medialt uppmärksammade problembeskrivningar, borde landsbygdsministern lugnt förklara att det måste vara någon måtta på paternalismen.

Det är föräldrarnas skyldighet att inpränta sunda hälsovanor hos sina barn och ransonera sockerdrickat. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sina egna kroppar och undvika destruktivt beroende av läsk och godis. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen.

Om regeringen ska ta något ansvar i läskedrycksfrågan, så är det att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. Men det gjorde alltså inte landsbygdsministern. Hon är ju, trots allt, en svensk S-politiker.

Lincoln bor inte längre i Vita huset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:

Vem är USA:s bäste president? Amerikanska historiker och statsvetare brukar med jämna mellanrum ranka den långa paraden av män som passerat genom Vita huset.

Mätningen sker vanligen efter kriterier som moralisk auktoritet i ämbetet, upprätthållande av rättsstaten, administrativ skicklighet, hantering av landets ekonomi och dess internationella relationer, förmågan till ledarskap i kris.

Och svarsresultatet blir ofta detsamma: Abraham Lincoln (med George Washington och Franklin D Roosevelt som främsta rivaler i toppen). Lincoln – populärt kallad ”Honest Abe” – var president 1860-65 för det då (1854) nybildade republikanska partiet. Men framför allt företrädde Lincoln den amerikanska nationen och han gjorde det under den svåraste period USA någonsin upplevt.

Han tvingades utkämpa ett traumatiskt inbördeskrig mot de rebelliska sydstaterna för att rädda unionen och den amerikanska revolutionens emancipatoriska idéer från undergång. Han deklarerade att ett land inte kan existera till hälften fritt och till hälften ofritt, och han avskaffade slaveriet.

Lincoln blev den första amerikanska president som mördades. Men han lämnade aldrig den politiska scenen. I Vita huset fortsatte Lincoln att vara högst närvarande som beundrad ikon och vägledande inspirationskälla för så vitt skilda presidenter som Richard Nixon, Bill Clinton och George W Bush.

Barack Obama var heller inget undantag. När han svor ämbetseden efter sin historiska seger i presidentvalet 2012 lade han sin hand på två biblar: Martin Luther Kings och Abraham Lincolns. Hur väl Obama lyckades matcha dessa mäns ideal kan förvisso diskuteras, men viljan och visionen fanns där. Hur annorlunda blev det inte sedan.

Med Donald Trumps intåg i Vita huset flyttade inte bara Obama ut, även Lincoln lämnade byggnaden. Ingen president har stått längre från ”Honest Abe” i sin politik och till sitt väsen än Trump. Samma parti som gav USA dess bäste ledare, har också levererat nationens genom tiderna överlägset sämste. Enligt alla rankinglistors sedvanliga mått och kriterier är Trump så katastrofal att han snarast lämnat skalan.

Symptomatiskt är att Barack Obama i sitt tal vid Demokraternas konvent bröt den gyllene regeln bland USA:s ex-presidenter att inte offentligt kritisera den sittande efterträdaren. Och det var en utskåpning utan motstycke. Men dagens president saknar ju också motstycke.

”Trump har inte vuxit in i jobbet eftersom han inte kan”, sa Obama och konstaterade att det misslyckandet fått allvarliga konsekvenser för USA: ”Vi har visat oss från vår värsta sida, vårt stolta rykte har skadats och vår demokrati är hotad som aldrig förr”.

Måtte denna mardröm ta slut i november. Kom tillbaka, Lincoln!

Låt Rut hälsa hem och ta skjortorna med sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:

Man kanske borde vara glad. Nu ska det ju bli Rut-avdrag även för att lämna in skjortorna till tvätten. Och för montering av nya möbler hemma, liksom för att låta transportera iväg det gamla bohaget till loppisen.

Behöver man anlita någon till att vattna blommorna, hämta in posten och kolla att ingen snott grejer i trädgården medan man är ute på vift, då blir det avdrag för det också (”enklare tillsyn av bostad och fritidshus”). Plus att nivåbeloppet för hela Rut-avdragskatalogen höjs från 50 000 till 75 000 kronor.

