På dagens kultursida i Corren. Östergötlands nu levande störste konstnär i målande polemik mot yours truly. Bortsett från sakfrågan, är det – helt oironiskt – rörande att få ett genmäle av sådan kulturell dignitet. Jag ramar gärna in originalet på väggen hemma.
Uppdatering 14/6: Och nu har jag originalet inramat hemma! Bertil Almlöf hade den vänliga generositeten att sälja bilden till mig. Som beundrare av hans konstnärskap är det en ynnest.
Skrivit i Corren 2/6:
Allt kan vara tusenannorlunda! Orden är den briljante diktarmodernisten Gunnar Björlings. Han hade rätt. Sverige är beviset.
Under 1800-talets första decennier var det mesta fattigt och deppigt. Sedan hände något. Tack vare ett framsynt, offensivt präglat ledarskap inom politik och näringsliv inleddes en radikal kursomläggning, som de dynamiska åren 1870-1914 lade grunden till en remarkabel välståndsutveckling.
En central komponent var storsatsningen på ett stambanenät för järnvägar genom riket. Många var väldigt skeptiska (milt uttryckt). Men den handlingskraftige liberale finansministern Johan August Gripenstedt fixade hem projektet. Det var verkligen, med en formulering som brukar användas om Ostlänken, ”århundradets tillväxtchans”.
Att jätteinvesteringen betalade sig så bra var inte konstigt. Landet behövde modern infrastruktur för att kunna industrialiseras och vi hade ingen. Göta kanal – Sveriges blåa band – räckte inte längre till och höll på att bli föråldrad som transportled.
1800-talets djärva stambanesatsning är ett slående argument i debatten om varför vi nu borde uppgradera den slitna och otillräckliga rälsen till ett höghastighetsnät. Invändningen är dock att det idag – till skillnad mot då – finns andra konkurrenskraftiga kommunikationssystem i bruk.
Hade Gripenstedt förordat stambanor för tåg om det redan existerade utbredd motortrafik på asfaltsvägar och massor av flygmaskiner i luften? Utväxlingen på investerade pengar hade nog inte blivit lika succéartad i alla fall.
Rader av tunga remissinstanser har sågat höghastighetsplanerna med förintande sifferberäkningar. Trots att Trafikverket skrivit ner sin senaste kostnadsprognos till runt 230 miljarder kronor (från tidigare maxbelopp 320 miljarder) vacklar det politiska stödet.
SD säger nej. Alliansen, som lanserade idén i regeringsställning, är spräckt i frågan sedan Liberalerna svängt.
”Tillsammans med ökade kostnader för migration, sjukskrivningar och arbetsmarknadspolitik så kommer det här att bli en gökunge i budgeten och långsiktigt försvaga statens finanser”, förklarar partiets ekonomiskpolitiske talesman Mats Persson och tillägger: ”Höghastighetsbanorna riskerar att tränga ut alla andra infrastruktursatsningar. Vi vill tydligt peka ut att vi prioriterar lokal pendlingstrafik” (DN 28/5).
Kommer även M, där misstron helt klart växer, att landa i den slutsatsen? Inte otroligt. Från regeringens sida säger S varken bu eller bä, men entusiasmen tycks överlag sval.
Således går det inte att förskottera något beslut på ett höghastighetsnät, vilket kan betyda att Ostlänken måste nedgraderades till snabbspår. Sämre för Linköping, dock bättre än nuvarande förhållanden.
Ändå håller Linköpingspolitikerna fast vid höghastighetsalternativet som vore det hugget i Mose stentavlor. Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist är mer pragmatiskt konstruktiv, han är nöjd vilken version Ostlänken än får. Det är nog en klokare attityd.
Visst kan allt vara tusenannorlunda. Den inställningen kan bära långt, vilket Gripenstedt visade. Men han svävade heller aldrig i det blå. Ska det nås resultat som inte bäddar för besvikelse, bör man ju samtidigt ha nykter blick på de ekonomiska kalkylerna och politikens realiteter.
