När ska HT och andra upptäcka att det finns de som aldrig kan ta parti för annat än egen övertygelse om det rätta, och att de sannerligen inte är legoknektar utan lever under hårdare lagar än andra: ”En mogen man är sin egen domare”.
– Dag Hammarskjöld, i ett brev 1955 till vännen och förre UD-kollegan Sture Petrén, om sin inställning till partipolitik.
(HT syftar på DN:s chefredaktör Herbert Tingsten, citatet ”En mogen man…” är från Hammarskjölds inträdestal i Svenska Akademien 1954 över fadern Hjalmar Hammarskjöld som han efterträdde på stol nummer 17.)
Häromkvällen kom hustrun in i TV-rummet för att köra mig i säng. Hon tar inte ringaste hänsyn till att man sitter mitt i ett program. Det var en film om Dracula, och hon kastade bara en blick på rutan och såg greven stå där med dreglande käftar och långa hörntänder som droppade av blod, och så knäppte hon av med orden:
– Du behöver väl inte sitta och titta på politiska diskussioner hela natten.
– Torsten Ehrenmark, ur Årets Ehrenmark: Går det så går det, 1974.
Jag har alltid tyckt att rock n’ roll borde vara en flykt från politiken. Om du vill ha en politisk synpunkt är en rockstjärna den sista personen du ska gå till. Vi är precis lika förvirrade som alla andra.
– Alice Cooper, aktuell med nya albumet Road, TT-BLT 21/8.
Tradition matters because it is not given to societies to proceed through history as if they hade no past and as if every course of action were available to them. They may deviate from previous trajectory only within a finite margin.
The great statesmen act at the outer limit of that margin. If they fall short, the society stagnates. If they exceed it, they lose the capacity to shape posterity.
Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig?
Jo, nu dök en idé upp!
Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”.
Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.
Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen.
Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).
Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning.
Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken.
All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi.
Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”.
Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare!
På måndag kommer en misstroendeomröstning mot regeringen att äga rum i riksdagen. Och som oppositionens stridsstyrkor är formerade, betyder det adjöss till Stefan Löfven som statsminister.
Kanske. Gardera med kryss. När hela havet stormar i politiken kan allt hända och fram till att omröstningen verkligen sker är det vådligt vågat att sia någonting säkert. Det må tyckas nattsvart för Löfven idag. Men det kan ha ändrats till imorgon bitti. Eller lördag förmiddag. Vem vet?
Ty säga vad man vill om den här killen. Men dålig på att behålla greppet om regeringsmakten är han inte. Löfven har brutit sig ur svåra lägen förr och triumferat mot tuffa odds, som vore han den svenska politikens motsvarighet till Harry Houdini. Ska han lyckats blända publiken med ett nytt överlevandstrick också denna gång?
Själv törs jag luttrad inte satsa mina egna surt förvärvade och hårdbeskattade pengar på varken det ena eller det andra. Men jag är sannerligen inte förvånad över att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna funnit varandra och blåst upp frågan om marknadshyror i nyproduktion till en förevändning att skapa politiskt kaos, möjligen nyval på kuppen.
Det är bara att instämma med Centerns Annie Lööf: ”Det här visar ju varför ytterkantspartierna inte ska ha inflytande över svensk politik, det blir ju en lekstuga där man har mer fokus på spel och taktik och mindre på viktiga samhällsproblem.”
Knepigare att begripa är Moderaternas och Kristdemokraternas agerande när de villigt rusar för att göra V och SD sällskap på barrikaden. Visst, varsågod att störta Löfven. Men verkar det inte ganska märkligt, rent cyniskt faktiskt, att fälla honom som protest mot en marknadsliberal reform som M och KD gillar? Vilken uppfattning bidrar man då till att ge väljarna om hur politik bedrivs i detta land? Det är inte seriöst, helt enkelt.
Och hur ansvarigt är det att kasta Sverige in i regeringskris nu, medan pandemin fortfarande grasserar och det blott är dryga året till ordinarie riksdagsval? Att V och SD är sjövilda partier till sina respektive naturer är ingen ursäkt för att även M och KD ska uppträda som busungar i riksdagens OBS-klass.
”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt.
Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga.
Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”.
Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då.
Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt.
Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras).
Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen.
Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom.
Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande.
Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans.
Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater.
Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism.
Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal.
I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).
Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”.
Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!
Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände?
Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”
Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på?
Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018.
Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.
Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger.
Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så.
Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist.
Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion.
Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister!
Det är året när Löfstad slott slår upp portarna för allmänheten, i Linköping föds den blivande skådespelerskan Marie Göranzon, Evert Taube ger ut Sjösalaboken med Rönnerdahl som skuttar skrattande ur sin säng, Orson Welles film Citizen Kane får svensk biopremiär, sprinterfenomenet Gunder Hägg slår hela tio världsrekord, tyskarna åker på däng i El Alamein och inringas i Stalingrad, USA börjar flygbomba Japan och Per Albin Hanssons samlingsregering inför den statliga hyresregleringen – som nationalekonomen Assar Lindbeck senare kallar det säkraste sättet att förstöra en stad på näst bombning.