Tack för det, snälla goa regeringen (eller snarast samarbetspartiet Centern som förfäktat det aktuella förslaget). Varje skärv i minskad skatt är att välkomna. I princip. Ändå känns inte det här fortsatta ”ruteriet” särskilt jättekittlande. Faktiskt skaver det mest.

Nog för att både Rut- och Rot-avdragen spelat en betydande roll i stimuleringen av tjänstesektorn, och nog har de inverkat underlättande på svenska folkets vardagspusslande (åtminstone medelklassens). Men borde inte politiken idag kommit längre än att tugga vidare på dessa numera åldrade avdragsåtgärder?

De gör ett redan tillkrånglat skattesystem trassligare. De skapar gränsdragningssvårigheter och inbjuder till fusk. De får orättvisa fördelningspolitiska effekter. De premierar vissa branschspecifika tjänster och gör konkurrensläget kärvare för nytänkande entreprenörer som inte ges del av statens nådegåvor.

Rut och Rot är i grunden nödlösningar i syfte att parera konsekvenserna av det överskuggande problemet: det hårda svenska skattetrycket, som tynger ner ekonomin och gör arbete så kostsamt att det krävs ett batteri av undantag för att stötta upp efterfrågan och tillgången på den skadedrabbade marknaden.

Det är i längden varken sunt eller hållbart. Enligt januariavtalet ska det ske en ny stor reform av skattesystemet. En from önskan, om denna utlovande prestigereform kommer till stånd, vore då att Rut och Rot läggs till handlingarna som obehövliga.

I coronakrisens bråddjupa kölvatten har det blivit än viktigare att sätta fart på de välståndsbildande krafterna och BNP-tillväxten. Det kan politikerna bäst bidra med genom att inrikta sitt fokus på låga, breda och enhetliga skatter, så lättfattligt och transparent utformade att ett barn kan förstå dem – samt skyddade över tid mot partiernas röstmaximerande frestelser att hitta på specialregler för att gynna diverse väljargrupper och lobbypropagerande särintressen.

Oddsen på att det händer? Tja, man kan väl få drömma lite i sin snart Rut-avdragsgillt tvättade skjorta.

Bort med tyrannen, frihet åt Belarus!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/8:

I sina mustascher må Aleksandr Lukasjenko likna Tintinfiguren marskalk Plekszy-Gladz, envåldshärskare i den fiktiva östeuropeiska staten Bordurien. Tyvärr är Lukasjenko på riktigt och det förtryck han bedriver i Belarus är som en verklighetstrogen imitation av det gamla Sovjetväldet.

Efter flera hundra år under rysk stövelklack återfick Belarus sin självständighet 1991 när Moskvas röda kommunistimperium upplöstes. Invånarna i Belarus märkte nog föga praktisk skillnad. När Lukasjenko kom till makten 1994 började han styra landet som den tidigare kolochospamp han var.

Här föll aldrig Berlinmuren i egentlig mening. Här cementerades istället det totalitära systemet med sin kvävande gråa DDR-tristess, enfaldiga personkult, maktfullkomliga partiapparat, rättslöshet och brutala batongterror.

Ändå spirar motståndet. Människorna i Belarus är sedan länge innerligt trötta på att tvingas leva i ett enda stort kolochosfängelse. Protester har flammat upp förr i samband med Lukasjenkos rituella fuskval. Men vreden över den senaste charaden den 9 augusti, då den djupt impopuläre tyrannen med Plekszy-Gladz-mustascherna påstod sig ha segrat med 80-procentig majoritet, har varit ovanligt utbredd och ihållande.

Regimen har också slagit tillbaka med råbarkad hänsynslöshet. Svetlana Aleksijevitj, Nobelpristagare i litteratur 2015, menar att Lukasjenko har förklarat krig mot sitt eget folk och så är det. Han är idag en desperationens man som känner marken gunga under fötterna och han skyr inga medel.