Skrivit i Corren 1/6:
Det bullrar, smäller och brakar. Det är begripligt om boende kring Vättern inte hoppar jämfota av glädje. Vad är det som händer? Det är militär som skjuter skarpt.
Nyligen fick Försvarsmakten utökat tillstånd för att öva i Sveriges näst största sjö. Även Försvarets materielverk brassar på med provskjutningar. Det är nya vapensystem som måste testas praktiskt och operativt.
Klart att sådant stör friden och kan upplevas irriterande för traktens folk, som känner hur marken skakar och fönsterrutorna dallrar när det pangas i krokarna.
”Vättern är ett tydligt exempel på hur människor drabbas av militärövningarna”, säger Svenska Freds ordförande Anna Ek som är orolig över vår tids kapprustning. ”Fiskar kan rent av dö av tryckstötar”, invänds det även från kritiska sportfiskare.
Föga förvånande har även Vänsterpartiets kommunföreningar runt Vättern bildat röd front mot skjutandet. Dels oroas man för eventuell påverkan av dricksvattentäkten, men tydligen främst för Nato.
Med det nya värdlandsavtalet – som både V och SD försökte stoppa i riksdagen – misstänker man nämligen att Natostridskrafter snart kommer att samöva med svenskt försvar. Och inte bara det. V flaggar för att det i så fall kan bli fråga om västallierande kärnvapenstridsspetsar som visslar förbi vid Vätterns stränder.
Förutom att den senare farhågan ter sig som demagogisk skrämselretorik av gammalt slitet rödgardistiskt märke, bör nog varje hyfsat insiktsfull vän av ordning och säkerhet stillsamt undra: borde vi inte snarare vara tacksamma över att försvaret äntligen övar upp sin förmåga med vässad materiel?
Nästgårds Sverige, på andra sidan Östersjön, finns ju en allt aggressivare stormakt som bevisligen inte är främmande för erövringskrig och utgör ett direkt, medvetet och påtagligt hot mot sina grannländer. Och är det någon som, lika stridslystet som chockerande, faktiskt skramlar med nukleära domedagsbomber är det Ryssland.
I ett sånt läge, är då inte vissa olägenheter för Vätterns invånare (inklusive fisken) ett väldigt litet och mycket rimligt pris att betala när det handlar om att stärka vår egen utsatta nations militära skydd?
Skulle Natoförband händelsevis uttrycka intresse av att vilja vara med i dessa övningar – begränsade till max 30 dagar per kalenderår – borde vi välkomna dem med öppna armar.
Hallå, det gäller värnet av Sveriges frihet och demokrati. Kan något vara viktigare?
Störd idyll.
Skrivit i Corren 20/5:
Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.
För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?
Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.
Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.
Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?
Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).
Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.
Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.
I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.
Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.
Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.
Skrivit i Corren 13/5:
Skåda Gustav IV Adolf i konstnären Johann Baptist von Lampis porträtt! Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under 80-talets New Romantics-våg?
Det borde göras en Hollywoodfilm om vår bortkuppade monark, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Färgstarkt stoff att dramatisera saknas sannerligen inte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Jack Keroauc-figur; rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej!
Gustav IV Adolf var kung när Napoleon härjade som värst och försökte lägga kontinenten under sin stövelklack. Till skillnad från många i det svenska etablissemanget, som beundrade Napoleons segertåg på slagfälten, avskydde Gustav IV Adolf den franske kejsaren och värnade istället förbindelserna med Storbritannien, Europas liberala bastion och Napoleons främste fiende.
När sedan Ryssland ville få med Sverige i den antibrittiska kontinentalblockaden och Gustav IV Adolf naturligtvis vägrat, gick ryska trupper in i Finland. Den östra rikshalvan förlorades och vem fick skulden? 1809 avsattes Gustav IV Adolf och skickades i landsflykt. De sista av sina närmare trettio kringirrande år kallade han sig överste Gustafsson, han dog 1837 på ett värdshus i Schweiz.