Men det var givetvis inte Per Albins intention. Det var knappast heller hans tanke att regleringen av hyresmarknaden skulle kvarstå från 1942 och ända in i våra dagar. Hyresregleringen var menad som en tillfällig beredskapsåtgärd, föranledd av att kriget fått bostadsbyggandet att stanna upp. Som följd befarade samlingsregeringen att höjda prisnivåer på boendet skulle tända en inflationsbrasa i ekonomin och ville därför stämma i bäcken.
Det gällde inte enbart hyresmarknaden. Priskontrollen omfattade även bostadsrätter och statligt belånade villor. Allt detta har ekonomihistorikern Jan Jörnmark skrivit mycket belysande om för den som är intresserad av att fördjupa sig i bakgrunden till den dysfunktionella bostadsmarknaden i Sverige. Väl införda blev priskontrollerna nämligen svåra att bli av med och överlevde kriget, nu som ett politiskt styrinstrument i det ambitiösa uppförandet av socialdemokratins ”starka samhälle”.
Det kostade dock mer än det smakade, lugnt sagt. Utbudet kom aldrig i jämvikt, problem och trassligheter bara växte. I slutet av 60-talet insåg S-regeringen att eländet måste upphöra. Bostadsrätts- och villamarknaderna avreglerades. Även hyresmarknaden skulle släppas fri, men det lyckades Folkpartiet stoppa genom populistiskt larmande om att S agerade fördelningspolitiskt orättvist. Jojo…
Sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har urholkat hyresbostädernas lönsamhet, jagat bort det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i evighetslånga köer, stimulerat en grasserande svarthandel med kontrakt och underblåst skenande priser med dito skuldsättning för konsumenterna på den övriga bostadsmarknaden.
Som resultat av januariavtalet ska dock – tro’t eller ej, gott folk – strax en färdig utredning om slopad hyreskontroll i nyproduktion presenteras. Med lite tur blir det ett klubbat beslut innan valet. I alla fall en öppning till sundare marknadsmässighet. Efter 80 år! Man får åtminstone vara glad att inte beredskapstidens livsmedelsransonering blev lika segdragen.
I Robert Frosts berömda poem Mending Wall (ur samlingen North of Boston, 1914) återfinns de bevingade orden ”good fences make good neighbors”. Men den som läser hela dikten förstår att Frost är ironisk och egentligen menar motsatsen. Goda grannar ska väl inte behöva bygga stängsel och murar mellan sig?
Ytligt sett är det lätt att instämma. Dock bör vi vara försiktiga med att skänka Robert Frost våra odelade sympatier, utan hellre tolka sentensen ”good fences make good neighbors” precis för vad den uttrycker: betydelsen av klargörandet att mitt inte är ditt och vice versa. Den regleringen är nödvändig för att trygga fungerande relationer, privat som offentligt, och upprätthålla en anständig civilisationsgrad i samhället.
Frost avsåg i Mending Wall att kritisera äganderättens rigiditet. Men att låta dess gränser flyta är ett farligt recept som bäddar för konflikt och oordning, slår undan förutsättningarna för en positiv välståndsutveckling och stryper den medborgerliga friheten.
Där inte äganderätten respekteras, eroderar tilliten. Istället hotar missämja, oro och rädsla att härska, liksom i längden tilltagande fattigdom för folkflertalet och en allt vidare spridd plundrarmentalitet.
Den starkes makt blir oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra kontraktsmässiga överenskommelser är möjliga. Illustrativt är utfallet av de statskollektivistiska experimenten i 1900-talets socialistländer: allmänt elände och armod. Måste mer sägas om hur fundamental äganderätten är?
Uppenbarligen, ty i Sverige utmanas den just nu från regeringshåll. Det är Miljöpartiet som kräver fördubbling av mängden skyddad skog och vill ha skarpare vapen för statlig konfiskering. Dryga 300 000 enskilda svenska skogsägare hamnar i skottgluggen, många som över generationer bedrivit skogsbruk och produktivt vårdat och förädlat sitt arv.
Talande är vilket förtroende MP har för dessa strävsamma människor, hur nonchalant och insiktslöst partiet ser på äganderätten, när språkröret och statsrådet Per Bolund med en ringaktande spottloska deklarerar: ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar” (DN 7/2).
Det är också rena krigsförklaringen mot punkt 26 i januariavtalet, löftet som drevs fram av Centern: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen”. Sakfrågan är viktig, principen oskattbar. Men det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tycks inte vilja sätta ner foten. Kan Annie Lööf få Stefan Löfven att leverera i denna segslitna infekterade historia? ”The woods are lovely, dark and deep, / But I have promises to keep / And miles to go before I sleep”, som Robert Frost skrev i ett annat känt stycke.
Christian Dahlgrens Blogg 