Men trots det vidriga våldsregemente han släppt loss, låter sig inte oppositionen klubbas ner i tystnad. Under söndagen samlades uppskattningsvis 200 000 demonstranter i huvudstaden Minsk med kravet på att diktatorn måste avgå.

Det skulle naturligtvis inte vara en dag för tidigt om Lukasjenko äntligen försvinner från scenen. Sverige och övriga EU kan, tillsammans med USA, bidra till detta genom att sätta hårdare press på regimen och kraftfullt stödja Belarus väg till frihet och demokrati. Allt annat vore ett oacceptabelt svek.

Frågan är bara om Vladimir Putin i Kreml är beredd att svälja ett Lukasjenkofritt Belarus som tar klivet ur Rysslands dominerande skugga. Minns vad som hände med Ukraina när den korrupte Putinpolaren Viktor Janukovytj störtades. Krim annekterades, östra Ukraina blev ett ryskkontrollerat militärt slagfält. Dessvärre måste vi nog räkna med att Putin lär agera på något otäckt vis för att hålla kvar Belarus i bojor. Och hur svarar övriga världen då?

Skymningsmörker över Trumps Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:

”Make America Great Again”. Ni känner igen orden. Det var Donald Trumps vinnande slogan i presidentvalet 2016. Som han oblygt hade plagierat från den republikanske ikonen Ronald Reagans valkampanj 1980. Under parollen ”Let’s Make America Great Again” utmanade Reagan den då i Vita huset sittande presidenten Jimmy Carter.

Och demokraten Carter var sårbar. Utrikespolitiskt var USA:s ledarskap för den fria världen försvagat och ifrågasatt. Sovjetunionen gick på offensiven i kalla kriget, invaderade Afghanistan och rustade aggressivt i Europa.

I Mellanöstern förlorades Iran till radikala islamister som tagit den amerikanska ambassadpersonalen i Teheran som gisslan. USA förnedrades och Carter tycktes oförmögen att hantera situationen.

Men det var inrikespolitiken som avgjorde saken. Ekonomin såg plågsamt risigt ut. Det var lågkonjunktur, inflation, arbetslöshet och höga bensinpriser. Reagan drog brallorna av Carter med den genialiskt enkla frågan till väljarna: ”Har ni det bättre idag än för fyra år sedan?”. Det blev en republikansk jordskredsseger.

Reagan var också karl för sin cowboyhatt. Han gjorde verkligen USA ”great” igen, såväl internationellt som på hemmaplan. 1984 kunde Reagan utan vidare säkra en andra mandatperiod med sin återvalsslogan ”It’s Morning Again in America”. Den torde dock Trump inte ens kunna fundera på att sno och försöka sälja in, hur skamlöst han än annars må uppträda.

Om Trump i direkt motsats till internationalisten Reagan (och samtliga övriga presidenter sedan Roosevelt) varit försvuren åt dra tillbaka USA från den stökiga omvärlden, presiderar han nu istället över ett brinnande kaos inom nationens egna gränser.

Landet kokar av motsättningar och ilskna protester mot rasism, diskriminering och brutalt polisvåld. Samtidigt har coronapandemin slagit stenhårt, priset för Trumps förvirrade hantering av krisen är katastrofalt. USA är nu det land i världen med flest registrerade smittfall (drygt fem miljoner människor) och flest avlidna i covid-19 (över 160 000 människor).

Ekonomiskt har USA:s BNP-siffror rasat ner i källaren till ett bottenrekord utan motsvarighet sedan mätningarna startade på 1940-talet. Jobben försvinner, företagen går omkull och arbetslösheten är galopperande 14,7 procent.

Ska det ändå göras återbruk av Reagan detta valår borde det göras av Trumps utmanare från Demokraterna, Joe Biden och hans nyutsedda vicepresidentkandidat Kamala Harris. Aldrig har väl den klassiska frågan till väljarna – ”har ni det bättre idag än för fyra år sedan?” – klingat så förödande mot någon i Vita huset.