Knappast konstigt att flera diktare fängslats av detta öde. William Wordsworth hyllade honom som en principfast frihetsgestalt, så även Victor Hugo. Lars Forssell skrev en pjäs om Gustav IV Adolf, Galenpannan, som hade premiär på Dramaten 1964 med Georg Rydeberg i huvudrollen.
Exil, alienation och flyktingproblematik var centrala teman i Pär Rådströms författarskap. Vem passar då bättre att ta sig an än Gustav IV Adolf? Vilket också Rådström gjorde i sin kanske bästa roman Översten (1961).
I veckan var jag på besök i Norrköping. Mitt i stan ligger St Olai kyrka. Den bör ingen missa att titta in i. Ty snacka om historiens vingslag. I denna kyrka, den 3 april år 1800 prick, ägde Gustav IV Adolfs kröningsceremoni rum (det var kungens sätt att pika Stockholms politiska kretsar).
Dock tycks Norrköping inte vilja låtsas om nått. Minnestavla, eller liknande, över händelsen såg jag inte röken av. En vänlig kyrkoguide verkade mest bli besvärad när jag förde saken på tal. Han gav mig en infospäckad broschyr kring kyrkans historik, där nämndes kröningen blott hastigt i förbigående.
Lite senare pratade jag med en trevlig, bildad kvinna som till och med döpt båda sina barn i St Olai kyrka. Visste hon om kopplingen till kungen? Icke. Trist.
Tydligen vilar det gamla officiella arvet ännu tungt från statskuppens efterspel, då Gustav IV Adolf brännmärktes som en genant stolle och allt som påminde om honom skulle suddas ut. Det där borde dagens norrköpingsbor ge högaktningsfullt katten i.
Vore det inte fräckare att gå på tvärs mot 1809-traditionen och helt sonika adoptera honom? Den östgötska anknytningen blir inte sämre av att det var denne monark som gav klartecken till bygget av Göta kanal.
Så slå på trumman istället, var stolt över Gustav IV Adolf. Använd honom i marknadsföringen av Norrköping och länet. Ingen kung är mer fascinerande. Hans levnadsbana är en fantastisk berättelse som saknar motstycke i regentlängden. Det ska det självklart göras affär av. Kom igen!
St Olai kyrka i Norrköping där Gustav IV Adolf kröntes.
Skrivit i Corren 26/4:
Det kokar i Vadstena. På kort tid har flera inbrott skett, vilket fått invånarna att ilska till. Var är polisen?
Tyvärr är det ingen ovanlig fråga i mindre kommuner där ordningsmaktens närvaro är skral. Förtroendet för det offentliga systemets mest grundläggande uppgift – att skydda människors liv och egendom – börjar erodera. Oro och frustration sprider sig.
Steget till bildande av medborgargarden är definitivt inte att rekommendera av många anledningar. Men är begripligt, givet den utsatta situation människor upplever när våldsmonopolets väktare brister i förmåga.
I Vadstena har invånare tagit saken i egna händer genom privata spaningar efter misstänkta brottslingar. Denna utveckling mot ett slags vilda västernsamhälle på landsorten och i glesbygden är en varningssignal att ta på djupaste allvar.
Motalapolisen menar själva att man inte nonchalerar Vadstena. ”Det är vår intention att komma när någon har blivit drabbad”, hävdas från ansvarigt håll (Corren 25/4). Fast den ”intentionen” anses uppenbarligen som en klen försäkring av Motalaborna. Och generellt sett finns vetenskapligt stöd för den uppfattningen.
Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson, vars doktorshandling var en riksomfattande studie av polisens ofta chockerande dåliga arbetsprestationer och låga yrkesmotivation, konstaterade förra året:
”Vi kommer längre bort istället för närmare medborgaren. Rent historiskt har vi aldrig varit längre ifrån den svenska befolkningen än vad vi är idag… Det går inte att komma som en tillfällig gäst till ett ställe varje gång” (Corren 19/1 2015).
Mycket pekar på att förstatligandet av hela polisväsendet 1965 var ett avgörande missgrepp. Dysfunktionaliteten i organisationen har sedan dess varit lika omvittnad som kronisk. Regering och riksdag famlar. Rader av reformförsök, resurstillskott och satsningar på fler poliser har slagit slint.
Vore det inte hög tid att åtminstone delvis återkommunalisera polisen? Det skulle garantera en ordningsmakt på plats med genuin lokalkännedom och som kan utöva ett effektivare brottsförebyggande arbete i samspel mellan olika aktörer i närmiljön.
Ansvarsutkrävandet hade blivit väsentligt tydligare och falla direkt på kommunpolitikerna. I Vadstena skulle de sannolikt aldrig bli omvalda om polisen skött sig som idag.
Att knacka ner artiklar i dagspressen känns stundtals som skrift i vatten. Och av dem som hör av sig dominerar inte sällan förbittrade Ring P1-personer. Det är spelets praxis, man vänjer sig och trubbas av.
Men så! Ett bokpaket anländer från läsekretsen som ett uppskattande tack för att man försvarat den utrotningshotade klassiska bildningstraditionen. Sånt värmer verkligen i hjärtat. Tänk, generositet och godhet finns!
Skrivit i Corren 13/4:
Att ekomat väcker heta känslor står helt klart. I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion.
Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.
Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt.
”Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv”, förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.
Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk?
”Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt”, säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. ”Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden”, slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).
Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?
Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.
Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år.
”Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren”, konstateras kritiskt i boken Den ekologiska drömmen som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.
Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd.
Det som Peter Borring kallar ”traditionellt” jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.
Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt.
”Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad”, skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.
Vy över Omberg. Nu ekopark, förr skövlat av ekologiskt lantbruk.
Skrivit i Corren 12/4:
Paris anses ju traditionellt vara kärlekens stad i världen. Men den franska metropolen har fått fin konkurrens av en förnämlig östgötsk uppstickare: Motala. Där pågår nu Kärleksveckan, ett sedan slutet av 90-talet årligt återkommande arrangemang med såväl Motala kommun som det lokala civilsamhället involverat.
Kärleksveckan går inte endast i romantikens tecken (nog så viktigt förvisso), utan har även en bredare betydelse. Det är en manifestation för omtanke, medmänsklighet och vänlighet. Är det inte ett underbart välkommet initiativ, särskilt i denna oroliga tid?
Allkonstnären Beppe Wolgers, som i sin mångskiftande produktion hade som röd tråd att betona de mjuka värdena i livet, sa en gång: ”Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”.
Så är det kanske; vi dras möjligen lite till mans med en feghet därvidlag. Den som offentligt och oreserverat höjer fanan för kärlek, snällhet och godhet tar risken att i debatten avfärdas som naiv, mjäkig och en smula larvig. En blåögd person utan grepp om tillvarons hårda realiteter, vilken är späckad av tuffa konflikter som är ideologiska, religiösa, sociala, ekonomiska, materiella, geopolitiska, identitets- och klassmässiga, et cetera.
Fast om verkligheten är så beskaffad, understryker det väl snarare behovet av än fler ”naiva” människor likt dem i Motala som vill gjuta olja på vågorna och göra villkoren för umgänget på vår jord rimligare och varmare. Hur kan en sådan strävan någonsin vara fel?
Inför FN-dagen 1982 – när världen fortfarande levde i skuggan av kalla krigets kärnvapenkapplöpning – skrev Tage Danielsson en dikt, ”Råd till ett nyfött barn – angående i vilken ordning det bör skaffa sej sina övertygelser”, som löd:
Innan du blir kapitalist, kommunist, monetarist, anarkist, / marxist, fascist, terrorist, imperialist, socialist, / syndikalist, eller rentav folkpartist / måste lilla du förstå / att så snart som du kan gå / bör du stultande gå med / i det världsparti för fred / som går före allting annat. / Alla –ismer där vi stannat / är sekunda, inte störst. / Freden måste komma först. / Gör den inte det, min vän, / kommer inget efter den.
Fred kan vi tolka i vidare mening än militärt icke-krig. Säg gärna humanism, säg gärna kärlek. Utan denna grundplatta för våra ambitioner och skilda åsikter i övrigt, är ju faran överhängande att samhället blir ganska visset och outhärdligt.
Skrivit i Corren 6/4:
Någonstans långt bortom östgötaslättens disiga horisont, i ett rum högt över våra huvuden, huserar kartritarna och pusselmakarna.
Ivrigt böjda över sitt sammanträdesbord – kantat av Ramlösaflaskor, kaffekoppar och halvätna ostmackor – har dom plockat isär Sverige, skissat nya gränslinjer mellan städer, berg och floder, tagit rejäla bitar av landet och klistrat ihop delarna igen i spännande, annorlunda formationer.
Den lille medborgaren nere i gräsrotsmyllan kanske saktfärdigt undrar: Vilka är dessa märkliga figurer? Vad håller dom egentligen på med? Jo, det är Indelningskommittén förstår ni.
Indelningskommittén är er vän. Indelningskommittén har på ett demokratiskt klanderfritt sätt fått regeringens mäktiga uppdrag att omorganisera Sverige i ett fåtal större regioner. På så vis – och ni kan lita på att Indelningskommittén är vis! – kommer den politiskbyråkratiska nivån mellan stat och kommun att fungera mycket effektivare, mycket bättre och alla blir mycket gladare.
Se bara vad fint Indelningskommittén har ritat och pusslat för vår del; vips är Östergötland, Småland och Öland inom samma trivsamma hägn. Kolla sedan hur rättvist och kreativt Indelningskommittén har filurat: Kalmar kan exempelvis vara residensstad, Växjö kan välsignas med ett regionparlament, Linköping får basa för sjukvårdsförvaltningen och Jönköping, tja i den kommunen kan man ju pyssla med regionala utvecklingsfrågor eller nått sånt.
Det blir väl en härlig gemenskap? Va, är lokalpolitikerna inte nöjda? Värst vilket gnäll det plötsligt blev! Jasså, har Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) börjat skryta och brösta sig över alla hundratals offentliga jobb hans stad kommer att få som styrelsemetropol i regionen? Nä, men nu blir Indelningskommittén ledsen. Inget är bestämt, det var ju faktiskt bara ett tankeexperiment! Lägg av att bråka, ordning i klassen!
Allvarligt talat, den uppseglande huggsexan om vilka städer som ska få vilka regionala karameller i innovationen ”Östra Götaland” lär knappast förvåna någon. Och mer kråkvinkelkivande är garanterat att vänta ju längre denna tragikomiska historia fortgår. Till vilken nytta?
Hela regionidén tycks ändå krångligt feltänkt, onödig och kemiskt fri från folklig förankring. Oavsett etiketten landsting eller region har denna organisatoriska skvader till mellannivå alltid haft något anonymt och artificiellt över sig. Dess viktigaste ansvar, sjukvården, borde redan för länge sedan varit en nationell angelägenhet utan dagens uppenbart icke-rationella, svårartat kostnadsdrivande och för medborgarna ojämlikt fungerande reviruppdelning.
Det tycks även mer än lovligt tokigt att Östergötland skulle låsas till Småland, när framtiden ligger i ett fortsatt närmande till det heta tillväxtnavet i Stockholm och Mälardalen. Skicka hem kartritarna och låt Indelningskommittén insomna i frid. Kommuner borde flexibelt kunna samarbeta där så behövs, och samspela med staten där så behövs, i övrigt punkt.
Christian Dahlgrens Blogg 